Denna torsdag med helmysko väder har vi spenderat till största del hemifrån. Vi vaknade, gjorde oss i ordning och hoppade in i bilen och drog iväg. En svängom förbi Burträsk där Roger lämnade mig och barnen innan han drog vidare för att inhandla lite teknik av en kille i Skellefteå. 

Efter ca 2-3 timmar kom han tillbaka, vi hängde litegrann, jag fixade middagen på älskade mors bekostnad och sen åt vi. Sen åkte vi hemåt igen, efter en mysig dag på vift. Till middag åt vi flygande jacob med en twist, och själva twisten ligger väl i att man istället för vanlig chilisås använder sweet chilisås. Och självklart både bacon och jordnötter. 

De senaste gångerna har vi kört till Burträsk via Ånäset, dels för att det tydligen ska vara närmare även om det känns som en omöjlighet egentligen. Men just nu beror det till största del på att det utförs vägarbete ungefär ... hela vägen mellan Bygdsiljum och Burträsk. Med rödljus, lots och grovt grus som resulterat i flertalet punkteringar. 
Men nu börjar jag nästan känna att det är ganska kul att köra via Ånäset. Vägen är en kort bit väldigt dålig, men annars är det E4 och fin landsväg med fina hus och kohagar. 

Vi körde dock på en liten pippifågel som flög upp från diket, och var nära att köra på flertalet andra fåglar. Typ kamikazefåglar. Det var nästan som att dom attackerade bilen med flit. 

Som sagt så har vädret varit mysko idag, det började med strålande sol men isande vindar. Sen tilltog blåsten, solen försvann och sen har det regnat i skurar. Inte riktigt så att man känner att det är juni om bara två dagar. Eller blir det en dag kanske, eftersom denna dag snart är över? 

Nåväl. 
Imorgon är det en ny dag, fredag. Roger kommer att arbeta trots klämdag och jag har stora planer på att hugga in på lite mer rensning av garderober. Det återstår ju bara att se om ifall barnen är samarbetsvilliga. 

Ja men idag fick jag väl endel gjort ändå. Eventuellt. 

På förmiddagen åkte jag in till jobbet och pratade med chefen och passade på att handla litegrann. Sen åkte jag hem och åt lunch, dolade på litegrann. Hämtade igen Svante från förskolan och sen satte jag mig in i projekt... ja, jag vet inte ens vad jag ska kalla projektet. Projekt "he bort nå skrot." 

Det absolut svåraste är ju egentligen barnens ytterkläder. Eller rättare sagt, Svantes ytterkläder. Ytterkläder är inte gratis så att säga, och ja.. vem vet om Svante spurtväxer i sommar eller om han fortfarande kan rocka samma overall till vintern. Jag att troligen kan han inte det, men det vore ju rackarns frustrerande om det visar sig att han kunde det också måste man köpa en ny för typ 1000kr. Inte kul. 

Sen det här med barnkläder. Man tycker ju att det borde gå sälja, det föds ju nya barn varje dag. Någon borde väl vara miljötänkande och köpa kläder på secondhand, det är ju rätt ekonomiskt också, med tanke på att det väx ur på ca 1-4 månader. 
Men det är så rackarns svårsålt. Nuförtiden har jag börjat dela med mig till den större säljgruppen i Umeå också, men icket. Jag fick ett napp, men när jag skrev att det fanns i Sävar och kunde tas med till stan så slutade hon att svara. Inte ens på mitt meddelande där jag frågade om hon var intresserad eller ej kan hon bemöda sig att svara. Vi får väl se hur mycket man orkar knöla på med dom här barnkläderna, när det börjar röra sig om typ 50kr för 20 plagg får man ju börja fråga sig själv också om det verkligen är värt det. Att lägga ner tiden, och mödan, på att hålla på. Det ska fotas, och beskrivas och passas tider om någon är intresserad. Nu har jag förvisso inte mycket annat i mitt liv som kräver så mycket tidspassning och anpassning, men det är ju ändå rätt dålig utdelning. 
Man kanske ska tänka att det ju är ganska skönt att få igen utrymmet. Hur mycket är det värt för mig att få igen ytan, andrummet, och slippa ha små kläder intryckta i garderoben. Att slippa ha kaos. 


En tanke som slagit mig är att man kanske bara ska samla ihop allt man vill bli av med i en kartong, och sen ha loppis. Sen kommer samma tanke att ... nä men ... jag tycker inte loppis är så kul och har typ fobi för folk vissa dagar. Å ena sidan så .. offrar man en lördag. Ett plagg 5kr. Swish. Dukar upp under carporten (som man visserligen får städa först) och sen annonserar man på diverse sidor. Eller hakar på när alla andra i byn ska ha megaloppis. 
Man kanske bara ska samla allt man vill bli av med och sälja .. förlåt försöka sälja, vid ett enda tillfälle. Och det som är kvar efter det, lämnar man in för donation på väl valt ställe.

Vi får se. Idag har jag iallafall fått ihop en flyttkartong med saker som ska kastas och trefjärdedelars sopsäck med kläder och tyger som ska skänkas. Och det tragiska är att det fortfarande är knökfullt överallt. Jag fattar inte hur det ens är möjligt. På riktigt. Hur kan det inte märkas att det blir mindre?

Ikväll har jag ätit skagentoast, prata med mamma, förlängt på Svantes säng, och skickat en ansökan om extra pengar till afa försäkringar. Jag har också mailat mina semesterplaner till chefen, och nu funderar jag på om jag ska gå och duscha och sen sova eller om jag ska sova och duscha imorgonbitti. 

Jo men ni hör ju. Enorma valmöjligheter här ikväll. 

Funderar endel ikväll. Nåt måste man ju göra istället för att städa.

Jag har skjutit upp städningen i typ... en månad. Jag hade en plan om att gå igenom varje garderob (igen!) och liksom rensa, sortera, ordna. Det är kaos. Men det är en sak om det är kaos i garderoberna, för där syns det inte. Men för nuvarande är det så att kaoset har smitit ut från garderoberna och bosatt sig lite här och var och gör det fruktansvärt jobbigt att bara leva. 


Det är mycket som gör det jobbigt att leva. Det är jobbigt att tänka. En sak som hägrat över mig som ett stort mörkt moln är det här med förskoleplats. Ja, nu eliminerade vi det igår då vi ansökte om en plats efter nyår, då vi i efterhand insåg att det var lite väl tidigt att sätta Svante på förskola när han var 13månader och just lärt sig gå. Och Elise tenderar att vara lite långsammare, som ett klassiskt småsyskon, så vi kände att vi kanske skulle ge henne lite mer tid. 
Men då måste jag ju få dom här rackarns föräldradagarna att räcka hela vägen. Och gärna lite längre. Man vill ju inte bränna upp alla dagar så man inte har några kvar när det är dags för planeringsdagar och annat skrot. Men nu börjar det ändå ljusna upp där, på den fronten. Vi ansökte som sagt om en plats i början på 2020. (Känner lite grann OMG! när jag skriver det). Sen fick jag svar från försäkringskassan på två grejer idag, dels om huruvida min planering står sig gällande uttag av semester och dylikt, men också beslut om vab när vi låg inne när hon opererades. Hade ju egentligen behövt dom pengarna nu, men får se fram emot en lite fetare ersättning i juni, med betoning på lite. 

Så nu fattas väl egentligen bara att köra planeringen via chefen och se om det funkar som jag planerat. Så det är lite det också jag funderat på ikväll, om jag bara ska dra iväg ett mail som hon kan läsa när hon har tid, om jag ska ringa och hoppas att jag inte stör eller om jag ska förära dom ett besök. 
På ett sätt hade det ju varit trevligt att köra ett litet spontanbesök, samtidigt som jag känner att jag kanske blir ivägen. Jag vill ju absolut inte vara till besvär. Och det hade ju känts lite småjobbigt om man kört in enkom också är hon inte där, eller är upptagen. 

Vi får se, jag kanske kommer på att jag har något annat ärende också. 

Eller så går jag på öppna förskolan, och flyr städningen på så vis. Man vet aldrig. Eller så tar jag mig i kragen och bara tar itu med skiten. Är det bra väder skulle jag ju förvisso behöva städa bilen också.... 


Nä men ni hör ju, jag vill verkligen inte städa. Mestadels för att jag inte vet var fasen jag ska börja tror jag. Och nu är det ju för sent för att göra nåt mer, (jag har faktiskt plockat lite ikväll), nu är det ju bara att borsta tänderna och gå isäng.  

Igår måndag var jag iväg igen för ytterligare ett besök på hälsocentralen, jag skulle lämna ytterligare några prover av mitt blod med anledning av mitt kommande besök på medicinmottagningen på sjukhuset. 

Och jag måste bara få hylla han som tar proverna på hälsocentralen. Jag har alltid varit svårstucken, det kläms och det känns innan man slutligen sticker och ändå missar. Inte den här killen, han drar åt och stasar armen - känner en gång (om ens det) och sticker. Fullträff, varje gång jag har varit där. Besöket är över på max 3 minuter, och det gör inte ens ont efteråt. Magi!

Under graviditeten så kollade man blodet (nåt nytt man gör, för det gjorde man inte när jag väntade Svante) och då upptäckte man att jag hade värden som var lite hejsanhoppsan, så jag fick ju utskrivet medicin att äta fram tills partus. Jag var tvungen och fråga, och det är ju tydligen fram till födsel då. Det kändes mest logiskt, men man får ju fråga om man är osäker. 
Ca ett halvår efter födsel skulle jag ju bli kallad igen - för blodprov - och det visade ju då att mina nivåer var ännu mer fucked up denna gång. Jag tror att jag har nämnt det här, om än bara i förbifarten. 

Så jag fick ju en remiss nu då till medicinmottagningen, endokrinologi ... tjosan. Så det blir spännande att se vad dom har att säga. Mest troligt så kommer jag få samma medicin utskriven igen, men dom måste väl se lite vad det beror på. Om det är ärftligt (vi har problem med sköldkörteln i släkten), om det är tillfälligt - det är ganska vanligt att man får det efter en graviditet och i särskilt stressande situationer. Eller om det beror på något annat. 

Jag har fått en hälsodeklaration att fylla i, om ärftliga sjukdomar i släkten bland annat. Var väldigt kul att förhöra sig om det ... man kände verkligen hur man fylldes med positiva tankar och känslor och tron att man kommer leva i 100år. 


Kanske inte. Men nu måste jag hämta lurven på dagis. 

Helgerna susar ju bara förbi, trots att jag är ledig dagarna i ända. Eller ja, man är väl inte direkt ledig när man är föräldraledig. Man lämnar bara aldrig huset för att arbeta, men man har det man står i ändå. 

I lördags var det lite halvdåligt väder och tillslut bestämde vi oss att vi skulle ta med vilddjuret på äventyr. Det slutade med några timmar på Leo´s, med baktanken att han skulle vara rätt foglig efter det eftersom vi tänkt storhandla. It backfired, kan man väl säga. Han var inte det minsta lugn. 

Eller nu ljög jag lite. Han var lugn en stund, när han fick sitta i vagnen och spela på min mobil. Men tillslut kom vi ju till den punkten att vi behövde utrymmet i vagnen till matvaror, och då var lugnet över sen. För att inte ha en helt rabiat unge som skulle riva hela affären så fick han sköta scannern. . Tålamodstestande. Det är nog ett ord som beskriver det hela rätt väl. 

Kalaset landade på strax över 3000kr, och då har vi ändå varit tvungen att "småhandla" lite på lokala ica, för vi glömde vissa saker, vissa saker var slut och vissa saker dök upp i efterhand. Men nu har vi nog ändå mat så att vi klarar oss i några veckor iallafall. Ungefär 6-8 veckor brukar det gå mellan våra monsterhandlingar. 



Söndagen, Mors dag, bjöd på lite röstning med anledning av EU-valet. Svante skulle bra nog gärna vilja riva hela lokalen, men vi klarade oss fint. Väldigt bra skyltat måste jag säga, och skönt att få rösta i sin egen vallokal denna gång. (Riksdagsvalet blev vi tvugna att rösta på sjukhuset, där kan jag lova att det var kö).
Sen var det också marknad på Sävarbyn, men när man går på marknad med unge herr Berglund så kan jag ju meddela det att man kan fetglömma att faktiskt få se något. Vi började i ena änden, plöjde igenom folkmassan och kom ut på andra sidan efter ca 2 minuter. Rofyllt. 

Vi tittade lite på brandbilen, och precis då kom också polisbilen. Och Svante älskar ju både brandbilen och polisbilen men han blev superharig och vågade inte gå fram och titta. Vilket ju är konstigt, och en aning oroväckande. Man vill ju verkligen inte att ens barn ska vara rädd för polisen .. eller brandmän för den delen, om något skulle hända. 

Sen gick vi ett varv till, köpte munkar (obligatoriskt) och gick till lekparken så att Svante skulle få busa av sig lite. Sen gick vi ett varv till, denna gång hade jag Svante på ryggen, och då kunde vi ju ta det lite lugnare. Men då träffade vi (Roger främst) en hel massa bekanta som skulle pratas med och då blev Svante otålig. Blev ju dock billigt ändå, men jag hoppas på lite mer lugn när det är dags för Burträskmarknaden. Bara lite. 
Det slutade iallafall med att Svante blev AKUT kissnödig så vi fick springa hem. Men det var nog lika bra ändå. Jag var lite sugen på att kika på några smycken, samtidigt så vet jag ju att jag inte använder något annat halsband än det jag fick av Roger för 11 år sedan (!). Örhängen som hänger är ett himla stort NEJ, knappt att det funkar med örhängen alls. Nå, det beror visserligen på hur stor självplågare man vill vara, men Elise tycker iallafall att dom är superkul att pilla på och dra i. Och det gör lite ont. Ganska mycket ont, faktiskt. 

På eftermiddagen körde vi årets första grill, något av en besvikelse ändå då köttet typ inte smakade något. Mest troligt för att vi inte hade så himla mycket grillkrydda kvar när det skulle marineras. 
Allt som allt en ganska bra Mors dag, som avslutades med att Svante skamset fick gå och lägga sig 17.45 efter att ha tagit en röd penna och ritat på farstukvisten. Missnöjda föräldrar deluxe, kan man ju kalla det. Blev ju dock en ganska lugn kväll istället, för engångsskull. 

Fredag, ännu en vecka till ända. Man kan ju tro att det inte ska spela så stor roll för min del, eftersom jag är ledig för jämnan. Men helg innebär att Roger är ledig och då kanske man kan få något gjort. Om andan skulle smyga sig på. 

I veckan har vi varit på BVC, tjejen har snart återfått allt hull hon tappade under sina tre kräkveckor fram till operationen. I måndags var vi 20g ifrån vikten hon registrarade gången innan hon började kräkas. Hennes längd och viktkurvor ser ju lite roliga ut, eftersom hon har blivit mätt varje eller varannan vecka i snart 9 månader. Vi behöver snart ett nytt hälsokort. 

I måndags var det förutom längd och vikt även 8-månaderskontroll och hon fick godkänt. Hon hänger med i utvecklingen. Hon har även börjat ljuda lite mer, annars har hon varit en ganska tyst tjej. Men det kanske inte krävs att men lever om så mycket när man har en storebror som talar om precis vad det är man vill. 

Medan Svante var på dagis både tisdag och onsdag så passade den här mamman på att åka till Ikea. Även förra torsdagen var jag där i området, men höll mig till att hastigt utforska Aviondelen i jakt efter glidtussar till dammsugaren bland annat. 
Anledningen till att jag var på ikea i tisdags var för att köpa tavelhyllor, för att pimpa väggarna i sovrummet litegrann. Nu har jag dock börjat tveka på om min första idé kommer att bli så bra, men jag får väl höra med herrn vad han tror när det väl blir dags att sätta upp dom på väggarna. 
På onsdagen så plockade jag på mig några småsaker som jag glömde/inte orkade hämta på tisdagen samt lite oplanerat. Som det ska vara. 

Igår hade vi återbesök hos neurokirurgen, eller överläkaren, och jag hade turen att det gick bra att Svante skulle få kunna vara på dagis en timme förskjutet. Annars hade jag varit tvungen att hämta honom redan efter lunch, och han tycker ju inte att besöken till just neurokirurgen är jättekul. Det brukar ju självklart gå bra, men det brukar kunna vara lite mer påfrestande. 

Vad sa överläkaren, kirurgen, vad jag nu ska kalla honom utan att skriva hans namn? Ja han är ju en herre som inte säger jättemycket, han tyckte det såg bra ut, läkte fint, kurvorna såg bra ut. Vi behöver nog inte gå på BVC en gång i veckan, utan snarare kanske en gång i månaden. Det kommer göras en ny MR-undersökning, som jag uppfattade det om 8 månader, men sen sa han också när hon är 2år. Så jag vet inte om han räknade lite högt att hon är 8 månader, så det borde bli när hon är 2år. Jaja, vi ser ju när vi får en kallelse. 

Sen åkte jag en snabbis förbi maxi för att se om det fanns vällingen som tösen gillar bäst, för den verkar inte längre finnas i den lokala icabutiken. Den kanske aldrig har funnits där, när jag tänker efter. 

Veckorna rusar ju bara på, jag förstår inte var tiden tar vägen. Att vara hemma med två (relativt) små barn är verkligen inte att vara ledig kan jag ju erkänna. Ungefär varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att "imorgon ska jag göra det här", också radar jag mentalt upp en lista på saker jag skulle behöva ta itu med. 

Sen kommer morgonen, dagen flyter på och när kvällen kommer så har jag fortfarande inte gjort hälften av det jag tänkte. Och då är det många gånger en eller två saker jag har på min to-do. 

Idag har jag iallafall ett mission, och det är att ta mig till den gula postlådan och snöra ner några kuvert som ska till Försäkringskassan. Sen eftersom det är uppehåll  i nederbörden så kanske jag borde ta med mig unge herr antingen bara ut på gräsmattan så han får hoppa lite studsmatta eller om vi bemödar oss att gå till en lekpark. För att trötta ut honom. 

Åhå jaja. 

Jag var tvungen att fråga käre herrn vilken den första filmen var vi såg på sjukhuset för jag höll på bli galen över att inte komma på det. Det är ju bland det värsta jag vet, att veta att man vet men ändå inte riktigt koppla ledningarna ända fram. Van Helsing var den första filmen, och eftersom jag knappt ens kom ihåg den så är slutsatsen att jag nog inte tyckte att den var så fantastiskt bra. 


Nåväl. Förra måndagen blev vi utskrivna från sjukhuset, och på tisdagen var vi på BVC för längd och vikt och sånt där. Som vi förövrigt måste gå tillbaka till att göra en gång i veckan igen, vilket ju inte är största omställningen eftersom vi hittills sen nyår varit varannan vecka. 
Tisdagen bjöd ju även på en valborgsmässoafton som ägnades hemma. Tacomys, soffhäng och inte så mycket mer. Vi kände inget behov av att gå till någon brasa, då Svante fått se brasa hemma hos mormor under helgen och vi fick ju se när sågen brann. Vi hade sett eld helt enkelt. 

I fredags gjorde vi återbesök hos BVC (har ett svagt minne nu av att jag lyckades klämma med det i förra inlägget?) eftersom man vill säkerställa att hon vänder uppåt i vikten igen då hon lyckades tappa bra nog mycket under sina tre kräkveckor. Hon gick ner 700gram, vilket ju inte låter så jäkla mycket, men väger man bara strax över 8kg så blir det ju ungefär 10%. Men från tisdag eftermiddag till fredag morgon lyckades vi iallafall göda upp lilltjejen 95 gram, så nu tragglar vi på med att plåga i henne välling och gröt och fruktpuréer och annat göttigt så hon kommer upp i matchvikt igen. 

Helgen har vi till största del spenderat borta. I lördags tog vi bilen, packade in ungarna och åkte på äventyr. Roger skulle köpa några bildelar av en herre i utkanten av Lövånger och jag ville se något annat. Det blev något av ett safari. Jag tappade bort räkningen på hur många rådjur jag såg, men det var minst 12 stycken iallafall. Jag såg två kritvita renar, helt förundrad över att Roger inte såg dom då dom stod bara i dikeskanten - förvisso på mötandes sida men ändå. Nu ligger ju inte så mycket snö kvar så kontrasten var ganska stor. 
Jag upptäckte också att jag tydligen är väldigt nyfiken på fåglar. Det måste nog ändå sitta i sedan SVT´s serie för något år sedan "Det stora fågeläventyret". Nä vänta, hette det så? Iallafall, kändisar skulle fågelskåda - det var det programmet gick ut på. Och man kunde åka ut om man inte gjorde det tillräckligt bra. 

Hursomhaver, två orrhönor såg vi (eller tjäder, dom är ju rackarns lika ändå). Jag såg storspov, tofsvipa, svanar och tranor (jag vet - superexotiskt). Jag såg någon fågel som jag hemskt gärna skulle vilja veta vad det var för något, för den såg ovanlig ut. Och sen i vassen när vi passerade en av pölarna längs E4an satt en fågel som såg ut som en häger, men när jag googlade så stod det att det var sällsynt att hägern tog sig ända upp till norrland, så jag vet inte. 
Jag känner att jag eventuellt måste skaffa en liten fågelskådarbok. Samtidigt så skådar jag nästan bara fåglar när jag åker bil, så det känns något överflödigt. 

På söndagen tog vi sovmorgon, (jag fick faktiskt sovmorgon även på lördagen), och sen åkte vi till Ånäset för att klippa herrarna. Roger klippte sig inte så länge sen, men Svante hade nästan börjat på rocka hockeyfrilla så det var dags. 
Sen åkte vi hem efter att ha spenderat några timmar där, och gjorde det väldigt enkelt för oss. Vi beställde pizza. Det är ju ingen Burträskpizza, men det var gott ändå. Vi fick till och med en pizza på köpet gratis, eftersom dom lyckades tabba sig med ena och snöra på någon extra ingrediens. 


Och i morse var vi uppe med tuppen. Eller jag var, och typiskt nog så tar Svante och sover lite extra länge när vi måste kliva upp och ska någonstans. I morse skulle han infinna sig hos tandläkaren 7.10. Väldigt ohuman tid när man har två barn, små barn. Tur nog (?) så var Roger hemma idag, eftersom han skulle in och operera käken. Så Elise fick fortsätta sova hemma, medan jag tog med mig vilddjuret till farbror tanddoktorn. 
Sen när klockan blev mer skjutsade vi Roger till sjukhuset för sin operation, och medan han var där åkte vi vidare och hängde med Maria en stund på Avion. Svante fick leka av sig en stund på lekytorna, och sen tog vi en fika. Och så sprang Svante iväg, han bara stack. Så då fick Maria springa efter och hämta tillbaka honom .. och när vi skulle gå ut till bilen igen typ 2 minuter senare så stack han igen. Och försvann. På riktigt. Han var inte på lekytan som han sa att han ville till, så vi kollade ute en sväng eftersom han ibland ska "vinna" till bilen.

Men han var inte ute heller, så då fick vi gå in också delade vi på oss och gick åt varsitt håll. Han hade bara fortsatt att springa runt, tills han hittat lekytan han älskar. Med rutchkana. Han hade typ inte ens fattat att han var borta, och han blev helt rabiat när vi skulle gå ut i bilen för att han "ville spela mer". 
Menmen, ingen utskällning men några väl valda hårda ord i bilen för att förtydliga allvaret i hans agerande, och jag tror att det gick in i hans huvud. Det återstår ju att se.  

Jo men nu gick det ju som snudd på nästan en månad igen innan jag kom mig för att dyka in här för en uppdatering. Senast skrev jag ju att Elise hade "trasslig mage", och att vi misstänkte att det var på grund av maten. Det var det inte. 

Det var ju dock jäkla lägligt att det började precis när vi börjat ersätta hela måltider istället för amning. På lördagen den sjätte april var vi i Burträsk för att fira kära mor, och då gav vi Elise en eller två klämgrötar. På söndagen fick hon äta barnmat, spagetti och köttfärssås. Och efter det så började eländet med kaskadkräkningar. Vissa dagar bara en gång, vissa dagar fem gånger. Ibland i samband med mat, ibland inte. Vissa dagar kräktes hon inte alls, och man tänkte att nu är det äntligen över, också började det om igen. 

När vi inte sett någon förbättring på ca 5 dagar tror jag det var, så sökte vi oss till akuten. Vi hade så många spekulativa teorier. Främst, eftersom det började precis i samband med matövergången, så tänkte vi förstoppning. Vilket man väl även misstänkte på akuten, där hon fick lavemang och sedan recept på movicol jr. Man konsulterade med jourhavande neuroläkare som, vad vi förstod det som, uteslöt att det skulle bero på shunten då symptomen i sådana fall skulle vara eskalerande. Alltså, hon skulle inte kräkas för att må bra sen igen och hon skulle kräkas mer och mer och må sämre och sämre. Vilket hon inte gjorde. 

Vi åkte hem. Ganska lättade över att "det iallafall inte var shunten". Vi tragglade med movicolet, lyckades väl inte direkt få i henne önskad mängd per dag. Fortsatte hjälpa henne att få ut fisarna på tvären, gav microlavemang. Efter vi varit på akuten var hon kräkfri i två dagar, och vi trodde problemet var löst. Sen kom kräkningarna tillbaka, och vi sökte oss igen till vården - fast denna gång till hälsocentralen i byn. Vi fick rådet, efter att ha konsulterat barnmottagningen, att fortsätta med microlavemang. Fortsätta med bara amning. Fortsätta försöka ge movicol. Och föra dagbok över vad hon åt, hur mycket och när hon kräktes eller bajsade. Även föra dagbok över mina matintag, eftersom komjölksprotein överförs via modersmjölk osv osv. 
Eftersom hon hade så pass gott allmäntillstånd, och det dessutom var skärtorsdag - vilket innebär att man inte startar några utredningar om matallergier eller så, så skickades vi hem. Fortfarande ganska lugnade av att "hon mår så pass bra mellan kräkningarna, så det är osannolikt att det skulle bero på shunten". 

Sen kan jag väl tro att man även avvaktade lite, eftersom vi redan hade en MR inplanerad kommande vecka. 
Kräkningarna fortsatte över påskhelgen. Det blev med andra ord en lugn hemmapåsk, för man åker inte gärna bort med en unge som skickar iväg kräkningar som man kan bli träffad av på ca en meter. Blev en hel del tvätt och skrubbning. Några duschar. 

På onsdagen efter påsk, den 24:e april, hade vi inskrivning för MR. Dom gjorde även en grundligare undersökning, för att se om dom kunde lokalisera var kräkningarna kunde härleda från. Vi fick även träffa narkosläkaren, som gjorde en grundlig utredning om huruvida hon skulle gå söva eller ej. Hade det inte varit så att hon hade shunten hade man inte velat sätta någon narkos. Då hade man skjutit upp undersökningen tills det var utrett. 
Man kom fram till att man skulle fortsätta som planerat, för att man inte helt kunde utesluta att kräkningarna berodde på shunten. Då sätter man istället in extra säkerheter under narkosen, som att man sätter ett förebyggande andningsrör t ex. om hon skulle kräkas under sövning. 

MR-en genomfördes på torsdagen och man fann att shunten hade ändrat läge och därmed inte dränerade som den ska. Alternativt att den inte dränerade som den ska - och därmed ändrat läge. Hon blev planerad för operation på fredagen, satt på akuttid - än om läget inte var akut för henne så att säga. Man ville åtgärda det snarast. Kruxet med en akuttid är ju dock att man inte får någon tid att förhålla sig till. 

Vi fick åka hem på torsdag eftermiddag och hämta de grejer vi kunde tänkas behöva för vistelsen. Påvägen hem mot Sävar ser vi ett stort, mörkt moln bortanför Dåva. Ju närmare vi kom Sävar dessto tydligare blev det att det handlade om ett brandmoln, och vad man kunde se från molnet så var det ingen liten brand. Vi kände direkt att vi var tvugnen att åka och kolla vad som brann, och pulsen hann gå upp en hel del när vi svängde in på industriområdet innan vi kunde konstatera att det inte var Rogers jobb som brann. Däremot grannen över vägen; Sävar sågen. 
När vi kom dit var elden relativt ny, vi kom dit precis innan polisen och medan vi stod utanför Rogers jobb kom det bara fler och fler nyfikna Sävarbor. När vi fått nog med action åkte vi hem och packade ihop det vi kände att vi behövde. Mat, kläder och eventuell underhållning. Innan vi åkte in mot sjukhuset igen svängde vi förbi för att se hur det gick med branden. 

Precis innan dörrarna låses på sjukhuset hann vi in. Roger släppte av mig och packning också fick jag vänta innanför dörrarna för att låsa upp till Roger och Elise sen när Roger parkerat bilen. På avdelningen hade dom hunnit börja fundera om vi skulle komma tillbaka eller, då klockan hade dragit sig över 22. 
Efter midnatt fick tjejen inte äta längre, då man inte visste vilken tid operationen skulle bli. 9.30 rullades hon ner för sövning, och sedan blev det den längsta fredagen jag någonsin varit med om. 11.30 gick vi och åt lunch i centralhallen, och vi åt väl lite snabbare än normalt eftersom vi gick på "standby" - redo att åka till uppvaket för ... rent krasst så om hon sövdes 9.30 så borde hon ju ändå vara klar efter 3-4 timmar, då det var klart efter ca 5 timmar första gången hon opererades, från det att hon rullade ut från rummet - osövd. Men denna gång gick timmarna och vi hörde ingenting och vi hann börja resonera och spekulera och de värsta tankarna dyker upp. 

Strax före 16 fick vi beskedet att vi kunde åka till uppvaket, eller postoperativ avdelning 1. Och med hjälp av vägbeskrivning hittade vi rätt ändå, även om vi fick klara oss själv pga mitt i shiftbyte. Vi fick också veta att när vi var på lunch (vi hade mött kirurgen där men visste inte om det var han som skulle operera den dagen) så hade dom ännu inte börjat operationen. Narkosen hade haft problem att sticka henne, så det hela hade slutat med att man hade satt en CVK istället för PVK. En pvk är infarterna som normalt sätts i händer, armveck .. i mindre kärl. Men på små barn är mindre kärl ännu mindre kärl och hon verkar ju brås på mig som är svårstucken. Så då hade man som sagt satt en cvk i ljumsken istället, alltså man går in i ett större kärl men en längre slang. En mindre operation alltså. 
Så fick vi ju även veta att man bytt hela shunten. Att slangen vuxit fast i vävnaden vid nyckelbenet, och därmed hade shunten börjat dras ut när hon börjat växa på längden.

Elise och jag fick spendera natten på post.op avdelningen, och jag har nog inte sovit så gott på flera veckor. Förmodligen på grund av vetskapen att hon var uppkopplad, övervakad, under uppsikt av legitimerad vårdpersonal. Roger åkte ner till Barnavdelningen strax efter 20. Jag kan erkänna att 20.10 var jag inte vaken längre. 21.30 vaknade jag av att personalen tittade till henne, gav henne antibiotika och sådär och då ville hon även amma. Vilket ju bara det var en rejäl utmaning då det var slangar och sladdar hit och dit. 

6.00 på lördagen plockade man bort droppet, och katetern. Man bedömde också att hon inte längre behövde övervakning av puls och syresättning. 8.00 fick vi klartecken att få åka ner till avdelningen och vi fick eskort av patienttransportören. Ingen pratglad människa direkt. 

Olyckligtvis, för vår tidsfördrivning, hade vi fått ett rum utan fungerande tv. Eller utan fungerande tv-kanaler. Men så slog det oss att vi skulle köpa en chromecast. Vilket vi gjorde. Men så insåg vi att det inte funkade med deras nätverk, då det ofta är iställt så att enheterna på nätverket inte ske kunna kommunicera. Så vi fick helt enkelt botanisera i dvdskåpet på avdelningen och turligen så fanns det ju några guldkorn. Och jag har nu sett filmer som jag inte hade sett innan, som man tydligen borde ha sett. Den första filmen vi såg, på lördagen, har jag förträngt. Den andra vi såg var blades of glory. På söndagen matade vi oss igenom guardians of the galaxy 1&2, följt av jurassic world. Men jag stör mig omåttligt på att jag inte kommer ihåg den första filmen. 
Men så på lördagen när vi skulle börja se insåg vi att dvd-dosan inte fungerade heller, så vi fick se filmer på det språk det var inställt på och utan undertext. Vilket ju funkar, då det är engelska som är förinställt. Sen insåg vi att det var helg, och att ingen använde dagvårdsrummet. Så vi lånade dvdn därifrån. Med tillstånd, ska tilläggas.  

Så i måndags fick vi åka hem. I tisdags var vi på BVC. Och eftersom hon kräktes så mycket, och inte direkt hade aptit så har ju tjejen gått ner en massa i vikt. Vilket ju inte är toppen, när man inte är så jäkla stor till att börja med. Och eftersom hon inte ammade lika mycket under tiden hon kräktes, och eftersom att jag inte sov så bra och kanske inte mådde så jäkla bra själv så är väl mängden och kvaliteten på min mjölk inte tillräcklig. Så nu gör vi allt för att göda upp henne igen. Så på återbesöket, för att se så att hon inte fortsätter droppa vikt, hade hon gått upp 95 gram. Och det känns så himla sjukt att hurra över 95 gram, men det är ju rätt riktning iallafall. 

 

Och nu måste nog jag gå och typ duscha och sova, eftersom jag ska infinna mig hos tandläkaren 7.10 imorgon bitti med sonen. Wooh!