Näst sista dagen på semestern. 

Ärligt talat så känns det så grymt skönt att kanske få tillbaka någon slags rutin, få träffa folk utanför familjen och typ prata med vuxet folk. Även om jag inte är den mest sociala människan, särskilt inte när det är flera som ska prata samtidigt. 

Dom senaste tre veckorna har inte direkt känts som semester då jag har varit ensam hemma med barnen. Sen har Svante haft besök nästan varje dag. Så också idag.

Förra helgen lämnade vi Elise med mormor och åkte sedan till Örnsköldsvik för att bada på äventyrsbadet. Sen gick vi på bio, åt på resturang, köpte godis på Hemmakväll (stort för en 7åring vars största idol är Grannen Måns) och sov på hotell.

På söndagen åkte vi lite längre söderut för att åka linbana upp och ner för Skuleberget. Väl uppe på berget fick vi ett infall och klättrade ner till "Grottan". Det var ju "bara" 300m. 300m typ stup. Jättekul. Också jättejobbigt. Nära döden upplevelse i dubbel bemärkelse då Svante råkade fälla mig då vi var påväg utför berget. Nära döden upplevelse två uppenbarade sig på vägen upp igen. Fy fan vad dålig kondition och styrka i kroppen. 

På måndag börjar jobb och skola om igen, och det känns ganska skönt. Jag har varit hemma i ca 7 veckor, med föräldraledigt och semester. Första och enda gången känns det som, för fy vilka veckor det varit. Rätt mysigt när hela familjen är hemma och lallar. Men 7 veckor är en låååång tid, särskilt när man typ varit hemma veckovis var tredje vecka med barnen pga sjukdom hela våren. 

Jag saknar den där lilla egentiden. Den där stunden på dagen där man bara kan tänka vuxna tankar, ha vuxna konversationer och slippa att någon tjatar om glass var femte minut. Bara själva resan till och från jobbet känns sjukt lockande. Tystnad. Total tystnad i 40 minuter. 

Förlåt nu måste jag avrunda, för jag har någon som är rabiat i köket för att det inte finns mackor.