Också blev man ett år äldre, i år igen. Det är ju inte direkt något man tar för givet längre, om man ska vara helt ärlig. Dör man inte i trafiken så är det väl något annat helvete som drabbar en så man ska ju vara glad för alla dagar man får. Dom senaste åren har man läst om så mycket skit som kan döda en att .. ja, man får ju vara glad för det lilla. Är det inte covid så är det något annat virus som ska spridas hej vilt för att folk inte lärde sig någonting om att flyga kors och tvärs över hela jävla världen i tid och otid. Och är det inte covid eller något annat virus så är det Ryssen och tredje världskriget. 

Vilken optimistisk inledning. 
Hursom hursom, jag fyllde år i Torsdags. 32 ynka år. 25 i sinnet, som någon sa på jobbet. Knappt ens det känner jag. Jag känner mig väldigt gammal på jobbet om jag ska vara helt ärlig, när alla som söker sig till butikjobb i regel är nyexaminerade eller studerande. Dvs, majoriteten av personerna på jobbet är födda under 2000-talet. Jag får ofta höra på jobbet att "du kan ju exakt allt". Ja men alltså.. Jag har varit här länge. På 12 år har man snappat upp ett och annat. Inte några sociala skills, men mycket annat. 

Men, min födelsedag firas bara lite sådär i förbifarten numer då vi valde att Elise skulle komma till världen två dagar senare, 3:e September. Ibland undrar man ju om man valde fel datum, men samtidigt så känns ju en födelsedag som vilken annan dag när man är vuxen. Man får några extra vänner just den dagen som uppmärksammar att man fyller år - tack vare påminnelsen på facebook - eller så har man vissa vänner som inte grattar en alls. Det kan slå åt vilket håll som helst. Jag ska väl inte säga något, jag brukar glömma bort det trots notiser på facebook. "Jag gör det sen". Sen blev det en ny dag. Oops. 

Nä. Ska vi tro att det är färdiggruvat nu. Jag fattar inte, det gör inte mindre ont för att jag väntar med duschen och omläggningen så länge att jag knappt ens orkar hålla ögonen öppna. Snarare tvärtom. Imorgon ska jag iallfall dit igen, få se om det bara är att hugga av skiten som Roger säger. Jag har iallafall jobbat 4 dagar i sandaler. Det känns i övriga kroppen, inte jättestötdämpande så att säga. Men imorgon får man väl förhoppningsvis svar på om det har blivit bättre eller sämre, och om jag vågar börja använda skor som klämmer över såret igen eller om jag ska rocka tofflor tills såret har läkt helt. Ska jag fortsätta rocka tofflor kanske man kan be om en rekvisition och få åka och köpa tofflor med stålhätta isåfall, så man inte tappar tårna på kuppen. Det vore ju inte susen.

 

Nä men nu... Nu får jag ha gruvat klart. Det blir inte bättre än såhär.