När man går in på en mydighets sida för att få information men lämnar sidan ännu mer förvirrad. . 


Gick in på försäkringskassan, dels för att anmäla VABet jag gjort idag. Sen tänkte jag att jag, när jag liks var inne, skulle kolla typ hur många föräldradagar vi har kvar och hur många föräldradagar man får ha kvar och hur länge. . 

Det visar sig att man får ha dagarna tills barnet är fyller 12 år eller lämnar 5:e klass (lite otydligt där ändå, får barnet vara äldre om det ännu inte lämnat 5:e klass, eller är det liksom tills barnet lämnat 5:e klass oberoende om dom är fött tidigt eller sent på året?) Hur som, vi är ju inte där än. Men efter det att barnet fyllt 4 år (1½år kvar dit!) så får man bara ha sparat 96 dagar sammanlagt båda föräldrarna.. 

Också gick jag in och kikade på vad vi har. Av 480 dagar, som man börjar med, har vi kvar 195. Det här med att snåla på dagarna i början av föräldraskapet var ju typ slöseri. Både jag och Roger jobbar ju, och tar ju sällan ut extra ledigt "bara för att". Dels för att båda älskar att jobba och att Svante älskar att vara på dagis(förlåt förskola). Men tydligen så får man ta ut lägstanivådagarna på t ex helger eller dagar man är ledig mitt i veckan, så bör det ju inte vara några problem att spendera dagarna. 
Däremot sjukpenningnivådagarna - som jag också blev fundersam på - kan bli svårare. Det är förvisso hellre dom som följer med vidare efter 4 år. . Men dom får man bara använda på lediga dagar om ledighetsperioden är minst 5 dagar. Det kändes skitkonstigt så jag tänker förtränga att jag läst det. 

Imorgon är det första februari. På söndag fyller Roger år. Och Maria! Hurra! Så i veckan måste vi både städa och baka, vilket är svårt när man har en buskorv som springer runt och river stället ständigt. 
Nä nu måste jag, MÅSTE, jag gå och duscha och sova för imorgon är det uppstigning 1 timme tidigare. Hooray for me and. .. Att jag aldrig lär mig.

Igår vaknade jag tio minuter före alarmet av att Svante kräktes i sin säng. Han var ganska chill med det, inte alls så hysterisk som han brukar vara. Bort med sängkläderna och in med dom i tvättmaskinen, in med ungen - och en själv i duschen och sanera. Torka golvet och fixa sig själv i vanlig ordning efter att ha rådfrågat chefen strax innan 6 på morgonen. 
På Rogers jobb är han t ex inte välkommen när Svante har uppvisat tecken på kräksjuka med tanke på smittrisken, så vi tänkte att jag borde ge dom på jobbet en sportslig chans iallafall. Särskilt med tanke på att inventeringen är på intågande. . . 

Jag kom 25 minuter sent och hade tydligen hunnit bli saknad. Men tillslut kom jag ju. Och dagen flöt på bra. Jag mådde lite skumt på förmiddagen. Kan ha berott på chilin jag åt kvällen innan. Kan ha berott på avsaknaden av frukost. Kan även vara psykiskt, man känner ju alltid efter lite mer och tolkar kroppens signaler mer när någon man har närkontakt med varje dag uppvisar symptom. 
Men jag klarade dagen, inga kräkningar. Och Svante kräktes bara den där enda gången och har sedan busat på som den busunge han är. Han äter, han sover, han har samma energi som vanligt. Så han kanske kräktes för att han stoppat nåt i halsen, eller för att han ätit något dåligt. Inte så troligt på grund av att han ätit för mycket, med tanke på tidpunkten. Äter man för mycket brukar ju kräkningarna komma typ direkt efter. . . . 
Anledningen att vi var säker på att det var magsjuka var ju för att Svantes kompis kräktes på dagis i fredags precis när Roger hämtade.. 

Hur som. Bara en kräkning och inga fler symptom efter det innebär att Svante med största sannorlikhet kan vara på dagis imorgon eftersom det kl7 gått mer än 48 timmar. 

Men jag säger bara. Trevligare uppvaknande kan man ju få. 

Ibland funderar man hur folk uppför sig egentligen. Jag antar att alla kan ha dåliga dagar men...

Det cirkulerade ju en insändare för ett tag sen som var skickad till Handelsnytt men som delades på många andra medier också och fick oerhört stor spridning. Den där insändaren ifrågasätter hur folk beter sig i butik. Att man är otrevlig mot personalen, dumpar oönskade varor (varor man plockat på sig men inte orkar gå tillbaka med) lite varstans i butiken som sedan blir svinn (om det är en kyl eller frysvara som lämnas på fel ställe). Vilket ju också påverkar miljön. Det är så dumt att mat som egentligen hade kunnat ätas, nu måste kastas eftersom att någon inte orkade gå tillbaka - alternativt säga till när man betalar/checkar ut att .. "jo jag ångrade mig...". 
Folk har blivit för bekväma. Hemmastadda. Att man tror att man får göra lite som man känner för. 

Och det kan jag fundera på ibland också. När jag jobbar. 
Om folk tänker på att dom är vår arbetsmiljö. Att hur dom uppför sig i en butik resulterar i hur man som butiksbiträde mår när man går hem. 

Missförstå mig rätt. Jag älskar mitt jobb. 
Men dom senaste dagarna har jag haft några väldigt speciella kunder. Och inte speciella på ett bra sätt. Jag kommer att minnas dom för alltid. Men inte med värme i hjärtat.. 
Hade en kund som frågade efter en vara som vi inte har längre. Och jag svarade vänligt att den tyvärr har utgått. 

"Nä, men du det vet jag att den inte har gjort". 
- Jo men jag menar att den har utgått ur vårt sortiment.
(För den finns fortfarande att köpa in om man skulle vilja det.)
"Näh. Nä det har den inte men ahja". Också vände han på klacken och rusade vidare. Och liksom sättet han sa det på... Det var lite "men lilla gumman" över det hela. Fruktansvärt frustrerande, och att han dessutom inte stannar kvar för att få ytterligare information utan bara kastar ur sig att ungefär "Näh, du har ingen koll på det här, så du är inte värd tre sekunder att förklara.".  Men jag är ju helt säker på att vi inte längre har just den produkten i sortimentet eftersom jag personligen plockat bort den eftersom den slängdes mer än såldes. . . . Men nä. Jag har ju ingen koll, för att jag är tjej. 


Sen hade jag en annan som jag följde och visade en var en vara fanns och det bara spårade totalt då han tydligen tolkade min service som något helt annat. Det är inte ofta man får en kund (man 50+) som hävdar att han älskar en och vill gifta sig med en. Och liksom inte på ett skämtsamt sätt... Och det är väl tur det, att det inte händer oftare, för jag tycker inte att det var en särskilt behaglig upplevelse. 


En av dom främsta anledningarna till varför jag inte berättar var jag jobbar när jag börjar prata med nya på internet, och numer bara berättar vad jag gör. . Sen är det väl såklart så att det kanske är dom obehagligaste som fastnar i minnet, än om dom är få.  

Som sagt, missförstå mig inte. Skulle inte vilja byta jobb eller arbetsplats för allt i världen. Men ibland önskar man att folk i allmänhet skulle kunna tänka steget längre, och lite mer i banorna "hur påverkar mina beslut och mitt beteende min omgivning". Rent generellt. Överallt. 

Tänka sig att man överlevde jul och nyår! 

Blev inte den där sista jobbhelgen för året där i december. Först åkte Svante på magsjukan så vi blev kvar i Burträsk en dag extra. Sen körde jag hem på fredagaftonen för att kunna jobba helgen men när jag kom hem så kände jag bara att det inte skulle gå vägen. Jag sa till och med till Roger att hålla avståndet och att det var 99,9% sannorlikhet att jag skulle kräkas innan 22. Vilket också hände. 
Så jag sov på soffan. I fem nätter. Först för att jag var sjuk. Sen blev såklart Roger sjuk. Det var väldigt skönt att komma tillbaka till sängen sen kan jag lova. 
Och nu bråkar försäkringskassan om det. För att jag ansökte ju om tillfällig föräldrapenning för den 9:e. Och sen ansökte Roger om veckan efter, fram till 16:e. Dvs vi höll Svante hemma från dagis i 7 dagar. Men då fick vi brev idag att Roger skulle behöva skicka in läkarintyg för att "det krävs om man är sjuk mer än 7 dagar". 
Men lär er räkna känner jag rent spontant. Fredag till Fredag. Det är 7 dagar. Inte Mer. Inte Mindre. Och det måste dom ju kunna räkna ut själva att om man har angivit orsak magsjuka så är det även inräknat "karantändagarna", dom 48 timmar han ska vara symptomfri.. Så vi får väl ringa tillbaka och bråka en aning. Inte för att det kanske handlar om så mycket pengar, men rätt ska fan vara rätt och jag betalar skatt! Haha. 

Vi överlevde nyår. Inga raketer skickade vi, men vi har ju varit värst 2 år i rad så vi kände att vi skulle ge dom andra utrymme också. Tror nästan grannen våran var värst i år. På den här sidan ån iallafall. God mat, vi stod för efterrätten. Mastig som vanligt, men hallonmoussen jag gjorde på dom misslyckade hallonen blev ju rätt bra iallafall. Blev inte jättemycket kvar att trycka dagen efter. Tyvärr. 
Smördegsgrottor med röktskinkaröra till förrätt. Oxfilé med klyftpotatis och tomater med pepparsås till huvudrätt.. Också vår efterrätt några timmar efter, chockladmoussetårta med pistagenötter och maräng. Och hallonmousse, för att bryta av det hela med något fräschare. Fin kväll med bra mat, bra sällskap och helt mobilfritt. 

Svante sov en sen lunch och efter det så busade han och kusinen ända tills vi gick hem igen, kring halv ett på natten. Vilken kämpe! Men han somnade ganska omedelbart när vi la honom också. . 


Efter det har dagarna som flutit ihop. Vissa dagar har varit bättre. Vissa sämre. Förkylningen som dök upp i mellandagarna har som aldrig riktigt släppt taget. Jag har inte riktigt känt mig utvilad, och det börjar väl även märkas känslomässigt och i tankarna. När jag kör forden så sitter jag helt plötsligt på helspänn som om att jag körde Saaben som helt utan förvarning kunde släcka lamporna, tappa däcken eller dö i tändningen vilket resulterar i rattlås. Och det är liksom 2½ år sedan den mötte sin skapare. Eller vad man ska säga. 
Vissa dagar känner man sig ganska värdelös. Kass som inte ens kan... vad det nu handlar om. 

Men idag har jag haft en bra dag! Jag har fått latja på en annan avdelning av avdelningen. Sen ringde dagis. Svante var sjuk. Han åt väl som han brukar, men var lite snuvig, hostig och hade feber så om vi kunde komma och hämta hem honom... Så jag skickade Roger på det uppdraget idag, och imorgon blir det jag som är hemma med lillfisen. Får se vad vi ska hitta på.. om vi ska se Zootropolis för 23:e gången i ordningen. På 2 veckor.