Helgen som var blev ju onödigt traumatisk. 

Hade tagit barnen med mig till mormor eftersom Roger ändå skulle iväg och se på drifting i Östersund. Så på fredagen efter middagen åkte vi ut till ett ställe dom hade spanat in helgen innan och plockade lite blåbär. Stora fina blåbär men inte så många på varje kvist så vi fick inte ihop så jättemycket. Några små kantareller hade dom sett också som vi plockade igen. 

På lördagen så åkte vi in till Skellefteå och handlade diverse grejer. Mamma hade ett presentkort att nyttja innan jul i centrum och Coop hade kaffe för bra pris, så vi handlade det vi hade tänkt och åkte hem sen igen. Det blev ju dock ändå en 8 timmars resa, varav största tiden gick åt på Max, då dom tydligen hade slut på köttet. Ett återkommande problem för oss i sommar känns det som. 
Så på lördagen blev det inte någon skogstur, utan vi rensade bara upp blåbären vi plockat kvällen innan. 

Så kom söndagen. Först åkte vi ut en tur och kollade på ett ställe mot Bygdeträsk men där hittade vi bara ca 1 svamp. Då hade vi inte med oss några bärplockargrejer, men såklart fanns det jättemycket blåbär och blåbärsris. Vi hade ju också Elise i släptåg, så det kan hända att vi missade en hel del. I det området vi var ska det iallafall finnas svamp, men det kan ju vara så att det redan varit någon annan där och plockat. 
Åkte vidare till ett annat ställe, där vi mest bara hittade vildhallon. Återigen hade vi inte något att plocka i, så vi smakade bara litegrann. Börjar ju också vara lite sent för hallon, så det fanns inte så mycket kvar i buskarna. Men, bra att veta att det finns så kanske man kan plocka nästa år. 

Åkte tillbaka hem till mamma för omtag. Dels hämta bärplockargrejerna så vi iallafall inte skulle gå tomhänta. Mammas sambo skulle åka till Burträsk så han tog bägge barnen och lockade med mjukglass. 

Så jag och mamma åkte iväg igen, och åkte iväg mot samma ställe som vi varit på under fredagkvällen men stannade tidigare efter skogsvägen och tog våra grejer och traskade in i skogen. Jag märkte ut var vi parkerat bilen i google maps så vi skulle hitta tillbaka och sen gick vi bara inåt i vildmarken. Ingen svamp hittade vi, men stora fina blåbär. 

Det var när vi skulle börja leta oss tillbaka mot bilen som vi fick problem. Jag plockade fram telefonen, öppnade kartan och började lokalisera åt vilket håll vi skulle gå. Med hjälp av den blå pricken och skenet som visar åt vilket håll man står. Så började vi gå, och förlitade oss helt och hållet på kartan. Runt runt i skogen irrade vi runt, och litade blint på kartan. Jag tog upp den, kollade åt vilket håll vi skulle gå och stoppade bort den. Nästa gång jag kollade så hade vi ändå inte tagit oss närmare vägen. Och terrrängen blev oländigare, och jag fattar inte att vi inte bara vände tillbaka och försökte navigera oss tillbaka till dit vi kände att vi varit tidigare för att försöka hitta tillbaka. Nejnej, kartan måste ju stämma. Över ett stort dike, över flera kalhyggen. Vi snubblade över lite björnbajs, rev hål i byxorna och snubblade över sagda byxor senare. 

När vi tillslut kom fram till ett kalhygge som inhyste ett älgtorn så kände vi ändå hopp. Nu kan vi inte vara långt från vägen. Så långt in i oländig terräng kan vi inte vara. Upp med google maps igen (som ganska tidigt raderat min parkering också, så vi gick bara efter att ta oss ut till vägfan). Ditåt ska vi gå, enligt det blå skenet, deklarerade jag. Och för första gången under hela färden så kollade jag på kartan medan vi gick. Men pricken rörde sig ju åt fel håll när vi gick. Det är fel! Vi ska åt andra hållet! 

Så då testade vi andra hållet, på vad som liknade en skogsväg. Och pricken följde med, men skenet åt fel håll. Fy fan tänkte jag. Vid det här laget så hade vi ringt till mammas sambo också, som skulle komma och tuta på vägen för att vi skulle kunna höra åt vilket håll vi skulle gå. Men vi visste ju att vi var nära vägen, vi kunde ju vid det här laget höra trafik. 
Så vi följde den igenvuxna skogsvägen och kom tillslut ut på vägen vi kört in på. ca 700 meter från där vi hade parkerat bilen. 5 kilometer gick vi i skogen den där dagen. 

När vi kom hem till mamma igen så tog jag fram telefonens kompass. Den visade att norr var bakom mig. Det riktiga norr var då framför mig. Så hela tiden i skogen så följde vi det den sa var framåt, när det den sa var framåt egentligen hela tiden var bakåt. Kartan och gpsen tog oss hela tiden längre och längre ifrån vägen, och det var därför vi inte fick det till att stämma. 

Vid ett tillfälle sa den att vi var 100 meter från vägen, och då fick man ju upp hoppet. Men istället för att gå vänster, som vi skulle ha gjort för att komma till vägen, sa gpsen åt oss att gå höger. Vilket tog oss längre in i skogen. Jag var så less, tänk ändå om jag tänkt på det tidigare. Att tekniken kanske har fel. Att kolla på åt vilket håll den blå pricken färdas medan vi går. Så mycket tid och frustration vi hade sparat. 

Jag känner mig inte så sugen på att gå ut i skogen igen. Med eller utan GPS. Traumatiskt. 
"Vilken himla tur att ni inte hade barnen med er". Ja, fast hade vi haft barnen med oss hade vi förmodligen inte lämnat vägen så himla långt. Då hade vi förmodligen försökt ha bilen inom synhåll hela tiden, eftersom Elise har lite svårt att gå även på plan mark. Så hade vi haft barnen hade vi nog inte gått vilse överhuvudtaget. Hade gpsen funkat, eller kompassen snarare, så hade vi inte heller gått vilse. Och jag som alltid tänkt "hur kan man gå vilse". Ja tji fick jag, det var väldigt enkelt.