Torsdag med unge herr rabiat.

Usch vilken dag det var igår alltså. Jag kom mig ju inte alls isäng i tid i onsdags, och i torsdags skulle jag infinna mig på hälsocentralen klockan 9. Och vilken kamp det ska vara varje morgon, mot/med Svante och mot klockan. Vissa morgnar är det inte något problem alls, oftast de dagar då det inte alls spelar någon roll huruvida vi kommer oss iväg överhuvudtaget. Och vissa morgnar är det gråt och tandagnissel. Igår hade Roger startat tv'n åt honom ... "Nä mamma jag vill inte gå på dagisjobbet idag.". 

-Hepp. Men är du hemma så kommer du inte få se på teve ändå, och mamma ska iväg till doktorn. 
"*gråt* men jag ville ju följa med dit mamma!". 
-Svante mamma ska till mammadoktorn, hos lilla doktorn här i Sävar. Du får följa med efter dagisjobbet då vi ska till stora sjukhuset. 
"*slut på krokodiltårar* jaha, ska du till lilla doktorn". 

Han följde med tillslut, och jag kom mig iväg till hälsocentralen och fick gjort det jag skulle. Det gick över förväntan måste jag ju säga, utan att säga för mycket. Återstår att se om jag fortsätter känna så. 


Jag undrar om Svante har någon slags inbyggd censor som känner av när vi har lite tidspress på oss att komma oss iväg någonstans. Igår var dom ute när jag skulle hämta hem honom igen och det brukar ju vara en pärs. Gick väl hyffsat bra idag, mest för att kompisen han lekte med också skulle gå hem. Han ska ju dock klättra i varenda snöhög längs vägen. Vi kom i tid iallafall, Svante rev halva väntrummet och jag hann inte städa upp innan vi blev inkallade att träffa kirurgen/överläkaren. 
So far so good, Svante fick låna min telefon för att sitta still - som så många gånger förr. Kirurgen/överläkaren klämde och kände på Elises huvud, kollade lite på siffrorna i hennes hälsokort och frågade lite - betoning på lite - frågor. Typ en, eller två. 
Han är en man av få ord kan man säga. Om man tycker att jag är fåordig så ... ska man träffa honom och jag framstår som en pratkvarn. Hela mötet kändes ganska meningslöst egentligen, vi fick inte veta så mycket - förmodligen för att det inte fanns så mycket mer att veta - och han tyckte att vi skulle fortsätta träffa bvc en gång i månaden för att följa huvudomfånget. Precis som planerat, och som man gör rutinmässigt vid en sån här diagnos. 
Mötet tog väl ca 10 minuter. Så man får väl anta att MR scannen var till belåtenhet, och att shunten gör sitt jobb. Hon utvecklas ju som en "normal" bebis. 

När vi skulle därifrån dock så var Svante hopplös. Övertrött förmodligen, trots att klockan bara var strax före 15. Högljutt gråt för att han var tvungen att lämna tillbaka min telefon för att vi skulle gå. Högljutt gråt över att Roger höll upp dörren åt mig och Elise och inte han. Alltså han grinade från dörren till hissen, vilket är en inomhuspromenad i en relativt smal korridor i kanske 200 meter. Lycka dock över att få trycka på hissknappen. 
Sen fick han ju se lite grävmaskiner och lastbilar som jobbade och det var ju också najs. Humörsvängnigarna på den där unge mannen ... är inte att leka med. 

När vi kom till parkeringen - som vid den här tidpunkten på dygnet är ganska trafikerad - så blev han helt hopplös. Vi gick på sidan för att inte gå ivägen för bilarna som skulle köra ut, och hippt som happ så bestämmer Svante att den andra sidan av vägen är bättre och springer över precis när det kommer en bil. Som tur är var det ju några meter till godo, och det körs ju inte så fort på parkeringar - tack och lov!. 
Svante fick sig en utskällning. Sen gick vi vidare - vår bil var parkerad längst bort eftersom folk som jobbar på sjukhuset verkar sluta ta cykel/buss till jobbet så fort temperaturen understigen 10 plusgrader. (erfarenhet sen i höstas). Då blev Svante trött helt plötsligt, och la sig helt sonika ner MITT PÅ VÄGEN! Alltså skitunge, tur det inte kom en bil. "Det är jobbigt att gå". Ja men lägg dig för fasen i snödrivan vid sidan av vägen isåfall! 
För att egga på Svante litegrann som vi brukar göra så körde vi lite tävling "försten till bilen" typ. Och först är han ju supertaggad, tills han inser att pappa är någon meter framför och eventuellt kommer vinna, då ger han upp .. och lägger sig mitt på vägen igen. Och vi taggar på honom igen, att om du skyndar dig och inte ligger och sölar på vägen (VILKET MAN ABSOLUT INTE FÅR GÖRA!) så kommer du ju vinna att sätta dig i bilen. 
När vi är ca 2 meter från bilen och han ser att pappa redan är framme vid bilen bryter han ihop igen, och lägger sig platt på marken igen. Bakom en igångslagen bil, med backen ilagd. Sätter Svante i bilen, under gråtprotester, och säger ett par väl valda ord som inte alls går fram pågrund av att nu sitter han och skrikgråter över att han inte fick ligga kvar på marken/pappa var först till bilen/livet suger/jag är törstig. Alltså typ fulfejkgråt "det är synd om mig för att ni är arg på mig trots att jag förtjänar det till fullo". 
Vi åkte inte från parkeringen förrän han lugnat ner sig, och lovade att han skulle få en festis på stora affären. Problemet är ju då att han inte skötte sig särskilt bra på maxi. Vi föräldrar stod och spekulerade i huruvida vi skulle investera i en ny springform eller fortsätta slita på dom vi har hemma när Svante bara traskade iväg. Och försvann. Vi såg ju att han gick höger, men plötsligt infann han sig på avdelningen till vänster. Leksaker. Såklart. Men man hinner ju bli orolig, eftersom det finns flera ingångar/utgångar och ... det är liksom lite pinsamt att tappa bort sin unge på sitt eget jobb. Och jag är 100% säker att ett utrop i högtalarna inte skulle fungera, och jag är inte säker på att Svante skulle bry sig särskilt hårt om vi försvann. Det vore ju intressant att testa och se hur lång tid det tar för honom att inse att han är ensam - och vad han i så fall skulle göra. 
Så när han väl återfanns - bland leksakerna - och han inte längre fick stå kvar bland leksakerna så blev det ju gråt och tandagnissel igen. Ren och skär hysteri, rentav rabiat. Det var ju så fruktansvärt tråkigt att behöva stå och vänta på att mamma och pappa skulle bli klar. Vi tog beslutet att Roger skulle gå ut och vänta med Svante i bilen medan jag handlade klart med Elise. Gick inte det heller, men det vart snabb handling - vi skulle förvisso inte ha så mycket heller. Främst en ny favorit i mejerihyllan som inte finns på Ica sävar pga platsbrist. Och toapapper pga extrapris. 

Teveförbud för unge herrn igårkväll, och idag. Eller ja, vi får se hur länge det håller i sig, vi har sagt ingen teve förrän han har insett vad han gjort för fel. Han behöver kanske inte komma ihåg alla, men det vore ju fint om han kunde erkänna att man inte går ifrån mamma och pappa. Att man inte biter, slår och sparkar pappa när pappa väl återfinner honom. Han skulle ju också kunna få komma till insikt att man inte lägger sig på vägen, eller springer över när det KOMMER EN BIL. Men man har ju inte så höga förhoppningar. 

Vi har försökt förklara för honom vad som händer med hans lilla mjuka kropp om han blir påkörd av en stor hård bil. På ett pedagogisk vis. Att man kan bryta ben och behöva sitta still (han avskyr ju att sitta still!) och att det till och med kan bli så att det inte finns någon mer Svante. Att det gör jätteont, ondare än den gången han blev stucken av en geting i foten. Att han är så kort och snabb, att bilen kanske inte ser honom - trots att han ser bilen. Vi har även försökt förklara för honom varför vi blir arga/besvikna på honom när han gör så. Jag vet inte hur man ska få honom att förstå.
Jag funderar på om man borde kedja fast honom vid sig själv ibland. Handklovar? Koppel? Kanske sluta ta med honom ut överhuvudtaget tills dess han är stor nog att inse allvaret. Han får ju till exempel inte längre följa med in på systembolaget. Inte för att vi är där särskilt ofta, men alltså... för allas säkerhet så är det en no-go-zone för unge herrn. 

Igår la jag mig iallafall i tid. 19.20. Med Svante. Jag somnade dock inte förrän efter 22 ändå. Och vaknade då Roger tumlade in vid midnatt, eftersom då vaknade Elise också. Sen vaknade hon 2.30. Och 5. Också kom Svante halv sju och sen var det kört. Så nä, inte piggast idag heller.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0