Veckorna går så fort nuförtiden. Jag fattar inte alls vad som hände, men imorgon är det en månad kvar till jul. En månad!? Hur.. När.. Vad hände? 

Förra helgen var jag och kära mor i Luleå och så på Creedence tribute - mycket bra om jag får säga det. Vi hade bokat hotell och sådär och påvägen upp kom vi på att vi kanske borde ha bokat parkering också. Så jag ringde, ja hör ni - JAG ringde, och hörde om hur det såg ut med parkeringar och så. Det var dessvärre fullbokat under fredagsnatten, men vi fick oss en parkering mellan lördag och söndag iallafall. När jag frågade om dom rekommenderade någon annan parkering så blev det lite luddigt och jag fick iallafall svar på var jag inte borde parkera. Det slutade med en parkering i kulturens hus (där vi ju också skulle vara på kvällen) och det blev bara 2 kvarter att gå. Hade det rätt över gatan varit ledigt hade vi bokat där, men det var det hotellet som var fullbokat när vi bokade. 
Hur som. Creedence tribute var bra. Han som sjöng lät väldigt lik John Fogerty och de hade dessutom en "berättare" som gick igenom lite Creedence historia. Så det var inte bara cover på cover. Mycket bra, mycket bra. Väl spenderade pengar. Jag är mycket nöjd, än om jag hemskt gärna hade velat se Millencolin som spelade i salen bredvid. 

Hotellrummet var fint, utsikt över fjärden/viken/vattnet om det inte hade varit is. Sköna sängar, bra frukost, nära till allt. Enda nackdelen var väl att vi inte riktigt förstod oss på hur det funkade med korten i hissarna ... hah! Men det gick bra, vi tog trapporna istället. 

På lördagen åkte vi ut till Storheden och Storshoppade. Eheh! På Dollarstore spenderade vi en dryg timme varav majoriteten av tiden var på julavdelningen. Jag trodde det skulle bli apdyrt, men mitt gick bara på 300 ungefär och jag ångrar lite att jag inte köpte vissa av grejerna jag var och pillade på. 
När vi tokhandlat färdigt åkte vi hem till hotellet, parkerade i deras garage och oh my god! Vilket projekt! Jag fick, som alltid när vi kör i städer, köra. Och utrymmet i parkeringshus är ju inte väl tilltagna och när man då dessutom kör en bil som inte är ens egna. Jag fick backa in i rutan - vilket ju innebär köra fram, backa, köra fram, backa, köra fram, backa. Men tillslut stod jag där, finaste parkeringen ever och vi åkte hissen direkt upp, snörde om kläderna och gick ut och åt på Roasters. 
Vi beställde in dryck (flädercider för min del á la Wallmans) och varsin Entecôte med pommes och rödvinssås och bea. . Som jag sa till min kära mor där och då på resturangen. "Man vet att maten är bra när man blir lite besviken när den tar slut". Så gott! Toppade den sen med lite choklad i burk, som jag i efterhand hade kunnat skippa. Så spektakulär var den inte tyvärr. 
Efter middagen gick vi tillbaka till hotellet, såg Så mycket bättre och sen gick vi och la oss. 
Söndagen innebar bara resa hem, och sen när Roger skulle möta upp oss i Robertsfors fick vi vänta lite för att han satt fast i bilkö för att det var några bilar som hade krockat. Tänk den dag folk lär sig att hålla avstånden och inse att vinterväglag innebär att det får ta lite längre tid. 
Ca 40 minuter senare så fick jag hoppa in i nästa bil och åka de sista 4 milen hem. 

Idag har jag och Svante varit hos tandläkaren, trots att Svante hade över 39graders feber. Jag hade redan bokat om tiden och sen så stod det att det blev avbokningsavgift om man avbokade mindre än 24 timmar innan. Jag vet inte hur det gäller med sjukdom, men jag tänkte att det är väl ändå skönt att ha det bortgjort. Och det är det, men promenaden dit och hem var inte så skön i denna snöstorm. Svante satt ju i cykelvagnen helt skyddad och det är väl huvudsaken att han hade det bra. En annan var ju både kall och genomsvettig när vi kom fram. Sen hade vi medvind hem, så då var det inte lika mycket is i ansiktet iallafall. 

Så vab imorgon, och försöka krya på lilleman vars feber bara verkar stiga. 

Det är ju intressant det här hur man fungerar egentligen. Igår natt vaknade Svante och var vaken i nån timma vilket såklart resulterade en inte så pigg mamma. Men tröttheten uteblev under större delen av gårdagen och vi gjorde en tidigkväll och knöt oss redan kring åtta igår. 

 

Men trots en full natts sömn har det känts som att jag inte sovit inatt. Och trots att jag känner mig lätt döende så sitter jag ändå här framför idol trots att jag inte hyser något större intresse för programmet längre. 

Man blir ju rätt irriterad då folk som kan sjunga och föra sig åker ut medan någon som inte ens borde gått vidare till topp 20 är kvar. 

 

Men det är fredag. Då vill man ju hänga uppe en stund iallafall. Men snart kanske jag tar mitt förnuft till fånga och kryper till korset. I det här faller är korset en säng. 

Ja, vad kan man säga. Repris från förra inlägget, en månad går så jävla snabbt. Hela oktober förflöt utan något större väsen. Vi var i stockholm med jobbet, studiebesök på två stora Maxis. Lagade middag på Aveqia - fyra rätter - som ärligt talat inte var så mycket att hurra över. Jag vet inte om jag är värsta bonnlurken som inte uppskattar "fina smaker" eller vad det är för fel på mig. Till förrätt var det någon slags rödingtartar med rökt potatispuré, färsk forellrom och frystorkad soja och fancypancy. Helt okej, men ärligt ingen höjdare. 
Mellanrätten var dessto bättre, havskräfta med fänkålscréme, sjökorall och andra snofsiga ingredienser. Ingenting man tillagar hemma direkt. Och med man menar jag såklart jag. Det är ingenting jag tillreder hemma. 

Huvudrätten var jag med och tillverkade. Och det var den godaste rätten, och det är inte alls på grund av att jag gjorde den. Den var godast, men etiskt tveksam kanske ... 

Knaperstekt blodanka med färska karl-johansvampsfylld tortellini serverat med smörstekta kantareller, dekorerat med friterad jordärtskocka och syrad jordärtskocka.

En rätt svår rätt, att göra på en timme. "Vår" kock var ju nästan i stil med Gordon Ramsey också. Kändes som att han hade lite för höga förväntningar på oss. (De flesta av oss (inte jag) var rätt lulliga redan då vi kom dit, och väl där bjöds vi på champagne, och i skamvrån fanns det mer vin. I skamvrån var ju var de flesta hängde.). 
Kocken hade ju då förberett pastadegen, men vi skulle skära ankan (blodankan)(vad är det för speciellt med en blodanka var då den ständiga frågan denna kväll. Och det är här det oetiska kommer in. Blodanka är en anka som har blivit strypt till döds. Då spills inget blod, utan det stannar kvar i köttet som då blir extra saftigt). Vi skulle skära fettet på ankan i ett fint rutmöster, bryna och sen skulle dom stekas i ugnen och sen rökas. 
Vi skulle kavla ut pastadegen, fylla den med karl-johansvampcréme och vika ihop den så att det liknade något. Skulle väl vilja påstå att det var lite för många kockar till denna soppa. 4 kavlade degen - med en pastagrej. En spritsade fyllning, en kladdade ägg och jag vek ihop dom. En stod och höll i plåten där de skulle förvaras fram till kokning och 1000 pers stod och kollade på och visade ingen hänsyn om utrymme. Tydligen är det inte så svårt att göra egen pasta. Lite jobbigt bara att göra det på ett bord som är för lågt med 500miljoner som glor och under tidspress. Samtidigt lite kul. Dom tyckte mina tortellinis blev fina. Det såg ut ungefär som att nån bajsat på plåten. Men dom blev goda iallafall. 

På lördagen var vi uppe tidigt, vi skulle på green hat challenge. Kul, om man vet vad man håller på med och hör frågorna. Vi kom trea av 7(?) lag. Vårt största bekymmer var att komma på ett lagnamn. Det slutade med Norrlänningar på vift. Mitt förslag. Aptöntigt, haha! 
När vi gjort utmaningen klart, ca 11 så drog jag iväg på äventyr med min bror. Jag fick i uppdrag att hitta till mediamarkt vid kungsträdgåden, lättare sagt än gjort. Jag skulle in i nån galleria och sen var det "längst in" enligt de som vet. Längst in kan vara många olika saker. Men jag hittade tillslut och fick till och med vänta en stund på brorsan. Sen åkte vi tunnelbana, bytte till buss och förirrade mig ända ut till IKEA barkarby. (Stavning på den?). Fick några timmars kvalitetstid med brorsan, frugan och brorsonen. Och mat! Thaibuffé, my god vad god den var!. 
Sen skulle jag hem alone. Men det gick bra, jag dog inte och jag hann göra mig i ordning lagomt tills vi skulle samlas för gemensam promenad till Wallmans. Har ni aldrig varit på wallmans, så rekommenderar jag det. Det var ju något utöver det vanliga. Och vår servitör var bäst. Och .. vilken kväll. Och vilken mat! Herregud! 

På söndagen flög vi hem. 

Och nu har det gått snart 4 veckor. 
Förra helgen (inte den som nyss varit) var vi på maskeradfest. Jag och Roger. Vi gick utklädda till... bröderna Fluff. Lagomt styggt, lagomt mycket jobb. Om man bortser från dom custommadea slipsarna jag sydde i sista minuten. Jag blev askalas, drack mer än jag någonsin druckit - typ. Det blev cider, det blev minttu, det blev några främmande shots för att jag såg uttråkad ut. Jag mådde redigt dåligt dagen efter. Alltså, ruskigt dåligt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv, vad jag kan minnas, varit så bakis att jag kräkts. Då vet man att man har haft en hård kväll. 

Nånstans däremellan fick jag min andra guldkornsutmärkelse på jobbet. 

Avslutar inlägget med min absoluta favoritversion som jag inte tycks finna någon annanstans än på tuben. Jag skulle så vilja ha låten som bara låt. .