Jag vet inte hur många gånger jag gått in med avsikten att skriva något, men så blir det inte av. Många gånger har jag också funderat på om jag kanske bara ska skapa en ny blogg, eller helt enkelt börja skriva en dagbok för hand. Manuellt. Med handen, en penna och ett block. Som förr i tiden. 

Typ som en skrivterapi. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva om egentligen, som jag kanske egentligen skulle behöva lufta men som jag låter bli att göra eftersom jag inte vet vem eller vilka som läser. Så att skapa en annan sida där man aldrig talar om vem man är hade ju kanske varit ett alternativ. Men en dagbok hade ju fyllt samma syfte och är tydligen väldigt bra kontra att skriva på dator. Jag tror ändå att det skulle vara bra, att börja någonstans. Skriva ner saker man känner, en sak i taget. Om stress, ångest. Skuldkänslor. Om det har hänt något som gör en glad, eller ledsen. Så kanske man förstår sig själv på ett annat sätt sedan. 

Ibland funderar jag på om man inte skulle behöva träffa en psykolog. Egentligen så tänker jag att det borde vara standard, precis som jag tycker att alla någon gång i livet skulle ha fått testa på att jobba med ett serviceyrke. Samtidigt så kan jag känna att jag som introvert inte skulle kunna förmå mig att sätta mig i ett rum med en psykolog och på något sätt tro att den här människan kan hjälpa mig på något sätt och vis. Vi fick ju frågan, när det stod klart att Elise skulle födas sjuk, om vi inte ville prata med en kurator. Men vi tackade nej, för vad finns det egentligen att prata om. Det var ju ingenting som skulle förändra situationen, det var ju redan som det var. 

 

Jag vet inte var jag vill komma med det här inlägget egentligen. 
Att jag grubblar mycket. Över saker som varit, över framtiden. Kanske inte jättekonstigt när världen ser ut som den gör. Jag skulle egentligen skriva om mitt provtagningsresultat, men jag tar det i ett separat inlägg sen nån gång.