Det blev aldrig någon Burträskresa för oss helgen som var. Vi lallade på hemma, då det blev så dåligt vägföre och sådär. Jag var dessutom ganska risig förra helgen, ganska hes och sådär men nu börjar det ordna upp sig också. 

På lördagen var dock herrn i huset så rastlös att jag vet inte vad. Han gick till och med med på en promenad på byn. Den kanske långsammaste promenaden, pga unge herr, men ändå. Fick oss lite solljus och frisk luft. Söndagen bjöd på kalas hos Rogers syster och mer händelserikt än så blev det inte. 

Denna vecka har börjat strongt med två besök inom vården, båda två på NUS och båda två tog kortare tid än 30 minuter. Själva proceduren dock att ta sig in, hitta en parkering och släpa med sig ungar och vagn in ... tar lite längre tid och lite mer energi. Självklart så får jag i regel tid på måndagar, fredagar eller senare på dagen då jag ändå måste ha hämtat hem Svante från dagisjobb. I måndags var inget undantag, och jag fick ta med mig mr trotsig. Vi var oerhört mycket ovänner när vi skulle åka hemifrån och han fick en rejäl utskällning i bilen. Men på sjukhuset var han som en liten ängel. Sen blev han som förbytt när vi kom hem igen. Jag undrar om det är något med hemmamiljön som lockar fram det värsta i honom. 

Igår hade jag tid vid lunch, så slapp ta med mig herrn som sätter sig på tvären / maskar så det gick relativt smärtfritt. Jag har fått utforska delar av sjukhuset jag inte varit på förr, eller jag har fått upptäcka nya delar av barnmottagningen snarare. Väldigt spännande, och samtidigt inte. Igår var vi hos sjukgymnasten som skulle ge oss lite tips om hur vi ska försöka få till Elises asymetriska huvud men fick väl inte direkt till oss något som vi inte redan visste. Vi hade ju redan köpt en sån kudde som dom tänkte tipsa oss om och all ledig tid spenderas i antingen sittande läge eller på mage. Hon blir ju dock ganska sur när hon måste ligga på mage, det är inte så himla kul alla gånger men det är ju bara att träna träna träna. Efter sjukhusbesöket hade jag till och med lite tid över så jag hann på Avion/IKEA på några snabba ärenden. Nytt batteri i armbandsuret, ny deodorant, sugrör i metall och nya skohorn. Sen hade jag en kort stund över så jag hann förbi Ford också och bytte batteri i bilnycklarna också. Finns ju nästan ingenting som är så stressande som att ha varingslampa på låg batterinivå i nyckeln. Kommer jag att ta mig in i bilen nästa gång? Kommer bilen att starta? Vad händer om batteriet dör mitt i bilfärd, stannar bilen då också för den känner inte av nyckeln? Frågorna är oändliga. 


Och idag då. Inte mycket alls, har varit väldigt oproduktiv. Lämnade Svante på förskolan, klädde av honom ytterkläderna och så fort vi öppnade dörren in till avdelningen så kommer dom och säger att dom precis var påväg ut. Så jag dröjde mig kvar ett tag, hjälpte Svante på med alla ytterkläder igen + lite galonisar och så. Vet inte riktigt om galonisar hjälper så mycket, Svante badar ju praktiskttaget i vattenpölarna och på Svantes förskola har dom pölar i typ tjärnsize. Galet. Helt genomblöt när han ska hem varje dag. 
Hursomhaver, övervägde en kort sekund att gå på promenad efter lämning men insåg att Elise var oäten så gick hem. Brandskyddskontrollanten skulle komma mellan 10 & 12 och dom brukar ju sällan komma närmare det tidigare klockslaget. Men nu var det ju tur att jag hade gått hem istället för på promenad för ca 15 minuter efter att jag kommit in så knackade det på dörren, 40 minuter FÖRE den tidigare tiden. Ja, vad säger man. Det händer ju aldrig. 

Sen när han åkt igen och Elise sov så spekulerade jag i om att göra något produktivt men det blev aldrig något av det heller. Skulle behöva frosta av frysboxen innan nästa storhandling så .. inom en snar framtid. Jag kanske får ge mig på det projektet imorgon. Det känns ju dock som att jag skulle behöva göra det medan Roger är hemma, så han kan se efter Elise. Eller bara köra hårt och hålla tummarna för att Elise sover en längre stund imorgon. 
Skulle även behöva rengöra kylskåpet. Och kanske rensa bort några gamla såser och sånt som inte äts. Vi får väl se hur dagsformen är imorgon. Jag vet inte ens hur man avfrostar en frysbox, men det kan väl inte vara så jävla svårt... eller? 

Jo det här att gå och lägga sig gick ju ypperligt ikväll, precis som alla andra kvällar. Man ska bara kolla runt lite i telefonen eller sådär och helt plötsligt har en halv livstid passerat och man inser att det kanske inte ens är lönt att gå och lägga sig för man ska liks ändå vakna snart pga bebis. 

Jag har dock insett en sak om mig själv, utöver att jag är helt värdelös på att gå och lägga mig trots att sova typ är det bästa i livet och jag ungefär somnar ståendes mitt på dagen .. nästan dagligen. Men det jag insett är ju att jag inte kan läsa tidningen. Då menar jag såklart på nätet. Och både lokala och "dom stora".

Jag antar att jag kanske har lite för mycket tid över när jag blir frustrerad över formuleringar och irriterad över mänskligheten då folk har mage att klaga i tidningen över att dom "måste sitta i bilkö och fryser och är hungrig" när det hänt en olycka där någon har dött. Till exempel. Ett exempel på ord jag märker rätt hårt på är när tidningar påstår att något är hemligt, eller okänt. Det kan det ju uppenbarligen inte vara om Aftonbladet vet om det och skriver om det. Då är det väl själva definitionen av O-hemligt! 

Och ger man sig ut på vägarna - anytime men i synnerhet vintertid - så får man räkna med att bli stående. För folk kör som idioter och då får man räkna med att bli stående. Och då ska man ha bilen förberedd med vad man kan tänkas behöva om man blir stående. Man får ju snarare se det som en vinst om man inte blir stående. Och då tänker jag ju främst om man kör bil i södra sverige. Här uppe i norr kan man räkna lite snabbt på riskerna om man ska ta E4 eller välja inlandsvägarna. 

Jag har förövrigt blivit så jäkla harig när jag kör bil. Och det blir ju inte bättre av att läsa nyheterna och/eller sociala medier kan man väl lugnt påstå. Särskilt rädd är man ju för större fordon eftersom de kan orsaka större skada, men även personbilar såklart. Man vet aldrig vad det är för idiot bakom ratten. Jag mår så fruktansvärt dåligt i kroppen varje gång jag möter ett tyngre fordon när jag kör bil. För jag vet att räcket på E4 inte direkt sinkar en lastbil som kör 90km/h. Jag har också fått erfara, när jag såg ett program som heter frusna vägar, att det kan uppkomma tekniska/mekaniska fel på kopplingen mellan släp och bil och då får släpet sladd. 
Det är ju också hyfsat vanligt att hålla på med mobilen, även som yrkesförare. Och inte ens yrkesförare verkar alla gånger ha koll på det här med .. ptja.. hålla avståndet. Mobilförbudet. Anpassa hastighet efter underlag osv osv.
Förra gången det blev så halkigt så gick en person ut i en lokal grupp på facebook och uppmanade medtrafikanter att tänka på sånt man ska tänka på vid sämre vägföre ... som det var då, med halka och snörök. Liksom att sänka farten. Slå på dom rätta lysena. Hålla avstånden. Inte göra onödiga omkörningar osv. Såna helt logiska saker som kan förhindra olyckor och eventuellt också döden. Nä men då kommer det en ilsken yrkeschaufför och är så jävla irriterad på att folk ska hålla på att sänka farten och sånt skit för "vissa av oss KAN ju köra i sånt här väglag" och det var ju så jävla irriterande att hamna bakom nån som körde snigelfart för lite snörök. 
Och då blir man ju lite arg. Själv. Inombords. Att yrkesförare ens får vara yrkesförare med den inställningen. Ja men om du kan behärska väglaget så får du ju göra det i den mån det går då, men bli inte arg på folk som inte är så van men ändå har vett att sänka farten. För om alla bara gasar på i "vanlig" fart och det händer en olycka så blir ju yrkeschauffören istället stillastående och då tar man sig ju ingenstans och jag kan inte se hur det skulle vara bättre. 

Så less på folk som inte ens har någon logik. (I slutändan kanske det är jag som är ologisk?).

NU ska jag gå och sova.

Det är ju bra märkligt det här att veckorna tenderar att gå så himla mycket snabbare nuförtiden. Det är klart, har man saker planerade på veckorna så går det ju lite snabbare, och i veckan har vi ju haft två besök inom vården. Sen verkar det som att veckan går snabbare bara av det här att ha Svante på förskolan tre dagar. 

Han har det ju verkligen toppenbra på dagisjobbet, men det är så hjärtskärande varje gång Roger kommer hem och frågar honom vilka han har lekt med idag - för att liksom få honom att prata. Det första han konstaterar varje gång. Varje dag. "Anton var inte där idag heller". 

Nånå, det är fredag idag och vi lyxade till det med Pölsa till middag. Hemmagjord. Mammagjord. Mammas pölsa var min favoriträtt när jag var liten. Vi håller på att verkligen försöka tömma lagren vi har här hemma innan storhandling så vi verkligen får koll på vad som verkligen behöver handlas och för att utnyttja utrymmena maximalt. Det enda vi har kvar i frysen - snart - är kakor och bär. Det är ju rätt makalöst. Och den här gången ska jag försöka komma mig för att avfrosta frysen innan vi storhandlar. Kanske gå igenom allt i frysen och se vad fasen det är vi har där. Eftersom vi nuförtiden äter gröt till frukost, och ibland även lunch, så kanske jag kan koka sylt på någon bärburk - och vips få den ur världen. Det är ju nästan på helgen det måste ske, när Roger också är hemma. 

Tanken var egentligen att jag och barnen nog skulle ha åkt till Burträsk idag. Men jag mådde ganska dåligt igår, lite migränaktigt, och det fortsatte i liten skala idag. Huvudvärken alltså, men så poppade jag lite alvedon och ipren och vitaminer och resorb för att komma på banan igen. Så det enda jag har nu är lite kli i halsen, känns sådär torrt och stundvis obehagligt. Inte så värst mycket hosta, men bara... hes. Sen blev det ju det här vädret också, så det var nog inte meningen att vi skulle åka hem till mamma idag. Vi får se om vi åker allihop någon dag i helgen eller om jag kanske får sikta på att ta mig iväg nästa helg. Jag har ju, som jag skrev i senaste inlägget, inte varit "hem" sen jul. 


Och nu ser jag ju att klockan är närmare halv nio. Så det kanske är lika bra att gå och lägga sig. Då kanske, jag sa kanske, man vaknar upp och känner sig hyffsat pigg och utvilad imorgon. Jag måste skicka isäng Svante först, han sitter fortfarande vid tv-apparaten. Vissa dagar går det ju bättre och vissa dagar sämre med det här att minska skärmtiden, om vi säger så. Den här veckan, när jag inte känt mig alltför pigg och fräsch så har det gått mindre bra.. 

Ja. Men det händer inte så jättemycket om veckorna. Hela denna veckan som gick har ägnats åt återhämtning från en tuff kalashelg och vecka. Som jag skrev i det föregående inlägget så hade vi alltså namnfest, namngivning eller vad man ska kalla det. Kombinerat födelsedagsfika och fika för att fira att Elise kom till världen och tillslut fick några namn. Typ. Inget dop alltså, inget propert "härmed döper jag dig" eller fadder och gudfar och tjolahoppsan. Fika. Samla alla och kalasa lite. 

Vi hade dock lite bortfall av folk, sjukdomar och dubbelbokning. Från Rogers sida var bara hans syster här med yngsta dottern och från min sida var det bara broder som inte vad här men det kan man ju förstå på grund av avståndet. Jag tycker ju att det är lite jobbigt med såna här tillställningar för man känner sig ju något undermålig. Man hinner ju inte direkt prata med någon, för man ska duka fram fika, duka av fika, fixa mer kaffe och amma och ... ja. Hade gärna pratat mer med farmor, för henne har jag inte träffat sedan typ .. förra sommaren. 1½ år sedan, och det är ju sjukt pinsamt då hon liksom bor på vägen till och/eller från Burträsk. Men man har ju alltid så bråttom när man väl ska någon av vägarna så det blir aldrig av. 
Jag har blivit så himla dålig på att åka iväg helt plötsligt, när man har två barn. Jag var väl ingen stjärna innan heller men det har ju inte blivit bättre så att säga. Jag har inte varit hem till mamma sen jul. Jag har inte träffat en endaste kompis utanför jobb sen .. i Oktober? Chrillos har jag inte träffat sedan, åh nu får vi tänka efter hårt och hålla i hatten .. Juli, början på juli. Borde ha varit Burträsk sommarmarknad. 

Det är fan tragiskt. 

Ja, lite offroad där. Efter kalas vankades tacomiddag med fler gäster från stora stygga Umeå. Och vi åt, och vi åt och sen klämde vi ner lite fika bak på det. Och vi skrattade så tårarna sprutade så totalt måste man väl ge helgen ett relativt högt betyg. På söndagen stod vi fortfarande med mycket fika, så Roger ringde in bilintresseklubben och det strök väl med en hel del då. På måndagen dödade vi av det sista av tårtan, dom kakor som gick frysa in frös jag in så nu har jag ju då frysen full med godsaker istället men det är ju bättre det än att bara pula in det i käften i snålhet. 

Svante var fortfarande snorig, Elise blev snorig och hostig - på grund av allt snor, så jag har hållit samtliga barn hemma. Samtliga och samtliga, Elise hade ju varit hemma vilket som men jag förskonade förskolan från vilddjuret. Han är dock tämligen återställd så imorgon blir det äntligen (från bådas håll) dagisjobb. 
Idag har han en yttepyttestund fått hänga med pappa Roger på jobbet för att jag skulle med Elise på NUS och röntgen. Det var mycket fram och tillbaka där hur vi skulle lösa det hela, och vi kom fram till att det enklaste nog skulle vara att Svante fick hänga med Roger på jobbet. Dock så blev Roger själv på jobbet (som jag uppfattade det) så han åkte hem och var hemma med Svante tills jag och Elise återkom. En kort sekund var vi inne på att jag skulle ta med mig Svante, men sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att det förmodligen inte hade varit en sån toppenidé eftersom jag skulle vara tvungen att ha fokus på Elise, och hålla Elise medan hon röntgades. Så då blev det en variant. 

Det är lite bökigt när man inte har mormor/morfar/farfar nära och dom dessutom har egna jobb att gå till. Och sjukvården envisas med att lägga knöliga besök på måndagar och fredagar eller på eftermiddagar på en onsdag. Man får pyssla så gott det går helt enkelt och denna gång funkade det. Elise shunt är omställd på att släppa igenom mindre likvor som det kallas och vi får fortsätta gå på kontroller varannan vecka hos BVC för att se om huvudet växer. Senaste gången hade det som avstannat, och därför fick vi åka in och ställa om shunten. 
Nästa vecka har jag två besök med Elise på NUS, ett på måndag givetvis, då ska hon vaccineras med/mot/för/vad fan säger man BCG och på tisdagen är det sjukgymnastik och tackochlov (!) har dom lagt den under dagtid så Svante får vara på förskola. Tjoho! Eller vänta nu... Åh pjuh! Sportlovet är veckan efter. Hooooray! 

Jag kände halvt paniken smyga sig på (nejdå). (Jo lite). 

Det märkligaste av allt är ju den totala avsaknaden av parkeringar så här års. Det finns knappt några parkeringar. Glöm din dröm att hitta en parkering i anslutning till en faktisk entré. Jag brukar ställa mig på den såkallade långtidsparkeringen eftersom jag sällan vet hur länge jag faktiskt blir där. Blir det en timme eller sju dar, who knows. Idag hittade jag en stackars parkering, EN! På hela långtidsparkeringen. Längst bort bakom nån snödriva. Grejen är ju också att man inte kan parkera "hursomhelst" eftersom jag måste ha tillräckligt mycket space för att ta mig ut ur bilen på förarsidan och samtidigt ha tillräckligt mycket space att ta ut Elise i babyskyddet. Inte helt lätt. Men denna gång fanns det alltså bara en ynka liten parkering längst bort. Tur man inte är skygg för att gå och att man kan sätta babyskyddet på vagnen och att man har lärt sig hur man hittar i sjukhusets alla gångar och korridorer. 
Det märkliga är ju inte att det inte finns några parkeringar, eftersom dom bygger bort parkeringarna en efter en. Det märkliga är ju att varenda en är upptagen. Det var jättetydligt vad som hände när vi var inne varje dag i höstas. När vi åkte in för att förlösas när det var varmt och mysigt ute så var det inga problem alls. Då hittade man långtidsparkeringar på första raden till och med (närmast sjukhuset med andra ord) och så fort vädret slog om - vilket ju skedde medan vi låg inne - omöjligt. Så fort temperaturen kröp under +10 så blev det knökfullt. Det kan ju inte vara ett sammanträffande... 

Nej, men nu ska jag sluta ranta på och skicka isäng unge herrn i huset. 

Jag är hemskt ledsen över att tystnaden varit total så länge, men jag har inte direkt prioriterat att skriva dessa dagar, även om jag förmodligen hade hunnit. 

I lördags hade vi kombinerat födelsedagsfika och "namngivelse" för Elise, så hela veckan inför det har gått åt till att göra lite varje dag. Jag höll Svante hemma från förskolan för att han inte skulle bli sjuk, eftersom det veckan innan gick rätt så mycket magsjuka vad jag förstått och det dessutom går ganska mycket förkylning och .. vi ville att han skulle vara frisk på helgen helt enkelt. 

Jag skriver "namngivelse" eftersom det i princip är/var en fika, kalas, där vi bara berättade vad hennes fullständiga namn blev. Ungefär halva gästlistan föll bort på grund av sjukdom, och även om alla skulle kommit hade vi nog överdrivit fikat något. En stor risk att äta nyttigt och sen bara baka allt man är sugen på. Särskilt när man börjar baka redan 3 veckor i förväg. 
Vi hade alltså 10 olika sorters kakor, banoffeepaj, marängtårta (sommartårta, pinocciotårta, kärt barn har många namn) samt även smörgåstårta.. för 20 pers. Så ja, vi stod alltså med en hel del fika kvar när alla åkt hem...

På eftermiddagen hade vi "dukning nr2" då vi hade bjudit hem ett par vänner på tacomiddag först och sen fika efter det. Så lördagen var det full fart framåt från ca kl6 på morgonen då Elise vaknade tills gästerna åkte hem där kring 00snåret. 

Vilken brakhelg alltså. Och det känns ju i kroppen om man säger så. Från att knappt ätit något socker eller överdrivet fettigt i fyra-fem veckor till världens brakfest under 2 dagar. Jag har aldrig tidigare kunnat relatera till när folk har klagat över för mycket socker men helt plötsligt förstår jag vad dom har menat. Det KAN bli för mycket. Saker kan vara FÖR söta. Vilken ögonöppnare om vad socker gör med en. Hela gårdagen var man trött, slut och slö (vilket ju förvisso inte är ovanligt) men det var på en helt annan nivå. Först idag har vi lyckats få bort allt vad heter godsaker, så nu blir det till att försöka styra upp den kommande veckan så att balansen kanske är återställd lagom till helgen igen. 

Fick för mig att skapa en låtlista på spotify med gamla godingar från förr. Alltså låtar jag lyssnade på för minst 10 år sedan, då jag precis tagit körkortet. Eller tagit och tagit, kämpat jävligt hårt för ska jag väl säga. Shit, 10år. Sjukt. 

En salig blandning må jag ju säga, jäkla spretigt med högt och lågt. Vissa låtar hade jag totalt glömt bort. Har använt en grund i mappen med usb´t som jag hade i bilen - saaben. The killermachine. RIP;

Vissa låtar kunde jag inte alls hitta, vilket är något deppigt. Men vissa var som sagt en överraskning. The beauty of gray t ex. Helt förträngt den godingen. Oingo boingo, bara för att. Nine, klamydia, flogging molly, the liptones. Millencolin, bad religon och köttgrottorna - givna. Coca carola hade jag glömt bort, D-A-D också. 

Många låtar jag sökte efter fanns inte heller. Lite(mycket) ledsen över att jag inte hittade midtowns become what you hate. . 

Ja vi får väl se om det kommer flygande några fler låtar till medvetandet medan man lyssnar. Det är som sagt, högt och lågt men oerhört underhållande iallafall. Alltså mycket märklig musiksmak. Definitionen av all"ätare"? Som sagt, salig blandning. Ska bli kul att höra igenom alla låtar senare. 

Usch vilken dag det var igår alltså. Jag kom mig ju inte alls isäng i tid i onsdags, och i torsdags skulle jag infinna mig på hälsocentralen klockan 9. Och vilken kamp det ska vara varje morgon, mot/med Svante och mot klockan. Vissa morgnar är det inte något problem alls, oftast de dagar då det inte alls spelar någon roll huruvida vi kommer oss iväg överhuvudtaget. Och vissa morgnar är det gråt och tandagnissel. Igår hade Roger startat tv'n åt honom ... "Nä mamma jag vill inte gå på dagisjobbet idag.". 

-Hepp. Men är du hemma så kommer du inte få se på teve ändå, och mamma ska iväg till doktorn. 
"*gråt* men jag ville ju följa med dit mamma!". 
-Svante mamma ska till mammadoktorn, hos lilla doktorn här i Sävar. Du får följa med efter dagisjobbet då vi ska till stora sjukhuset. 
"*slut på krokodiltårar* jaha, ska du till lilla doktorn". 

Han följde med tillslut, och jag kom mig iväg till hälsocentralen och fick gjort det jag skulle. Det gick över förväntan måste jag ju säga, utan att säga för mycket. Återstår att se om jag fortsätter känna så. 


Jag undrar om Svante har någon slags inbyggd censor som känner av när vi har lite tidspress på oss att komma oss iväg någonstans. Igår var dom ute när jag skulle hämta hem honom igen och det brukar ju vara en pärs. Gick väl hyffsat bra idag, mest för att kompisen han lekte med också skulle gå hem. Han ska ju dock klättra i varenda snöhög längs vägen. Vi kom i tid iallafall, Svante rev halva väntrummet och jag hann inte städa upp innan vi blev inkallade att träffa kirurgen/överläkaren. 

So far so good, Svante fick låna min telefon för att sitta still - som så många gånger förr. Kirurgen/överläkaren klämde och kände på Elises huvud, kollade lite på siffrorna i hennes hälsokort och frågade lite - betoning på lite - frågor. Typ en, eller två. 
Han är en man av få ord kan man säga. Om man tycker att jag är fåordig så ... ska man träffa honom och jag framstår som en pratkvarn. Hela mötet kändes ganska meningslöst egentligen, vi fick inte veta så mycket - förmodligen för att det inte fanns så mycket mer att veta - och han tyckte att vi skulle fortsätta träffa bvc en gång i månaden för att följa huvudomfånget. Precis som planerat, och som man gör rutinmässigt vid en sån här diagnos. 
Mötet tog väl ca 10 minuter. Så man får väl anta att MR scannen var till belåtenhet, och att shunten gör sitt jobb. Hon utvecklas ju som en "normal" bebis. 

När vi skulle därifrån dock så var Svante hopplös. Övertrött förmodligen, trots att klockan bara var strax före 15. Högljutt gråt för att han var tvungen att lämna tillbaka min telefon för att vi skulle gå. Högljutt gråt över att Roger höll upp dörren åt mig och Elise och inte han. Alltså han grinade från dörren till hissen, vilket är en inomhuspromenad i en relativt smal korridor i kanske 200 meter. Lycka dock över att få trycka på hissknappen. 
Sen fick han ju se lite grävmaskiner och lastbilar som jobbade och det var ju också najs. Humörsvängnigarna på den där unge mannen ... är inte att leka med. 

När vi kom till parkeringen - som vid den här tidpunkten på dygnet är ganska trafikerad - så blev han helt hopplös. Vi gick på sidan för att inte gå ivägen för bilarna som skulle köra ut, och hippt som happ så bestämmer Svante att den andra sidan av vägen är bättre och springer över precis när det kommer en bil. Som tur är var det ju några meter till godo, och det körs ju inte så fort på parkeringar - tack och lov!. 
Svante fick sig en utskällning. Sen gick vi vidare - vår bil var parkerad längst bort eftersom folk som jobbar på sjukhuset verkar sluta ta cykel/buss till jobbet så fort temperaturen understigen 10 plusgrader. (erfarenhet sen i höstas). Då blev Svante trött helt plötsligt, och la sig helt sonika ner MITT PÅ VÄGEN! Alltså skitunge, tur det inte kom en bil. "Det är jobbigt att gå". Ja men lägg dig för fasen i snödrivan vid sidan av vägen isåfall! 
För att egga på Svante litegrann som vi brukar göra så körde vi lite tävling "försten till bilen" typ. Och först är han ju supertaggad, tills han inser att pappa är någon meter framför och eventuellt kommer vinna, då ger han upp .. och lägger sig mitt på vägen igen. Och vi taggar på honom igen, att om du skyndar dig och inte ligger och sölar på vägen (VILKET MAN ABSOLUT INTE FÅR GÖRA!) så kommer du ju vinna att sätta dig i bilen. 
När vi är ca 2 meter från bilen och han ser att pappa redan är framme vid bilen bryter han ihop igen, och lägger sig platt på marken igen. Bakom en igångslagen bil, med backen ilagd. Sätter Svante i bilen, under gråtprotester, och säger ett par väl valda ord som inte alls går fram pågrund av att nu sitter han och skrikgråter över att han inte fick ligga kvar på marken/pappa var först till bilen/livet suger/jag är törstig. Alltså typ fulfejkgråt "det är synd om mig för att ni är arg på mig trots att jag förtjänar det till fullo". 
Vi åkte inte från parkeringen förrän han lugnat ner sig, och lovade att han skulle få en festis på stora affären. Problemet är ju då att han inte skötte sig särskilt bra på maxi. Vi föräldrar stod och spekulerade i huruvida vi skulle investera i en ny springform eller fortsätta slita på dom vi har hemma när Svante bara traskade iväg. Och försvann. Vi såg ju att han gick höger, men plötsligt infann han sig på avdelningen till vänster. Leksaker. Såklart. Men man hinner ju bli orolig, eftersom det finns flera ingångar/utgångar och ... det är liksom lite pinsamt att tappa bort sin unge på sitt eget jobb. Och jag är 100% säker att ett utrop i högtalarna inte skulle fungera, och jag är inte säker på att Svante skulle bry sig särskilt hårt om vi försvann. Det vore ju intressant att testa och se hur lång tid det tar för honom att inse att han är ensam - och vad han i så fall skulle göra. 
Så när han väl återfanns - bland leksakerna - och han inte längre fick stå kvar bland leksakerna så blev det ju gråt och tandagnissel igen. Ren och skär hysteri, rentav rabiat. Det var ju så fruktansvärt tråkigt att behöva stå och vänta på att mamma och pappa skulle bli klar. Vi tog beslutet att Roger skulle gå ut och vänta med Svante i bilen medan jag handlade klart med Elise. Gick inte det heller, men det vart snabb handling - vi skulle förvisso inte ha så mycket heller. Främst en ny favorit i mejerihyllan som inte finns på Ica sävar pga platsbrist. Och toapapper pga extrapris. 

Teveförbud för unge herrn igårkväll, och idag. Eller ja, vi får se hur länge det håller i sig, vi har sagt ingen teve förrän han har insett vad han gjort för fel. Han behöver kanske inte komma ihåg alla, men det vore ju fint om han kunde erkänna att man inte går ifrån mamma och pappa. Att man inte biter, slår och sparkar pappa när pappa väl återfinner honom. Han skulle ju också kunna få komma till insikt att man inte lägger sig på vägen, eller springer över när det KOMMER EN BIL. Men man har ju inte så höga förhoppningar. 

Vi har försökt förklara för honom vad som händer med hans lilla mjuka kropp om han blir påkörd av en stor hård bil. På ett pedagogisk vis. Att man kan bryta ben och behöva sitta still (han avskyr ju att sitta still!) och att det till och med kan bli så att det inte finns någon mer Svante. Att det gör jätteont, ondare än den gången han blev stucken av en geting i foten. Att han är så kort och snabb, att bilen kanske inte ser honom - trots att han ser bilen. Vi har även försökt förklara för honom varför vi blir arga/besvikna på honom när han gör så. Jag vet inte hur man ska få honom att förstå.
Jag funderar på om man borde kedja fast honom vid sig själv ibland. Handklovar? Koppel? Kanske sluta ta med honom ut överhuvudtaget tills dess han är stor nog att inse allvaret. Han får ju till exempel inte längre följa med in på systembolaget. Inte för att vi är där särskilt ofta, men alltså... för allas säkerhet så är det en no-go-zone för unge herrn. 

Igår la jag mig iallafall i tid. 19.20. Med Svante. Jag somnade dock inte förrän efter 22 ändå. Och vaknade då Roger tumlade in vid midnatt, eftersom då vaknade Elise också. Sen vaknade hon 2.30. Och 5. Också kom Svante halv sju och sen var det kört. Så nä, inte piggast idag heller.