Jag råkade förresten klicka så jag hamnade i bildarkivet. Jag har ju inte varit så flitig med bilder kan man ju lugnt påstå. 

Men här kommer en bild på när jag funderade på att klippa lugg: 

Snyggt. Här kommer en bild på hur det blev när jag faktiskt klippte lugg, den gången: 

Rätt så likt måste jag ju ändå påstå. 

Här kommer en bild på Svante när han var superplutt: 

Alltså förlåt men jag dör. Har Svante varit så liten? (Uppenbarligen ja och faktiskt ännu mindre också). 

Herrejöstaness. 

Jag är ju en person som minst av allt vill vara till besvär. Jag vill inte vara en jobbig kund, eller liksom fråga om onödiga saker. 

Men nu har jag väntat på mitt jäkla paket från Twistshake i 17 dagar. Jag gick in på deras hemsida för att kolla en annan sak, och upptäckte att det står att "vi skickar din order inom 24h". Så nu har jag dragit iväg ett halvbittert mail där jag efterfrågar mina grejer, då jag fått både bekräftelse och faktura men inga varor. Det sticker ju extra mycket i ögonen då det kommer typ 3 gånger per dag att "passa på att beställa, vi har 60% rabatt!" via mail och sms. Sjukt störigt. Men nu har jag som sagt dragit iväg ett litet mail, får se om jag får något svar eller vad som händer. 

Jag har också varit jobbig med jobbet och efterfrågat lite uppgifter för att kunna uppdatera min inkomst på försäkringskassan. Den är typ inte uppdaterad sedan Svante väntades... 

På tal om försäkringskassan så mailade jag också och frågade vad som egentligen gällde när barnet blir inlagt efter förlossning och hur många dagar jag egentligen har rätt att ta ut som vab när jag inte skulle ha jobbat. Jag följde ju bara deras formulär pga behövde pengar och hade inte tid att vänta på svar. Japp, kris. Men jag har visst rätt till 7dagar / vecka - som fött barnet - och skulle enligt den som svara de bara behöva göra en ny ansökan. 

Jag mår förresten både fysiskt och psykiskt dåligt varje gång jag ska göra något på deras hemsida. Dom är så luddiga i vad det är för uppgifter man ska lämna och i slutet så har dom en ruta - för den som inte vet - där man ska klicka i att man har "förstått att det är straffbart att lämna felaktiga uppgifter". Just den biten är väldigt påfrestade för psyket, för man vet aldrig hur hård dom är om man har råkat skriva något fel eller att man uppfattat något fel. 
Oftast mår jag bara psykiskt dåligt av deras hemsida. Men igår så slog det fysiskt också, jag fick typ hjärtklappning och svårt att andas på riktigt. Jag har flera förslag på hur dom skulle kunna göra sin hemsida bättre. Eller inte hur, men ... vad som saknas. 

 

 

Jag har dock inte, fortfarande, tagit itu med journalerna. Det kanske blir sen. Ska skriva till försäkringsbolaget som dagis har också om ärret han drog på sig före jul förra året. Jag är ytterst tveksam till att vi får någon ersättning - i något av fallen - och det är väl just därför jag drar mig för att göra det. . . 

Följt av black week, weekend, friday hoooray yay kommer cyber monday. Och ytterligare ett ton reklam och ca en babbiljar mail. Jag har, ännu, stått emot frestelsen att införskaffa en åkpåse. Begäret blev dock inte mindre när jag igår fick syn på Svantes kusin´s åkpåse. Den åkpåsen är av annan modell, men som jag förstått - lika stor. Och den var stor, Svante skulle typ rymmas i den om han fortfarande åkte vagn. 

Nåväl, nåväl. Jag får väl suga på karamellen ett tag till. Jag sa till Roger att det var en typ sån jag ville ha och han verkade ju inte helt anti iallafall. Men just nu känns det inte prioriterat kanske. Får hoppas att dom fortsätter vara billiga nån gång emellanåt. 


Annars i helgen har jag varit en heldag och shoppat med mamma på lördagen. Pengarna flödade, men det känns ändå som att det inte riktigt gjorde det heller. Det blev inte så mycket "onödigt" så att säga. Nästan klar med alla julklappar. Har kvar till kusinerna på Rogers sida och sen måste man väl kanske köpa något till Elise också - nåt litet. Samtidigt känns det ju fruktansvärt onödigt, då hon absolut inte kommer minnas nåt. Och ju kanske inte behöver så mycket heller mer än närhet och kärlek just nu.

ELLER så räknar jag ut hur mycket vi lagt på Svantes julklappar och köper en åkpåse för samma summa. Nä, men vi får väl se. Det enda jag har kvar till Svante är väl typ att köpa nån leksak som han önskar sig (har än så länge bara blivit pedagogiska leksaker). Men det är ju kanske tråkigt att inte få nåt som man uttalat önskat sig ^ Eventuellt att han ska få en film också (disney, såklart), med lite snarra. Vet att en pyjamas kommer från annat håll - så det kanske blir toppen att han får smyga på sig pyjamasen, se en film och käka lite skumtomtar (favoriten) på julaftonskvällen.. 



Jag väntar på några paket också. Dels har jag beställt från Twistshake när det var 40% rabatt (såklart gick det bara en vecka innan det blev 55%). Det är 2 veckor sedan jag beställde och jag har fortfarande inte fått något... Sen beställde jag två böcker som jag ville ha, men som inte fanns, när vi shoppade i lördags. Var ju inte så konstigt att jag inte hittade boken jag sökte då den bara fanns online tydligen. Slöseri med tid. När ska bokaffärer kategorisera sina böcker i bokstavsordning förresten? Jag visste ju att det var en roman jag sökte, men sen måste man leta igenom alla böcker för dom står bara hullerombuller. Osmidigt. Undrar hur fan personalen hittar. 
Sen beställde jag ett suuperfint fia med knuff också, där pjäserna är mammutar och fåglar. Jag vart kär i den, och kände bara att jag måste ha den. Så det blir ju spännande att se vilket av paketen som kommer först, samt hur arg brevbäraren blir när paketet inte går ner i brevlådan... 

In på kvällskvisten ramlar ytterligare ett mail. "En sista påminnelse - black friday är snart över". 

Ja, det var ju skönt. Men black weekend fortsätter ju. Kanske kan man hitta nåt fynd imorgon, för imorgon kommer mamma och då ska vi åka på julklappsjakt. Inne i centrum till och med, ja ni hör ju. 

Ikväll har jag sett idol, i vanlig ordning. Så ser mina fredagar ut nu för tiden. Jag hejar på Sebastian, men har fastnat endel för William Segerdahl de senaste programmen. Nåväl, dom påstår att nästa vecka så åker 50% av startfältet. Det tror jag när jag ser det, men så kan det ju vara. Spelar väl egentligen ingen roll, är man nå bra och vill nåt i livet så brukar det ju lösa sig. 

En annan syssla jag roar mig med är Youtube. Hittade en audition från årets idol i Amerika. Catie Turner. Så fantastisk. Kolla upp den vetja. Och Noah Davis också. Vetja. Hela audition.  


Alltså ja, min blogg. Lite spretiga inlägg, men det är så i min skalle nuförtiden. Ingenstans och överallt. 

Ja, man skulle ju nästan kunna tro att det var black friday i veckan eller sådär. Redan förra veckan börjades det med "pre" black week, det är black week. Black friday. Black weekend. Billigtbilligt, kom och köööööp! HYSTERI! 

Visst det är bra när det är saker man faktiskt behöver. Men man lockas ju i mångt och mycket att köpa saker man förmodligen inte skulle köpt annars. Från Mio fick jag tex att dom har rabatt på en sån där fjäderflufflampa som jag tyker är jättefin, men .. var ska man hysa in den liksom. Vi har ju taklampor överallt. Så det bör ju klassas som ett onödigt köp, i synnerhet om man inte har lika mycket som man brukar. 

En annan sak jag funderat på är en åkpåse. Jag skulle hemskt gärna vilja ha en sån fluffig åkpåse - typ bästitest elodie details. Skitfina. Men jag har ju liksom en åkpåse redan, med lammskinn som vi fick när Svante föddes. Den är dock ganska liten, och kommer förmodligen bara kunna användas denna vinter i liggdelen. Den jag suktar efter är typ 30cm längre, och man kan plocka av locket vilket är praktiskt när man ska gå inomhus i typ affärer. 
Sen slår den där förnuftiga sidan i mig till. Svante överlevde ju, med filtar och overaller. Och hur ofta går man länge ute och sen länge inne - aldrig när man bor i Sävar! Åker man till Avion t ex så är man ju så oerhört kort tid ute. Så nä, det blir nog ingen sån. Dom kostar ju dessutom uppemot tusenlappen så atteee...
Nä.

Grejen jag ville gnälla på mest var väl egentligen den här strida strömmen av mail och sms. Lekmer skickar ett per dag - minst - med "dagens deals". Alla egentligen som man nån gång haft något att göra med + några till. Här på datorn står det att jag har 35 olästa. Och då rensade jag ändå mailen typ igår. Sjukt.

Ny vecka. Nya möjligheter. Det är ju lite märkligt ändå att man ser måndagar som en slags omstart. 

Igår hade jag svårt att somna på grund av alldeles för många tankar som snurrade i huvudet. Det blev som bara överväldigande allting. Alla måsten och borden också vidare. 

Jag har fortfarande inte tagit itu med det här om journalerna. Jag tänker dels att jag borde kunna skriva ut dom själv på 1177. Men jag tänker samtidigt att det kanske är smidigare att få det utskrivet av vården, alltså att journalen flyter bättre. På 1177 så får man ju bara upp de olika vårdpunkterna i en lång lista, och sen får man klicka på varje enskild för att se vad allt är eller handlar om. Det kommer ju bli sjuuukt mycket papper. 

Samtidigt så om ser likadant ut om vården skriver ut så spelar det ju ingen roll. Men jag tänker att dom kanske har ett annat system som visar upp det bättre. 

Så är det ju den här lilla detaljen, det här att det kostar. Om jag ber vården skriva ut mina journaler så kostar det typ ca 200 för dom första 10 kopiorna och därefter 2kr per kopia. Hur vet man hur många kopior det blir? Och det är ju inte bara mina journaler, det är ju lilltjoppans också och hennes journal är ju bra nog mycket fetare än min trots att jag levt 28 år längre. Ja herregud. 

Sen måste vi (min käre sambo) fixa forden så den kan besiktas innan månadsskiftet. Det är förvisso bara några lampor som måste bytas, men ändå. 
Också är det ju det här med julklappar. Jag brukar aldrig vara ute i tid med julklappar, men eftersom att bror inte kommer hem i jul så känner jag att man iallafall kanske ska skicka ner en julklapp till brorsonen. Och det bör man ju i så fall göra före jul, logiskt nog. 

Ja det var många saker som varvade min stackars lilla hjärna igår. Mycket som handlade om pengar, faktiskt. Nä, man ska väl inte påstå att vi har det dåligt ställt. Men vi har det ju betydligt knaggligare än normalt, då man ju faktiskt inte blir särskilt rik av att båda två hade tillfällig föräldrapenning i fyra veckor. Följt av två veckor då båda hade föräldrapenning.

Jag somnade med lite ångest igår kan man kanske säga. Det känns betydligt bättre idag, men nu efter att jag har gått igenom sakerna igen i det här inlägget så börjar stressen smyga sig på igen. Ajaj. 

Jaha. Då var snart denna dagen över också. 

Vi överlevde allt vad som hette vårdbesök och det var mycket väl behövligt att vara två föräldrar för annars hade det aldrig gått. Svantes ögonläkarbesök var först, 8.20, så jag börjar känna mig lagomt mosig i huvudet. Somnade väl ungefär någonstans mellan 22.30 och 23 efter att ha kollat att skötväskan var preppad och vagnchassit redo att stuvas i bilen. Elise vaknade 3 gånger inatt typiskt nog och klockan ringde klockan 6. Ska man rodda ihop det med två barn som behöver mat så krävs det att man har lite försprång.

Så jag var uppe 6, väckte Elise som ammade en stund. Kvart i sju ungefär gjorde jag i ordning gröt till mig och Svante, väckte Svante. Åt gröt, fixade till mig (det lilla jag fixar nuförtiden). Väckte upp Roger och Elise 7.05 ungefär, eftersom vi siktat på att åka halv. 

7.35 tror jag att klockan var när vi satte oss i bilen och brummade iväg. Bara lite efter schemat. Vi hade sån tur att det precis åkte iväg en bil från den annars överfulla parkeringen så vi fick en plats vid rätt ingång. Annars hade vi ställt oss på långtidsparkeringen - där man såhär års får typ ställa sig lääääängst bort för att det är för kallt för alla universitetsmänniskor och sjukhusmänniskor att cykla. Man märkte det så jättetydligt, eller Roger gjorde - jag var ju mest inne på sjukhuset medan Roger pendlade fram och tillbaka, så fort det blev väderväxling och det här varma gosiga höstvädret byttes mot nollgradigt så svämmade parkeringen över. Och det är ju inte direkt så att dom bygger mer parkeringar runt sjukhuset, nej dom plockar bort parkeringarna en efter en. 
Nåväl, vi hade tur och gick in och anmälde oss i receptionen och jadajada. När vi satt i väntrummet började vi fundera på om vi gått rätt. Hon i receptionen hade ju frågat om vi visste var vi skulle, och jag bara antog att det var samma ställe som sist. Men hon hade liksom ändå sagt "ögomottagningen också vänster" för att förtydliga.

Men istället för att förtydliga blev vi förvirrade. Vi satt ju i rätt väntrum, vi frågade en i personalen till slut, och fick bekräftat att vi var rätt. Men vi hade ju gått höger, sen vänster. Till det jag antar är ögonmottagningen - för barn. Det är liksom lite mer inrett åt det hållet så att säga. Så vi fick komma in, Svante fick läsa på en tavla bingostyle. Barn kan ju i regel kanske inte vad alla bokstäver heter, så istället får man hålla en bricka i handen och peka på samma bokstav som är markerad. Sen fick han kolla på lite bilder med diffusa bilder.
Vi fick först träffa en ST-läkare, sen en mer rutinerad... ögonspecialist antar jag. Hon skulle kolla sammarbetet mellan Svantes ögon och lite såna grejer. Skelning och sånt dom kollar. Roger kände igen henne som faaasen och frågade ju rätt upp och ner om han inte hade behandlats av henne en gång i tiden. Och förmodligen, då hon varit på samma ställe i över 30år. Det är ju beundransvärt. 
Mig kände hon igen, men kunde inte riktigt placera varifrån. Så hon blev ganska lättad, eller vad man ska kalla känslan, när det kom fram att vi varit där bara förra veckan med det andra barnet. Dom tog fram gåvoleksakerna och Svante tog samma sak som förra gången - en studsboll. Och det var då jag påpekade att "det tog du ju förra gången också, när vi var här med lillasyster". Han har dock lyckats slarva bort både en och två av dom där studsbollarna.

 

Sen fick han ögondroppar som vidgar pupillerna också fick vi vänta i 40 minuter (det var den biten som typ inte hade funkat, eftersom vi också hade tid med Elise på morgonen). Så medan Roger och Svante väntade på att dropparna skulle verka så lallade jag iväg till röntgenmottagningen för att få Elise´s hjärna ultraljudad. Vad dom bilderna visar lär vi väl få veta nån gång i en snar framtid. Eller det kan man ju hoppas iallafall.

 

Så vi var klar fem minuter efter att den tiden skulle ha börjat, då vi fick komma för lite tidigare. Så jag lallade tillbaka till ögonmottagningen och där satt dom snällt mina pojkar och väntade på att få komma in till ögonläkaren igen. Och fick komma in typ precis då. Timeing. 

När vi var klar på sjukhuset åkte vi ett ärende innan vi vände tillbaka över hela stan för att äta lunch på Maxi. Jag har mitt tio-kort gratisluncher, varav jag bara nyttjat en. Ja fyra nu då. Och det där kortet upphör att gälla i slutet av december, så jag måste ju passa på att nyttja det då. Särskilt idag när vi ändå var ute i lunchtid och det var riktig fredagslunch med rostas och rotsaker med bearnaise. Vad kan gå fel liksom, det var fantastiskt gott. 

Hem, snabbmata Elise och sedan iväg igen till nytt vårdbesök. Hörseltest för Svante, utan anmärkning. Förvånansvärt nog. Vi upplever att han hör väldigt dåligt, men det är väl selektiv hörsel då. Städa, sova. Nej det hör han inte.. Chips, popcorn, karameller. Hur lågt man än viskar det så.. jajjamen, det hör man. 


Nånå, ikväll har jag återvunnit och pantat. Nu ska jag se Idol. Jag har ingen klar favorit, men jag har gillat väldigt mycket av det Sebastian gör. Och Kadiatou. Men jag upplever inte att någon är väldigt mycket bättre än alla andra. Det finns ingen "självklar" vinnare, som förra året. Det här kan ju gå hur som helst.

I veckan håller jag mr Svonko hemma från dagisjobbet. Det gick magsjuka på förskolan förra veckan, typ på alla avdelningar utom Svantes, och jag antar att magsjukan härjar fortfarande för att jag vet hur folk funkar. Man har inte sett några symptom, ungen är frisk, man måste tillbaka till jobbet, det är lugnt. Också går magsjukan ett varv till. 

Så, eftersom jag har möjlighet håller jag han hemma denna vecka. Varför just denna vecka och inte förra veckan redan beror på att vi har inte mindre än tre läkarbesök imorgon. Majoriteten är faktiskt på grund av Svante. Eller på grund av ska man väl inte säga, det är ju bra att saker kollas upp. 
På förmiddagen har vi ögonläkaren med Svante, tätt följt av ultraljud av Elises huvud. Sen på eftermiddagen ska Svante kolla hörseln, eftersom han inte var så intresserad av att göra det när vi var där på 4års-kontrollen. 
Det är tre vårdbesök vi har väntat ganska länge på att få komma på, så det vore ju rackarns onödigt att behöva boka om för att man haft ungen på dagisjobb pga bekvämlighet. 


Men man känner sig som en rackarns dålig förälder när man har honom hemma och inte känner sig helt på topp själv. Man har ju lite ångest över jullovet redan, när han ska vara hemma i typ tre veckor. När vi valde avgiftsfri så tänkte vi ju liksom att det inte är så stor skillnad på att ha honom på dagis och att ha honom hemma över loven.. 15 timmar i veckan gör stor skillnad, särskilt för Svante som får träffa kompisarna. 

Extra dålig känner man sig ju då Svante mer än allt annat vill gå till en lekplats och en själv hatar att vara ute. Eller inte rent generellt att vara ute, det är ju jättetrevligt att få ta en kvällspromenad utan vagn och barn i släptåg. Det var jätteskönt (bortsett från extrem hetta) att vara ute och bygga på huset i somras. Men när det börjar bli kallt och jävligt och rått i luften och svårt att klä sig rätt.. Nä då är det inte så mysigt. När regnet liksom bara ligger i luften och vibrerar, det småflirar lite och är allmänt otrevligt. Nä då är det inte så kul. 
Och har man då dessutom huvudvärk och känner sig lite lätt risig... då gör man det näst bästa enligt Svante. Då sitter man framför teven. Hela dagen. Som en liten soffpotatis. Jättebra, not. Men alla leksaker är ju "skittråkiga", fram tills man hotar med att kasta bort varenda en. Då håller han alla högt älskade. *verygoodparentingindeed*. Jag kastade förövrigt bort endel av Svantes leksaker för ett tag sedan. Sånt jag aldrig någonsin sett honom leka med och som var i ganska dåligt skick för när det en gång i tiden lektes med så lektes det ganska hårt. 
Samma kväll så säger han att "jag har en gubbe på cykel i den där lådan". Mmmmhmm... "not anymore" tänkte jag och skämdes lite lätt. Men han har inte frågat efter den heller så... 

 

Iallafall Lillan sover. Jag har ont i huvudet som alltid när vi försöker lägga om kosten något. Svante sitter framför teven. Är det konstigt att han inte har ro i kroppen att sova på kvällen .. Svar nej. Skyll dig själv. 

Sagt och gjort, igår efter att jag lämnat Svante på förskolan fortsatte jag att gå istället för att vända hem. Betydligt färre folk där, på öppna förskolan, jämfört med dagen innan. Vi var,om jag minns rätt, 5 vuxna + barn på besök, varav 2 låg och sov ute i vagn nästan hela tiden. Ganska lugnt och skönt då. Alla barn var dessutom under året, så inget spring och inget skrikande. 
Samtalet kretsade mycket kring namn. Att barn växer in i sitt namn, att det kanske känns tveksamt till en början men att det blir naturligt efter en stund och slutligen känns som att det inte finns några alternativ. Namn som kan kännas lite halvmärkliga. Namn som kanske passar bra och är lite "roligt" när barnet är litet men som kanske blir helt fel när man kommer upp i ålder. Till exempel kanske heta som en känd förbrytare med ett unikt namn. Förnamn som också kan vara efternamn, att föräldrarna döper barnet till samma som efternamnet. Namn som kommit tillbaka från förr, men framför allt namn som inte kommit tillbaka. Att det nu är vanligt med lite äldre namn, namn som "tanter och gubbar" hade för oss när vi var yngre. Att namn som inte kommit tillbaka är såna namn som var vanliga när vi var små, dvs namn som är vanliga på personer som är i 30årsåldern idag. Med vissa undantag, såklart.  

Så himla glad förresten att jag inte gick in på onsdagen. Tydligen hade dom varit uppemot 45 personer i lokalen. Mest för att det var fotografering den dagen, men hade jag knallat in då hade jag kanske aldrig vågat komma tillbaka. När till och med folk som gillar mycket folk tycker att det är för mycket då vet man att det är illa! 

När Öppna förskolan stängde för dagen så var vi ett gäng som traskade iväg på kyrkans café och åt lunch. Det var också första gången för mig och supermysigt. Skönt liksom att få hänga någon annanstans än hemma, även om man inte lämnar byn. Spenatsoppa bjöds det på (eller bjöds och bjöds, man fick givetvis betala!) och den var så himla god! Krämig, lagomt kryddig.. Jag är superdålig på att äta soppa annars, men jag har ju införskaffat mig en ny mixer så det finns egentligen inga ursäkter längre. Jag måste bara hitta några smaskiga recept så kanske man kan äta soppa iallafall en gång i veckan. 

Jag har för avsikt att försöka styra upp våra måltider lite bättre, dels så att vi äter nyttigare och dels kanske billigare. Äta det vi redan har hemma och sluta småhandla. Men inspirationen till måltider är som bortblåst. Vad äter man? Vad gör man om man har en korvring hemma? Åhja, korvring var kanske dåligt exempel, för korv är en av få saker som jag kan komma på flertalet maträtter av. Dock räknas ju inte korv som något av de nyttigare köttslagen ^ ^ 
Nu är dock Roger på äventyr i dagarna två, så just dessa två dagar kommer handla mer om överlevnad än något annat. Inte riktigt läge att börja rodda i något annat än att roa och hålla dom små vid liv. Det är synd att det är så superdåligt väder också, annars hade jag gärna gått till en typ lekpark så Svante hade fått busa av sig och lilla fått sova i vagnen. Men, som sagt, det är ju inte så himla kul eller rofyllt när det regnar. Vi är förvisso inte gjord av socker (än om man kan tro det för vi är alla tre, nåväl två iallafall, så himla söta) men .. jag är bekväm. Så jag försöker roa inomhus, för stunden iallafall. Och nu är det ju snart mörkt (hurra för vintertid!), så det får väl kanske bli imorgon isåfall. . . 

Idag har vi rivit av ett besök hos BVC. Vi hänger ju där en gång i veckan förvisso, så det är ju inte jättekonstigt. 9 veckor och 2 dagar har tösen hunnit bli, och vuxit på sig har hon gjort så tillväxten är det inget fel på iallafall. 6040g och 60,5 cm lång. Stora tjejen! De senaste veckorna har hon ökat ungefär 250-300g i veckan. Tycker att det borde plana ut snart. . . 
Efter att vi var klar på BVC knallade vi hem igen, tösen somnade i vagnen ca 200 meter hemifrån och jag hann ringa till handels och ändra inkomstuppgifterna... något jag tydligen hade kunnat göra själv, via nätet.. på mina sidor. Nåväl. Jag överlevde telefonsamtalet. 

Nu återstår bara jakten på journaler. Tydligen är det så jäkla knepigt att man måste vända sig till varje enskild mottagning för att få ut journalen. Så om man av någon anledning, till exempel nyfiken, skulle vilja läsa HELA sin journal så får man det ju jävligt tufft alltså. . . Nåväl, nåväl. 

När jag var påväg hem från BVC passerar jag Öppna förskolan också. Jag övervägde en mikrosekund att gå in eftersom klockan ändå bara var typ 9.30 men tanken övergav mig hastigt när jag insåg att det stod alldeles för många barnvagnar utanför. Min fobiska sida slog till igen. Jag kände mig inte alls redo. Kanske imorgon. Lämna Svante på dagisjobbet och sen traska vidare och komma dit tidigare. Kanske. Vi får se. Det blir ju mer för min egen sociala bits skull, eftersom Elise ännu bara ligger. Sover, bajsar och äter. Ungefär. Precis som livet ska vara.

Jag ska erkänna att det är större omställning än jag trodde att gå från ett barn till två. Jag har levt under illusionen att den största omställningen låg i att gå från noll till ett men så var tydligen inte fallet. Det hade kanske varit mindre omställning om man inte hade behövt infinna sig på diverse vårdcentran olika dagar olika tider och sådär, om man liksom kunde lalla på hemma mest hela dagarna hela veckorna lång. 

I veckan skulle jag ju som ha fått till några telefonsamtal. Dels skulle jag behöva ringa till handels för att få minskad avgift på grund av föräldraledighet. Hade jag haft nån slags framförhållning i kroppen så borde jag ju ha ringt redan innan lillatösen kom i dagsljus och bara hade ett barn som lever skithus. Men någon sådan har jag ju alltså inte haft, framförhållning, så nu måste jag försöka ringa det där samtalet antingen medan Svante är på förskolan eller bara träffa av en fin tidpunkt. Det gäller ju att ha minnet och modet också. Det är mest det det sitter i egentligen. 

När jag ringer mina samtal ska det ju helst vara tyst. Och stressfritt. 

Det är det ju sällan nuförtiden. 

Ja. På kvällen är det ju det såklart. Men då har väl ingen kundtjänst öppet. 

Ett annat problem jag har är att jag måste beställa ut journalkopior i pappersformat. Men jag förstår inte riktigt hur, eller var jag ska vända mig. Eller ja, jag frågade barnmorskan idag när jag var på mitt återbesök och hon sa att jag skriftligen ska vända mig till vårdstället (i det här fallet blir det ju specialistmödravårdens uppgifter som är intressanta - och framåt). Men jag hittar ingen information överhuvudtaget om det på det berömda nätet. Så jag måste förmodligen ringa och höra om det också, så jag inte besvärar dom med brev helt i onödan. Och sen om jag ska ha ut journalen för Elise´s första tid i livet, sjukhusvistelsen och diagnos och sånt där så lär jag väl behöva vända mig till ytterligare ett ställe. Herregud vilken ångest för någon som lider av fobi för sånt här.

6 månader senare.
Var tvungen att läsa vad jag skrev i senaste inlägget, mitt "hej-vi-är-gravida"inlägg. Blev inte många rätt i hur jag trodde det skulle bli. Mammakläderna jag beställde blev -aldrig- använda, för att det var för varmt. Nu har jag skänkt bort dom, någon annan kanske har nytta av dom någonstans där det är sämre ställt. Jag bodde i "samma" leggins hela sommaren, inte samma som i samma, men samma sort. Som inte ens var graviditetsleggins. Jag hade två såna också, men vanliga med stretch funkade också. Så mina mammajeans förblev oanvända, denna gång också. Inte så jättekonstigt, jeans är ju inte direkt det första man tänker att man ska dra på sig när det är 35+ ute. I skuggan dessutom. 

På frågan om jag visste vad det var för kön svarade jag lite kryptiskt. Ultraljudssköterskan på rutinultraljudet sa att "det är lite svårt att se då barnet har benet sådär, men .. där det borde ha stuckit upp något sticker det inte upp något". Andra gången fick dom en perfekt bild "underifrån" och då var de nästan helt säkra på att det var en tjej. Så jag trodde ju ganska länge på att det var en tjej, medan Roger körde på "lillebror tills motsatsen är bevisad". Ultraljudssköterskorna hade fel om Svante, och rent statistiskt så får man bara pojkar i Rogers släkt/familj. 

Hur många ultraljud vi gjorde.. Två hade det blivit då vi skrev inlägget. Sen blev det ett tillväxtultraljud pga stor mage där innan midsommar, och efter det så blev det ungefär varannan vecka. Totalt... 9 eller 10 ultraljud.

Och hur jag ville att förlossningen skulle se ut. Det gick ju onekligen snabbare. Jag blev förvisso sängbunden i ett halvt dygn.. Men det blev inget städa för oss, personalen var fantastisk trots att man verkligen kan märka att dom har lite för mycket emellanåt. 
Och man kan väl påstå att det hugger lite lätt i en när man läser hur jag resonerade under Är du ofta Orolig? För att citera "Men ja, jag har varit orolig. Min hjärna resonerar som så att "vi har ju redan fått ett friskt barn, risken att det då är något fel på detta /att det blir missfall/att den dör i magen ökar"."

I lördags blev vår lilla (stora) tjej 2 månader. Jag hade tänkt hinna skriva ett inlägg då, men livet med två barn är något annorlunda motför hur det var med ett.
Maria Astrid  Elise förlöstes måndagen den 3:e September med kejsarsnitt. Planerat kejsarsnitt, för att hon var beräknad att väga 5kg (så fel dom kan ha!) och för att inte påfresta hennes huvud så mycket. Klockan 7 på morgonen skulle vi infinna oss på förlossningen, för att förlösas någon timme senare. Det blev dock uppskjutet några timmar, på grund av att ett akutsnitt som kom emellan. Strax före halv elva, eller strax efter, rullade dom iväg oss på operation. Dom satte infarter på händerna, EKG, pulsmätare och det var slangar och sladdar. Jag fick ryggbedövning (som sig bör när man ska opereras) och det är ju en speciell känsla.
Bara vetskapen om att man ska öppnas med skalpell är en speciell känsla, så hela upplevelsen var ju verkligen... en speciell känsla. Att inte kunna känna sina ben, att veta att dom liksom öppnar upp en för att plocka ut MITT barn. Att veta att nu kommer hon ut, nu är hon här. Jobbigt att inte få hålla eller se henne förrän 30 minuter senare för att man ska sys igen. Känslan när dom liksom trycker ut henne. Jag sa till Roger att det kändes som att brottas med en björn (för det vet jag ju hur det känns?). Det kändes som att någon liksom kröp in i mig för att plocka ut henne. Det var en väldigt olustig, märklig känsla, men det gjorde inte ont. Det gjorde verkligen inte ont. Det var bara.. annorlunda. Och det gick fort. Det som tar längst tid är förberedelserna innan, och sen att sy igen efter. 11.53 plockade dom ut henne. 

Vi fick ligga en stund på förlossningen, innan vi fick rulla iväg till Barn4, Neo/IVA där det för det mesta ligger för tidigt födda men där även Elise hamnade för utredning. Hon hade stort huvud, och mer vätska än "normalt". Man gjorde ultraljud på huvudet, men då bilderna blev för otydliga så fick hon göra en MR-scan också. Den fanns det inte tid för förrän på fredagen dock. Sen skulle neurokirurgen titta på bilderna och lämna ett utlåtande om vad det handlade om och hur vi skulle gå vidare efter det.
 
I tio dagar visste vi inte riktigt, och kunde inte riktigt få några svar. Men på den tionde dagen kom svaret på varför vi inte fått åka hem på en gång. Elise föddes med vattenskalle, hydrocefalus. Om jag tolkat saker rätt så måste det vara en rätt mild variant, då dom sa där att om det inte vore för den här avvikelsen i huvudet så hade vi fått åka hem. Hon har alla reflexer som små barn ska ha, hon äter, bajsar och mår liksom bra. 




Nu har ju två månader passerat. Dom första två veckorna bodde Svante med mormor (mamma). En dag bröt jag bara ihop totalt, när det hade gått 8 dagar efter förlossning. Det var en tisdag, och andra dagen vi blivit lovade ett besked. Först sa dom alltså att vi skulle få ett besked om vad det var på måndagen (efter MR), sen sa dom tisdag. När de då kom på tisdagförmiddag och sa att "på torsdag"... Det kändes bara som evigt mörker. Jag saknade Svante så otroligt mycket, och visste inte vad som var "fel" på min nyfödda och fick inte åka iväg någonstans. Eller jag fick ju åka, men hon fick ju inte följa med. Så den dagen grät jag nog hela dagen.
Dagen efter kom mormor med Svante och gammelmormor på besök och det kändes så skönt att få krama om vår stora kille. Och det kändes som han blev så otroligt stor bara över dom två veckor han var hos mormor, mest troligt för att vi spenderade så mycket tid bland alla små bebisar. 
På torsdagen fick vi diagnosen. Då släppte dom även på tyglarna och vi fick ta med henne på en barnvagnspromenad utanför sjukhuset. På torsdagen kom även farfar och hälsade på. 
På fredagen fick vi träffa neurokirurgen, som vi tyckte tog så vansinnigt lång tid på sig. Jag och Roger skämtade om att han "måste ju vara den enda neurokirurgen dom har". Vi fick information om vad hydrocefalus innebär, vad han sett på bilderna och vad som skulle ske härnäst. Vad operationen innebär, och vad den gör. 

Läkarna bestämde efter det att vi skulle få åka på dagspermission. Vi fick åka hem, och vara hemma dagtid men komma tillbaka och sova på sjukhuset på nätterna. (Jag och Elise iallafall). Det första vi gjorde var att åka och hämta hem Svante från mormor. 
På lördagen (15/9) hämtade vi hem vår nya soffa. 
På onsdagen under tredje veckan beslutades att vi även skulle få sova hemma, då hon var så stabil i syresättning och allt sånt. Och kanske mycket för att vi ändå bor så pass nära. Skulle tro att dom behövde rummet till någon annan. Vi fick låna med oss en våg, och en manick som mätte syresättning och puls. Varje morgon skulle vi ringa in vikt och huvudomfång. 
På fredagen den tredje veckan fick vi åka in för mätning och vägning. Då tog dom beslutet att det inte längre krävdes varje dag, hon behövde nog inte mätning av puls/syresättning och vi behövde bara ringa in varannan dag med mått och vikt och sen infinna oss igen på tisdagen, den 25:e - då vi blev inskrivna igen. 

Den 26/9. Operationsdagen. Efter 4:00 fick hon inte äta något. Hon fick antibiotika förebyggande - eftersom vi varit lite småsnuviga och för att storebror går på dagis. Tidigt på morgonen sattes sond och dropp för att hon ändå skulle få i sig nån slags näring. 8.15 rullades hon iväg på operation.
11.30 ungefär kom hon tillbaka från operation, och fick ligga på egen vårdsal. När vi kom in låg hon intuberad i kuvös, slangar och sladdar överallt. 
Operationen hade gått bra, och vi får ha en sköterska på rummet hela tiden tills hon har vaknat upp helt och hållet. När jag pratar med en av sköterskorna får vi veta att kirurgen är den enda som utför sådan operation. 
15:00 andas hon så mycket själv att man extuberar. Får sondmata henne vid 16tiden. Kring 19 har hon vaknat till så pass att hon ammar. Man sätter kateter och tömmer blåsan då kisseriet inte kommit igång. På kvällen kommer första bajset efter OP. 23 äter hon igen. Hon får fler doser antibiotika. Hon får alvedon. 4 på natten plockas katetern bort då hon verkar kunna kissa själv igen. 7:00 följande morgon har hon kvicknat till helt och alla funktioner är återställda. Då flyttas vi till en annan avdelning, upp till barnmottagningen. Barn 3. Avdelningen för barn med hjärtfel, neurosjukdomar och cancer. Där sover vi en natt, med den värdelösaste teven. 

28/9 blir vi utskrivna. Helt. Ingen permission. Vi får åka hem, med en lista på signaler vi ska vara obeservanta på. Listan över symptom vid shuntdysfunktion. Där står också några hållpunkter efter vägen. BVC en gång i veckan i tre månader. Ögonläkare inom 4 veckor. Ny träff med barnläkare samt en till MR 3 månader efter OP. 
Det strulade redan första veckan. Inte med shunten, men med vården. Remissen till BVC hade skickats till fel person, eller till en person som inte jobbade längre eller hade semester eller hur det nu var. Posten började komma så sent den perioden också, så vi väntade ju in i det längsta. Vi blev ju utskrivna på en fredag - vilket innebar att fredagen därpå skulle vi på BVC. Senast. Så när det inte kom nåt med posten på torsdagen så ringde Roger på fredagmorgon och var lite hård mot dom. Dom skulle kolla upp och återkomma, men vi skulle absolut få komma. Dom skulle bara hitta rätt "vårdare". Men innan tre skulle vi få komma. Vi hade fortfarande inte hört något när klockan var två, men vi gjorde oss ändå i ordning för att åka. Och precis när vi var klar så ringde dom och sa att vi skulle få komma, absolut. Typ "kom när ni vill och kan". 

Vi blev kallade till neurokirurgen efter 3 veckor. Han skulle kolla om shunten behövde ställas om och undrade hur ultraljudet gått. Vi blev lite frågande innan det kom fram att det hade missats att skickas en remiss om det, så han kunde inte göra det han skulle göra. Men han kikade på ärren (3st) och klämde och kände lite på hennes huvud och vad han kunde se så såg det bra ut. 

Annars måste jag ändå säga att det har funkat bra med vården och allt.. Hon har en shunt men annars är hon som vilken tvåmånaders liten underbaring som helst. Hon har för någon vecka sedan börja le tillbaka och ge ljud ifrån sig och om hjärtat inte smälte redan innan så gör det ju det nu. Det är klart att det kan bli lite körigt vissa dagar när man ska på hälsobesök. För två veckor sedan så hade vi Svantes tandläkare i stan, BVC hemma, sen möte med neurokirurgen följt av föräldramötepå förskolan på kvällen. Turligt nog (!) så ringde tandläkaren och bokade om till dagen efter pga sjukdom. Hade jag inte redan bokat om hans tandläkare flera gånger hade jag gjort det själv, men det löste sig ju fint ändå. 
Sen har vi nästa vecka en dag som blir lite hektisk, men då har jag sagt att Roger faktiskt får ta ledigt förmiddagen iallafall. Då ska Svante på ögonmottagningen (för han har lite dålig syn tydligen) och en timme senare ska Elise få skallen ultraljudad. På eftermiddagen ska vi på BVC med Svante, för då ska han kolla hörseln. Välbehövligt, skulle jag vilja säga. . 

Idag har vi varit på barnhjärtcentrum och kollat Elises EKG och vikt och längd och även ultraljudat hjärtat. Det gjordes inför operation för att se så att hon skulle kunna sövas och för att kolla vilken slags shunt hon skulle kunna ha. Då kom man fram till att hon hade ett yttepyttehål i hjärtat, inte ovanligt bland för tidigt födda - vilket hon räknas som, man plockade ju ut henne 10 dagar innan bf - men det ville man hålla koll på. Så det gjorde vi idag, höll koll. Det har minskat och är "obetydligt". Men vi blir kallade när hon är ca 1år, och då borde det vara borta helt. 
Efter det åkte vi till Maxi, för första gången (typ) sedan födelse. Jag var sugen på salami, och hade ett ärende på apoteket där invid. Också fick jag socialisera med lite vuxna en liten stund. Störa dom i jobbet. Nu har jag rumpnissigt ont i huvudet, och har haft det störredelen av dagen så jag ska gå och se vad barna gör. 

(Jag vet redan vad dom gör. Svante spelar spel på min telefon och den lilla sover. På golvet). 
Här kommer en bild på den lilla skönheten, tagen i lördags. 2 månader gammal.