Kalas

Jag är hemskt ledsen över att tystnaden varit total så länge, men jag har inte direkt prioriterat att skriva dessa dagar, även om jag förmodligen hade hunnit. 

I lördags hade vi kombinerat födelsedagsfika och "namngivelse" för Elise, så hela veckan inför det har gått åt till att göra lite varje dag. Jag höll Svante hemma från förskolan för att han inte skulle bli sjuk, eftersom det veckan innan gick rätt så mycket magsjuka vad jag förstått och det dessutom går ganska mycket förkylning och .. vi ville att han skulle vara frisk på helgen helt enkelt. 

Jag skriver "namngivelse" eftersom det i princip är/var en fika, kalas, där vi bara berättade vad hennes fullständiga namn blev. Ungefär halva gästlistan föll bort på grund av sjukdom, och även om alla skulle kommit hade vi nog överdrivit fikat något. En stor risk att äta nyttigt och sen bara baka allt man är sugen på. Särskilt när man börjar baka redan 3 veckor i förväg. 
Vi hade alltså 10 olika sorters kakor, banoffeepaj, marängtårta (sommartårta, pinocciotårta, kärt barn har många namn) samt även smörgåstårta.. för 20 pers. Så ja, vi stod alltså med en hel del fika kvar när alla åkt hem...

På eftermiddagen hade vi "dukning nr2" då vi hade bjudit hem ett par vänner på tacomiddag först och sen fika efter det. Så lördagen var det full fart framåt från ca kl6 på morgonen då Elise vaknade tills gästerna åkte hem där kring 00snåret. 

Vilken brakhelg alltså. Och det känns ju i kroppen om man säger så. Från att knappt ätit något socker eller överdrivet fettigt i fyra-fem veckor till världens brakfest under 2 dagar. Jag har aldrig tidigare kunnat relatera till när folk har klagat över för mycket socker men helt plötsligt förstår jag vad dom har menat. Det KAN bli för mycket. Saker kan vara FÖR söta. Vilken ögonöppnare om vad socker gör med en. Hela gårdagen var man trött, slut och slö (vilket ju förvisso inte är ovanligt) men det var på en helt annan nivå. Först idag har vi lyckats få bort allt vad heter godsaker, så nu blir det till att försöka styra upp den kommande veckan så att balansen kanske är återställd lagom till helgen igen. 

En spotifylista in the making

Fick för mig att skapa en låtlista på spotify med gamla godingar från förr. Alltså låtar jag lyssnade på för minst 10 år sedan, då jag precis tagit körkortet. Eller tagit och tagit, kämpat jävligt hårt för ska jag väl säga. Shit, 10år. Sjukt. 

En salig blandning må jag ju säga, jäkla spretigt med högt och lågt. Vissa låtar hade jag totalt glömt bort. Har använt en grund i mappen med usb´t som jag hade i bilen - saaben. The killermachine. RIP;

Vissa låtar kunde jag inte alls hitta, vilket är något deppigt. Men vissa var som sagt en överraskning. The beauty of gray t ex. Helt förträngt den godingen. Oingo boingo, bara för att. Nine, klamydia, flogging molly, the liptones. Millencolin, bad religon och köttgrottorna - givna. Coca carola hade jag glömt bort, D-A-D också. 

Många låtar jag sökte efter fanns inte heller. Lite(mycket) ledsen över att jag inte hittade midtowns become what you hate. . 

Ja vi får väl se om det kommer flygande några fler låtar till medvetandet medan man lyssnar. Det är som sagt, högt och lågt men oerhört underhållande iallafall. Alltså mycket märklig musiksmak. Definitionen av all"ätare"? Som sagt, salig blandning. Ska bli kul att höra igenom alla låtar senare. 

Torsdag med unge herr rabiat.

Usch vilken dag det var igår alltså. Jag kom mig ju inte alls isäng i tid i onsdags, och i torsdags skulle jag infinna mig på hälsocentralen klockan 9. Och vilken kamp det ska vara varje morgon, mot/med Svante och mot klockan. Vissa morgnar är det inte något problem alls, oftast de dagar då det inte alls spelar någon roll huruvida vi kommer oss iväg överhuvudtaget. Och vissa morgnar är det gråt och tandagnissel. Igår hade Roger startat tv'n åt honom ... "Nä mamma jag vill inte gå på dagisjobbet idag.". 

-Hepp. Men är du hemma så kommer du inte få se på teve ändå, och mamma ska iväg till doktorn. 
"*gråt* men jag ville ju följa med dit mamma!". 
-Svante mamma ska till mammadoktorn, hos lilla doktorn här i Sävar. Du får följa med efter dagisjobbet då vi ska till stora sjukhuset. 
"*slut på krokodiltårar* jaha, ska du till lilla doktorn". 

Han följde med tillslut, och jag kom mig iväg till hälsocentralen och fick gjort det jag skulle. Det gick över förväntan måste jag ju säga, utan att säga för mycket. Återstår att se om jag fortsätter känna så. 


Jag undrar om Svante har någon slags inbyggd censor som känner av när vi har lite tidspress på oss att komma oss iväg någonstans. Igår var dom ute när jag skulle hämta hem honom igen och det brukar ju vara en pärs. Gick väl hyffsat bra idag, mest för att kompisen han lekte med också skulle gå hem. Han ska ju dock klättra i varenda snöhög längs vägen. Vi kom i tid iallafall, Svante rev halva väntrummet och jag hann inte städa upp innan vi blev inkallade att träffa kirurgen/överläkaren. 
So far so good, Svante fick låna min telefon för att sitta still - som så många gånger förr. Kirurgen/överläkaren klämde och kände på Elises huvud, kollade lite på siffrorna i hennes hälsokort och frågade lite - betoning på lite - frågor. Typ en, eller två. 
Han är en man av få ord kan man säga. Om man tycker att jag är fåordig så ... ska man träffa honom och jag framstår som en pratkvarn. Hela mötet kändes ganska meningslöst egentligen, vi fick inte veta så mycket - förmodligen för att det inte fanns så mycket mer att veta - och han tyckte att vi skulle fortsätta träffa bvc en gång i månaden för att följa huvudomfånget. Precis som planerat, och som man gör rutinmässigt vid en sån här diagnos. 
Mötet tog väl ca 10 minuter. Så man får väl anta att MR scannen var till belåtenhet, och att shunten gör sitt jobb. Hon utvecklas ju som en "normal" bebis. 

När vi skulle därifrån dock så var Svante hopplös. Övertrött förmodligen, trots att klockan bara var strax före 15. Högljutt gråt för att han var tvungen att lämna tillbaka min telefon för att vi skulle gå. Högljutt gråt över att Roger höll upp dörren åt mig och Elise och inte han. Alltså han grinade från dörren till hissen, vilket är en inomhuspromenad i en relativt smal korridor i kanske 200 meter. Lycka dock över att få trycka på hissknappen. 
Sen fick han ju se lite grävmaskiner och lastbilar som jobbade och det var ju också najs. Humörsvängnigarna på den där unge mannen ... är inte att leka med. 

När vi kom till parkeringen - som vid den här tidpunkten på dygnet är ganska trafikerad - så blev han helt hopplös. Vi gick på sidan för att inte gå ivägen för bilarna som skulle köra ut, och hippt som happ så bestämmer Svante att den andra sidan av vägen är bättre och springer över precis när det kommer en bil. Som tur är var det ju några meter till godo, och det körs ju inte så fort på parkeringar - tack och lov!. 
Svante fick sig en utskällning. Sen gick vi vidare - vår bil var parkerad längst bort eftersom folk som jobbar på sjukhuset verkar sluta ta cykel/buss till jobbet så fort temperaturen understigen 10 plusgrader. (erfarenhet sen i höstas). Då blev Svante trött helt plötsligt, och la sig helt sonika ner MITT PÅ VÄGEN! Alltså skitunge, tur det inte kom en bil. "Det är jobbigt att gå". Ja men lägg dig för fasen i snödrivan vid sidan av vägen isåfall! 
För att egga på Svante litegrann som vi brukar göra så körde vi lite tävling "försten till bilen" typ. Och först är han ju supertaggad, tills han inser att pappa är någon meter framför och eventuellt kommer vinna, då ger han upp .. och lägger sig mitt på vägen igen. Och vi taggar på honom igen, att om du skyndar dig och inte ligger och sölar på vägen (VILKET MAN ABSOLUT INTE FÅR GÖRA!) så kommer du ju vinna att sätta dig i bilen. 
När vi är ca 2 meter från bilen och han ser att pappa redan är framme vid bilen bryter han ihop igen, och lägger sig platt på marken igen. Bakom en igångslagen bil, med backen ilagd. Sätter Svante i bilen, under gråtprotester, och säger ett par väl valda ord som inte alls går fram pågrund av att nu sitter han och skrikgråter över att han inte fick ligga kvar på marken/pappa var först till bilen/livet suger/jag är törstig. Alltså typ fulfejkgråt "det är synd om mig för att ni är arg på mig trots att jag förtjänar det till fullo". 
Vi åkte inte från parkeringen förrän han lugnat ner sig, och lovade att han skulle få en festis på stora affären. Problemet är ju då att han inte skötte sig särskilt bra på maxi. Vi föräldrar stod och spekulerade i huruvida vi skulle investera i en ny springform eller fortsätta slita på dom vi har hemma när Svante bara traskade iväg. Och försvann. Vi såg ju att han gick höger, men plötsligt infann han sig på avdelningen till vänster. Leksaker. Såklart. Men man hinner ju bli orolig, eftersom det finns flera ingångar/utgångar och ... det är liksom lite pinsamt att tappa bort sin unge på sitt eget jobb. Och jag är 100% säker att ett utrop i högtalarna inte skulle fungera, och jag är inte säker på att Svante skulle bry sig särskilt hårt om vi försvann. Det vore ju intressant att testa och se hur lång tid det tar för honom att inse att han är ensam - och vad han i så fall skulle göra. 
Så när han väl återfanns - bland leksakerna - och han inte längre fick stå kvar bland leksakerna så blev det ju gråt och tandagnissel igen. Ren och skär hysteri, rentav rabiat. Det var ju så fruktansvärt tråkigt att behöva stå och vänta på att mamma och pappa skulle bli klar. Vi tog beslutet att Roger skulle gå ut och vänta med Svante i bilen medan jag handlade klart med Elise. Gick inte det heller, men det vart snabb handling - vi skulle förvisso inte ha så mycket heller. Främst en ny favorit i mejerihyllan som inte finns på Ica sävar pga platsbrist. Och toapapper pga extrapris. 

Teveförbud för unge herrn igårkväll, och idag. Eller ja, vi får se hur länge det håller i sig, vi har sagt ingen teve förrän han har insett vad han gjort för fel. Han behöver kanske inte komma ihåg alla, men det vore ju fint om han kunde erkänna att man inte går ifrån mamma och pappa. Att man inte biter, slår och sparkar pappa när pappa väl återfinner honom. Han skulle ju också kunna få komma till insikt att man inte lägger sig på vägen, eller springer över när det KOMMER EN BIL. Men man har ju inte så höga förhoppningar. 

Vi har försökt förklara för honom vad som händer med hans lilla mjuka kropp om han blir påkörd av en stor hård bil. På ett pedagogisk vis. Att man kan bryta ben och behöva sitta still (han avskyr ju att sitta still!) och att det till och med kan bli så att det inte finns någon mer Svante. Att det gör jätteont, ondare än den gången han blev stucken av en geting i foten. Att han är så kort och snabb, att bilen kanske inte ser honom - trots att han ser bilen. Vi har även försökt förklara för honom varför vi blir arga/besvikna på honom när han gör så. Jag vet inte hur man ska få honom att förstå.
Jag funderar på om man borde kedja fast honom vid sig själv ibland. Handklovar? Koppel? Kanske sluta ta med honom ut överhuvudtaget tills dess han är stor nog att inse allvaret. Han får ju till exempel inte längre följa med in på systembolaget. Inte för att vi är där särskilt ofta, men alltså... för allas säkerhet så är det en no-go-zone för unge herrn. 

Igår la jag mig iallafall i tid. 19.20. Med Svante. Jag somnade dock inte förrän efter 22 ändå. Och vaknade då Roger tumlade in vid midnatt, eftersom då vaknade Elise också. Sen vaknade hon 2.30. Och 5. Också kom Svante halv sju och sen var det kört. Så nä, inte piggast idag heller.

Tröttheten är övermäktig

Idag är en sån dag när jag bara känner mig frusen ända in i själen. Och då är det ju inte ens särskilt kallt ute, om man ska jämföra med hur det varit dom senaste dagarna. Jag kanske håller på bli sjuk, på riktigt, den här gången. Är lite snuvig för att vara ärlig, men det brukar ju vara standard den här tiden på året. 

Efter att ha lämnat Svante på förskolan så gick jag en längre promenad. Det gick ju kanske inte i rasande fart, men det gör det sällan då det är snö ute. Man blir ju inte snabbare heller av att rulla barnvagnen. Det värsta är ju att jag typ tog vägen med absolut flest uppförsbackar, branta sådana. Till råga på allt har jag ont i en höft och i ett knä, lyckligtvis (?) samma ben dock. 
 
Menmen all motion är bättre än ingen. Även om min kropp och själ i dagsläget skulle må absolut bäst av ett stort stycke sömn just nu. Men då är det ju det här att jag inte längre själv kan bestämma när jag ska sova, när jag kan ta en powernap. Tidigare veckor har Elise sovit lagomt till lunch, så då har man ju kunnat knipa till sig några minuter. Men de senaste två veckorna har hon typ inte somnat förrän Svante kommit hem från förskolan, och då får jag ju ändå inte sova när hon sover. 

Annars har det inte hänt så mycket mer idag. Jag skottade bort plogvallen då jag kom hem efter promenaden. Ringde till vårdcentralen och lämnade återbud för föräldragruppen då det olyckligtvis blev så att vi har möte med neurokirurgen samtidigt. Vi hade egentligen tid i början av januari men då var kirurgen borta(sjuk sa dom, men nu vet jag inte längre) och vi hade inte fått någon ny tid så jag ringde förra måndagen bara för att höra om vi blivit bortglömda eller sådär. Annars kan man ju tänka att man automatiskt borde tilldelas en ny tid när ny tid finnes. Det funkar tydligen inte så. 
I måndags ringde dom och bokade in oss med kort varsel, och då blev det så att det krockade med föräldragruppen och då får det väl vara så. Man får ju faktiskt ha sina prioriteringar rätt. Förhoppningsvis kan vi vara med på nästa möte, lära känna lite föräldrar med barn i samma ålder som Elise. Annars kanske dom hittar till öppna förskolan samtidigt som mig en vacker dag också. 

Men alltså... kan klockan vara -båda barnen sover- så jag kan få gå och lägga mig. Det här är ju löjligt. Det känns lite i stil med första sommaren i huset när vi bara körde på och jag somnade lite här och var. När man liksom är så trött att det nästan gör lite ont i själen. 



10år sedan

Lugnt och skönt här hemma en stund idag, då Svante är på förskolan och jag inte har något annat för mig. Elise somnade i vagnen under den korta promenaden efter lämning så just nu väntar jag typ bara på att hon ska vakna. 

Förra veckan fick jag inte ihop 4 promenader, men till mitt försvar så var det faktiskt fruktansvärt kallt hela helgen, det var inte många timmar det var varmare än -20. Jag hoppas på lite mildare väder i veckan så kanske jag kan ta 5 promenader för att kompensera upp. Det känns ju faktiskt inte jätteschysst att snöra ner tösen i vagnen och dra ut henne då det är så kallt. Och jag har inga direkt ordentliga vinterkläder, konstigt nog, trots att man bor i norrland. 

Insåg att i lördags var det 10-års jubileum för min kassa axel också. 10 år sedan jag trampade snett på löpbandet och flög. Jag kan inte fatta det, att det i sommar är 10år sedan jag gick ut gymnasiet. Vad tiden går fort ändå. Det är ändå inte förrän nyligen jag gick in på 1177 av nyfikenhet för att läsa vad det egentligen stod om min olycka i journalen. Väldigt många fancy words, så det är ju inte tänkt att man ska förstå vad som står om man inte är liksom utbildad. Samtidigt skulle nog journalen bli så mycket mer textrik om dom skulle vara tvungen att skriva så alla förstod.
Men det är ganska intressant att läsa iallafall, och det finns ju google så man kan reda ut begreppen man inte riktigt har koll på. Jag minns ju dock det mesta som om det var igår, trots att jag fick lustgas, morfin och stesolid. Här snålades det inte. Jag hade inte koll på dock att jag fick en fraktur också som följd. 

Opp, nu är tösen vaken, måste gå.

Lugn lördag

Man kan ju tycka att man nån gång borde lära sig. När man har varit småbarnsförälder i 4½ år, tvåbarnsförälder i snart 5 månader, så borde man ju nästan ha fått in det i systemet att GÅ OCH LÄGG DIG! Men icket. 

Igår satt jag uppe och ugglade framför teven efter att barnen somnat. Jag såg inget speciellt ärligt talat, utan zappade emellan och kan eventuellt ha småslumrat en stund innan jag släpade mig själv isäng. Lyckligtvis så vaknade lilltjejen bara en gång för matning. Och somnade sedan lätt om och sov vidare. Jag somnade också, med lätthet, om och sov vidare tills dess att Svante klumpedunsade in i rummet för att väcka mig och fråga om man möjligen fick spela på "elefonen". 

Javisst, det är ju en situation man själv satt sig i eftersom han lärt sig att mamma och pappa gärna sover vidare och då kan man få ha telefonen. Men det går inte riktigt hand i hand med att försöka få honom att aktivera sig med annat. Förhoppningen om att han lär sig ligga still och mysa en stund på morgonen dör dock sakta ut. Han blir helt omöjlig att ha att göra med när man ger honom beskedet att han inte får ha telefonen, i synnerhet inte när han väcker en för att be om den. 

Och då vaknar ju Elise av uppståndelsen, då är det bara att kliva upp och överge sängens gosiga värme så att åtminstone en av oss får något som kan liknas vid en sovmorgon. Jag är ju också något mer morgonpigg än min käre sambo, sen gick han och la sig betydligt mycket senare än mig. Eller betydligt och betydligt, det var väl kanske 1-1½ timmes skillnad. Sen kände jag mig hyffsat pigg, då... när jag klev upp. Not so much nu kan man väl säga. 

Hur som, frukost och lunch är avklarat, Roger åkte iväg så att Svante skulle få busa en snabbis med kusinerna och Elise sover. Annars hade nog vi följt med också. Än så länge idag har tempot varit relativt lugnt, jag har hunnit med att betala räkningarna, skottat uppfarten och justera luckfronterna på tv-möbeln så dom hänger rakt igen. Återstår att se hur länge dom får göra det, då Svante emellanåt gör akrobatiska konster med hjälp av två av dom fastän han vet att han inte får. 

Våra andra enda övriga planer för dagen är att storma affären och inhandla diverse (mest grönsaker faktiskt) så vi kan äta tacos till middag. Vi har väl dock inte bestämt oss ännu om vi ska handla på det lokala ica eller om vi ska göra en utflykt till den stora staden. Vilket ju faktiskt känns lite onödigt, egentligen. Personligen är jag så sjukt sugen på flygande jacob ... men tacos ska nog funka också.


En dag (när vindarna bär, en dag står du och jag här, en dag .. )

I morse vaknade jag och kände mig allt annat än pigg och utvilad. Och så har väl hela dagen fortsatt, så jag funderar på om jag ska göra det enda rätta och gå och lägga mig snart. Klockan är ju ändå 20.30. #hejtant

Morgonen såg ut som den alltid brukar göra ungefär. Roger kliver upp och gör sig klar för jobbet - jag vaknar. Så oerhört lyxigt det känns, särskilt de dagar Svante inte ska på förskolan, att få ligga kvar i sängen när Roger åker iväg. Särskilt när det är kallt som satan. Samtidigt så vet jag ju att han förmodligen har det slappare på jobbet än vad jag har det hemma med en trotsig fyraåring med ett temprament som heter duga och en snart 5månaders tös som börjar få ett eget humör. Det är ju inte direkt så att man har möjlighet att sitta på röven hela dagarna och bara njuta av tillvaron. 

Så snart Roger har lyckats lämna huset så är alla vakna. Idag kom jag på att jag skulle gå på öppna förskolan, eftersom jag ändå skulle till vårdcentralen som ligger bara där bredvid. Så på med något som liknar anständiga kläder som man slipper skämmas över. (Under tiden så ligger Svante och kollar på bolibompa på min telefon i vår säng). Går och gör gröt till Svante och får honom att slita sig en stund från telefonen. Gör gröt till mig själv. Äter sagda gröt. Går och borstar tänderna, lägger fram kläder till Svante. Får Svante att slita sig från telefonen för att klä på sig och borsta tänderna. Klär på Elise riktiga kläder eftersom vi skulle vidare till öppna förskolan efter att ha lämnat Svante (annars brukar hon bara få åka med till förskolan i pyjamas under overallen). Klär på Elise sin overall och lägger henne i vagnen och hoppas att hon kan vara nöjd där i ca 5minuter. 

Det är nu utmaningen börjar, få Svante att slita sig från telefonen och ge tillbaka den - samt att få på Svante ytterkläder OCH komma i tid till förskolan. Lyckas sällan utan något slags gnissel. Idag gick det dock ganska bra, jag talade bara om för min son att om han ska hålla på och inte lyssna så fort han får hålla på med min telefon så kommer jag inte låta honom ha telefonen. Easy. Räknas det som ett hot? Ett pedagogiskt hot? Muta? Jag ser det som en upplysning om att man måste förtjäna saker i livet. Typ. Är man snäll kanske mamma är snäll tillbaka. Kanske. Det är svårt med uppfostran. 
Vi kom oss iväg iallafall, var inte helt i tid men ... 

Så efter att ha lämnat unge herr så traskade vi vidare mot öppna förskolan. Jag är ju inte supersocial, men om jag inte utsätter mig för situationer där jag kan utmana mig själv att bli social så kommer det ju inte heller ske. Men för min del så är det trevligt att få hänga några timmar där det inte är hemma, och Elise håller sig vaken för det finns andra barn att se på. Än så länge är hon ju för liten för att leka. 

Besöket på hälsocentralen gick bra, vi kom fram till ett alternativ som känns bra .. och också lite läskigt. Vi får väl se hur det funkar för mig helt enkelt. 
Handlade på Ica, hämtade hem Svante, gjorde en av dom godaste köttfärssåserna jag någonsin gjort tror jag (jag har hittat en ny favorit i kryddhyllan, så god!) och efter det nattade vi (jag?) barnen och sen har jag sett på youtube. Och ätit yoghurt. 

Ja, men ungefär så intressant har min dag varit. Också fick vi tid för återbesök hos ögonläkaren för Elise. Samma dag som vi har BVC mätning + vaccination. Såklart. Väntar mig att få en tid till Svante snart nu också då, funderar på om man borde ringa på en gång och fråga om det är möjligt att dom lägger båda barnens återbesök samma dag så man slipper ränna där flera veckor i rad. 

Och jag ber om ursäkt för att mina inlägg är så . . innehållsrika men samtidigt innehållslösa. Jag har helt enkelt inga andra hobbies just nu än att skriva, så jag bara skriver. Allt som dyker upp i huvudet. Och i mitt huvud är det lite rörigt just nu så därför blir väl inläggen lite röriga också. 

4 dagar

Helgen sprang förbi. Jag är förvisso ledig hela veckorna, men det är en helt annan sak att vara ledig med någon än att bara ralta runt hemma ensam med barnen. Vi gjorde dock ingenting speciellt känns det som. Vill minnas att vi var hos svärfar och klippte Roger och Svante, troligen på lördagen. På söndagen stod jag vid spisen mest hela dagen och bakade. 

Och jag har aldrig varit ute i så god tid med mitt bakande som nu så jag blir rent av chockad. Aldrig har jag bakat ca tre veckor i förväg. Rogers födelsedag är på intågande i början av februari, så också vårt planerade datum för namnkalas för Elise. Allt som går frysa in är bakat. Vilket ju typ är allt. Ja, tårta kommer väl bakas dagen innan, såklart. Så det är väl det. Och det känns så skönt, för det innebär att man kan lägga krut på att typ städa dom sista dagarna. 
Och, ska tilläggas, jag vill ge mig själv en klapp på axeln för att jag knappt ens provsmakat det jag bakat än så länge. Till och med kanterna har jag fryst in. Ganska strongt ändå av en sockerråtta. 
Fortsatte baka igår, måndag. Lite småkakor. Och banankaka. Ååååh.. Jag ser så fram emot att få äta den där banankakan. 

Vår plan var att vi skulle vara ute och åka i backen om vädret tillät, men när temperaturen var nere och seglade kring -20 så blev det inte så. Javisst, man kan klä ut kylan men det funkar ju bara till viss del. Vissa delar av kroppen går inte klä mer. Vissa delar går inte täcka alls, som ansiktet. Så nej, den biten slöt vi bort. Men det känns ändå som att vi haft en mysig, lyckad helg. Utan en massa måsten. Bakningen fick jag ju bara feeling för, och Roger tog med sig Svante till garaget en stund.

Igår när vi gick och la oss sa jag till Roger att jag nog skulle frånvaroanmäla Svante om det var kallare än -25. Skitdumt, samtidigt så har jag ju möjligheten. Men nä man bor typ 300 meter från förskolan så kanske man kan härda. Å andra sidan så tar det ju typ 20 minuter att gå den sträckan med Svante vissa morgnar... Men det var "bara" tjugofyra minusgrader i morse, så på med underställ och överställ och overaller och ditten och datten. Jag klädde ute kylan ganska bra faktiskt, jag såg väl ut som ett knubbigt träsktroll, men det gjorde jobbet bra. Jag frös bara lite om näsan och kinderna, så jag bestämde mig att ta veckans första promenad i det friska vädret. 

Gick hem, åt lunch, mös på hemma, pratade med vårdcentralen och fick en tid imorgon. Preventivmedelsrådgivning. (Hurra. Vilken djungel. Det enda ger värre biverkningar än det andra, jag fattar inte att man inte har kommit längre 2019.) Så resten av kvällen ska jag väl försöka sätta mig in lite mer i vad som kan vara tänkbart för mig. Begränsa alternativen, så att säga. 

Hämtade hem Svante från förskolan. Det är alltid så spännande, vill han följa med eller inte hem. Idag var det inga större problem, nästan halva gruppen var frånvarande idag och främst de barn han brukar leka med. 
Men det är alltid lite hjärtskärande när man frågar vilka han har lekt med idag och han svarar att "men Anton var inte på dagisjobbet idag". Anton är Svantes bäste vän. Ömsesidigt. Dom kallar dom för Svanton. Anton är i Thailand i tre månader. Och det är väl ungefär 1½ månad kvar tills han kommer hem igen. Varje dag, varje vecka.. Nä.. Anton var inte där idag heller. Han leker ju såklart med dom andra barnen också, men Anton är ju ... Min bästevän kompis Anton
Men han hade haft jättekul, dom har en lärarstudent som gör VPU (heter det så?)(hon var med Svantes grupp för två år sedan också, så det känns ju kul) och Svante var så taggad när jag hämtade honom. "Den nya fröken är superjätteduktig på att trolla bort saker!! HEJDÅ alla kompisar!!"*Springer ut i hallen i blixtfart*. 

Går igenom garderoben och kanske kommer hitta Narnia. Vi får se.

Har kört ett race nu på förmiddagen och rensat / omstrukturerat i garderoben. Jag har fortfarande på tok för mycket kläder (höll på skriva skit, men kläder är ju faktiskt .. nödvändigt). Har fått ner antalet hängande kläder från ca 80 till ... *trumvirvel* ... 44. Men där inräknat är ju faktiskt också koftor, som man - om man inte är jättekonstig - har över andra kläder. När det är apkallt. Som idag. 

Så det börjar ju ändå ta sig, smått. Jag tänker att jag får överväga kläder under tidens gång, och kanske göra en ny rensning igen om några veckor / månader. Det är ju lite knepigt med dom här rackarns årstiderna. 
Jag har inte tagit hela garderoben än, jag har kvar den nedre delen i garderoben där jag logiskt nog lagt det man har på sig på nedre delen. Sockar, underkläder och byxor. Usch, dessa byxor. Men det känns hyffsat befriande att göra sig av med kläder, och jag hoppas verkligen att jag inte kommer ångra mig. Vissa plagg har jag stått och vägt fram och tillbaka för att sen slänga i högen för bortskänkes. 

När Roger kom hem på lunch undrade han vad fasen jag höll på med. Också sa jag att jag tyckte att han borde göra likadant på sin sida. T ex finns det en piké t-shirt som är randig i olika blånyanser. Inte riktigt det han brukar ha på sig, så att säga. Men vem är jag att avgöra vad han ska ha kvar i sin garderob, men tänker att om jag gör min sida snygg och prydlig kanske han blir inspirerad? 

Jag hittade många tröjor som jag typ hade glömt bort. Också tröjor som jag hängt fast vid hårt pga älskade en gång i tiden. Så nu har jag försökt rensa bort alla sentimentala tankar och tänka logiskt. Där fanns t ex en skjorta, tunn och fin och fräsch pga knappt använd. Inköpt för ca .. 15(?)år sedan (nåja 10+ iaf) på H&M i centrala Skellefteå.. Troligt att jag kommer ha på mig den. Eller ens få på mig den som "kofta". 
En stickad(!) t-shirt. Känns ju jättelogiskt, känns verkligen som att man får ut det mesta ur plagget. Men jag vet att jag älskade den en gång i tiden och det är väl därför jag har sparat den. 

En t-shirt som jag hade mycket svårt att släppa var ju den med texten "Ful är du men mig skrämmer du inte". Jag älskar den, jag älskar texten. Men jag kan inte ha på mig den, dels för att den är för liten och dels för att det inte stämmer haha! Allt skrämmer mig. Har jättemånga fina minnen med den där t-shirten, men den får leva vidare med mig i minnet istället för att ta upp plats i garderoben. Den är ju också .. minst 13 år gammal. För jag vet att jag hade på mig den första året i gymnasiet, när jag var inneboende hos en familj på Mariehem. Det var 2006. Den existerar på bild, så den är förevigad så att säga men för tillfället hittar jag ingen. Den är väl på det andra åbäket som ska föreställa en laptop. . .

Nu är det nog dags för lunch. 

Lite äckligt är det faktiskt.

Jag gick av ren nyfikenhet in i vår garderob häromdagen och räknade hur många tröjor jag hade hängandes där då. Alltså bara den sidan där jag hänger mina tröjor. Inte den sidan där jag har byxor och linnen och andra tröjor som jag anser inte behöver hängas. Eller den andra garderoben, där jag har klänningar lite "finare" kläder. 

Och jag är medveten om att jag har mycket kläder. Väl medveten om att jag kanske håller mig fast vid klädesplagg som jag eventuellt kanske borde ha gett bort och/eller slängt för länge sen. Men jag trodde faktiskt inte att det var såhär illa, det gjorde jag inte. 

Hängandes, har jag för närvarande, 75 (!) tröjor. Ska man räkna med dom jag förmodligen har i tvätten och sådär så kan vi nog utan att överdriva - snarare underdriva - säga att jag har 80 tröjor. Det innebär alltså att om jag skulle ha varje tröja i en dag så skulle jag använda en tröja ca3 ggr per år. 


Alltså det är ju äckligt. På riktigt. Och då har jag ju ganska nyligt gjort en utrensning. Och samtidigt när jag står där och kollar på dom här 75 tröjorna så kan jag ändå inte urskilja någon särskild kandidat som jag inte direkt använder, som är liksom självklar att göra mig av med. Men jag använder ju inte alla dom här tröjorna, så varför är det så svårt att bara kunna se att "nä, men den här tröjan har jag faktiskt inte haft på väldigt, väldigt länge", eller "den här tröjan har jag faktiskt aldrig riktigt gillat". Stört beteende, på riktigt. Man blir ju lite illamående när man tänker på hur mycket pengar som "sitter" i dom där kläderna. 

Roger å sin sida, har väl ungefär lika många om inte fler, t-shirts. Främst svarta. "För små" hävdar han dessutom. Men det händer inget när jag säger åt honom att rensa. Det är liksom tre överfulla trådbackar .. bara t-shirts. 


Jag tror att vi får ta oss an ett mission här framöver. Man behöver inte ha 80 tröjor. Inte ens om vissa är för varma att ha på sommaren och vissa för kalla att ha på vintern. 80... på tok för mycket. Allvarligt.

Mat, sömn och lite disträ

Jo, men nu har det ju gått några dagar. Senast jag skrev ett "vanligt" inlägg måste ju ha varit i fredags eller nåt sånt, eftersom jag grubblade på mat. Kan meddela att vi löste det väldigt fint på den fronten, tydligen, då vi ändå lyckades komma upp i ca 3000kr. Och det låter ju helt fasansfullt mycket, men då ska man ju tillägga att vi inte kommer att behöva handla igen på ca 6-8veckor, beroende på hur kreativa vi blir där på slutet. 

Det känns ändå som att vi köpte bra, blandade grejer. Och vissa saker tokhandlade vi bara. Som 4kg kyckling. Eller 4 förpackningar med wookgrönsaker. Vi tar verkligen det här med nyttigare mat på stort allvar här hemma nu. Nästan för stort. Vi köpte en kvarg... liten bägare... sak. Helt gudomligt god måste jag säga. Men säljs tyvärr inte på det lokala ICAt. Eller tyvärr. Det kanske är en bra sak. 

Nä men som sagt, det känns som att vi köpte väldigt varierat. Mycket basvaror. Köpte två nya kryddor (bara dom blev ju ca 100kr, så konstigt att det drar iväg). "Snabb" mat för de dagar man inte känner sig helt på topp, eller det helt enkelt inte finns en matlåda sedan tidigare. Och ingredienser till lite mer genomtänkta måltider för de dagar man kan laga mat. Den här gången (eftersom det blev så dyrt) har vi som mål att verkligen ha gjort mesta möjliga med det vi har hemma. Samma dag (lördag) vi varit och handlat så åt vi en lite enklare variant av tacos än vi brukar. Idag använde vi upp resterna, eller endel av resterna, till att göra dagens middag. Igår åt vi torsk och potatis, och jag råkade väl koka lite för mycket potatis men det löser sig för då kommer mamma Elin här och steker potatisen och serverar med lite bacon till lunch, då vi bara hade torskrester så det räckte till en. 

Åh ja. I lördags åkte vi som sagt och storhandlade, men innan det så lät vi Svante rejva loss inne på Leos lekland. Och det kan jag ju säga är något jag aldrig trodde att jag skulle göra frivilligt utan att någon annan föreslagit det. Menmen, så blev det. Svante hade superkul och var lagom trött sen.
Söndagen började i pina då natten varit en pärs med vakna ungar. Ja, båda två faktiskt, och Roger sussar bara vidare. Man kan fasen köra ett godståg rätt genom sängen utan att han vaknar. Utom när man verkligen smyger för att inte väcka nån. Nä men då kan man vakna, så himla typiskt. 

Elise vaknade ungefär varannan timme. Hade väl ungefär fått sova 30 minuter eller nåt sånt efter senaste gången hon var vaken då Svante väcker mig, mitt i natten, för att fråga om det inte möjligen kan vara så att det är morgon snart så att han kan få låna min "elefon". Inte första gången det händer, förmodligen inte sista gången heller, men jag var inte nöjd. ALLS. Skickade isäng honom och sa att när mammas eller pappas telefon har ringt - DÅ är det morgon. Nä, Elise vaknade klockan 6. Då tyckte hon att vi hade sovit klart. Det brukar gå söva om henne, men såklart hörde ju Svante att vi var vakna så då kom han tassande och då märker ju Elise att det är fler som är vakna så då kanske det är morgon ändå. Hopplöst. Så jag fick ju göra morgon då, än om jag inte är helt säker på att vi klev upp då så sov vi ingenting mer efter det. Roger hävdar att vi klev upp 8. Jag hävdar att den var tidigare än så, och att jag borde veta bättre eftersom han sov, eller "sov" till 9.30. . Jag var inte pigg och utvilad iallafall, överhuvudtaget. 

Idag har Svante varit på förskolan. Semester, kan man kalla det, om än för bara en kort stund. Medan Elise sov så skrev jag äntligen ut dom där rackarns journalerna och jag blir så jäkla less om dom kommer och säger att det inte är tillräckligt. Då får dom fasen begära ut journalerna själva och bekosta det - som dom ska. 
Iallafall, när jag var färdig med journalerna och det där så sneglade jag bara lite hastigt på klockan och upptäckte till min stora förfäran att klockan hade sprungit något så kopiöst. 13.15 visade den på. Elise låg fortfarande i sängen och sov och Svante skulle hämtas om 15 minuter. Då blev det fart på mig må ni tro, och det är ju en himla tur att vi har så pass nära till dagis som vi ändå har. Jag kom i tid. Till och med lite före. Svettigt värre. Pinsamt att bli föräldern som "glömde hämta sitt barn". 

2. Året som kommer - 2019

Jag var lite osäker på huruvida rubriken på detta inlägg skulle vara Året som kommer, eller året som är. För det kan ju vara båda delarna. Javisst, vi är inne i det nya året - men bara med 11 dagar vilket innebär att det ju ändå är 354 dagar eller nåt sånt kvar av året. Störredelen av året är kvar, så att säga. 

Nyårslöften. Mmh. Njaa.. Det låter så hårt med löften. Nuförtiden kallas det väl mål, vilket väl är samma sak fast det låter inte så brutalt som ett löfte. Ska man köra efter veckorevyns "meme" Månad+Dag=Löfte så får jag som "löfte" att Aldrig ta SMS-lån. Och det är ju ett relativt lätt löfte ändå att hålla, med våra förutsättningar i dagsläget. (Roger får som löfte att lära sig vara snäll, haha). 

Iallafall, några saker som jag har som mål, löften eller önskningar är: 

1. Äta nyttigare. Därmed inte sagt gå ner i vikt, bli smalare eller sådär. Bara bli nyttigare. Men äter man nyttigare så brukar det andra komma på köpet. Vi har kommit till insikt att det inte riktigt funkar i längden att äta som vi har ätit. Dvs lite godis här och lite godis där (to be fair, ganska mycket godis). Chips, popcorn, karameller! Läsk. Sjukt mycket läsk om man ska vara ärlig.

2. Få in soppa som måltid en gång i veckan. Vi är jättedåliga på att äta soppa. Jag åt soppa en gång i höstas (tror jag skrev om det till och med) på caféet som kyrkan driver här i Sävar och jag blev positivt överraskad må jag då säga. Roger är bättre på att äta soppa, då han kan äta mexicanasoppa till lunch varje dag en hel vecka bara för att det inte finns någon matlåda. 
Och på riktigt; jag är hemma 7 dagar i veckan - 14 måltider. EN kan väl vara soppa? Så svårt kan det inte vara, och jag köpte ju till och med en ny, bra till och med, stavmixer som borde kirra biffen (förlåt, soppan) lätt. 

3. Motionera mera.
 Vet att jag har nämnt det redan före nyår, men ett mål är ju att komma mig ut på promenad (om än korta promenader) 4 gånger i veckan. Allt utom stillasittande är bra, ungefär. Jättebra att få upp flåset för jag har fruktansvärt dålig kondition. Och ärligt, ska jag klara av att hålla efter två barn så krävs det att jag får något bättre kondition, något bättre uthållighet. Sen är det jävla skönt när man väl har tagit sig ut. Ett mål i samma kategori är väl att eventuellt kunna börja jogga, men det är en lång väg dit. Just den biten kanske får vara en "Innan jag blir 30". Vilket ju faktiskt är nästa år. Just nu handlar det mer - för motivationens skull - att hitta en bra promenadslinga och sedan försöka "jaga" sig själv. Försöka gå samma slinga liiiite snabbare än man gick förra gången. 

4. Försöka ha mindre skärmtid. Iphone har ju en funktion där man kan se sin skärmtid, och därmed kan man se om man ökar eller minskar sin genomsnittliga tid. Det blir ju lite missvisande då Svante använder telefonen dock, medan jag sover. Men det är också ett mål, att minska Svantes skärmtid. Och då talar vi om alla skärmar. Jag måste vänja av mig vid att ständigt kolla på telefonen för det händer inte SÅ mycket kul på internet. Faktum är väl att det typ inte händer något alls kul nuförtiden som man måste veta på en gång. Man behöver inte kolla sociala medier 18 gånger på en dag. Det gäller bara att komma dit också, verkställa inte bara prata om det.  

5. Bli bättre på att planera - och göra - måltider. I dagsläget är det lite såhär: Roger kommer hem på lunch och undrar "vad ska vi äta till middag". Svar: I dunno. Också blir det mannagrynsgröt till middag för det tar för lång tid att tina upp något ur frysen vid det laget. Jag är hemma, som sagt, hela dagar 7 dagar i veckan. Någon slags planering av utfodring borde väl ändå vara möjlig. Jag har ju länge tänkt att man kanske borde ha ett rullande schema typ, med fasta rätter. Alternativt ha ett schema att måndag äter vi kyckling. Tisdag äter vi fisk. Onsdag äter vi en färsrätt. Torsdag äter vi soppa, osv osv. Det känns ju lite roligare med den senare. Så får man bestämma utifrån vad man är sugen på vilken slags kyckling/fisk/kötträtt man vill äta. Det finns ju rätt så många variationer. Om man bara kommer på dom. 

6. Bli pyssligare/bli mer kultiverad. Jag är osäker om det ens är ett ord. Men eftersom jag ska ha mindre skärmtid så ska jag ju fylla dagen med något annat. Och eftersom Svante också ska ha mindre skämtid, förslagsvis bara se bolibompa på vardagar och kanske lite mer tv på helgen, så kommer även han behöva ha något att göra. Så att sitta ner tillsammans och bygga pärplattor, klippa klistra, rita, måla, lägga pussel osv..
Jag har också ett flertal böcker jag skulle vilja läsa. Jag har alltså köpt ett flertal böcker - med intentionen att läsa - som jag ännu inte läst. Som jag borde läsa, för att jag vill läsa dom. Likaså filmer. 
Jag är förövrig värdelös på att se filmer, fråga Roger. Han kan fråga om i princip vilken film som helst "har du sett den?" och på förhand veta att svaret är .. Näää? Jag är osäker på om jag ens sett alla Harry Potter. Jag äger alla Harry Potter, men jag vet inte om jag har sett alla. Jag hade ju en tanke om att jag skulle se alla i sträck - sen hände barn och sådär så .. ja. Men ger man sig fan på det så borde man ju kunna se en .. varannan dag? Då tar det ju bara 2 veckor. 
Jag har inte tid att se en film, för jag är för upptagen med att klicka runt på youtube och se skit i 3 timmar. Det är ungefär där jag är nu, så det kan ju endast bli bättre. 

7. Avkluttra hemmet. Alltså, det har jag ju jobbat med ganska mycket med under min lediga tid här nu (jag fattar inte att jag har varit hemma så länge som jag har!) men det finns fortfarande en hel del förbättringar att göra. Jag gick in i garderoben idag och fick typ panik över att det var så fullt överallt och då är inte ens allt i garderoben. Det är ju hemskt! Så det är ju också ett mål, att göra sig av med sånt man kanske inte direkt använder och framför allt - inte köpa nya saker som man inte verkligen, verkligen, vill ha och/eller behöver. Vi har så många garderober och skåp och många av dom är överfyllda med saker som .. bara ligger där. Utan funktion. Roger påtalade att vi har alldeles för mycket i städskåpet, i kemikalieväg. Där ville han rensa. Och det kan jag hålla med om. Man kanske får ta ett skåp i taget och se var man landar. Som sagt, mycket som man har i skåpen används inte och vissa saker har vi aldrig använt ens en gång, så... Jag vet med mig några saker som jag typ skulle kunna rensa ut redan ikväll, som vi aldrig använt. Eller ja, en gång. För 4 år sedan. 
I skåpet över skafferiet har vi ett gäng ölglas, eller jag tror att det är ölglas iallafall, fast man kanske inte tänker ölglas när man ser dom. Men jag tycker dom är vansinnigt snygga, men fruktansvärt opraktiska. Det är höga glas, som är smalare än botten än upptill. Klarglas. Ingen utsmyckning eller så. Fruktanskvärt opraktiska, eftersom dom knappt går att diska för hand eftersom dom är så långsmala att man typ inte ens får ner handen. Men dom går ej heller köra i diskmaskinen, för att dom är för höga. Mmhmm. Och, på grund av höjden och långsmaligheten så är dom ju väldigt lätta att tipp ut. I synnerhet kanske om öl är inblandat. Men jag har ännu inte haft hjärta att sälja bort dom, men nu medan jag skriver inser jag ju att det är det enda alternativet. Vi kommer ju inte använda dom. 

8. På ett lite mer personligt plan, så är det väl ett mål eller en önskan att vara mer social. Att våga vara mer social. Är det fler personer än typ jag och en, möjligen två, till så blir jag mer av en åskådare. Jag har väldigt svårt för att ta plats i ett samtal när det förs mellan flera personer. Och jag känner ofta att det jag säger ändå kanske inte riktigt spelar någon roll, det är ändå ingen som lyssnar och jadajada. För det är så det har varit många gånger. 
Att ta mer ögonkontakt, för det är jag verkligen urusel på. Jag vet inte om det kommer sig från att jag läste nån gång att om man kollar en katt i ögonen så tror katten att man utmanar den så då slutade jag kolla katterna i ögonen, och uppenbarligen då också folk hahaha! 
Att sluta älta saker. Jag kan liksom, en dålig dag, ligga i sängen och ska sova och komma på något som hände för tusen år sedan och liksom ligga och nojja över det. Typ att "åh när jag gick i åttan hände det här och usch undrar om den personen fortfarande.. ". Ungefär. Tusen år sedan. Obetydligt idag. Inte i min hjärna, nejnej. Här ska det ältas skit i förbannelse. Det skulle jag gärna vilja komma ifrån, och just den biten handlar väl lite om självkänsla, vad man tänker om sig själv osv... Jag måste sluta klanka ner på mig själv helt enkelt. Easy peasy. 


Åh. Finns säkert mycket mer jag skulle kunna fylla listan med. 10 punkter vore väl ett jämnt och fint tal. Men mycket går ju hand i hand också. En punkt skulle kunna vara "bli bättre förälder", men det kommer ju lite med allt annat. Att jag ska försöka äta nyttigare, motionera mer, minska skärmtiden.. Mycket av det är ju för barnens skulle också, då vi märker att Svante tar efter våra vanor. Han leker inte med sina leksaker, han vill se på teve eller spela playstation eller spela på telefonen. Han vill ha fredagspopcorn och lördagsgodis och saft. Chips, kakor och bullar. Han vill inte gå ut och åka pulka för han vill vara inne och se på tv. 
Och om jag äter nyttigare, motionerar och gör saker som jag tycker är kul och som får mig att må bra, så kommer jag ju också bli en bättre förälder. Än om jag konstant är trött och känner mig smått värdelös. Javisst, såna dagar kommer alltid att finnas, men dom kommer förhoppningsvis bli färre. 8 mål kanske räcker för stunden. 8 mål är nog kanske till och med mer än tillräckligt. 



Onödigt långt om två dagar

Jag har inte ännu blivit sjuk. Det kan vara så att jag inte kommer att bli sjuk heller. Hela jullovet kanske bara plötsligt kom ikapp och kroppen insåg att det kanske är jobbigare att ha två barn än bara ett. Särskilt när man också försöker rodda ihop något som ska försöka liknas vid ett fungerande hushåll. 
 
I morse slog det mig att jag kanske helt enkelt sover för mycket. Det låter helt befängt i och med att jag är uppe nån gång då och då på natten. I regel mellan 1-3, men ibland blir det så ofta som varannan timme. Yay! Men på morgonen sover (?) tjejen ganska bra, så då snoozar vi vidare medan Svante spelar på min telefon. Precis som jag sagt att han inte ska få göra. Saker förändras tydligen, när tiden går. Nuförtiden har jag dock ett krav. Han måste sova - HELA natten - i sin egen säng. Och det funkar oftast bra. Självklart finns det undantag då han får komma över t ex då han blir rädd, har ont eller känner sig sjuk. 

Igår kom han dock över redan.. tidigt. Rogers alarm hade inte gått av än iallafall, vilket också är en kriterie för när Rogers väckare går av så vaknar alla. Inklusive grannen och eventuellt dom på andra sidan ån. Det är hemskt. På riktigt. Jag dör lite varje gång. 

Jag driftade iväg lite där, jag kanske sover för mycket. Borde det ens vara möjligt med bebis och 4åring? Men på morgonen snoozar vi som sagt, Svante får ha telefonen som egentligen är förbjuden och lilltjejen sover - eller så ligger hon vaken men är väldigt nöjd ändå. När hon börjar känna sig hungrig dock, där kring 9-tiden då brukar vi kliva upp. Efter att hon ätit. Och det är det jag menar med att jag kanske sover för mycket. Jag kanske sover för länge? Ligger och drar för länge? Det kanske är därför jag blir så jädra seg.
 
Alltså. . . Hur mycket text om det här kan man skriva egentligen. Det är ju vansinne. 

 
Hursomhaver. Det känns inte som att det har hänt så mycket sedan sist jag skrev. Förskolan har börjat om, efterlängtat av såväl barn som förälder. med undantag att man måste stiga upp. Tidigt. "Tidigt". Det beror givetvis på vad jag har tänkt göra av dagen också, men igår klev jag upp 7 och gjorde mig själv i ordning. Gjorde gröt till Svante och mig, fick Svante att äta sin gröt, åt min gröt, letade fram kläder till Svante och la fram dom, letade fram kläder till Elise och la fram dom på skötbordet. Vek in lite kläder i garderoben, kollade om Svante ätit klart, borstade hans tänder och fick honom att byta om från pyjamas till kläder. Sen väckte jag Elise, bytte blöja och bytte från pyjamas till kläderna jag lagt fram.

Klädde på Elise overall och mössa och lägger i vagnen - oftast utan protester dock lite sura miner just den här morgonen. Fick Svante att lämna ifrån sig MIN telefon och fick honom att klä på sig overallen och hela utrustningen. Dubbelkollade i vanlig ordning att allt är av, allt är med. Gick till förskolan, lämnade Svante. Fridens. Första etappen av dagen avklarad. 

Efter jag lämnat Svante brukar jag ha tre alternativ. Gå hem igen och gör någon nytta i hemmet. Gå en promenad, och ha den överstökad. Eller gå till öppna förskolan och träffa andra vuxna, även om jag inte kan klassas som den socialaste. Vissa dagar är bättre än andra. 
Igår gick jag till öppna förskolan, det var ju trots allt närmare 16 minusgrader ute. Och dessutom terminens första öppetdag. Gick därifrån tidigare än jag brukar, mest för att Elise visade tendenser på att vilja sova och jag ville att hon skulle sova en längre stund = ville att hon skulle somna i vagnen. Gick hem, åt lunch. Rensade Elise's byrå på storlek 62 för att ge utrymme åt 68. 

Man kan säga att jag bara flyttade på problemet. Min mening är ju att jag ska sälja, och/eller skänka bort endel av kläderna, men just nu orkar jag inte det. Dels för att ingen ändå köper barnkläder i Sävar av någon outgrundlig anledning, även om man typ är hutlöst billig. Ja, det är väl om man har något väldigt speciellt. Så just nu har jag bara lagt kläderna i en icakasse i en annan garderob. Precis sådär som man egentligen inte ska göra för det blir bara kaos. Så att säga. 

Tog ut soporna. Tömde diskmaskinen. Vek in all ren tvätt från fraktbaljorna. Klädde på mig igen och gick och hämtade Svante. Väckte upp Elise och matade henne då vi kom hem igen. Löste lite korsord. Gjorde middag. Så var den dagen över i princip. 

Idag klev vi upp 10. Ja ni hör ju, vilket lyxproblem jag har egentligen. Kände mig lite seg och hade lite ont i huvudet och sådär. Ingenting lite alvedon och ipren inte kan lösa. Åt lunch (ingen idé att äta frukost om man kliver upp så sent), då blev det ännu bättre. 
Sen började jag stöka litegrann. Jag bar ner adventsljusstakarna i källaren igen. Jag hade redan plockat bort dom från fönsterna, men inte stoppat tillbaka i kartong eller burit ner. Så det kirrade jag idag. Har rensat Svantes byrå, kollat så alla kläder haft namnlappar och märkt upp dom som saknat + märkt hans nya kläder som han fick både jul och nu min och mammas senaste shoppingtur. Så strök på namnlappar och när jag ändå hade strykbrädan framme så strök jag Svantes två senaste pärlplattsfigurer. 
Sen har jag skrivit en inköpslista, eller påbörjat en iallafall, eftersom vi tänkte storhandla här någon dag i helgen. Men jag tycker det är skitsvårt att komma på vad man ska äta. Vad brukar man äta liksom. Hur äter man? Whaaaat. Jag blir helt förvirrad och hjärnan bara snurrar runt. Jag hamnar bara på falukorv, korv i ugn, korvstroganoff, makaroner och korv .. men vi har ju bestämt att vi inte ska äta så mycket korv, utan vi ska ju dels främst försöka äta upp det vi har i frysen och dels inte äta så mycket sk. "halvfabrikat". Men jag kommer verkligen inte på vad man -brukar- äta. Kyckling och ris. Men det kan man ju inte äta varje dag heller. Jag får nog ta livsmedel för livsmedel och typ jaha vad kan man göra med det här då: ish. Skulle verkligen behöva en typ inspirationskarta här känner jag. .. . . 

5 timmar senare

Några timmar senare, jag är fortfarande trött. För den som ville veta. Jag börjar tro att det snart kommer att bryta ut något helvetiskt virus eller så från förkylningsvärlden. Det okända ljudet Svante hittat var iallafall att han upptäckt att man kan trycka på ett av de fem djuren i babygymet - så spelar den en trudelutt. Det visste inte jag. Tror jag. Eller så hade jag förträngt det. Men nu vet vi det iallafall. 

De senaste fem timmarna har jag .. somnat när jag ammade Elise. I fåtöljen, som jag alltid somnar i. Det var väl oundvikligt antar jag. Elise somnade också, eller först. Och att sitta och hålla en bebis som sover när man själv typ svimmar av trötthet brukar leda till att man själv somnar. Fast jag fick väl sova i typ 5 sekunder, sen kom Svante insladdandes med en jäkla lastbilstrailer. 

Sen har jag gjort exklusiv middag, havregrynsgröt tillagad i micro. Tvättat några av kläderna jag köpte igår. Jag pallrade mig ut på en promenad, en kort en. 2,1km, en det är ju bättre än ingenting. Och det var då det slog mig, det jag skrev om först. Att jag är nog påväg att bli sjuk. Hur ofta går man ute i fem minusgrader och gäspar för att man är så trött. Då är man trött. På riktigt. Och trots att jag gick utan barnvagn så fick jag inte riktigt upp något tempo. Också fick jag ont i ryggen. Så .. någonting är det ju. 

Tänker att jag ikväll banne mig ska ta mig isäng. Så jag ska kasta in några plagg till i tvättmaskinen, dra igång ett snabbprogram, duscha och sen sova. Och hoppas på att ta igen några av dom här sömntimmarna som min kropp så desperat verkar behöva. Natten som var sov jag ju ändå inte direkt dåligt. Jag hade inga konstiga livliga drömmar om försvunna hallonpajer iallafall, utan när jag sov så sov jag. Sen att jag inte kom mig isäng förrän halv två... kan väl ha med tröttheten att göra. Men jag fick ju ändå sova hyffsat ostört fram till 9 iallafall, tack vare "elefonen". 

Så. Det är väl det jag ska gå och göra nu. Byta tvätt i maskinen och göra mig redo för sängen. Efter 20:00 klassas det väl ändå som okej att gå och lägga sig.. även om man är vuxen. Eller låtsas vara.

Men jag är fortfarande trött

Håhå jaja. På Onsdag börjar förskolan om igen och det är såååå efterlängtat. Av både mig och unge herrn, för han kan vara ett sånt ordentligt pain in the ass och helt plötsligt vänder det (ungefär i samma stund som han märker att jag bara bryter sönder och samman) och då blir han hur snäll och go´ och mysig som helst. 

Ärligt så är han nog värst när Roger är hemma på lunch. Idag fick vi sitta och påminna om ljudnivån ca 100 gånger för att han satt verkligen och vrålade över lunchbordet för att få sitt sagt, trots att vi båda satt inom 1m och .. inte pratade. Det fanns ingenting han behövde överrösta och på en 10 gradig skala var hans ljudnivå typ på 8, för att fråga saker om lunchen vi åt. (Potatisbullar, för den som är intresserad). 

Klockan är strax efter 14 och jag väntar bara på att Elise ska vakna. Jag orkar inte ens göra något annat, för att "hon vaknar ändå snart". Det är ju att vara tidseffektiv. Jag skulle förmodligen hinna göra... 3 saker, eller iallafall påbörja 3 saker, på min attgöralista. Till exempel ska jag tvätta kläderna jag köpte till barnen igår när jag och mamma var på shoppingrunda. Vi skulle som sagt egentligen inte ha något speciellt, men jag lyckades hitta lite förvaring och sådär på ikea, och även handla upp presentkortet vi(Elise) fick av grannen. 


Alltså Svante. Han är verkligen inte tyst nån gång. Vilket är väldigt slitsamt på en som hemskt gärna har det lugnt och stilla iallafall stunder av dagen. Men han låter inte bara när han leker, han låter när han ritar, när han går, när han andas. Om han inte liksom hoppar, studsar och dunsar på så är det "actionljud" - eller ja, dom två sakerna går väl hand i hand. Även när han sitter och ritar så håller han på och nynnar. Har jag på musik - MIN musik - i bakgrunden så kan han ändå sitta och sjunga med. Vilket förvisso är rätt intressant och ibland charmerande att han kan många av låtarna jag brukar lyssna på. 
Samtidigt så blir det ju som också . . . hur mycket lyssnar jag egentligen på samma musik? Tillräckligt för att sonen ska lära sig den verkar det ju som. 
Nu vaknade Elise. Och Svante spelar en okänd melodi med något, det här måste jag också undersöka. 

Sömnig

Mmm. Dom senaste dagarna har jag varit så oerhört trött. Under hela julledigheten har jag varit uppe mycket längre än jag brukar och Elise har vaknat mycket oftare än hon brukar, och allt det här har kommit ikapp dom senaste dagarna. 
Och innan ni blir förvirrade här, så ja - jag är ju jämt "ledig" - jag menar såklart nu medan alla andra varit lediga också, inklusive min käre sambo för engångsskull. 

Hela gårdagen tjuvade jag åt mig små sovstunder. Det har fortsatt idag. Jag blev betydligt piggare av att lämna hemmet, så det kanske är det som är problemet. Jag har såsat runt hemma för mycket. 

Idag åkte vi, trots min oerhörda trötthet, in till Umeå och besökte en vän som har fyllt år, fyller år eller ska fylla år.. lite osäker på vilket. Svante var supersocial, så fort vi kom innanför dörren ville han ha min "elefon" och spelade/såg på bolibompa/youtube/raderade appar i princip hela tiden med undantag för då han snabbt fikade. JAHAJA. Han är en riktig liten skärmråtta och jag vet ju att det beror på mig och Roger och mina och Rogers skärmvanor så det känns ju dubbelt obra. (Påtal om obra så måste jag bara berätta om äggen som finns på ICA Maxi - Ostora ägg - jag tyckte det var fantastiskt att dom på riktigt heter så. Ostora ägg. Är det då små ägg, eller normalstora ägg?) 

Energinivån steg iallafall några snäpp, som jag sa, av att lämna hemmet. Men jag ska ändå försöka leta mig isäng någon gång snart. Imorgon kommer nämligen mamma och vi ska försöka oss på en liten shoppingrunda... utan att egentligen behöva något just. Förutom sköljmedel. Och någon slags förvaring till Elises leksaker. Och eventuellt mer förvaring till hyllan vi för närvarande har. Ju mindre rappel som ligger framme löst, dessto bättre. Hade man själv fått önska hade man gjort sig av med minst hälften, men det är ju faktiskt inte mina grejer. Men det känns ärligt lite överdrivet att Svante ska ha typ 7 minioner som är typ 15cm höga och låter. Men jaja. Vi brukar säga åt honom att om han ändå bara tänker sitta framför teven så kan vi ju lika gärna kasta bort eller sälja leksakerna han har eftersom han ändå inte leker med dom.. Då brukar han leka med dom, en stund. Just det där förbaskade lekrummet - som så småningom inom en hyffsat snar framtid ska bli Svantes rum (både sov och lek) - är ett rum som jag inte riktigt kan få till rent.. visuellt. Jag vet inte hur man ska lösa det. 

Hur ska man lyckas ha en säng och leksaksförvaring och klädförvaring utan att ta för mycket golvyta men utan att han ska behöva klättra omkring på väggarna och riva halva huset.. 


Kommer förresten på att jag skrev A men inte B i ett av de senaste inläggen, jag citerar mig själv här: "Vi åkte iväg och köpte något helt ologiskt med tanke på omständigheterna, men samtidigt är det något man verkligen borde ha. Särskilt om man ska anses vara vuxen.". Antingen så är ingen lika nyfiken som jag, eller så bryr sig folk inte för inte en enda har frågat eller ens kommit med spekulationer. Eller så lämnade jag det ganska uppenbart ändå. 

Vi köpte en kaffebryggare. Perkulatorn vi hade - som vi fått i inflyttningspresent av en väldigt kaffedrickande mamma - la av för någon perkulation sedan. Först tappade den knoppen vilket är ett vanligt problem så vi köpte en ersättningsknopp som inte alls passade egentligen men funkade. Men tillslut började den läcka ut kaffe där men funkade ändå. Fram tills nyligen då, då den bara fortsätter att perkulera utan att säga till när kaffet är klart. Vilket ju resulterar i att kaffet kan smaka... bittert? Bränt? Överkokt? Vad vet jag, eftersom jag inte ens dricker kaffe. 

Men, så, skare va så skare va, Roger ville ha en sån här maskin så en sån här maskin köpte vi. För över 2000kr. Och Roger dricker inte särskilt mycket kaffe heller. Så nu antar jag att jag bara banne mig får lära mig att dricka kaffe. Jag kanske får googla tips. För Rogers tips kändes inte helt nyttigt. "Ta en sockerbit". Ja fast jag behöver en sockerbit per klunk visar det sig, när jag försökte prova efter den första bryggningen. 

Det kanske kommer. 

Fredag.

Den här dagen alltså.. så vansinnigt seg. Har inte fått så mycket sömn inatt, och den sömn jag fick var av usel kvalisort så att säga. Livliga drömmar. Drömde att jag var på en flygplats med los Chrillos och precis innan boarding inser vi att hennes pajer är borta. (logiskt?). Till råga på allt så var vi inte ens på en flygplats i Sverige, utan i något exotiskt land där man knappt pratade engelska. Det var dock inte själva pajen som var av värde, liksom man kan ju baka ny paj. Men det var ju pajformarna, ÅH pajformarna. Det låg ett oerhört värde i pajformarna, och det var dessutom ca 100st av dom. Varför man nu reser omkring med 100 formar hallonpaj. Dock inte så mycket springande fram och tillbaka, utan det var hissar. Även för att åka i sidledes, byta hissar för att komma till rätt plan. Trånga hissar dessutom. Klaustrofobiskt kan man säga. 

Nåväl. Svante klev upp och spelade Honungsjakten med sig själv, så vi fick ändå en sovmorgon till ca 9.30 eller sådär. Men hela dagen har jag bara velat sova. Och när jag har kunnat sova, har jag sovit. I min egensydda myspöl som Elise ännu är något för liten för. (Elise låg själv och sov i spjälsängen då och jag skulle egentligen busa med Svante men Svante gick iväg för att göra något annat och jag .. somnade). Sen tog jag bara tillfället i akt efter det och sov en stund på soffan. Matade Elise, gav henne till Roger och sov lite till. 

Jag är fortfarande trött. Och jag har renbäddat sängen. Försökt få robotdammsugaren att köra en runda under sängen men den vägrar. Den vill bara hitta hem. Får väl försöka luska i vad det är för fel på den nu då, bortsett från att vi aldrig kör den för att den lever så jävligt och man aldrig kommer ihåg att starta den när man går ut. Tidigare körde vi den inte för att den fastnade ändå överallt, men nu har vi ju försökt att röja undan så mycket hinder vi kan, soffan har högre ben och en mattkant ska den ju klara om den kommer rätt på. Utöver renbäddat sängen har jag tvättat. Vitt, färg och sängkläder. Enstakaplagg som är nya och därav kanske färgar av sig så man inte vill chansa. Då kör man ett expressprogram, 20 minuter. 

Imorgon kanske jag får ta itu med den svarta korgen. Med mörk tvätt. Det är som en avgrund, det tar banne mig aldrig slut i den korgen. 

Nä men det är väl min fredag i väldigt långa drag inser jag nu. Jag vaknade. Jag klev upp och led av trötthet. Jag sov när jag hade chansen och de stunder jag inte har sovit har jag varit nästan sjukligt trött samt tvättat. 

Och, det stördaste av allt, nu när jag KAN gå och sova så gör jag det ändå inte. Visst är man väl ändå dum i huvudet på något sätt. "Ja men egentid. Skönt att kunna göra nåt utan barnen." Jovisst, men skönt att typ orka vara vaken med barnen också. Ni ser ju, nu börjar jag argumentera med mig själv.

1. Året som gått, 2018

Hela förra året cirkulerade kring en sak, och en sak endast och det är graviditeten, födelsen och att försöka hålla två ungar vid liv (vilket ju ändå verkar ha gått hyfsat bra än så länge). Jag inser att det är flera saker, men .. rörande samma sak ändå. Givetvis har andra saker hänt också, så jag ska ta understöd från mitt album i mobilen för att komma ihåg "guldkornen". Kan väl börja säga redan nu att, VARNING för långt inlägg. Det har varit ett långt år i år . . . 

1:a januari tog jag det första graviditetstestet. 2:a januari tog jag ett till, för att vara helt säker. 3:e januari tog jag ett till, bara för säkerhets skull. 4:e, ett till, ganska tydligt resultat. Sen ruvade jag på det i någon dag, testade igen med ett klart och tydligt positivt resultat innan jag berättade för Roger. Varför han inte fick veta på en gång har jag väl skrivit tidigare, men ungefär för att jag inte trodde själv att det var sant eller på riktigt och att det inte skulle gå vägen. Jag ville känna in det hela lite först, och vågade berätta först när det var väldigt tydligt på stickan och inte bara inbillning. Jag tog hjälp av något slags "räkna ut beräknad födelsedatum"tjollahej på internet, som utifrån mina inmatade uppgifter menade att barnen skulle kika ut 6:e september, och att jag då var 4+5 v pregg. 

Dagen efter (nej, jag tänker inte gå igenom dag för dag hela förra året, men början av året var lite intensiv samt väldokumenterad) kom dom och smällde upp ställningar runt hela huset. Då var det dags för takbyte, och helgen den 12-14:e januari ägnade vi fruktansvärt många smärtsamma timmar uppe på taket med att skotta av taket, skicka ner tegelpannor, bryta bort läkt och köra bort. Vi hade lämnat Svante i Burträsk på fredag eftermiddag (vi möttes halvvägs) och direkt jag kom hem igen så var det bara att klä på sig och börja. Från tidig morgon till sen kväll var vi uppe på taket, och på söndagkvällen drog det ihop sig till stormvindar. Naturligtvis började mitt gravidillamående just precis den helgen. Men vi hann i stort sett klart allt vi skulle, inte riktigt allt. Måndag den 15:e, dök dom upp. Rödbackens bygg, kirrade vårt tak på två veckor. När dom var inne på lunch skulle Svante visa dom alla sina leksaker. (Jag gick för övrigt skola med herrarna som bytte vårt tak). 

 

Den 16:e fick jag meddelande från Roger när jag var på jobbet. Svante var sjuk. "Han vill ha bananer och glass". 


I slutet av februari (nu hoppar vi framåt lite, äntligen!) berättade jag för mamma att hon skulle bli mormor igen. Vi var på shoppingtur till Avion (det var en torsdag tror jag till och med) och jag kände hela bilresan in att jag måste berätta. Så på parkeringen, liksom när vi börjat gå till ingången så hasplar jag ur mig att jag hade något att berätta. Jag hade höga förhoppningar om att inte börja gråta, men det gick si sådär. Helgen efter det hängde vi i Burträsk med sparkföre och titta lite på sjuka -under behandling- renar. 

 

Följande måndag berättade jag för chefen eftersom jag kände att det påverkade min arbetsprestation och jag kände att jag behövde att någon på jobbet kände till min situation. Den veckan berättade vi för i princip alla i familjen iallafall, Roger berättade för sin pappa och bror på onsdagen och på söndagen smsade jag min bror och även pappa. Jag ringde först till pappa, men han höll på att bråka med en säkring och hade inte riktigt tid. Så jag smsade mitt ärende, för jag har alltid haft lättare att formulera mig i text än i tal. Man kan väl säga att han ringde upp efter det. 

I början av mars var vi på isracing i Sikeå Hamn. 

 
 

I (graviditets)vecka 14 fick min ställföreträdande chef veta, eller det var då hon sa att hon visste iallafall och sen efter det så började det smyga ut litegrann. Jag vet inte om jag såg gravid ut tidigt eller vad det handlade om. Vissa var väldigt observant på att jag tappat energin. Jag hade sagt redan innan till Roger att om någon frågar så kommer jag inte att förneka det, men jag kommer inte gå runt och berätta det. Dom som behövde känna till min sits kände till min sits. Så en dag var jag ensam med en kollega på kontoret och hon lindade in det väldigt fint sådär .. som en liten undran om vi planerat att skaffa fler barn eller sådär. . Så då sa jag som det var, precis som jag lovat mig själv att göra.

 
I början på april fyllde mamma 50år, så vi åkte till Sundsvall hela bunten. Mamma + sambo, brorsan med sambo och barn också vi då. Till och med Roger. Precis morgonen vi skulle åka ringer en läkare från Norrlands Universitetssjukhus och frågade huruvida jag kände mig trött, kall och förstoppad. Han skrev ut Levaxin (utifrån blodprover, såklart, inte bara från ett random telefonsamtal) som jag började knapra på grund av hypotyreos. För låg .. hormon .. nånting.. sköldkörtel. Jag kommer ärligt inte helt ihåg. Men det är ganska vanligt när man är gravid, och jag ska kollas upp igen i Mars och se om det är något jag har i vanliga fall också. 

Helgen i Sundsvall var njutningsfull iallafall. Mysigt att träffas allihop i mitten ungefär. Äta god mat, hotellfrukost. Fly vardagen. Har ni någonsin planer på att äta i Sundsvall rekommenderar jag stekhuset. Gillar ni fetaost så kan ni inte gå någon annanstans, för den dom har är ... to die for. 

 

11 april gjorde vi första ultraljudet och blev "bakflyttade" dagar, så istället för ett BF 4/9 fick vi nu 13/9.
12 april gjorde jag glukosbelastning och blev så vansinnigt dålig efter det.
26 april gjorde vi ett nytt RUL, samt annonserade vår graviditet både på facebook och instagram. Då hade vi gått exakt 50% igenom graviditeten. 

I början av Maj var det dags för min 50års present till mamma, jag hade bokat biljetter till Elefanten i rummet med David Batra i Piteå, samt bokat ett bord på Tages restaurang och 2 nätter på stadshotellet. 

 
 

Svante började försöka lära sig cykla själv. Vi köpte honom en cykel. Utan stödhjul, för vi har hört att det kan stjälpa mer än hjälpa. 

 

Sommaren anlände med dunder och brak, så vi köpte en pool. 

 

Roger sa upp sig från Återvinningen, och för första gången på 10 år kunde vi åka på Grunkor och Mojänger i Överklinten. Såklart åker man dit med stil. 

 
 
Sommaren var, som alla känner till, rekordvarm. Så endel bad och fiske blev det. Och solbränna. Den dåliga sortens. Jag drog ut en visdomstand också.

Vi var hundvakt en dag eller två i mitten på Juli. Det var 31 grader varmt och hunden måste ju rastas. Kände mig en aning bitter just då för att vara ärlig. 
 

Roger fick semester tillslut, vi byggde på med farstukvisten på framsidan (i skuggan) på förmiddagarna och när solen rört sig framåt gick vi runt på baksidan och försökte byta fasad. Svante roade sig bäst han kunde, och vi försökte hålla honom sysselsatt på gården. Med såpbubblor, glass och cykel. 

 
 
 

Svante fyllde 4 år. 

 

Jag var allmänt tjock och varm. Hade köpt en längärmad klänning när vi var i Piteå i Maj, tyckte den var så fin så jag hade på mig den i ren trots även fast jag typ flöt bort. 

 

Vi invigde Svantes första metspö. Vi hann just och pass lägga ner flötet i vattnet innan det högg en abborre. Det kallar jag flyt. Att det sen inte nappade så mycket mer efter det kan vi ju .. sopa lite under mattan. 

 

Och besökte Mickelbo gård, för nåt kul ska ju Svante minsann få ha också.


Sista bilden på magen. 2:a September. Jag kan se varför dom förväntade sig ett stort barn. 

 

3:e September. Hon kom till världen genom planerat kejsarsnitt. Att världen skulle vändas upp och ner just då hade vi liten aning om. 10 plågsamma dagar som senare lättades upp med en diagnos (hydrocefalus, aka vattenskalle) och permission. 
Vi hämtade hem vår nya soffa också. 

 
 

26:e September. Hon opererades, och fick diplom. 

 
 

Efter det har det varit täta kontroller på BVC, lekparkshäng, vi har gjort om i hallen efter en klätterincident. Massa mys, lite sömn. Diverse sjukhusbesök för kontroll av ögon, hjärta, allmän koll. På lucia gjordes en ny MR. Julen kom, julen gick. Jullovsledigheten har vi spenderat med massa hemmamys. Försökt åka pulka/skrana/bob när det varit ljust och inte fasligt kallt. Och nyår avslutade året, som sagt, väldigt lugnt och stilla. 

 
 
 

Som jag sa från början. Året, eller årets vardag, har cirkulerat kring ca en sak. Henne. Och Svante.  


Förlåt för megalångt inlägg. 
Men det skulle egentligen vara längre. Jag skulle egentligen utvärdera året mer, med bra och dåliga minnen (fast just den biten kanske jag lyckats med). Jag skulle även, i tanken, få med saker jag önskat att jag gjort. Saker jag ångrar att jag gjort. Och hur jag tycker att jag vuxit eller förändrats som person. 

Jag kanske får återkomma med ett sånt inlägg. Året som gått, 2018 pt2. Eller så väver jag in det i en annan av texterna jag ska skriva. Den som lever får se helt enkelt. 


4 månader

 
Idag är lilltjoppan 4 månader, och därmed inte så himla liten längre. Hon följer sina egna kurvor på BVC och ligger 1,5 - 2 steg över "normalt". Vem som nu bestämmer vad som är normalt. Det är, vad jag hört, mer normalt att inte vara normal. Alltså att det man fastslagit som "norm" inte är jättevanligt. Fattar ni vad jag menar? Jag testar igen. Med hypotetisk statistik, för jag har inga siffror och det här är ju bara något jag hört. Och det låter ganska logiskt. För mig iallafall. Låtsas att det föds 5 barn. 2 av dom barnen föds "inom normen". 1 av barnen är mindre, och 2 barn är större. Alltså är det fler som föds utanför normen. Nä nu blev till och med jag förvirrad. 

Huvudsaken är att dom följer sin egen kurva. Stora föräldrar brukar resultera i stora barn. Eftersom både jag och Roger är både längre och bredare så är det naturligt att våra barn blir längre och bredare. Två "korta" föräldrar genererar i regel något kortare barn, osv osv. Ja - ni är ju inte dumma i huvudet ni som läser (tror och framför allt antar jag eftersom jag inte har full koll på vilka min trogna lilla skara är) så det här har ni självklart koll på.  


Idag var planen att vi skulle träffa neurokirurgen för svar på MR-röntgen vi gjorde på självaste Luciadagen, men dom ringde tidigt i morse och talade om att han vi skulle träffa var sjuk och "vi skickar en kallelse eller hör av oss när vi vet när nästa tid kan tänkas bli". Jahapp. 
Det är ju en nackdel med att ha väckarklocka i samma signal som ringsignal såna här gånger. För jag tystade bara bort samtalet första gången. Sen började jag undra vad fasen larmet börjat ringa på en så udda tid för (typ 7.18 eller sådär) och då eh, insåg jag ju att jag tystat ett samtal från VLL. Men, jag hann harkla upp mig och ta på mig linser och sådär innan dom ringde igen. Jag hade lite lätt redan listat ut vad dom skulle säga. Det är ju trots allt sjukdomstider nu, och lär väl vara extra påtagligt för dom som faktiskt jobbar på sjukhus dit sjuka går. Även om dom inte alltid behöver. 

Och. Det var på sätt och vis tur, för Roger behövde rycka ut och jobba - oväntat - en sväng. 

Berättade jag förresten vad vi gjorde igår? Vi åkte iväg och köpte något helt ologiskt med tanke på omständigheterna, men samtidigt är det något man verkligen borde ha. Särskilt om man ska anses vara vuxen. Mmm.. Vi kan suga på den karamellen ett tag, för nu måste jag kila. 


Nytt år

Jo men det förra inlägget blev jag ju som lämna hastigt. Jag kanske ska göra det oftare, så jag inte tråkar ut någon med massa dravel. Nyårsafton kom. Nyårsafton passerade. Nyårsdagen blev och har nu slagit över till årets andra dag. 

Jag hade förberett en lista med ämnen som jag tänkte beta av med start den 1:a, men så verkar det ju faktiskt inte bli. Två av punkterna på den listan är naturligtvis hur året 2018 var och vad jag förväntar mig av 2019. Hör och häpna, för jag har hela 26 punkter på listan. 26 "Huvudrubriker", och under vissa förekommer även upp till 20 underrubriker. Ja ni hör ju. Vi får se om jag kommer att verkställa det här eller om det rinner ut i sanden som mycket annat. 


Nåväl, nåväl. Nyårsafton var väldigt lugn, vi klev upp, klädde på oss och gick ut. Det blåste rövare och snöade så det blev inte så långvarigt. Vi gick två kvarter ungefär för att säga hej till några vänner som hade sedvanlig grillning på kullen bakom deras hus. Kändes som ungefär halva sävar var där, och Svante blev snabbt otålig så det blev ett stopp på ca 5 minuter och vi hann inte ens säga hej till hela familjen heller. Men som sagt, det blåste, snöade och Svante var ruggigt otålig på att få åka skrana, pulka och/eller bob. Så vi drog oss till backen, åkte några vändor innan vi gick hem pga oväder. 

Sen höll vi oss inne resten av dagen. Jag spenderade störredelen av kvällen med Svante framför teven och spelade "Spyro", ett tv-spel som jag kommer ihåg att jag och Chrillos spelade relativt mycket i ungdomens dar, dock som demo. En hel del "aha!" framkommer när man får spela den fullständiga versionen. Grafiken (från 1998) är dock under all kritik. Kan inte påstå att det är behagligt att spela längre stunder, dock så finns det ingen möjlighet att spara så vill man inte spela om allt så får man gott traggla på eller lämna spelet igång. Men då kan man inte använda playstationet till något annat under tiden. 
Svante skulle gå och vila en stund, han erkände att han var trött där kring åtta någongång, men hans vilotid varade ca 3 minuter sen var det full fart igen. Han kämpade på, fick se på raketerna som vi lovat. Ja vi hade givetvis väckt honom om han hade somnat, men han skulle promt vara uppe. Så tolvslaget kom, vi skålade med saft hela familjen och gick sedan och la oss efter en kort kamp med Svante. Han var brutalt trött, och brukar då också bli butalt svår att lägga. Han får ett sånt vansinnigt dåligt humör, både när han är trött och när han är hungrig. Och när han inte får som han vill. 

Jag undrar varifrån han fått det . . . 
 
Det var våran nyårsafton i stora drag. Bara familjen, hemma. Väldigt lugnt, ganska skönt. Och det har spillt över på årets första dag. En kort tur i pulkbacken, lite tv-spel. Barnen sover, så jag funderar på om jag ska försöka ta mig isäng någongång snart. Imorgon, tekniskt sett idag, har vi tid på BVC. Sista "engångiveckan" tiden. Framöver kommer det troligen bli en gång i månaden under en tid, för att sedan glesas ut ju äldre Elise blir.

123

Det blev en lugn jul hemma hos mor. Jag åkte upp med barnen på lördagen, tog med mig gran och hela bohaget kändes det som. På lördagkvällen så satte vi upp granen, pyntade den och sådär. Svante ville inte hjälpa till, han ville bara se på. Jag undrar om det inte var så att vi gjorde desserten på lördagen också, eller om vi snörde ihop den på söndagmorgon... 

Söndagen var mest stök, förberedelser och håll igång. Roger dök upp efter lunch och kvällen bjöd på uppesittarkväll. Totalt hade vi 16 lotter på 3 spelande personer, och vann ungefär lite och ingenting. Jag fick 2 Sverigelotter och en nyårslott på mina 4 lotter. På Sverigelotterna vann jag 25kr (ny lott) och det återstår att se om nyårslotten kan bjuda på någon saftigare än så. Tror inte att man kommer sitta och se bingon direkt, men man får väl rätta den imorgon. Jag har dock inte så höga förhoppningar. 

Julafton anlände, tomten likaså. Svante överöstes med paket och man lovar sig själv varje år att "nästa år, blir det inte lika många". Han fick 16 paket. Han är 4 år. Som tomten sa "var ska det här sluta?". Eftersom min käre bror inte kom upp från Stockholm detta år så uteblev julklappsspelet, både hos mor och far vilket faktiskt kändes ganska skönt. Det är nog med sjå att hitta nya platser för alla saker barnen fick. Nu fick ju Svante inte så mycket leksaker, utan mer spel och pyssel, men även det ska ha en plats.

Juldagen åkte herrn tillbaka hem för den sedvanliga hemvändaren medan jag blev kvar hos mamma ända tills i torsdags, då jag var tvungen att åka hem pga BVC på fredagmorgon. Annars har vi försökt vara ute i pulkabacken någon timme varje dag nu när det har varit så fint väder. Ja även idag, trost snålblåst och snöfall. Det blev inte jättemånga åk innan vi gav upp och gick hem igen. Det blåste helt enkelt för mycket, i övrigt var det perfekt. Ja, man hade väl kunnat skippa snöfallet också. Men gradantalet, jodu. 

Igår när vi var ute så var det helt tjockt av ungar och föräldrar i backen, och Svante har ju lite svårt för direktiv och gick trots att vi sa åt honom åtskilliga gånger upp mitt i backen. Tillslut fattade han dock, tror jag. Extra kul att en av Svantes dagiskamrater kom dit också och körde några åk.

I förrgår (Lördag?) var vi in till Maxi för att lösa in bingolotterna från uppesittarkvällen, och när vi passerade kvantum påvägen så var det enstaka bilar så vi fick ju höga förhoppningar om att det inte skulle vara så brutalt på ICA då, att folk kanske var kloka och var ute i solen innan man åkte på affären. Nejnej. Nejnejnej. Inte alls kan jag säga. TJOCKT med folk. Turligt så skulle vi ju inte ha så mycket - även om notan tillslut landade på närmare 1400kr. Man tycker väl att jag kanske borde veta det här, att det är omöjligt när julen är över och vankas nyår. 


Edit 7 timmar senare Var tvungen att springa iväg och ta ledsen bebis, därav väldigt abrupt end of story där. 

Kvällsryck

Idag har jag inte gjort någonting. Fram tills klockan typ blev halv fyra, då jag bestämde mig för att allt skulle göras. Inte på en gång, men... 
Middagen (ingen lyxmiddag direkt) stod på bordet klockan 16. Före det hade jag gjort mig i ordning (krävs inte mycket direkt, hela+rena kläder och tvätta bort dreglet). Hann äta min mat innan Roger kom hem, väckte upp lillan och bytte hennes blöja och sånt där. När Roger kom hem bad jag honom klä på henne ytterkläderna, medan jag stuvade in chassit till vagnen i bilen. Jag hade ett mission, och Roger hade ändå tänkt ta med Svante ut i pulkbacken efter middagen. 

Så jag drog in till Maxi, dels för att hämta ut min julklapp men även för att handla lite kompletterande saker till julbordet. Mest fisk. Bara fisk, när jag tänker efter. Och godsaker. Jag bestämde att det var smidigare och mindre stressigt för mig att åka in såhär med ETT barn än att åka imorgonbitti och ha med mig båda. Svante har blivit så sjukt jobbig att ha med sig på affär. Eller överhuvudtaget. Så busig unge att jag fattar inte vart allt bus kommer ifrån. 

Iallafall. Handlade lite lätt på Maxi, åkte hem. Matade lillan, eftersom jag tog henne direkt från sängen till bilen och vidare på upptäcksfärd på Maxi så hann hon inte direkt äta där innan vi for. Sedan hon somnade för kvällen, typ 20:00 nångång, har jag rejvat på med diverse saker. Kanske inte 100% full fräs framåt, men smådolat lite. Ja, 40 minuter gick väl åt till att prata med mamma i telefonen också - utan att göra något annat. Det är så man tar tillvara på tiden. Det blev mest så för att jag inte hade några fickor på kläderna, så lite jobbigt och svårt att göra något ändå när man måste hålla telefonen helatiden. 

Men jag har tömt och fyllt diskmaskinen. Torkat av ytorna i köket. Jag har stökat undan i hallen, för där har det sett ut som kaos. Samtidigt har jag kört tvättmaskin efter tvättmaskin eftersom korgarna var full och snart är det jul. Bra att vara klädd i något som ser lite bättre ut än luffare. Just nu kör jag torktumlaren som jag ska tömma imorgonbitti, samtidigt som jag kör tvättmaskinen med grejer som ska in i torktumlaren imorgonbitti. Jag har plockat bort massa grejer som har legat på och kring köksbordet. Jag har stoppat undan massa tomma kartonger. Jag har i princip gjort allt som jag haft på min attgöralista dom senaste två veckorna. Förutom skriva ut journaler. Nope, det har jag inte gjort. 

Möjligt att jag tar tag i det i mellandagarna, när både jag och Roger är lediga. Kanske. Vi får se helt enkelt. Jag har iallfall skickat in om Svantes ögonbryn, och fick till svar att vi ska skicka kompletterande uppgifter. T ex uppgifter / en bild på hur stort ärret är exakt. 
Det blir ju lätt. Det är illa nog att bara få honom att sitta still till en bild. Att få honom att sitta still samtidigt som man mäter hans ärr och ta kort på det.... Ja det kommer vi nog behöva vara minst, MINST, två vuxna till. Sen ville dom ha kontouppgifter till ett konto som står i Svantes namn och "av säkerhets- och sekretesskäl är det nog bäst om ni ringer in det ... ". Yadayada. Det går framåt iallafall. 

Menmen, nu tänkte jag vika in årorna för kvällen. Klockan är snart midnatt och mina avsikter var att försöka komma mig upp ungefär samtidigt som min käre sambo för att fortsätta mitt stökande, så man kanske inte behöver stöka så mycket i mellandagarna tänker jag. Samtidigt tänker jag att jag borde fortsätta mitt stökande tills ilet dör av, för imorgon vet man ju inte alls vilket humör jag är på. Imorgon kanske jag inte alls känner för att städa eller plocka bort grejer. 
Det känns ändå bra att ha fått bort det värsta kaoset. Nu är det egentligen mest dammsuga, dammtorka och sånt skit kvar. Och det är ju inte så himla sjyrre att rocka igång dammsugaren den här tiden. 

Tiden går fort när man knappt ens hinner äta

Jag förstår inte riktigt var veckorna och dagarna tar vägen. Att halva denna veckan snart redan passerat är ju helt sjukt och att det här året är över om ca 12 dagar... it blows my mind. Vad hände liksom, för jag har ingen aning.


I måndagskväll gick jag "korta" postrundan, jag har satt som mål att försöka komma ut på promenad 4 gånger på en vecka. Det är liksom inte orimligt. Dom senaste 8 veckorna har jag klarat det en gång, så med vår vardag som den varit i höst verkar det ju inte ha varit rimligt. Det behöver ju liksom inte vara långa promenader heller, och två promenader på en dag räknas också. Eller alltså, det räknas som två gånger. Som sig bör. I början (mitten?) av hösten så funkade det ju bra, jag lämnade Svante på förskolan också gick jag en sväng runt byn. Dom senaste veckorna har ju Svante dock inte varit på förskolan, på grund av att vi skulle på sjukhuset förra veckan. Mest bara av säkerhetsskäl för välmåeendet. Eftersom vi skulle bli inskrivna på Barn3, där barn med lite halvrisigt immunförsvar vistas, så höll jag honom hemma i förhoppning om att han skulle hålla sig frisk. Och det gjorde han. Vi avverkade en förkylning för ca 2 veckor sedan, men inget värre än så. 

Att gå ut och gå MED Svante ger inte så mycket ur motionssynpunkt. Det är klart att pulsen går upp emellanåt ändå, men man skulle lika gärna kunna lägga sig på marken och åla fram som en mask. Ungefär i den hastigheten går det. Gick ju och hämtade några böcker för någon vecka sedan (det skrev jag ju om) (har fortfarande inte kollat vad det är för slags böcker det är) och det tog ju .. var det strax under en timme(?) att gå 3 kilometer. Och den gången var han ändå hyffsat snabb. 

Iallafall, stickspår. I måndagskväll gick jag "korta" postrundan, delade ut julkorten som bara skulle ut inom byn på den här sidan av ån. Pratade samtidigt med mamma i telefon och var väl ute i ca 30 minuter med en avslutande handling på ICA då det behövdes mer havregryn och sylt och aftershave, tydligen. Fick sms om att jag skulle skynda mig hem, att Elise hade skrikit konstant sen jag for och att min käre höll på bryta ihop. 30 minuter. Jaja. 

I går, tisdag, lämnade jag Svante på förskolan och tog "långa" postrundan. Den blev lång, trots att det bara var 2 kort kvar att lämna och jag tog närmast möjliga väg på båda. Men att ta sig fram i oplogan blötsnö med barnvagn är inte det enklaste vill jag påstå, även om framhjulen är låsbara. 6 km avverkade jag, för två kort. Ett i brevlådan hos Rogers ena farbror, och ett i - vad jag hoppas var - brevlådan hos Rogers andra farbror. 6km, blötsnö / snömodd. 90 minuter... Tungt som faan. 
Sen blev det bara att hämta hem Svante och alla kläder eftersom jullovet påbörjats idag och han är välkommen tillbaka på dagisjobbet när jullovet är över, den 9:e januari om jag inte minns galet. Blev ju en lite tokig höst för Svante på förskolan den här hösten. Han har ju varit borta ganska mycket pga Elise. Just nu tror jag dock inte han har något emot det, eftersom han bästevänkompis är i Thailand, tills i slutet av februari? Tre månader skulle dom vara borta. Tur Svante har förmågan att leka med dom andra barnen också. Inklusive tjejerna. Det är bara en han har lite svårt med, för hon är elak. Och det pratar han väldigt mycket om. 

Och då blir man lite fundersam om det är samma gång han pratar om, om och om igen eller om hon verkligen är så elak som han säger. Det kan ju vara lite svårt att avgöra sanningshalten alla gånger. 

Och påtal om post, så har vi denna vecka inte fått någon post. Jag har fått det som delas ut på söndagkvällar, men jag har inte fått någon måndagsreklam, jag har inte fått några brev. INGA JULKORT! (Skämt åsido)(Eller?) Nä, men alltså. Reklamen! Var är reklamen!? Det är inte rimligt att jag ska få coopreklamen men ingen reklam för nåt annat. Inget maxiblad, inget sävarblad. Inte ens täfteåbladet, trots att jag inte riktigt vet varför jag får täfteå också för jag har aldrig i mitt liv handlat där.

Och lönevecka, veckan innan jul. Jag borde drunkna i reklamblad. Jag är lite sugen på att skriva i Sävargruppen på facebook om det bara är vi som inte fått posten, men samtidigt vill jag inte vara den personen. Och jo, jag vet att jag kan läsa reklambladen (iallafall ICA´s) på the WWW, men det handlar om principer. Jag har ingenstans avsagt mig reklamen, då ska jag banne mig ha reklamen! Nä, men man börjar ju fundera på om ifall reklamen fattas, fattas det då också annan post? Ska bli spännande att se om det kommer någon post idag, kommer det inget idag så kanske jag ska överväga att vara den personen som skriver i facebookgruppen. Eller så kanske jag vänder mig direkt till postnord.

Helgen som var

Kan för övrigt inte riktigt greppa det här med att det bara är 7 dagar kvar till julafton. Tycker det känns som att man får mindre och mindre julfeeling för varje år som går. Jag undrar när den kommer, den här julkänslan. Det kanske sitter i det här att jag inte har pyntat något. Men jag var ju hemma hos mamma också - som HAR pyntat, och inte heller där kändes det som att "nu är det snart jul". Julkänslan kanske uteblir helt i år? 



Hursomhaver. Igår berättade jag ju om vår torsdag. Jag utelämnade biten att Svantes dagisjobb ringde och funderade hur det var med oss och lite sånt där med tanke på att det var länge sen Svante var där. Jag kom att tänka på det idag, när röstmeddelandet från det missade samtalet vi fick då kom idag. Jag fattar verkligen ingenting. I torsdags fick jag bara ett sms att "det här numret har försökt att nå dig" eftersom jag hade telefonen avstängd då vi var på röntgen och uppvaket. Men själva meddelandet dom lämnade trillade in idag, 4 dagar senare. 

Helgen har jag spenderat hemma hos min mor. Mamma tog ju Svante redan i onsdags för att han skulle slippa vara med på sjukhuset, vilket ju var tur eftersom det blev 4 timmar på onsdagen och 10 timmar ungefär på torsdagen. Svante hade ju rivit stället, utan tvekan. Blev lite sent jag anlände till Burträsk, den var väl nästan närmare 21, så inte så mycket kvalitetstid innan sänggående. 
Fredagen klev vi upp tidigt med intentionen att komma oss iväg till Skellefteå så vi var där lagom till alla öppnade, eller till och med tidigare och börja på Maxi. Ja, fast med två små barn så skiter sig tidsplaneringen alltsomoftast och vi var där en timme senare än vi hade tänkt oss. Men vi sved av Maxi först, följt av systembolag, Ö&B, Arken Zoo och Rusta. Sen gav vi upp och åkte hem. Svante började bli busig, lillan började bli hungrig och klockan hade ju faktiskt ändå passerat halv tre. Turligt att vi inte skulle in på någon av klädaffärerna. Är väl förvisso sällan man behöver något där, utan det är mer för kul. 

Vi åkte hem, svängde om hemma hos mamma och hämtade upp lite grejer och åkte ner till mormor för att lämna det vi köpt till henne. Sen spenderade vi ungefär 2 timmar där, samtidigt som vi försökte ringa pizzerian för att få beställa. Efter ca 1 timmes ringande svarade dom. Tydligen är det ofta så, så man kan ju tycka att dom kan investera i att kanske skaffa en telefonsvarare. Att få höra en förinspelad röst säga "just nu är det mycket försök igen senare" känns ändå bättre än att inte få något gehör alls. 
Pizzan hämtades, tillsammans med inte mindre än 4 sallader. Deras pizzasallad är den bästa jag någonsin ätit - men det är ju frågan om jag bara tycker så för att det är så jag tycker att en pizzasallad ska smaka för att det är den jag vuxit upp med eller om den verkligen är godare än alla andra man smakat.

På lördagen åkte jag och hälsade på pappa, spenderade några timmar där innan jag åkte hem till mamma igen för middag för att sedan åka hem till Sävarhuset. Jag hade gärna stannat längre i Burträsk, men vi var bjudna på julbord på söndagen och jag hade fått uppgifter om att det var lunch. Väl på söndagen kröp det ju dock fram att det var middag, och jag har ett svagt minne om att jag skrev om det igår. Vi klev upp, duschade och gjorde oss klar och som tur var ringde Roger sin pappa och frågade om vilken tid det var. Och eftersom vi var klara och Svante busig så blev det så att vi åkte över till kusinerna så Svante fick bort lite bus innan vi skulle åka på julbord för annars hade han utan tvekan rivit herrgården. Det är fasen ett under att vårt eget hus står kvar, så busig är han nuförtiden. 

Maten var fantastisk, och vi hade turen att få sitta på övervåningen och därmed slippa springet. Jag tog dock ingenting av den varma maten för jag kände inte att jag orkade ställa mig i den kön när det väl var dags. Så jag åt i princip lax, rökt vilt och efterrätt. Man ska ha sina prioriteringar rätt. Dom hade en jättegod varmröktlaxröra, och det är förmodligen den som gjorde att jag blev så mätt. Gräddiga röror och potatis brukar stoppa igen snabbare. Men! Jag åt faktiskt bara en potatis. Varför öda plats i magen på sånt som man ändå äter hemma för jämnan. Kallrökt lax, gravad lax... jag tog igen för allt sånt jag inte har fått äta tidigare i år kan man säga. Men som sagt, vansinnigt gott. Jag brukar ju inte gilla julbord jättemycket, men jag vet inte om det är för att jag har sluppit julhetsen på jobbet som det känns som att det faktiskt är ganska najs med julbord. Jag kanske till och med kan tänkas äta lite julskinka på måndag, nu när jag har sluppit packa upp X antal ton. 
 

Torsdag. Hade tänkt ta hela helgen, men texten eskalerade quickly ;>

En helg har snart passerat igen och om en timme är det exakt en vecka kvar till julafton. Vad har vi sysselsatt oss med sedan senast kanske en undrar och det ska jag ta och berätta, var så säker. 

Onsdagens äventyr har jag ju redan redogjort för, vi fick åka hem och sova för återkomst till sjukhuset 8.00. Och jag vaknade 5, petade på lilltjejen för matning och hon åt endel.. innan hon somnade om. Så man kan väl säga att hon inte var proppmatad. Dock fick hon ju sova då så länge som hon bara kunde innan vi gatt åka tillbaka till NUS. Sen fick vi vänta. Hon hade ju redan fått en PVK som det kallas på onsdagen så dom kollade så den fortfarande satt bra och fungerade. Och för den som inte är så insatt (varför skulle man vara det?) så kan jag tala om att PVK är en infart. Nålen dom sätter i armvecket (eller ovansidan hand eller var det passar) för att ge mediciner och dylikt för att slippa sticka en flera gånger.
När dom kejsarsnittade mig så hade jag en i vardera hand, t ex, för möjligheten att ge flera mediciner samtidigt - om det skulle krävas. Oftast är det en säkerhet, ibland behöver man inte ens få några mediciner, men blir det trängt läge - AKUT! - så vill man ju inte att dom ska behöva stå och sjabbla och försöka hitta av kärl i stundens stress. 

Nåväl, så dom kollade att den funkade och satt som den skulle innan vi fick återgå till väntan. Vi var ju där 8, som sagt och hennes MR var inte förrän 10.30. Som tur var så lyckades vi med konststycket att hon sov i princip större delen av tiden, så hon slapp känna att hon egentligen var vrålhungrig. 
Den här gången fick vi följa med till röntgenavdelningen, och vara med när dom sövde ner henne. Förvisso så sövde dom inte ner henne förra gången utan då fick hon bara vällingnarkos och lugnande då hon var så pass liten att hon typ ändå bara låg still förjämnan. Men vi fick följa med nu iallafall, se henne kämpa emot narkosen och hjälpa till att lugna henne. Jag har ju aldrig själv fått narkos, så jag vet inte riktigt hur det känns, men tydligen (och det kan man väl förstå) känns det ju lite konstigt. Tillslut så lugnade hon sig, och gav efter och somnade, och vi fick försöka hitta tillbaka till avdelningen. Eftersom det ändå var lunchtid så passade vi på att gå och äta lunch, eftersom MR och röntgen beräknades ta ungefär en timme eller lite mer. Dom skulle ringa när hon var klar. 

Käkade kebabtallrik i restaurangen i centralhallen och vad kan man säga. Rekommenderas. Det var supergott. Först tänkte vi ta någon av dagens rätt, men sen såg jag kebabtallrik och kände bara att det vore rackarns gott ändå. Och jag ångrar det inte det minsta. Så måste man nån gång äta på NUS i centralhallen. . . Tips. 

Hann nästan precis komma tillbaka till rummet på barn3 när dom ringde och sa att hon var färdig och på uppvaket. Dock så hittade vi ju inte till uppvaket själva, utan fick be om lotshjälp från personalen. Hade för mig att jag noterat någon liten skylt någonstans efter vägen, och det stämde mycket riktigt men ... samtidigt så vill man ju inte hålla på och lalla in på avdelningar utan behörighet. 

När hon kvicknat till och ätit lite så blev vi tillbakaskickade till avdelningen och när vi säkerställt att hon vaknat helt okej, ätit helt okej och kommit igång med kisseriet så fick vi åka hem. Då hade vi spenderat lite mer än en arbetsdag på sjukhuset. Så vi svängde förbi subway och tog oss en macka var innan vi åkte hem till Sävar där jag bara duschade och bytte om och åkte vidare hem till mamma. Men den här texten är redan så lång eftersom jag helt och hållet verkar sakna förmåga att stoppa i tid, eller bryta ner text till små relevanta bitar. Så jag tror jag tar fredag-söndag i ett annat inlägg. 

Några saker jag dock kan förtydliga, då det är folk som frågar om det varje gång vi pratar om det. Undersökningen är en rutinundersökning. Det är för att få nya bilder att jämföra med dom som togs tidigare för att se om det blir mindre vätska/hålrum. Dvs för att veta om shunten är rätt inställd eller om man måste öka/minska känsligheten för tryck. Det är alltså ingenting som är fel, utan rutin. Precis som alla besök hos diverse läkare har varit rutin. Hjärtläkare, ögonläkare, barnläkare, täta BVC kontroller. Det är allt enligt en uppföljningsplan pga hydrocefalus'esen. 
Och nej. Vi har inte ännu fått veta vad MRen visade, men jag antar att vi kanske får svar i veckan. Kirurgen vet ju nu vad han tittar på, vad han tittar efter. Han ska jämföra bilderna och ta ställning till om shunten ska ändras i känslighet. 
Slut på förtydligande. Nu ska jag nog gå och sova, det har varit en lång dag idag också då det var någon som tutat i mig att vi skulle på julbord vid lunch men så visade det sig när vi var uppstigna och nästintill helt färdiga att "nej men för fan - det var middag". Japp, en sovmorgon mindre. 

Vi slapp sova borta iallafall

Idag har det inte hänt så mycket fast ändå har man inte hunnit nåt alls. Först var vi på BVC och tog vikt och längd och huvudomfång som vanligt. Några veckor till och sen glesas besöken ut. Det känns både skönt, och skrämmande. En gång i veckan är ju liksom standard nu, och man slipper oroa sig för "så mycket hinner inte hända på en vecka". Nåväl, vi var där klockan 9. Lite stressigt blev det ju, men inte för att vi var sena nej. Eller vi var inte sena från början utan det var så att dörren på bilen inte gick att öppna innifrån och jag hann ju få lagomt mycket panik. Jag fick, smidig som jag är, klättra över på passagerarsidan och smita ut den vägen för där gick det minsann. 

Sen efter 11 så styrde vi kosan (bilen) mot Robertsfors där jag mötte upp mamma och överlämnade sonen. Vände efter det hem igen, då hela orsaken till Svantes bortasovning var vårt sjukhusbesök. Så hann bara svänga om hemma och plocka upp karln för att åka till Norrlands Universitetssjukhus. Väl där fick vi beskedet att vi skulle sova kvar. Kanske. Eventuellt. Oklart. "Vi kollar upp det". Skönt iallafall att få se bekanta ansikten, det var samma barnläkare som kikade på henne nu som kikade på henne när vi var inlagda på IVA dom första veckorna. Och hennes utlåtande var samma som alla andras som vi mött hittills. Det ser bra ut. Hon utvecklas precis som en normal bebis. Hon kan allt som en "normal" bebis kan för sin ålder. Stabil, fint hull osv osv. 

Så där efter 16 när vi trodde att inga fler läkare skulle komma och vi förlikat oss med tanken av ännu en natt på sjukhuset bestämde vi oss för att jag skulle åka och köpa mat, Subwaymackor dagen till ära. Sagt och gjort. När jag kom tillbaka så hade dom precis gått rond och sagt att vi fick åka hem för att komma tillbaka imorgon. Skönt ändå att få sova i sin egen säng, och att få något gjort såhär på kvällskvisten. Nu är jag redo att skicka mina stackars julkort. Det har ju bara tagit ca 2 timmar att skriva adresser och fixa och dona. Jag vet inte hur det riktigt har kunnat ta så lång tid dock. Det är ju bara 30 kuvert? Förvisso har jag varit tvungen att kolla upp alla adresser på eniro, med undantag för några få. Typ Mammas kan jag av naturliga skäl utantill. Väck mig mitt i natten och jag kan rabbla den, men det är ju för att jag så länge bodde på samma adress ^ ^ Grannarnas kan jag. Dock kollar man ibland också upp stavningen och sådär för man vill ju liksom inte göra bort sig. Och adresserna man är extra osäker på måste man ju även googla och se så rätt sambo också bor på adressen. Och när jag gjorde så blev jag faktiskt osäker på om jag skickade ett julkort rätt förra året.. 

Nä, men nu ska jag gå och lägga mig. 8.00 ska vi vara tillbaka på NUS. Efter 6 får lillan inte äta mer. Så min väckare kommer ringa där kring 5 så man hinner få i henne något slags sista mål innan dess. Zzzz.


Inte rätt prioriteringar

Om jag gör saker i rätt prioriteringsordning? Nope. Inte ett dugg. 

Och nu sitter jag här. När jag skulle kunna t ex gå och fixa skorna där skosnöret har gått av. Jag vet redan att morgondagen kommer att bli tajt med tid men .. om jag förbereder morgondagen så gott jag kan nu kvällen innan? Nope. Inte ett dugg. Jo det gör jag, men jag kanske borde göra det före jag typ skriver ut bilder. Kanske vore bättre prioriterat. 


Roger är och skruvar i garaget så jag är själv hemma med båda vilddjuren. Okej det ena är inte så mycket av ett vilddjur än, men hon ska ha uppmärksamhet ändå. Just nu sitter hon i babysittern och är nöjd och då borde jag ju som sagt passa på att typ. . göra nåt jag inte kan göra när jag måste ha henne i famnen. 

Jag har ju iallafall packat Svantes klädväska, så han slipper näcka. Så nu återstår ju bara att packa till mig och Elise, om utifall vi skulle behöva stanna som sagt. Och sen för dom nätter vi tänkt sova i Burträsk sen efter. 
Julkorten är kirrade också, tillslut efter några om och men. Så dom skulle man ju också ha fått adress och såntdär på då dom ska skickas innan fredag (söndag om det finns en röd låda). 

Också fick vi svar från förskolans försäkringsbolag och precis som vi misstänkte så anser inte dom att ärret är tillräckligt vanprydande eller utseendeförändrande. Så nu kan vi fortsätta och gå vidare till vårt eget försäkringsbolag och se vad dom säger. . 

Men alltså .. vad tråkigt det måste vara att läsa mina inlägg ^.^ Förlåt!

Svårt att få något gjort.

För husfridens skull låter jag min käre son sitta med min mobil. Ett dåligt drag från första början, att låta honom ha min telefon alltså. När den var ny var det ett big nono, men någonstans efter vägen har det ändå blivit så att han har fått ha den enstaka gånger och sen har det eskalerat. I synnerhet när vi har besökt vården och man vill att han ska sitta still. 
Sen tror jag också att det har blivit värre sedan dom infört mer digitalt i förskolan. Han kan fan mer än jag. 

Iallafall, jättesvårt att få något gjort när man behöver telefonen för att logga in på diverse ställen. Typ, banken för att betala en räkning. 1177, om man ska ta sig i kragen och bara skriva ut journalerna. Jag har ju min lilla dagliga att-göra-lista. Många punkter flyttas bara med från dag till dag. 

Än så länge idag har jag stoppat in papperen som hopat sig i pärmar. Så himla skönt att jag strukturerade upp pärmarna innan förlossningen. Nu har också Elise fått en egen pärm, precis som Svante fick en egen då han fötts. Det sitter ju inte jättemånga papper däri, men det fylls på allt eftersom. 

Har rensat bort lite onödiga häften också. Lite lönt att spara på information om hur förlossning går till och hur man kommer igång med amningen. 


Nåväl, jag har andra saker på min lilla lista som jag kan beta av som inte kräver inloggning av bank-id. Till exempel kan jag ju gå och städa köket. Kopiera Elises fotavtryck som väl också så småningom ska bli avbildat på morfars arm. Packa Svantes övernattningsväska då det imorgon kommer bli lite tight om tid. Packa min och Elises övernattningsväska om utifall att det är så att det blivit något slags missförstånd och vi faktiskt ska sova över på sjukhuset imorgon. Ett annat mål för dagen är att försöka få ihop något som ska likna ett julkort idag också. Brukar vara nog så svårt att bara arrangera Svante, så hur det här ska gå med två barn blir ju intressant att se. . Tiden går ju så jävla fort, i slutet av den här veckan ska det skickas och jag vet av tidigare erfarenhet att jag brukar få jävlas en hel del för att få till det bra.

Nä, bäst att ta sig för att göra nåt, snart vaknar tösen och då försvinner väl en timme där också.

Ett steg på vägen

Tillslut fick jag det gjort, igår drog jag iväg ett mail med lite text och lite bilder på Svantes ärr ovanför ögat till det ena försäkringsbolaget (förskolans). Jag har dock inte höga förhoppningar om att få ut något därifrån, då det stod i papperen att dom går efter trafikskadenämndens tabell och dessutom inte betalar ut för ärr som något mindre än vanprydande. Men vi försöker ändå, ärret sitter ju trots allt i ansiktet. 
Det andra försäkringsbolaget (vårt eget) får vi inte söka ersättning hos förrän det andra har nekat ersättning och då vill dom ha utredningsmaterialet eller nåt sånt. Förvirrande, men nu är vi ett steg på väg. 

Var inne och klickade på 1177 i vanlig ordning igår, dels för att kolla vad hälsocentralen hade skrivit om Svantes olycka för ca ett år sedan. Sen kollade jag på anteckningen från Svantes ögonläkarmöte vi var på för några veckor sedan. Det var intressant läsning, bland annat stod det att han är en ung frisk pojke med föräldrar som båda är kraftigt närsynta. Japp. Tack för den då, hah! Sen stod det lite annat som vi fick veta redan då, och att vi ska bli kallade igen om ca 4-5 månader. Och Elise ska ju också dit om 5 månader ungefär, så jag hoppas att dom kan lägga tiderna samma dag. Dom kände ju faktiskt igen oss från den tidigare gången vi varit där, men det har jag ju skrivit om. 

Iallafallm, det var inte det jag skulle skriva om. Jag var inne och klickade på 1177, som sagt, och fick plötsligt en uppenbarelse om hur jag skulle kunna skriva ut journalen på minst knepiga vis. Jag måste bara skriva ut diagnossidan och anteckningssidan var för sig. Men då hade vi slut toner i skrivaren, så då fick jag drälla in till netonnet och köpa, och då följde det med lite fotopapper då det är 2½ år sedan vi skrev ut något på Svante. 1600kr gick kalaset på, det är banne mig inte billigt med toner och fotopapper. 
Sen är det så himla drygt också att dokument tar ur en toner och fotoutskrift ur en annan. Så man kan inte skriva ut svart på dokument även om man har den lilla som är ägnad åt fotoutskrifterna. Det är lite dåligt tycker jag. Oekonomiskt, och omiljövänligt. Där har ni nåt att jobba på, canon. Sen att man inte heller kan skriva ut om nån färg är slut - trots att man inte ska ha den färgen. Tror inte just vår skrivare har den egenheten, men vet att många andra skrivare har det så. Och det suger ju. Dom gamla skrivarna skrev ju liksom ut ändå, också fick man se i efterhand att "oj nu börjar nån färg vara slut". Kanske inte heller så miljövänligt, förvisso. 

Så nu försöker jag även hitta fotoalbum som passar för att kunna skriva ut Elises foton, för det är ju klart att hon också ska ha ett album. Men det verkar typ inte finnas i fysisk butik, inte just den varianten jag vill ha. Akademibokhandeln har en liknande, så det kanske blir den jag får sikta på. Kändes jättejobbigt att beställa iallafall, särskilt om man ändå inte vet om det blir rätt.  

En vinterpromenad

Alltså förlåt att jag goes on about this paket men .. nu är det framme hos ombudet i Stockholm och mottagaren har aviserats via sms. Så nu väntar jag ju bara på att få nån slags bekräftelse på att han har fått paketet, aviseringen eller liknande så att jag kan släppa det. Eller nåt. 

Annars idag då. Någon la ut några böcker som bortskänkes på den lokala säljsidan på facebook. Känner mig alltid som värsta snåltarmen när man skriver att man vill ha nåt som är gratis, haha! Men plötsligt händer det, jag vet inte riktigt vad som farit i mig men jag känner mig så vuxen helt plötsligt ^^ Som köper saker på facebook och ringer samtal och tar itu med saker (inte det som är viktigast då kanske men..) 
Barnens böcker vol 1-10 var det i allafall, med rim och ramsor och sagor och fabler och .. ja, det mesta känns det som. Så jag packade flickebarnet i vagnen och lurade med mig Svante på äventyr. 
 

Han var ju supernöjd över att vi gick över denna bron två gånger. Och att vi klarade oss från trollet! Han är så inne i bockarna bruse för tillfället, förmodligen kör dom mycket om dom på förskolan just nu. Men han sjunger bockarna bruse, han pratar bockarna bruse. När vi är på lekplatsen och det finns något som kan liknas vid en bro så ska man stå under och vara trollet medans han trippar över tre gånger som bockarna bruse. 

Svante ville först att vi skulle ta bilen för han ville sova (BIG NONO!) så jag lockade med bron och äventyr.
 
 
Sen är det ju så fint ute när det har kommit snö och solen lyser. Man tankar som energi, säger jag och funderar på att sova även fast klockan bara är 20. Det gick ju dock inte så snabbt, så det lär ju inte räknas som ett direkt träningspass. Det tog ca en timme att gå 3km. Värre än att gå med en hund.

Nä men så vi gick över, hämtade böckerna - har inte ens hunnit kolla i dom så jag vet inte exakt vad det är jag har tagit hem - och gick tillbaka hem igen. Sen har dagen bara flugit, jag har inte hunnit så mycket på min göra lista. Det tenderar att komma saker ivägen, som frukost, mellis, lunch, mellis, middag och kvällsfika. Sen är det amning och blöjbyten och mentala sammanbrott. Så det är lite svårt att hinna allt det där som man skulle vilja, och/eller behöva. Till exempel om Svantes ärr...... 

Jaja. Men det är en dag imorgon också. Ska kika om det står något om hur man gör på deras hemsida. Sen ska jag snöra isäng Svante. Jag är förvånad att han ens är vaken än, tycker han känts varm och sett lite tärd ut ikväll men .. han härdar på. Jag hoppas att vi inte vaknar upp till vattkoppor imorgon, även om det skulle känna skönt att han hade det som barn så ... passar det inte riktigt in i schemat då vi har MR/CT nästa vecka på Elise. Och då får man inte vara sjuk eftersom hon blir inskriven på en avdelning som är infektionskänslig. Eller själva avdelningen är inte infektionskänslig, utan såklart barnen som vistas på den avdelningen. 

Nånå, nu har postombudet stängt. Så han har nog inte hämtat ut det idag ändå.. Vad är det för en människa som inte hämtar ut paketet typ samtidigt som man får aviseringen. I synnerhet om man bor i samma hus som ombudet, liksom bara behöver ta hissen ner typ ^^ Han måste vara upptagen.
 

RSS 2.0