Det senaste halvåret har jag i princip bara lyssnat på en artist. Inte ovanligt att jag fastnar för en artist och kör den på repeat ett tag, ett tag var det bara George Ezra. Sen blev det Lewis Capaldi. Men 6 månader är ovanligt länge. Jag inser nu att det ofta verkar bara brittiska musiker jag verkligen fastnar för och kör på repeat, för den senaste i raden är från Wales. 

Jag satt på youtube, som jag oftast gör när jag inte har något bättre för mig - vilket är sällan, och fick upp ett förslag på en video. En "reaction" video (sånt brukar jag aldrig titta på) där någon snubbe skulle reagera på - och analysera - Hi Ren av Ren. 9 minuter lång, och helt olik någonting annat. Är den bra? Jag vet inte. Det är inte direkt en låt man startar för att sjunga med i, det är inte en låt man dansar till och det är inte en låt som får en att må bra. Egentligen. Lättast att beskriva den är väl konst. Terapi. Jag har ingen aning egentligen. Men jag fastnade, både för reactions och Ren. 

Och han är en skicklig musiker, det måste man ge honom, även om inte musiken han gör tilltalar alla. Jag körde några låtar på högtalare igår när jag lagade mat och när Roger kom hen så funderade han högst tveksam vad det egentligen var jag lyssnade på. Flertalet har påpekat att han är något av ett musikaliskt geni, då han skriver sina egna texter, producerar sin egen musik. Han är en jävel på gitarr, självlärd via youtube. Alla musikvideos gör han själv med en vän. Albumen släpps själv då han inte längre är signad till ett bolag. 
Helt oundvikligt under hela resan så har man ju satt sig in i bakgrunden till många av låtarna också och även hans livshistoria, som ärligt talat är . . rätt brutal. 

Skulle kunna skriva en hel jäkla uppsats, men här kommer iallafall ett antal låtar som jag tycker att alla borde se och höra. 

Hi Ren - filmad i en tagning. Den inre dialogen mellan det onda och goda, lätt humoristiskt skriven om man har den sortens humor. Som sagt, 9 minuter lång. En viktig påminnelse dock om att livet är föränderligt, och att det goda inte kan existera utan det onda. 

Tale of Jenny & Screech - En triologi som vävs samman på ett helt makalöst sätt. Krävs att man ser den med video (som de flesta av låtarna ärligt talat). Första låten handlar om Jenny, andra om Screech och sista om Violet och tar en minst sagt på en resa genom känslorna. Som att se en minifilm. Han är väldigt skicklig på att agera också. Videorna är tagna i såkallad One take, vilket gör det lite mer imponerade. 

Chalk outline - feat. Chinchilla. Ord överflödiga. 

How to be me - feat. Chinchilla. Ord överflödiga även här. 

Suic*de - En allvarlig låt som slår ännu lite hårdare när man känner till hela historien med hans barndomsvän som tog livet av sig genom att hoppa från en bro. Ren var den kompis som bodde närmast bron, men han hann inte fram i tid. Den första delen av låten handlar om hur han själv funderat på att göra det - och den andra delen av låten handlar om livet efter att någon gjort det. 

Sickboi - En väldigt raptung låt, men handlar dels om problemen med sjukvården och läkemedelsindustrin. Ren själv drabbades av borrelia (Lyme) men feldiagnostiserades i flera år och har nu kroniska psykiska besvär. (om jag förstått det hela rätt). 

Money game pt 1 & 2 - Del 1 är också en one take, där det krävdes 160ish tagningar för att få  till den rätta. Personligen gillar jag del 2 bättre. I oktober släpps del 3. 

Nu är det väldigt mycket text här, men här kommer bara en lista på alla låtar jag tycker att man ska höra utöver de jag skrivit redan. Se fram emot en helkväll om man säger så. . Han har ju också ett band, som också har flera bra låtar och covers. 

Freckled angels 
Love music pt 1 - 4. Del 2 är min absoluta favorit. 
Dominoes
Heretic
Fire
Dear god
Humble
Hold on
Diazepam
Animal flow
Murderer
The hunger
Genesis
Praise you (cover) (med bandet The Big Push)
Precious - The Big Push. Min absoluta absoluta favorit just nu. 
Bongo bong - The big push (på youtube)

Som sagt. Ger ni er på att djupdyka i Ren som jag har gjort så är ni inne för en åktur :) Nu måste jag gå och laga middag.

 

Som jag alltid säger; intervallerna mellan inläggen här är ju under all kritik. 

 

Sommaren kom och passerade. Ingen 2018 sommar direkt, tack och lov, än om det var fruktansvärt där kring midsommar då det låg kring 33 grader. 7 veckor ledigt, och vi gjorde väl inget särskilt egentligen. Små utflykter i närområdet och en kortare tripp till Norrbotten. Vi placerade oss strategiskt på en camping i mitten av allt. 

Så en dag var vi på försvarsmuseet i Boden, väldigt intressant. Trodde att det skulle vara mer smalt inriktat på försvaret i Boden och den historian men det var typ om i princip alla krigshändelser sen urminnes tider. Är man i närheten så tycker jag absolut att man ska offra en timme eller två där.

Dagen efter åkte vi tillbaka till Boden och gick på Western farm. Barnen var lite tveksamma till en början, men sen startade första akten i skådespelet och Svante drogs med i en skattjakt för att hitta ledtrådar som talade om var bankrånaren gömt pengarna. Innan vi lämnade 6 timmar senare hade vi två små sheriffer. Elise var riktigt morsk och skulle gå och säga ett sanningens ord till tjuven, men hon bangade när hon stod 1 meter ifrån honom. 

En kväll var vi till Storforsen och vandrade och kikade. Elise var mest bekymrad över att någon hade kastat skräp i naturen. Svante utövade parkour och det var ju bara ogjort att han inte plurrade i någon av alla de små pölar som är där. Vid själva forsen skötte han sig förvånansvärt bra, han kanske insåg att det skulle vara ytterst obra att ramla i där. 

Innan vi vände hemåt söderut stannade vi till på Piteå Havsbad så att herrarna skulle få bada lite på äventyrsbadet. Allt annat vore ju orimligt.

Sedan tre veckor är ledigheten över för mig. De tre senare veckorna av ledigheten var jag själv hemma med barnen, till stor del utan bil. Så man skulle kunna påstå att jag längtade tillbaka till jobbet en smula där på slutet, vilket säger en hel del då jag är rätt hemkär i vanliga fall. 
Hann jobba 2 dagar, barnen hann alltså vara i verksamhet 2 dagar, innan det var dags för den första vabben. Magiskt och inte alls stressande när man har en deadline för årets viktigaste order på jobbet. . . 

Så, som sagt, jag hann jobba två dagar. Sen blev Svante sjuk, och eftersom han hade magsjukesymptom så blev det ju då "karantän" 48 timmar. Sen när han var fri så åkte jag på halsont, feber och smärta. Hostan sitter fortfarade i, trots att det är två veckor sedan. Och nu har Elise börjat hosta, så idag blev det en halvdag på jobbet. Stämplade in 04.54 och gick hem 9. Så för min del känns det ju som att det snart är dags att sova, men det är några timmar kvar. 

Tänkte att det var dags att uppdatera här litegrann, det var ju ett tag sedan sist. Ni är ändå ett gäng som är in med jämna mellanrum. Ska erkänna att jag är förvånad, med tanke på att det kan gå upp till ett år mellan uppdateringarna. 

Senaste inlägget jag skrev var om testresultat. Testresultaten för den underfungerande sköldkörteln det vill säga, det andra testresultatet jag väntade på kom typ dagen efter att jag skrivit inlägget... 

Och det visar sig att jag, till min oerhörda förvåning, inte bär på anlaget för ärftlig transtyretinamyloidos, även kallad familjär amyloidos med polyneuropati men mest känd som Skelleftesjukan, och därmed varken kan utveckla sjukdomen eller föra anlagen vidare till mina barn.

Så det känns ju skönt att slippa ha den ångesten också, när man redan är smått hypokondrisk men samtidigt inte vill vara ett större besvär för vården än nödvändigt. Hur hysterisk kände man sig inte när vi åkte in med Elise när hon visade symtom på shuntdysfunktion. Då hon kräktes med högst illavarslande intervaller (dvs dagar emellan = inte magsjuka). Man gjorde röntgen, ultraljud och MR för att slutligen sätta diagnos "huvudvärk" i journalen för att man hittade ingenting galet.

Här hemma har vi nedräkning. Först till en weekend i Sundsvall med mamma, utan något egentligt ändamål annat än att vila, äta och bara ha det gott. Bara för att det var ungefär 5 år sedan vi gjorde en sån resa, utan egentligt syfte. Annars åker vi alltid på hösten för att inhandla alla julklappar. 
Sen är det, enligt mina beräkningar, 7 hela veckor kvar till 7 veckor ledighet. 

Den stora frågan är ju bara... har mitt sjukt envisa sår läkt tills dess? Förhoppningsvis. Från att varken läka eller bli större har det de senaste tre(?) veckorna halverats. Och med tanke på att dom varnar för en 2018-sommar, det vill säga sjuhelvetesjävlavarmt, så hoppas jag så innerligt att det ska ha läkt så att man kanske kan doppa en tå eller två. Annars får vi fylla barnpoolen på gården så får jag köra någon slags ograciös valross-style där benet sticker uppför kanten. 

Den 13e februari var jag på vårdcentralen och lämnade blov för provtagning. Jag var egentligen där för att lämna ett prov bara, för att kolla hur läget låg med medicindosen för sköldkörteln. Men när jag väl var där så frågade jag om det gick bra att ta proverna jag hade fått remiss på också, för att kolla om jag också har anlagen som pappa har. 

Jag hade inte hunnit äta frukost, eller lunch för den delen. Klockan var 11. Sköterskan jag hade var ganska ny, iallfall på den här vårdinrättningen. Hon frågade om jag var svimningsbenägen, men jag svarade att "det har aldrig hänt än". 

Men jag blev alldeles vimmelkantig efteråt. För första gången. Kanske hade det med den tomma magen att göra. Kanske för att jag normalt tar prover direkt på morgonen och inte hinner bli så hungrig. Kanske var det för att hon stack mig och vickade runt med nålen för att hitta blodkärlet eller kanske för att jag tittade på blodet när det kom ut. Jag vet inte om jag brukar göra det, och tycker väl inte att jag brukar vara känslig för sånt. Men jag fick lägga mig ner en stund. Jag tappade aldrig medvetandet, men hela rummet snurrade. 

 

Resultatet på medicineringen har iallafall kommit. "Alla värden såg bra ut". Som vanligt. Varför mår jag som skit då, är ju följdfrågan. Eller det är ju tröttheten framförallt. Är det endast på grund av egna livsval? Att Elise sover i vår säng varje natt eller att jag är oförmögen att gå och lägga mig samtidigt som barnen när jag ska upp tidigt och jobba. Eller är det stress? Eller något annat i antågande? En lång och hård vinter och brist på utomhusaktiviteter och motion? 

 

Det andra provet har jag inte fått svar på än. Det skulle ta fyra till sex veckor att få svar på det. Det har hittills gått fyra, denna vecka är den femte. Så det närmar sig. 

Jag vet inte hur många gånger jag gått in med avsikten att skriva något, men så blir det inte av. Många gånger har jag också funderat på om jag kanske bara ska skapa en ny blogg, eller helt enkelt börja skriva en dagbok för hand. Manuellt. Med handen, en penna och ett block. Som förr i tiden. 

Typ som en skrivterapi. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva om egentligen, som jag kanske egentligen skulle behöva lufta men som jag låter bli att göra eftersom jag inte vet vem eller vilka som läser. Så att skapa en annan sida där man aldrig talar om vem man är hade ju kanske varit ett alternativ. Men en dagbok hade ju fyllt samma syfte och är tydligen väldigt bra kontra att skriva på dator. Jag tror ändå att det skulle vara bra, att börja någonstans. Skriva ner saker man känner, en sak i taget. Om stress, ångest. Skuldkänslor. Om det har hänt något som gör en glad, eller ledsen. Så kanske man förstår sig själv på ett annat sätt sedan. 

Ibland funderar jag på om man inte skulle behöva träffa en psykolog. Egentligen så tänker jag att det borde vara standard, precis som jag tycker att alla någon gång i livet skulle ha fått testa på att jobba med ett serviceyrke. Samtidigt så kan jag känna att jag som introvert inte skulle kunna förmå mig att sätta mig i ett rum med en psykolog och på något sätt tro att den här människan kan hjälpa mig på något sätt och vis. Vi fick ju frågan, när det stod klart att Elise skulle födas sjuk, om vi inte ville prata med en kurator. Men vi tackade nej, för vad finns det egentligen att prata om. Det var ju ingenting som skulle förändra situationen, det var ju redan som det var. 

 

Jag vet inte var jag vill komma med det här inlägget egentligen. 
Att jag grubblar mycket. Över saker som varit, över framtiden. Kanske inte jättekonstigt när världen ser ut som den gör. Jag skulle egentligen skriva om mitt provtagningsresultat, men jag tar det i ett separat inlägg sen nån gång. 

Jag går runt med en olustig känsla idag. 

 

Uttråkad, men utan direkt inspiration till att göra något särskilt. En känsla av att vara så jävla ensam, men samtidigt med känslan av att jag aldrig får vara ensam. Det är hela tiden någon som ska ha något av mig. Som hela tiden ska ha av min energi. En energi jag kanske egentligen känner att jag inte har att dela med mig av. Överstimulerad och utmattad på samma gång.

 

Det är förmodligen hormoner, och för lång tid hemma i och med först sjuk och sen föräldraledig. Men jag känner mig så ensam. Så oviktig. 

Varje gång det slår över till ett nytt år så försöker man ju tänka tillbaka på hur året varit, och hur man önskar att nästa år ska bli. Och när jag tänker tillbaka på 2022 så är det lite som en dimma. Jag kommer inte riktigt ihåg några personliga stora händelser. Men jag kollade iallafall igenom albumet i telefonen för att se om jag förträngt något spännande. Det visar sig att 2022 bjöd på en hel del saker. 

I början av 2022 t ex tapetserade vi om Svantes rum. Bort med barntapeten med bilarna och in med svarta väggar och en fondvägg med grafiti. 

Vi klippte Elise lugg för första gången. Eller hela Elise hår för den delen, men luggen blev ju mest minnesvärd eftersom att den blev... lite kort. Elise har ju lockigt hår, och vi gjorde misstaget att klippa när det var blött. Jaja, man lär av sina misstag. Det hela föranledes ju dock av att Svante kom hem och hade gett sig själv en klippning i skolan. För att jämna ut det hela så rakade vi i princip hans huvud. Det blev väl ca 2mm kvar. Han lärde sig också en läxa. 

 

I början av februari så smittades jag av corona på jobbet, och min födelsedagspresent till Roger blev ju då att han också testade positivt på sin födelsedag. Svårt att toppa den nu känner jag. Vi blev inte så fasligt sjuka, men jag hade feber i 9 dagar. Med lediga dagar och allt så var vi hemma i 12 dagar, då det var precis innan familjekarantänen släppte. Vi körde lite Marvelmarathon, käkade mängder med skräp och mådde apa. Jag har inga problem med att bara vara hemma, men med vetskapen om att man inte får åka någonstans så blir det olidligt. 

 

Jag lämnade min comfortzone en smula när jag ställde upp att fotas för företagets instagram. Inte bara en, utan två gånger. 

Elise fick gjuta en ortos och prova ut särskilda sandaler att ha inomhus för att hjälpa till att hålla foten mer rak. Att förhindra tågång. Vilket har varit både och för henne. Vissa dagar vill hon inte alls.

I Maj så kom Sävar Marknad tillbaka med buller och bång för första gången efter tre år pga corona. Barnen fick testa livets första sockervadd och var störtförtjusta. I övrigt var det inte så mycket annat att hurra för. Vi köpte munkar, tunnbröd och brända mandlar. Utöver sockervadden. Ni hör ju, saker som är absolut livsnödvändiga. 

Sen kom midsommarveckan, en vecka jag genomled med raspig röst och torrhosta. Utan övriga symptom. Bröt aldrig ut till något mer. Det är det värsta jag vet, när man är för frisk för att vara hemma, men för "sjuk" egentligen för att vara på jobbet. När jag gick hem sista passet inför semester väntade en chokladask på mig i skåpet, från två kollegor som gått ihop och köpt den för att visa sin uppskattning <3. 
Sen var det semester, och föräldraledigt. 7 veckor med spörnapet ett och två. Fiske, bad, tålamodsprövande, regnoväder, utflykter och promenader. Sena promenader, för det var så jääävla varmt ett tag. Vi monterade upp stenarna på garaget, ett projekt som blev uppskjutet både ett och två år tror jag. Och då upptäckte vi att skenorna vi monterat (för två år sedan) blev monterade fel, så vi fick göra om allt. Varför blev dom monterade fel? Jo för att yours truly räknade fel. Så nu står det skrivet på väggen, under fasaden.... "Rip Roger. Elin räknade fel." Eller nåt sånt. 
Vi lekte i lekparker. Vi åkte på äventyrsparkturné i Umeå, vi åt julskinka i Juli. 

När Svante fyllde år begav vi oss på årets största (och dyraste) äventyr. Vi tog bussen in till Umeå, vi tog nattåget ner till Stockholm och sen pendeltåget ut till Solna. Lämnade bagaget på hotellet vi skulle bo på. Käkade frukost på en parkbänk för ingenting var öppet. Sen tog vi bussen vidare till Solna centrum därifrån vi strosade en sträcka för att nå vårt mål. Kusinerna, i Huvudsta. Svante hade lite svårt att anpassa sig till Storstadslivet, där man inte kan gå varsomhelst på cykelbanan, och tempot är lite mer hetsigt än hemma. En gång under resan frågade han varför vi hade så bråttom hela tiden. Skansen hann vi med. Åka båt. Se gamla stan, och slottet. Åkte mer båt för att Elise blev så arg för hon sov första gången.Vi åt mat - mer eller mindre god. Vi gick på naturhistoriska museet, lekte i lekpark och käkade korv i en korvmoj för att det var så fullt på resturangerna pga fotboll. Ett par bra dagar i Stockholm, men inte direkt en viloresa. Nästa gång, när nu det blir, så blir kanske en utflykt. Det är många intryck och lätt stressigt. Elise ville 100% åka den högsta och snabbaste berg- och dalbanan när vi bara passerade Gröna Lund. Vi kände.. nej. Inte i år ^^ 

När vi kom hem från Stockholm hade vi fortfarande lite semester kvar, så det blev en tur till Vindelälvsforsen, Curiosum, Äventyrsstigar och något försök till på fiske men våra barn har helt enkelt inte tålamodet till att fiska. Vi äventyrade i Sävarskogen, åkte till det mest oimponerande vattenfallet i världen och tittade på en stor sten mitt ute i skogen. 

 

Vi åkte hem till mamma i Burträsk, åt surströmming efter att ha lyckats knipa åt mig två burkar i kaoset. Vi gick vilse i skogen pga felaktig gps i telefonen. 

Jag lärde mig ha jour på jobbet, och har dom sista månaderna haft mer jour än jag någonsin föreställt mig att jag skulle ha. Nån enstaka gång i nödfall var tanken. Men det har alltså blivit mer än så.

 

Jag har bråkat med mitt sår på foten. Det har fortfarande inte läkt, så där har vi ju 2023s projekt att ta itu med. Tillsammans med lite annat rappel.

Var i Luleå med mamma och såg Per Andersson vara helt uppåt väggarna.Var på föräldramöte på förskolan och blev satt i arbete. Vi skulle vara kreativa, och jag känner att kreativ är inte ett av ledorden i mitt väsen. Men jag lyckades typ göra en isbjörn av hönsnät och gips. 

Blev iväglurad på personalfest. Att vara nykter där majoriteten av folket inte är det, och få se nya sidor av folk man egentligen bara känner jobbpersonligheten på... det är en upplevelse. Det finnns ju en anledning att jag går på personalfest ca vart fjärde år. 

 

Sen blev det jul och nyår med allt vad det innebär, ångest och allt. 

 

Annan statistik från 2022:
-Svantes glasögon gick sönder 3 gånger. (Hade kunnat bli fyra; Svantes glasögon gick sönder igen 2/1. Detta år. Bra start.) 

 

-Jag blev utnämnd till Veckans guldkorn 5 gånger på jobbet. Minst. Jag vet inte om jag kom ihåg att fota alla gånger ^^ Årets första gång blev jag nominerad av en kollega som tyckte att jag fick för lite uppmärksamhet för mitt slit. Jag blev kallad krigarkvinna, och det skavde lite i kroppen eftersom Ryssland precis invarderat Ukraina. 

 

- Årets mest spelade skiva: George Ezra, Gold rush kid.

- Antal sjukhusresor med Elise: 1. Då blev det MR och Röntgen och hela alltet utan att det hittades något fel. "Ett virus förmodligen" sa läkarna. Ja .. Vad gör man.

Vad tar vi med oss in i 2023. En jävla massa ångest att hantera. Precis innan jul så fick jag veta att min kära far har anlag för en sjukdom som är ärftlig till 50%. Obotlig. Ovanlig. Föddes in i den bästa genpoolen på denna planet. Mer om det senare kanske, för nu  måste jag åka och hämta min kära mor. Hon kommer från ett grönt Stockholm och landar om 30 minuter i ett snökaosigt Umeå. Kontrast.

Ach så, Ach så. 
Har varit hemma i två dagar sjuk. I tisdags hade jag kvällsjour på jobbet, inskolning, och började där mot kvällen känna mig lite torr i halsen. Mycket spring, torr luft och väldigt mycket mer snack än jag är van vid. På onsdagen kände jag mig helt mör i kroppen, typ som bakis. Gjorde inte många knop, lämnade Svante på skolan, gick på affären och åkte hem och somnade i soffan medan Elise såg på teve. Inte jättekonstigt, tycker jag, att man känner sig lite trött och mör när man jobbar en tid man inte är van, inte kommer isäng förrän 1.30 och sen ändå ska upp med barnen i normal ohult tid. 

Efter att jag hade hämtat Svante igen och allt sånt där kände jag ändå att jag kanske borde testa temperaturen iallafall, när vi liks har en örontermometer som är så jäkla behänding att använda. Tro på fan att jag har feber ändå. Jag hade ju då också börjat känna av halsen mer också, liksom sandpapper, eller taggtråd. Så det blev till att ringa jobbet då där strax innan middagen och sjuka sig för två dagar framåt. 
Igår låg jag och sov till 15 ungefär, med undantag för toabesök. Fullkomligt behövligt. 

Idag har jag egentligen känt mig för frisk för att vara hemma. Samtidigt så känns det som att jag har feber, men termometern säger nej. Så i ett sånt läge antar jag ändå att det är kroppen man ska lyssna på. Inte så ont i halsen längre, så det här kan vara den snabbaste förkylning jag någonsin haft. 

Är ju lite bekymrad över den här situationen med ickefebern och tröttheten. För det är så mycket flashbacks till coronan i februari. Jag har å andra sidan inte heller varit sjuk sedan coronan i februari, om man bortser från halsproblemen jag hade där innan midsommar. 

Min käre sambo skämtar om att jag haft för lite fart med mig och fastnat i den berömda väggen. Har man hög fart fastnar man inte, utan man tar den med sig. Känns sjukt ologiskt. 

Nåväl, jag har ledig helg så jag har två dagar till på mig att vila mig i form innan jag har en arbetsdag och sen vila i två dagar igen. Jag fullkomligt älskar mitt schema, även om det ibland känns som att det vore mer logsikt att byta dagar mellan veckorna. 

Också blev man ett år äldre, i år igen. Det är ju inte direkt något man tar för givet längre, om man ska vara helt ärlig. Dör man inte i trafiken så är det väl något annat helvete som drabbar en så man ska ju vara glad för alla dagar man får. Dom senaste åren har man läst om så mycket skit som kan döda en att .. ja, man får ju vara glad för det lilla. Är det inte covid så är det något annat virus som ska spridas hej vilt för att folk inte lärde sig någonting om att flyga kors och tvärs över hela jävla världen i tid och otid. Och är det inte covid eller något annat virus så är det Ryssen och tredje världskriget. 

Vilken optimistisk inledning. 
Hursom hursom, jag fyllde år i Torsdags. 32 ynka år. 25 i sinnet, som någon sa på jobbet. Knappt ens det känner jag. Jag känner mig väldigt gammal på jobbet om jag ska vara helt ärlig, när alla som söker sig till butikjobb i regel är nyexaminerade eller studerande. Dvs, majoriteten av personerna på jobbet är födda under 2000-talet. Jag får ofta höra på jobbet att "du kan ju exakt allt". Ja men alltså.. Jag har varit här länge. På 12 år har man snappat upp ett och annat. Inte några sociala skills, men mycket annat. 

Men, min födelsedag firas bara lite sådär i förbifarten numer då vi valde att Elise skulle komma till världen två dagar senare, 3:e September. Ibland undrar man ju om man valde fel datum, men samtidigt så känns ju en födelsedag som vilken annan dag när man är vuxen. Man får några extra vänner just den dagen som uppmärksammar att man fyller år - tack vare påminnelsen på facebook - eller så har man vissa vänner som inte grattar en alls. Det kan slå åt vilket håll som helst. Jag ska väl inte säga något, jag brukar glömma bort det trots notiser på facebook. "Jag gör det sen". Sen blev det en ny dag. Oops. 

Nä. Ska vi tro att det är färdiggruvat nu. Jag fattar inte, det gör inte mindre ont för att jag väntar med duschen och omläggningen så länge att jag knappt ens orkar hålla ögonen öppna. Snarare tvärtom. Imorgon ska jag iallfall dit igen, få se om det bara är att hugga av skiten som Roger säger. Jag har iallafall jobbat 4 dagar i sandaler. Det känns i övriga kroppen, inte jättestötdämpande så att säga. Men imorgon får man väl förhoppningsvis svar på om det har blivit bättre eller sämre, och om jag vågar börja använda skor som klämmer över såret igen eller om jag ska rocka tofflor tills såret har läkt helt. Ska jag fortsätta rocka tofflor kanske man kan be om en rekvisition och få åka och köpa tofflor med stålhätta isåfall, så man inte tappar tårna på kuppen. Det vore ju inte susen.

 

Nä men nu... Nu får jag ha gruvat klart. Det blir inte bättre än såhär. 

Helgen som var blev ju onödigt traumatisk. 

Hade tagit barnen med mig till mormor eftersom Roger ändå skulle iväg och se på drifting i Östersund. Så på fredagen efter middagen åkte vi ut till ett ställe dom hade spanat in helgen innan och plockade lite blåbär. Stora fina blåbär men inte så många på varje kvist så vi fick inte ihop så jättemycket. Några små kantareller hade dom sett också som vi plockade igen. 

På lördagen så åkte vi in till Skellefteå och handlade diverse grejer. Mamma hade ett presentkort att nyttja innan jul i centrum och Coop hade kaffe för bra pris, så vi handlade det vi hade tänkt och åkte hem sen igen. Det blev ju dock ändå en 8 timmars resa, varav största tiden gick åt på Max, då dom tydligen hade slut på köttet. Ett återkommande problem för oss i sommar känns det som. 
Så på lördagen blev det inte någon skogstur, utan vi rensade bara upp blåbären vi plockat kvällen innan. 

Så kom söndagen. Först åkte vi ut en tur och kollade på ett ställe mot Bygdeträsk men där hittade vi bara ca 1 svamp. Då hade vi inte med oss några bärplockargrejer, men såklart fanns det jättemycket blåbär och blåbärsris. Vi hade ju också Elise i släptåg, så det kan hända att vi missade en hel del. I det området vi var ska det iallafall finnas svamp, men det kan ju vara så att det redan varit någon annan där och plockat. 
Åkte vidare till ett annat ställe, där vi mest bara hittade vildhallon. Återigen hade vi inte något att plocka i, så vi smakade bara litegrann. Börjar ju också vara lite sent för hallon, så det fanns inte så mycket kvar i buskarna. Men, bra att veta att det finns så kanske man kan plocka nästa år. 

Åkte tillbaka hem till mamma för omtag. Dels hämta bärplockargrejerna så vi iallafall inte skulle gå tomhänta. Mammas sambo skulle åka till Burträsk så han tog bägge barnen och lockade med mjukglass. 

Så jag och mamma åkte iväg igen, och åkte iväg mot samma ställe som vi varit på under fredagkvällen men stannade tidigare efter skogsvägen och tog våra grejer och traskade in i skogen. Jag märkte ut var vi parkerat bilen i google maps så vi skulle hitta tillbaka och sen gick vi bara inåt i vildmarken. Ingen svamp hittade vi, men stora fina blåbär. 

Det var när vi skulle börja leta oss tillbaka mot bilen som vi fick problem. Jag plockade fram telefonen, öppnade kartan och började lokalisera åt vilket håll vi skulle gå. Med hjälp av den blå pricken och skenet som visar åt vilket håll man står. Så började vi gå, och förlitade oss helt och hållet på kartan. Runt runt i skogen irrade vi runt, och litade blint på kartan. Jag tog upp den, kollade åt vilket håll vi skulle gå och stoppade bort den. Nästa gång jag kollade så hade vi ändå inte tagit oss närmare vägen. Och terrrängen blev oländigare, och jag fattar inte att vi inte bara vände tillbaka och försökte navigera oss tillbaka till dit vi kände att vi varit tidigare för att försöka hitta tillbaka. Nejnej, kartan måste ju stämma. Över ett stort dike, över flera kalhyggen. Vi snubblade över lite björnbajs, rev hål i byxorna och snubblade över sagda byxor senare. 

När vi tillslut kom fram till ett kalhygge som inhyste ett älgtorn så kände vi ändå hopp. Nu kan vi inte vara långt från vägen. Så långt in i oländig terräng kan vi inte vara. Upp med google maps igen (som ganska tidigt raderat min parkering också, så vi gick bara efter att ta oss ut till vägfan). Ditåt ska vi gå, enligt det blå skenet, deklarerade jag. Och för första gången under hela färden så kollade jag på kartan medan vi gick. Men pricken rörde sig ju åt fel håll när vi gick. Det är fel! Vi ska åt andra hållet! 

Så då testade vi andra hållet, på vad som liknade en skogsväg. Och pricken följde med, men skenet åt fel håll. Fy fan tänkte jag. Vid det här laget så hade vi ringt till mammas sambo också, som skulle komma och tuta på vägen för att vi skulle kunna höra åt vilket håll vi skulle gå. Men vi visste ju att vi var nära vägen, vi kunde ju vid det här laget höra trafik. 
Så vi följde den igenvuxna skogsvägen och kom tillslut ut på vägen vi kört in på. ca 700 meter från där vi hade parkerat bilen. 5 kilometer gick vi i skogen den där dagen. 

När vi kom hem till mamma igen så tog jag fram telefonens kompass. Den visade att norr var bakom mig. Det riktiga norr var då framför mig. Så hela tiden i skogen så följde vi det den sa var framåt, när det den sa var framåt egentligen hela tiden var bakåt. Kartan och gpsen tog oss hela tiden längre och längre ifrån vägen, och det var därför vi inte fick det till att stämma. 

Vid ett tillfälle sa den att vi var 100 meter från vägen, och då fick man ju upp hoppet. Men istället för att gå vänster, som vi skulle ha gjort för att komma till vägen, sa gpsen åt oss att gå höger. Vilket tog oss längre in i skogen. Jag var så less, tänk ändå om jag tänkt på det tidigare. Att tekniken kanske har fel. Att kolla på åt vilket håll den blå pricken färdas medan vi går. Så mycket tid och frustration vi hade sparat. 

Jag känner mig inte så sugen på att gå ut i skogen igen. Med eller utan GPS. Traumatiskt. 
"Vilken himla tur att ni inte hade barnen med er". Ja, fast hade vi haft barnen med oss hade vi förmodligen inte lämnat vägen så himla långt. Då hade vi förmodligen försökt ha bilen inom synhåll hela tiden, eftersom Elise har lite svårt att gå även på plan mark. Så hade vi haft barnen hade vi nog inte gått vilse överhuvudtaget. Hade gpsen funkat, eller kompassen snarare, så hade vi inte heller gått vilse. Och jag som alltid tänkt "hur kan man gå vilse". Ja tji fick jag, det var väldigt enkelt. 

Det känns inte jättesunt att jag sitter och drar mig för att gå och göra mig klar för sängen för att det innebär att jag måste lägga om såret igen och det gör så jävla ont.

 

Jag vet att det är oundvikligt. Men jag bävar.

 

Det gick ju bra på vårdcentralen för att då kunde jag bara fokusera på att bita ihop när hon rengjorde och la om. Men nu måste jag göra det själv och jag vet att det kommer att göra 5 miljoner gånger ondare bara därför. 

Den värsta delen är att jag måste göra det kväll... och morgon. 

Och sen kommer den ännu värre delen på torsdag, när jag ska ner med skiten i en sko igen. Undrar om det är ok att jobba med sandaler ? 

Härkade igång laptopen för att se om jag kunde hitta något spännande. Det började bra med att jag inte mindes lösenordet, eller trodde jag iallafall. Det var bara datorn som var dum, för efter att ha provat alla lösenord jag någonsin vet att jag har använt så provade jag det jag tesatde 18 gånger i början och då funkade det helt plötsligt. 

Lyssnar igenom musiken, kollat om det finns några spännande dokument. Fått en uppenbarelse gällande en av säljarna på jobbet som jag måste ta reda på om den är sann. Har chansen redan på torsdag. En av säljarna har alltid varit så himla bekant, men har inte kunnat placera varifrån och har utgått ifrån att det förmodligen är från jobbet ändå än om det inte har känts så. Nu när jag kollat igenom lite gamla skolarbeten och sånt skit så inser jag att jag förmodligen haft henne som "mentor" när jag hade praktik för 13år sedan. 

Svante frågade hur gammal (ung) jag var när jag fick den här datorn. Han är särskilt nyfiken eftersom han hemskt gärna vill ha något skärmrelaterat själv. Fick tänka efter ett tag innan jag kom fram till att jag förmodligen var 17år när jag köpte den. För egna pengar. Så den har snart existerat i halva mitt liv. Två år till så. Om den orkar. Batteriet verkar ju ha gett upp, men den funkar om man har den kopplad till elnätet.

Idag har jag varit till vårdcentralen, I eget ärende, för första gången på flera år känns det som. Om man bortser från provtagning eller vaccin. Under sommaren uppstod ett sår på en av mina fotknölar, från ingenstans skulle jag vilja säga, men något har förmodligen hänt. Jag hade ju nya skor på mig när vi åkte till Stockholm till exempel. Så det kanske är ett skavsår som urartat. Iallafall, det har inte läkt än och det börjar ju vara si sådär snudd på 5 veckor snart så jag kände att ett proffsutlåtande vore på sin plats. Dels eftersom det inte läkt än och dels för att det emellanåt gör ganska ont. Särskilt eftersom det sitter ganska precis där skons kant skaver över fotknölen. Fick även ett utlåtande gälla mina blåmärken på benen. Eller utlåtande, hon kollade på dom, tog kort och skulle konferera med läkaren och se vad han (eller hon?) trodde. Ska tillbaka om en vecka och se hur såret artar sig efter nya omläggningsintstruktioner, och då får vi se om odlingssvaret kommit tillbaka och om vi ska ta andra prover också. Det känns bra iallafall att inte bara blir bortviftad med "du är tjock". För det vore inte en nyhet. Sen är det ju så att man kan vara sjuk pga att man är tjock eller så är man tjock pga att man är sjuk. Vem vet. 


Nåväl nåväl. Elise kommer och kräver välling, så det är väl bara att lyda order. 

Det är ju ganska intressant det här hur vissa låtar verkligen kan kasta en tillbaka i tiden och få en att tänka på speciella platser eller personer. 

Som Soul Asylum - Runaway train. Kastar mig tillbaka 15 år (var tvungen att tänka efter där) och en helg som spenderades med los Chrillos i mitt lilla uthyrningsrum på Mariehem. Vi hade tagit oss en sen promenad till Willys för att köpa det absolut bästa som fanns då. Kanske var vi av den åsikten för att det var något vi hade råd med. Premiercola, och godismixlåda med diverse godisar som skulle föreställa sega. Under vägen dit så hade vi allsång med just ovan nämnda låt. Helt utan influencer av alkohol, ska tilläggas. Vi tappade tydligen något på vägen tillbaka också enligt en grinig gubbe, något vi helt och hållet motsatte oss. Oh the memories. 

Midtown - Become what you hate, en låt så starkt associerad med att jag körde i diket en snöig januarikväll för 11 år sedan att jag knappt ens kan lyssna på den längre. Hade varit i Sävar och firat nyår med Roger och hans familj och passande nog så kom samtalsämnet bilkörning upp på tapeten. Jag stoltserade med att jag minsann aldrig ens varit i närheten av att köra i diket under den tid jag ägt körkortet. Nu när jag tänker efter dock... så kan jag nog bara ha haft körkortet i 3 månader, när det inträffade. För jag tog körkortet 2009, och det vore helt logiskt att jag firade nyår och åkte hem sen 2009/2010, snarare än att jag firade nyår och åkte till Burträsk när jag 2010 de facto var bosatt i Sävar. Den är dock också starkt förknippade med alla kvällar hemma hos los Chrillos, när vi spelade ATV på Xbox. 

 

Rupert Holmes - Escape & Redbone - Come and get your love, jättebra låtar från Guardians of the galaxy. Som vi såg när vi låg inlagda med Elise när hon behövde operera om shunten vid 7 månaders ålder. 

Millencolin - The Mayfly, sjukt förknippad med ett spel vi hade på pappas dator. Låten ingick inte i spelet, men jag körde den på repeat i bakgrunden när jag spelade. Frustrerande nog kommer jag inte ihåg vad spelet heter, eller ens hur jag ska beskriva det. Jag vill minnas att man var en typ lila, alternativt orange gubbe som man skulle ta sig uppåt med och samla poäng. 
Ett specifikt tillfälle jag minns är när vår klasskompis/lagkamrat omkommit och brorsan gjorde sitt absolut yttersta genom att bara finnas bredvid och vi spelade spelet flera timmar i sträck..

Johnny Nash - I can see clearly now. Tänker bara hajar, utkikstorn och vatten så långt ögat kan nå. Deep blue sea, filmmusik. En skatt från alla sena filmkvällar med los Chrillos. 

Kalle Moraeus - Underbart. Polarbröd och en gammal skolkamrat. Låten spelades på radio en gång inne från lastutrymmet på brödbilen när jag var ute på lagret för att sortera returbackar. Sen fastnade den minnesbilden. 

Samtliga låtar jag har av Köttgrottorna associeras till los Chrillos och husbilen och resorna ner till Lindesberg och Augustibuller. Vi kunde hela Köttrea-plattan utantill och drev förmodligen hennes föräldrar till vanvettet genom att köra skivan non stop. NON STOP, alla mil. 

Four non blondes - What´s up. Min kusins dåvarande flickvän sjöng den på en "festival" som anordnades på fritidsgården i Burträsk. I det nyrenoverade fritidsrummet / aulan / klätterväggshallen. 

Captain Jack - Only you snubblade vi över när vi letade en annan låt som var med i en tevereklam där en man gick ut till en brevlåda iklädd endast morgonrock. (Om inte minnet sviker, det är ju några år sedan). Jag tror att det egenligen var reklam för en bil? 
Den här låten åkte iallfall in på mp3n och den poppades friskt på bussen fram och tillbaka till Umeå. Och jag minns att jag alltid sänkte ljudet för att jag inte ville att någon skulle höra.... 



Som sagt, av alla saker hjärnan kan komma ihåg... ^^ 

1:a September idag, Onsdag. 31år ung, på papperet iallafall. I kropp och själ känns det som att jag är minst det dubbla vissa dagar. 
Än så länge idag har jag hunnit lämna och hämta Svante på skolan, bokat en plats åt unge herrn på höstens simskola och .. typ plockat ur diskmaskinen. Jag funderade ett kort ögonblick på om jag skulle baxa in bägge barnen i bilen och åka och köpa nya stövlar still mr Svonko. Och en present till Svantes kompis som har kalas på lördag. Men jag kände bara att .. Nej. Inte ensam med båda barnen. Inte idag. Not today, not todayy ... så att säga. 


Förra måndagen var semestern plötsligt slut. Då var det bara att pallra sig upp klockan 4 och göra sig klar för jobbet. Kolungt, fram tills jag kom fram till jobbet och insåg att jag inte kommer ihåg vilken parkeringsplats som är min. Bra start. 
Annars kändes det lite som att jag haft både för lite och för mycket semester. Det är alltid uppskattat (not) när säljarna ringer redan på förmiddagen (eller ens första dagen när man kommit tillbaka). Som om att jag hunnit få koll på allt på så kort tid. Jag var hemma i sju veckor. Det hinner hända ganska mycket på sju veckor ska jag tala om för er. Så den första veckan var jag rätt förvirrad, och försökte få grepp om saker och ting. 


Annars .. inte så mycket. Imorgon är det dags för dos 2 av vaccinet. Med tanke på att man hört att tvåan är värre än första gör det mig lite nervös, då jag har jobbhelg bland annat. Och att jag är nervös gör mig nervös för det är folk som varit oroliga innan som börjar må piss i väntrummet efter sprutan. 

Vi har fått tid för 3års koll med Elise, med språkutveckling som fokus. Så nu observerar jag var och hur hon pratar för att kunna fylla i enkäten. Annars lever man ju som bara på. Men hon är jätteduktig på att prata. Och vi har också fått en tid till sjukgymnasten, och såklart läggs alla tider på dagar då vi jobbar. Och givetvis allt på en och samma gång. Vi klurade lite på om vi båda borde vara med om vi får övningar vi ska göra med henne. I så fall kanske det är bäst att båda får se det "från proffset". Men misstänker att det kanske fortfarande är så att man helst ska komma ensam.

Hmm. Nä nu måste jag kanske återgå till mina husliga sysslor. Och se vad barnen gör, det är oroväckande tyst. 

Näst sista dagen på semestern. 

Ärligt talat så känns det så grymt skönt att kanske få tillbaka någon slags rutin, få träffa folk utanför familjen och typ prata med vuxet folk. Även om jag inte är den mest sociala människan, särskilt inte när det är flera som ska prata samtidigt. 

Dom senaste tre veckorna har inte direkt känts som semester då jag har varit ensam hemma med barnen. Sen har Svante haft besök nästan varje dag. Så också idag.

Förra helgen lämnade vi Elise med mormor och åkte sedan till Örnsköldsvik för att bada på äventyrsbadet. Sen gick vi på bio, åt på resturang, köpte godis på Hemmakväll (stort för en 7åring vars största idol är Grannen Måns) och sov på hotell.

På söndagen åkte vi lite längre söderut för att åka linbana upp och ner för Skuleberget. Väl uppe på berget fick vi ett infall och klättrade ner till "Grottan". Det var ju "bara" 300m. 300m typ stup. Jättekul. Också jättejobbigt. Nära döden upplevelse i dubbel bemärkelse då Svante råkade fälla mig då vi var påväg utför berget. Nära döden upplevelse två uppenbarade sig på vägen upp igen. Fy fan vad dålig kondition och styrka i kroppen. 

På måndag börjar jobb och skola om igen, och det känns ganska skönt. Jag har varit hemma i ca 7 veckor, med föräldraledigt och semester. Första och enda gången känns det som, för fy vilka veckor det varit. Rätt mysigt när hela familjen är hemma och lallar. Men 7 veckor är en låååång tid, särskilt när man typ varit hemma veckovis var tredje vecka med barnen pga sjukdom hela våren. 

Jag saknar den där lilla egentiden. Den där stunden på dagen där man bara kan tänka vuxna tankar, ha vuxna konversationer och slippa att någon tjatar om glass var femte minut. Bara själva resan till och från jobbet känns sjukt lockande. Tystnad. Total tystnad i 40 minuter. 

Förlåt nu måste jag avrunda, för jag har någon som är rabiat i köket för att det inte finns mackor.

Senast jag skrev var fjärde mars förra året. Precis ungefär ca en vecka innan allmänheten insåg att covid-19 kommit till Sverige, Västerbotten, Umeå kommun och att det var allvar. Jag vill minnas att det var där i andra veckan av mars som alla blev helt hysteriska och bunkrade toapapper. Som om att det är toapapper man behöver när samhället eventuellt kollapsar. 

I förra inlägget skrev jag om att Svante eventuellt behövde glasögon. Och det behövde han tillslut, i maj bestämde dom att han skulle få ett recept, trots att det var ett sånt litet synfel. Mest för att avhjälpa att det skulle bli ännu sämre. Hur funkar det då med glasögon på en vild 6åring? Inte jättebra. Det första paret höll i 18 timmar, och det är då räknat med natten också, då han inte hade glasögonen på sig. 

Sen har vi väl fått lämna in glasögonen på lagning ca 5 gånger till under det året. Nu sedan senast, vilket var midsommar, så har vi skaffat ett par nya glasögon i annat material som har hållit mycket mycket bättre. Kanske har han också blivit lite mer ansvarsfull, eller möjligen att det har spelat rätt stor roll att han ha varit hemma mer eller mindre sedan midsommar och vi har kunnat säga åt honom att lägga bort glasögonen t ex när han hoppat studsmatta. Vi väntar fortfarande på att hans ordinarie glasögon ska lagas, så det blir väl till att ringa dit och höra vad som tar sådan tid. Vi skadeanmälde där kring midsommar, så delen som ska ersättas borde ju ha dykt upp nu kan man tycka. 

Vi har hunnit vara på både ett och två besök på både vårdcentral och sjukhus. Elise är helt avskriven från kardiologen, hennes hjärta såg fint ut vid senaste besöket. Hon är inte längre skriven för uppföljningssamtal hos neuromottagningen, och besöken på vårdcentralen sker nu med ca 4-5 månaders mellanrum. Vi har fått en remiss till rehabilitering / sjukgymnast pga att hennes ena ben inte rör sig som det andra. Så förhoppningsvis kan vi får några övningar som kan hjälpa henne att röra sig lite bättre, lite lättare. Men det är ingenting som hindrar henne, hon klättrar, springer och dansar. Men hon har lite större benägenhet att snubbla. 

För strax under ett år sedan så fyllde jag 30år. Ingen större skillnad mot att fylla någonting annat tycker jag. Låg hemma sjuk på min födelsedag. Inte i corona dock. När Roger fyllde 30 i februari samma år så låg vi också hemma sjuka. Då var det innan allmänheten fick testa sig för corona, så .. vem vet. Ändå lite taskigt att behöva vara sjuk när man fyller jämnt, inte för att man direkt tänkt fira på något spektakulärt sätt. Mest bara att är det någon gång man ska få må bra så är det väl på sin födelsedag. Minst. 

Vi har faktiskt klarat oss från själva sjukdomen corona *pepparpeppar*, men det är ju rätt mycket runt omkring som påverkar en rätt mycket ändå. Psykisk stress och känslomässigt och sådär. 
Nu har vi ju genomlevt två påskar, två midsomrar och än så länge en jul och nyår med corona. Och som köttansvarig i jul- och nyårsträngseln på en av Norrlands största butiker så ska jag erkänna att jag den 14:e januari sa att "om jag inte har fått corona ännu.. så har jag antingen redan haft det eller så kommer jag inte att få det.". Som sagt, peppar peppar.
Vi kan som sagt redan ha haft det, i februari 2020, eller haft det utan symptom. Men det känns ju väldigt lite lönt att ta ett antigentest 1½ år senare.

Nu har vi ju tagit första sprutan av vaccinet, och nästa dos ska tas mitt emellan min och Elise´s födelsedagar. 2 September. Men bara för att man är vaccinerad får man ju inte slappna av. Det är ju en ständig psykisk stress när man vet att folk är dum i huvudet nå jävulskt och att man faktiskt inte kan lita på att folk stannar hemma om man har "lite ont i halsen/huvudet" eller ens håller avståndet.

Så jag har börjat inse att det kanske tar på lite mer än vad man tänker. Att ständigt gå runt och oroa sig för att någon av oss ska få det, eller ännu värre, att vi ska få det och sprida det vidare till någon som inte kanske klarar av det. 
Den senaste tiden har jag, trots semester, känt mig väldigt trött och sliten. Orkeslös. Jag vet inte om det kanske har med min sjukdom att göra, jag har ju fått höja dosen i flera omgångar. Nu får jag ju till och med äta två olika mediciner för att se om det blir bättre. Innan semestern kände jag att jag skulle behöva semester, för dom sista veckorna var väldigt intensiva med rutiner och listor som skulle skrivas och barn som var sjuka och allt möjligt. Men nu är snart semestern över och jag känner mig inte ett dugg mer utvilad än innan. Men det beror nog mest på att barnen vill mer än vad jag orkar, och att det ständigt finns en massa måsten. 

Men det kan som sagt höra ihop med min sjukdom också. Har under sommaren försökt sätta mig in lite bättre i vad jag kan göra själv, utöver medicinering, för att förbättra mitt mående. Motion är ju given, att undvika socker och sånt också. Ta tillskott och vitaminer, ja. Jo. Men så läser man samtidigt att det och det inte får tas tillsammans osv... Det är som sagt ett pågående projekt, till exempel så rekommenderas AIP kost. Men jag har bara läst lite nu och då, när andan fallit på. Sen så har man glömt det mesta. Minnet är inte riktigt vad det brukar vara heller. 

Nåväl, nu har jag fått skriva av mig endel. Blev lite taggad på att sätta mig in lite mer nu, och kanske skriva ner lite tankar och funderingar som jag kan ta upp med läkaren. Som jag för övrigt aldrig har träffat. 

Sjukt bra. 

Ska man säga bättre sent än aldrig? Det verkar vara såhär det är nu, med uppdateringar varannan månad. Förvisso är det ingen gigantisk skara som följer just mig och den här stackars ursäkten till blogg. 

Senast jag uppdaterande var precis i början av året där jag avhandlade jul och nyår. Jag hade precis fått besked om ändrad dos för medicinering där jag plötsligt skulle äta två olika doser beroende på dag och var lite lätt orolig över hur inskolningen av Elise skulle gå. 

Jag gjorde slag i saken och köpte mig en liten dosett. På så sätt behöver jag inte, aptidigt, varje morgon fundera över om det var den eller den burken. Utan jag fyller dosetten med två piller i varje fack, så klarar jag mig i två veckor, och behöver således bara komma ihåg vilken dag det är på morgonen. Vilket ju i och för sig kan vara komplicerat nog. 

Inskolningen av Elise gick över förväntan. Första dagen var vi där i en timma, både jag och Roger var där - mest för att herrn skulle få bekanta sig med pedagogerna, rutinerna och lokalerna. Andra dagen (och resten av dagarna) skötte jag själv, och då var vi där till efter lunch. Tredje dagen var det sovning och sen hem och fjärde dagen skickade dom hem mig efter 30 minuter för att se hur det skulle gå. 
Och det gick som sagt över förväntan. Det enda som varit är det här med sömnen. Hon somnar lätt, men vaknar till när pedagogerna ska lämna rummet och somnar då inte om. Så nu kör vi med vagnen där, så får se när vi slipper dra den fram och tillbaka. Första 6 dagarna vid lämning så grät hon, men bara tills man var utom synhåll - den lilla luringen. 
Det är inga problem att hämta, eller har inte varit några problem utom en dag. Den dagen kom jag tidigt och hämtade, hon var nyvaken och var inte alls peppad på att följa med hem. Hon var så arg. 

Jag har börjat om att jobba. 20/1 klev jag in och tog tillbaka min tjänst. Det har tagit några veckor att få grepp om det stora hela, men jag tror att det har gått ganska bra ändå. Det finns nog fortfarande saker jag känner mig lite osäker på, men totalt så har det väl gått mer bra än det gått dåligt iallafall. Jag fick ju häromveckan till och med utmärkelsen veckans guldkorn. Så nåt bra måste jag ju göra :) 

 

Men alltså tröttheten nu för tiden. Ojojoj. Det är nästan så att man är orolig över att medicinen fortfarande håller för låg dos. Samtidigt får man ju ha i åtanke att jag kliver upp 4.20, jobbar stenhårt (no joke) i 9 timmar och sen åker och hämtar barnen, lagar middag och sen lägger man barnen och ungefär samtidigt som Svante somnar är det dags för en själv att gå och sova om man ska få någon slags sömn. De dagar jag är ledig, de dagar det är tänkt att jag ska få något som liknar återhämtning, så får jag inte ha barnen på förskolan. Utan då ska jag rodda med dom, och deras ljudnivå. Försöka hålla bägge vid liv och samtidigt kanske få någonting gjort som tvätt och/eller städ. Men att städa med två marodörer är ju ungefär som att skotta när det snöar. Lite lönt. 


Idag har vi varit på NUS (Norrlands universitetssjukhus) och kollat ögonen på Svante. Rutinkontroll. Man upptäckte vi 4års kontrollen att han såg sämre än han borde göra och då skickade man en remiss till ögonmottagningen eftersom att det är dit barn under 8 år går. (Annars går man till en optiker). Dit har vi sen varit i tre eller fyra turer för att kolla hur det utvecklar sig. Första gången vi var där så lät det lite som att han inte har något djupseende. Svårt med avståndsbedömingen med andra ord. Det har varit lite fram och tillbaka om huruvida han behöver glasögon, behandling eller hur vi ska agera. 
Idag klarade han testerna betydligt bättre än förra gången, och vi fick beskedet att han har en microskelning. Ena ögat skelar lite lite lite, inte synligt men dom ser det såklart. Så när han ska se på långt håll, eller om det var tvärt om, så skelar han, vilket innebär att det andra ögat tar över och det svagare ögat får sämra synskärpa. (Förmodligen långt håll). Men eftersom det är så lite så ska dom dividera lite om ifall det ska behandlas eller inte. Han behöver inte glasögon, (än), men kommer kanske behöva lappbehandlas. Men dom skulle dividera lite med läkarna och höra, för det är tydligen inte bra att överbehandla heller. Så kanske, kanske inte. Det får vi se om det kommer ett besked med posten framöver. 

Med Elise väntar jag fortfarande på kallelse, till både barnläkaren och till ögonmottagningen. Den 18:e ska vi träffa barnläkare på Sävar hälsocentral och ta vaccin och kolla utvecklingen. Men om jag inte missförstod så vill barnläkaren på barnmottagningen också träffa Elise, men det skulle ju typ skett före jul så nu vet jag inte längre. Jag vet ju förvisso att det är ganska långa väntetider numer, och att mer svårt sjuka självklart går före. Kardiologen hade ju till exempel skrivit in i journalen att hennes besök blev uppskjutet nästan ett år, på grund av långa väntetider. Men det dom ska kolla på henne är ingenting allvarligt, och något som man räknar med har återställt sig själv, så jag förstår att man då blir knuffad bakåt i kön. 

Vi har en mätning kvar också på huvudomfånget. Sen ska tillväxtkurvan skickas till neurokirurgen som ska ta ställning till om mätningarna ska fortsätta, i vilken utsträckning och/eller om shunten ska justeras. 

Den som lever får se helt enkelt, när och var vi blir kallade. 


Ja men det var en liten uppdatering. Vi får väl se när nästa inlägg dyker upp. 

 

 

Nämen nu. Nu har det ju gått TVÅ månader sen jag skrev! Det vittnar väl i och för sig om hur lite som händer i livet. Det händer inte så mycket spännande saker längre, eller det gjorde det väl förvisso inte tidigare heller men nu känner man än mindre ork och/eller lust att förtälja det för resten av världen. 

Vad har hänt sedan sist då, kan man fråga sig. Inte mycket alls. Inte mycket värt att nämna. Elise går fortfarande på månadsvisa kontroller, där den senaste visar på att huvudomfånget åter inte ökar så mycket som det borde enligt norm. Vi avvaktar då hon trots allt mår väldigt bra men fortsätter det att visa på samma trend vid nästa mätning som är om ganska precis tre veckor så kan det bli aktuellt med en omställning igen av shunten. Vilket vi ju är förberedda på, jag har faktiskt för mig att det vid något tillfälle kan ha nämnts att intställningen skulle komma att behöva ändras när hon växer. 

Jag hade förväntat mig en kallelse att träffa barnläkare (för Elise) samt ögonspecialist (för bägge barnen), men jag antar att det är som för kardiologen att det är rätt tjockt och mindre akuta fall trillar efter. Man får väl anta att det kommer att trilla in kallelser titt som tätt nu då bara för att jag kommer att ha börjat om att jobba och därmed inte har all ledig tid i världen. 

Jag har jobbat litegrann. 8 dagar för att vara exakt, under hela 2019. 1 dag hittills i år. Man känner ju verkligen av att man inte har gjort så fruktansvärt mycket fysiskt arbete under de 18 månader jag har varit hemma när man hoppar in och jobbar extra de tre närmsta dagarna före jul. Ojojoj! Jösses vad jag har haft värk i de så kallade musklerna. 

Julen kom. Julen passerade. I år, precis som tidigare år, har vi firat hemma hos mamma i Burträsk. Detta år var hela tjocka släkten med. Vi dukade upp stort, brett långbord och satt och trängdes 20 personer. Nä, så trångt var det kanske inte. 
När det var färdigätet ställde jag mig och diskade. Och diskade. Och diskade. Det kom hela tiden nytt att diska. Mamma har ingen diskmaskin nämligen. Jag tror att jag stod i 45 minuter och diskade. 

Nyår kom också och passerade. Vi gjorde ingenting. Vi var inte bjudna någonstans, men hade ju inte heller bjudit någon så. Varken jag eller Roger kände att det är så himla märkvärdigt egentligen. Vi tvingade oss uppe till tolvslaget iallafall, tog på oss tofflorna och ställde oss på farstukvisten och skålade och pussade in det nya året och såg på några raketer innan vi återvände in och gjorde natt. Jag hade ju faktiskt tagit på mig ett extra pass. Inte för att det egentligen kändes som att min närvaro krävdes när jag väl kom till jobbet, men lyckades ändå göra mycket produktivt. Lite städning och sådär, som inte är så populärt i övrigt. 

Ärligt talat så saknar jag jobbet. Så sent som i höstas hade jag lite ångest över att föräldraledigheten snart skulle vara över och vardagens lunk skulle ta över. Men nu känner jag mig ganska peppad på att komma tillbaka. 


Ikväll har Roger varit till primärvårdsjouren med Svante, då Svante kom i full kareta och sprang och sprang rätt in i tallriken som Roger höll fram som Svante skulle ta till bordet. Rätt över näsan tog det, och han vart ganska blå och svullen rätt omgående. Näsan verkar vara hel iallafall, förmodligen bara mjukdelarna som fick sig en törn. Eventuellt kan det vara någon slags fraktur/spricka "under näsborren", och om näsan blir krokig inom de närmsta två veckorna ska vi återkomma. . . 
Ja, också har vi fått besiktat bilen idag. Det är så konstigt att saker de klagar på som "kan vara bra att ha åtgärdat till nästa år" inte nämns överhuvudtaget på årets besiktning trots att dom inte är ens kikade på för att vi minns inte riktigt exakt vad det var. 
Nåväl, den gick igenom med endast en påpekan om att det kan vara dags att köpa nya vinterdäck, något vi har varit medveten om sedan innan. 


Idag fick jag också brev från hälsocentralen, något sent, att mina senaste prover visar på att jag har för låg dos, samt även ett förslag på höjning samt nya prover i slutet av januari. Så nu ska jag börja käka två olika doser för olika dagar i veckan och jag kommer att bli helförvirrad. Sjukt bra.

Nä, men nu kanske jag ska gå och göra något annat produktivt. Jag har lagt schema för barnen för två veckor trots att jag inte exakt vet riktigt planen för Elises inskolning. Jag hade tänkt göra upp om lite föräldrapenning men när jag loggar in på försäkringskassan står det bara att det är tekniskt fel. Och det är ju lite frustrerande, men inte särksilt oväntat. Vem har någonsin påstått att det ska vara enkelt det här med föräldrapenning och sånt tjafs. 

 

De senaste åren har ju jag och kära mor åkt iväg ca 2 gånger per år och bara tagit en mor/dotterhelg och bara myst. Men sedan vi var i Piteå och såg David Batra förra våren har det inte blivit av på grund av graviditet och sedan då en lätt besvärlig start på tvåbarnslivet. 

Förra helgen kom vi oss dock iväg på en weekend i Sundsvall. Mamma slutade jobba vid lunch, och var här i Sävar ca 15.00. Så vi åt middag, och åkte en stund efter att Roger kommit hem. Sen stannade vi till på Strömpilen och botaniserade på systembolaget och handlade gotta för kvällen på maxi innan vi slutligen kom oss iväg strax före 18. 

Halv tio på kvällen ungefär, landade vi på hotellrummet lagomt möra efter en minst sagt påfrestande bilfärd. Första 5 milen var det dålig sikt på grund av regn, också låg vi bakom en nisse som körde långt under hastighetsbegränsningarna när det var enkelfiligt, och så fort det blev dubbelfiligt så la han sig i mitten eller väldigt nära mitten och ökade hastigheten. Men, strax innan vi passerade Nordmaling så samlade vi mod och körde om. Då hade regnet lättat också, så det var bättre sikt. 

När vi passerade Örnsköldsvik bytte vi chaufför och jag fick köra resterande 16 milen. Mamma hade ju redan kört först till Sävar och sen de första 10 milen ner då, så det blev rättvist ändå. Efter Örnsköldsvik så har dom ju dock byggt om vägen, och det var ett flertal gånger som iallafall jag helt tappade var vi var eller hur långt vi kunde tänkas ha kvar. Passerade vi skuleberget? Docksta märkte jag aldrig av. Tillslut kom vi fram iallafall. 

Rummet var något större, trots att det var ett "vanligt" hotellrum. I normala fall brukar man ju ungefär ta sig mellan sängen och skrivbordet som alltid finns på rummen men vi hade ju faktiskt lite svängrum där i sängänden. 

På lördagen blev det hotellfrukost och sen ut på stan för att shoppa. Vi var lite tveksamma till en början, ingen av oss var riktigt på humör och hittade väl ingenting som vi kände var helt vad vi var ute efter. Sen kom vi på Lindex ... man kan väl säga att det som lossnade där. 
Men stan hade vi gjort bort relativt snabbt, och hade fortfarande en massa tid "kvar". Så vi tog bilen och åkte först på Dollarstore, och sedan på Åhléns outlet. Och det var nog ganska tur det för annars hade vi aldrig kommit oss hem på söndagen då vi först skulle shoppa på Birsta. Det vart sent nog ändå, trots att vi redan "betat" av flera butiker..

 

På lördagkvällen blev det middag på Stekhuset hörnan, ett måste om man är i Sundsvall. Dom har en så fruktansvärt god fårost till vitlöksbrödet att ojojoj. 
Söndagen bjöd som sagt på shopping på Birsta city innan vi styrde hemmåt igen. Tror vi kom hem där strax före åtta på kvällen. Var inte helt optimal körning hem heller, fram till Örnsköldsvik gick det helt fint, vi låg och seglade över 100 iallafalll men när vi passerat Ö-vik så började det snöa och sikten blev dålig och temperaturen började shifta mellan plus och minus. Så då får man ju dra ner hastigheten för man vill hellre komma hem sent än inte alls. Vissa verkar ju inte alls leva efter den devisen, när man ser vilka tokiga och rent av livsfarliga omkörningar som görs. 

Hem kom vi ju iallafall, inte nödvändigtvis mer utvilad än innan vi åkte. Men efter att ha varit hemma med bägge barnen i snart 18 månader så kändes det oerhört skönt att få åka iväg och bara behöva bry mig om mig. 

 

Och i helgen tog jag barnen med mig och åkte hem till Burträsk, för att Roger skulle få återhämta sig som kompensation. Det var ju första gången han var ensam med bägge barnen längre än 6 timmar ^ ^. 
 

 

Jodå, jag håller uppe inläggstätheten här trots att jag verkar ha flera nyfikna läsare. Verkar ligga på ett snitt på ca 3 personer om dagen, trots att jag inte uppdaterar. Eller kanske det bara är mer frekvent när folk inser att det börjar ha gått en månad och det borde dyka upp ett inlägg ^^ 

 

 

Hur som haver, kaoset fortgår. Jag gick igenom kassen med skor som jag skrev om sist och behöll alla utom två par som verkade vara för små för tjejen redan. Det är ju så svårt att veta vilken storlek på fötterna hon kommer ha särskilda årstider .. så vi får väl rensa för jämnan istället. 
Jag har sålt iväg nästan alla gamla / väldigt pojkiga kläder utom några få plagg. Jag hade en köpare, men hon tycks ha ångrat sig då hon inte längre svarar på mina meddelanden trots att jag i det senaste uttryckligen frågade om hon fortfarande var intresserad. Hur svårt är det att bara svara ärligt istället för att dissa. Sjukt irriterande, och en stor anledning till att jag typ kastar saker hellre än att sälja/skänka dom i den lokala säljgruppen. Folk verkar inte förstå det här att jag säljer skiten för att jag vill BLI AV MED DEN, inte för att jag vill lagra den ytterligare två månader. 
Fattar inte ens att man skriver att man tänker köpa en grej när man bor flera mil bort och inte äger en egen bil och inte direkt har någon plan för hur eller när man kan komma ... Ja. Lite less. Blir förmodligen en *tjoff-i-klädinsamlingen* istället. 


Vi har köpt hyllor, försökt ordnat upp i källaren. Får fortfarande halvt panik varje gång jag går ner för det är inte riktigt så organiserat som jag hade önskat. Ännu. Jag tog tag i mitt drömmande och åkte och köpte en ny bokhylla, så det har varit lite kaos på alla plan. För när man köper en ny bokhylla innefattar ju det även att man måste tömma den gamla och bära ut den och montera den nya och fylla den och hitta nya platser åt det som är för brett för att rymmas... så att säga. Den gamla hade ju en bred nederdel som slukade det mesta, medan den här nya är mer... jämnsmal. Så pizzatallrikarna som vi aldrig använder men som jag inte vill he bort heller ryms inte längre. Till exempel. 


Jag har jobbat mitt första extrapass. Gick förvånansvärt bra ändå, trots att jag varit borta både psykiskt och mentalt i 16 månader. Så fort jag stämplade ut för graviditetsledighet/mammaledighet förra året så stämplade jag även ut mentalt. När jag gick hem för 5 år sedan när vi skulle ha Svante så stämplade jag inte ut mentalt. Inte helt iallafall, så då hade jag fortfarande ganska stor koll på vad och hur och allt sånt. Nu är det lite "hej kom och hjälp mig", men det kommer tillbaka rätt snabbt bara man börjar praktisera jobbet igen. 
Börjar om att jobba "på riktigt" där i mitten av januari. 2020 har hela tiden låtit så himla långt bort, men nu börjar jag inse att det typ bara är 3 månader kvar tills jag ska jobba fullt igen. Det känns för himla sjukt helt ärligt. 

 

Ikväll har vi haft föräldramöte på förskolan. Typ det vanliga. Vi var åtta föräldrar där, inte ens hälften. Jag undrar hur man gör nästa år, när föräldramötet för bägge barnen är samtidigt ... 

Funderar på om man ska göra en tidigkväll ... Fast klockan är redan 21.15, så det blir inte så himla tidigt ändå. Ska iallafall försöka att ... uppdatera lite mer frekvent. Men det känns inte som att det händer så jättemycket i mitt liv just nu. På måndag ska vi på BVC, och hela nästa vecka har Svante höstlov. Eller Läslov, som dom kallar det nu för tiden.