Den 13e februari var jag på vårdcentralen och lämnade blov för provtagning. Jag var egentligen där för att lämna ett prov bara, för att kolla hur läget låg med medicindosen för sköldkörteln. Men när jag väl var där så frågade jag om det gick bra att ta proverna jag hade fått remiss på också, för att kolla om jag också har anlagen som pappa har. 

Jag hade inte hunnit äta frukost, eller lunch för den delen. Klockan var 11. Sköterskan jag hade var ganska ny, iallfall på den här vårdinrättningen. Hon frågade om jag var svimningsbenägen, men jag svarade att "det har aldrig hänt än". 

Men jag blev alldeles vimmelkantig efteråt. För första gången. Kanske hade det med den tomma magen att göra. Kanske för att jag normalt tar prover direkt på morgonen och inte hinner bli så hungrig. Kanske var det för att hon stack mig och vickade runt med nålen för att hitta blodkärlet eller kanske för att jag tittade på blodet när det kom ut. Jag vet inte om jag brukar göra det, och tycker väl inte att jag brukar vara känslig för sånt. Men jag fick lägga mig ner en stund. Jag tappade aldrig medvetandet, men hela rummet snurrade. 

 

Resultatet på medicineringen har iallafall kommit. "Alla värden såg bra ut". Som vanligt. Varför mår jag som skit då, är ju följdfrågan. Eller det är ju tröttheten framförallt. Är det endast på grund av egna livsval? Att Elise sover i vår säng varje natt eller att jag är oförmögen att gå och lägga mig samtidigt som barnen när jag ska upp tidigt och jobba. Eller är det stress? Eller något annat i antågande? En lång och hård vinter och brist på utomhusaktiviteter och motion? 

 

Det andra provet har jag inte fått svar på än. Det skulle ta fyra till sex veckor att få svar på det. Det har hittills gått fyra, denna vecka är den femte. Så det närmar sig.