Idag har jag tagit itu med lådan med Svantes urvuxna kläder som Elise inte kommer att ha. Pga blå, eller pojkiga. Vi har ju sparat ALLT Svante har ägt (nåväl, inte sånt som gått sönder såklart) men nu har jag börjat rensa. För några veckor sedan tog jag upp alla flyttkartonger med kläder, jajjamen KARTONGER - flera stycken! - och gick igenom vad Elise kan tänkas kunna ha och vad som absolut skulle bort. 
Sen har den här bortkartongen bara stått inne på kontoret och hånat mig för att jag inte har orkat ta itu med den. Men idag, plötsligt händer det. Så nu har jag ett antal annonser ute på den lokala facebooksidan och har fått några napp. Det är ju alltså riktiga fynd man kan göra, så jag fattar inte att det ändå går så trögt. 

Jag är ju förvisso själv ganska dålig på att köpa begagnade kläder. 

Häromdagen fick vi också en halv ullaredskasse med skor från Rogers systerdotter också, som ska gås igenom. Samtidigt som vi har en hel flyttkartong med Svantes gamla skor. Jag kanske får ta upp den igen och sortera skorna i storleksordning som sist och se vad vi behöver ha kvar egentligen. Det känns ju faktiskt lite roligare om Elise får ha lite tjejigare skor istället för spindelmannen och åter spindelmannen. Vet ni förresten hur stor en ullaredskasse är? Det är ungefär som tre stora Ikeakassar - fast i en. Helt makalöst. Förstår ni hur mycket skor det är ?! 


Jag får typ ångest av att ha så mycket grejer. Vi har hela källaren (nja) full med grejer som vi inte använder, som vi har tänkt he bort men inte tagit itu med. Det står en tom byrå i vår walk in closet som vi hade Elise kläder i när hon var miniminst, men sen köpte vi ju en ny byrå till Svante när han skulle byta rum. Hursomhaver, den byrån väger bly, men jag har tänkt att vi ska ta ner den i källaren och ha den teven på. Men då måste vi först städa och ordna upp lite därnere så det kör som ihop sig och sen blir det ingenting av någonting... 

Och just det tycker jag är lite jobbigt. När det inte blir något. Av något. Man har bara massa tankar och idéer och borden och måsten och sen händer det inget istället för man vet inte var man ska börja. . 

 

Nä men nu kanske jag ska ta och försöka ta itu med det här kaoset jag har orsakat så att Elise kanske kan vara på golvet när hon vaknar. 

Har väl inte hänt jättemycket sedan senast. Finns inte så mycket att skriva om, så en månatalig uppdatering känns nästan lämpligt. Vardagen har kommit tillbaka, det här varmare vädret har stannat kvar ett tag och det är väl först idag det har varit lagomt kyligt för mig och mina stickade tröjor. 

För två veckor sedan gjorde Svante entré för första gången efter sommarlovet. Gissa om han längtat, och tydligen även varit efterlängtad. Bästisen - som går full tid på dagis - hade väl frågat varje dag i åtminstone två veckor om det inte var dags snart för Svante att komma tillbaka. 

I söndags hade vi kalas för Elise, som fyller ett helt år idag. Funkar inte riktigt med kalas mitt i veckan, och igår måndag var det ju jaktpremiär så vi tänkte att det kanske passade bäst att göra bort kalaset innan älgjakten. Sen råkade det bara bli så att det blev på min födelsedag, så även jag fick mig några fina blommor. 29år. Är det nästa år man fyller vuxen? Jag känner mig fortfarande inte vuxen, trots att jag har två barn och hus och lån och hela kalaset. När börjar man känna sig vuxen? Det kanske löser sig när man kommer tillbaka till jobbet och inser att folk födda 2001 jobbar. Då känner man sig lite gammal.
Jag hade dock tänkt köpa en present till mig själv, då jag sett färdigt dom CSIsäsongerna jag hade hemma. Men tydligen så finns inte säsong 14 att köpa vad jag kan finna, varken svensk eller import så jag får väl forever leva i ovisshet eller vända mig till köp och sälj-grupperna på facebook och hoppas att någon tröttnat. Konstigt nog finns säsong 15 att köpa, men vad ger det att ha säsong 15 om man inte har 14. Man kan ju inte hoppa över en säsong ju! Eller?? Lite deppigt är det ju, men det löser sig säkert. Den finns säkert att streama någonstans, men jag skulle ju som vilja ha alla 15 säsonger ... när jag liks redan har de första 13 och det är en av dom bästa serierna jag vet. 

 

Nåväl.
Ett helt år. Ett tufft år. Räknade lite på det och kom fram till att vi under det senaste året haft 60 vårdbesök. Och då har jag räknat dom gånger vi varit inlagda som en gång, och totalt har vi varit inlagda i ca 5 veckor. Det blir ett snitt på ungefär 2 vårdbesök per vecka, om jag inte tänker galet. Eller ett vårdbesök ungefär var fjärde dag. 


Min hjärna är inte helt säker, men det låter rätt för tillfället. 

Trenden nu för tiden verkar ju vara ungefär en gång i månaden. Här på bloggen alltså, med uppdateringar. Nu har det ju förvisso varit semester, och då har man ju inte tid och hålla på med sånt. 

Vad har hänt under den senaste månaden då? För senast jag skrev hade det varit midsommar, och vi hade varit på plantagen och köpt plantor och blommor. Petuniorna jag planterade har klarat sig bra, dom lever ännu. Dom små vita blommorna jag planterade med petuniorna, not so much. Dom blommade några veckor men har nu tackat för sig, vilket ser lite tråkigt ut i krukan då... Nästa år ska jag försöka komma ihåg att bara kanske köra på petunior, i olika färg kanske. Det ser ju så mycket mer välkomnande ut om man har nåt litet blommande på bron. 

Kryddorna vi köpte har inte klarat sig så bra. Timjanet har typ torkat, brunnit eller nåt sånt. Och basilikan verkar inte heller må så bra. Tomterna jag odlade från tomatskivor har dock klarat sig ganska bra. Dom smakar faktiskt ganska gott.



Roger gick på semester ungefär senast jag skrev, vilket innebär att han har börjat jobba igen. Men under semestern så gjorde vi ett ryck första veckan. Mamma kom hit och var barnvakt och vi matade järnet med fasaden på framsidan. Nu är det bara några stenar som ska snedkapas vid burspråket, i övrigt är vi klara, iallafall med den sidan. Gaveln mot garaget är kvar, men den måste vi göra nästa år när vi också ska höja och byta tak på garaget. Jag får typ ångest av att bara tänka på det. 

Svante har hunnit fylla 5 år, stora killen. Blev väldigt lungt dock, inget barnkalas och inte ens kusinerna hade möjlighet att medverka. Tror han var lite besviken på att inte få ha något kompiskalas, men det är svårt när man inte riktigt känner att man har möjligheten. Dels är många bortresta just när Svante fyller år, sen är det ju också det här... var stoppar man alla barn? Vi har ingenstans att sitta ute (större sällskap) och vi hade fullt upp med renoveringen .. Ska man ha barnkalas måste man ju nästan ha engagemanget också, och kanske hitta på åtminsone en aktivitet. Kanske nästa år. 
Svante fick ju iallafall gå på kalas, hans kompis fyller år två dagar senare. Så vi pratade lite lätt om att kanske köra något gemensamt för dom nästa år, eftersom dom ändå har samma kompisar. (Eftersom dom går i samma grupp på förskolan). 

Vi besökte dinosarie utställningen i Skellefteå med brorsan och familj. Ganska intressant, men barnen kanske skulle varit lite äldre för att till fullo kunna uppskatta det. 

Vi tog oss en tripp till Piteå havsbad, och den här sälen drog på sig baddräkten och badade både i havet och på äventyrsbadet. Det var den varmaste helgen i sommar, helgen då det nådde sin kulmen här uppe för oss, och vi bodde på hotellet. Men det var så fruktansvärt varmt, helt vansinnigt vad varmt det var. Och grannarna hade fest eftersom det var samma helg som PDOL och rummet var stekhett och .. ja det blev inte många timmars sömn där inte. Jag låg mest och vred på mig och väntade på att klockan skulle bli morgon så det var okej att kliva upp och ta en KALL dusch. Riktigt kall, hade jag vridit den mer på den kalla sidan hade det börja skramla fram isbitar. Fantastiskt skönt var det iallafall. 

Här i veckan som gick har det varit Noliamässa i Umeå, självklart åkte vi dit. Svante provsatt allt som gick att provsitta ungefär. 

Annars vet jag inte om det hänt så mycket annat som är värt att nämna. Vi har pulat på med huset, just nu är projektet att måla allt som är trärent innan det blir för fuktigt och jävligt ute men bara för att man påbörjar det projeket så kom det ett flerdagars regnmoln och ställde sig över huset. Ganska frustrerande. 

Nästa vecka börjar äntligen förskolan om också. Sista året för Svante, herregud vad tiden går snabbt. Nu ska jag fortsätta med det jag höll på med: Skriva ut bilder. På lördag har vi gäster över på middag, och då kanske det är bra att ha avslutat de småprojekt som ligger och dräller lite här och var. 

Ja nu blir det minsann glest mellan gångerna. Senast jag skrev var tydligen på midsommarafton. Vi gjorde ingenting speciellt på midsommar, vi gick och kollade på midsommarstången / firandet och sen gick vi hem och grillade. Blev nog inte värre än så. Vi var inte bortbjudna någonstans, men vi hade ju å andra sidan inte bjudit någon heller själva. 

 

Veckan därpå var vi på hälsocentralen och fick suga vax ur Svantes öra. Han var förvånansvärt duktig måste jag ändå säga, och det kom ut bra nog mycket. Dom skickade också en remiss till öronläkare på NUS för bedöming, då han tyckte det såg avvikande ut. Antingen att han har hål på trumhinnan, eller att han har dubbla. Han var inte helt säker, och jag inväntar helt enkelt kallelsen. 
Dagen efter var vi tillbaka på hälsocentralen för den numer månataliga kollen av Elise. Och allt ser bra ut, hon växer på längden och bredden och huvudet följer kurvan numer. 

På fredagen packade jag in halva bohaget och barna i bilen och åkte till Burträsk. Vi åker nu för tiden via Ånäset, då dom håller på att fixa och dona med vägen via Bygdsiljum och det är ett otaligt antal personer som har fått punktering efter den vägen. Dessutom är det lots, rödljus och guppigt. 
Dagarna i Burträsk flöt snabbt förbi, jag minns knappt ens vad vi gjorde. Vi hälsade på (min) mormor, vi hämtade ut mamma och Egons husvagn och hälsade på hos Egons bror. Vi lallade på hemma. Såg en traktor med släp och ensilagebalar i diket. Mamma bakde bullar. Måndag-tisdag blev jag ensam hemma med barnen eftersom herrskapet inte riktigt hade fått semester än. På onsdagen fick Svante följa med Egon på jobbet någon timme så jag skulle få umgås ensam med Christina en stund och gå på marknaden. Vi hann ungefär gå ett varv och se och äta lunch innan vi återfick vilddjuret. Kring 14.20 skiljdes vi åt och jag tog riktning mot mormor för att möta upp mamma som slutat tidigare. Det blev nog så stressigt ändå då Elise skulle äta, vi fikade och tiden bara sprang. Vi hann det vi skulle på marknaden iallafall, och pengarna flödade iväg. Jag vet inte ens vad jag köpte alltmest. Ett jävligt dyrt set att göra stora såpbubblor med, och en ballong. 

Efter vi ätit middag och sådär åkte jag hem till pappa och hängde en stund innan jag åkte vidare hemåt för att se Sverige bli klådda av Nederländerna. Hade väl inga större förhoppningar om att det skulle gå på något annat vis. Nu vet jag ju att vi iallafall vann över England och erövrade bronset. 
På torsdagen packade jag in allt jag tagit med plus lite till, spände in ungarna i bilen och brummade hemåt igen med ett stopp i Robertsfors hos farmor. 


Idag är det söndag. 
Igår var vi till större delen inne i Umeå och handlade. Nya tampor till Rogers cykel, lite växtlighet på plantagen så att det ska se lite trevligare ut och för att vi har fått lite gröna fingrar och sug efter att experimentera med odling. Har ju till och med börjat komma lite tomater på mina rangliga tomatrankor. 
Sen åkte vi och storhandlade. 
Än idag har jag åkt iväg med hushållförpackningar och återvunnit litegrann. Planterat smultronen vi inhandlade igår och ... nä inte så mycket mer. Nu väntar vi på att svärfar ska komma på besök och klippa Svante och Roger lite och efter det så blir det eventuellt att åka in till Umeå igen då det visade sig att Rogers cykel hade punktering, fast det inte verkade som det igår.. 

Nånå, senare idag ska jag också plantera de tre kryddväxterna vi köpte igår. Men vi tänkte ha dom inne, så får vi väl se om det blir något av det hela eller om dom också dör.  

Hallå! Jag kommer inte ens ihåg när jag skrev senast, men jag vet att jag har avhandlat mitt besök på medicinmottagningen. Jag väntade på att få receptet på medicinen i ca en vecka tror jag, innan jag loggade in på 1177 och frågade om en receptförnyelse. När jag väl gjort det så gick det ju snabbt, inom en timme hade jag svar och innan dagen var över hade jag recept. Sjukt smidigt. Ännu smidigare såklart om det bara flyter på och läkaren skrev ut på en gång. 

Förra torsdagen (den trettonde) så gick Svante på sommarlov. Så nu ska han vara hemma med mig i 10 veckor ungefär. Vi blir rejält osams ungefär minst en gång om dagen, men totalt så har han blivit betydligt mer skötsam om än vild emellanåt. 
Den helgen var vi bortbjudna på middag, en gammal klasskompis till Roger och en ny bekantskap till mig. Det skiljer 5 dagar mellan Elise och deras son, så vi går i samma föräldragrupp. Och bor dessutom så gott som grannar. Supertrevlig kväll och maten var helt makalös. Jag var dock tvungen att avvika där kring 22, då Svante inte kände att han hade ro nog att lägga igen ögonen där. Så vi gick hem, fick hjälp av Roger att få hem barn, vagn, cykel och stol och sen gick han tillbaka. Smidig, när det bara är 3 hus bort. 
Svante somnade i princip direkt, men vaknade senare på kvällen skrikandes att han ville gå hem. Så trött var han alltså, att han inte ens var medveten om att vi gått hem trots att han gick själv. 


I onsdags spenderade vi ungefär störredelen av dagen på Norrlands universitetssjukhus då vi på morgonen hade tid hos barndoktorn med Elise för Neurologisk bedömning eller sådär. Hon fick OK, än om han tyckte att hon var lite sen med dom "grovmotoriska rörelserna". I hennes ålder så borde dom ha börjat krypa, medan hon just och pass har börjat åla sig framåt. Dock så tappade hon 3 veckor av magträning när hon blev dålig och vissa dagar hinner vi inte ha henne så mycket på golvet om det är andra ärenden. Hon kanske till och med blir ett sånt här barn som hoppar över krypningen och börjar gå på en gång. 
När vi liks var hos barnläkaren så frågade vi om han kunde ta en snabb titt i Svantes öra, då han tenderar att prata väldigt högt eller till och med skrika när han ska prata. Och vi har ju sett att han har mycket vax, men ville liksom ha en bedöming och det fick vi vänligt nog. 
Så igår ringde jag till Sävar Hälsocentral och bokade tid för att få hjälp att plocka bort det där. Väldigt skönt när man kan ta stöd av att "barnläkaren sa", för dom är annars väldigt duktiga på att vifta bort det och "testa med vaxol".

Så efter barnmottagningen åkte vi hem, åt lunch - släppte tillbaka pappa Roger till jobbet och efter lunch var det dags för mig att packa in ungarna igen i bilen och åka tillbaka till NUS för nästa besök. Ögonmottagningen för Svantes del. Och dom är ju helt underbara måste jag ju säga, både på barnmottagningen och på ögonmottagningen för barn. Dom vet verkligen hur man hanterar barn, och gör undersökningen kul. 
Svante ser sämre på ena ögat, dom vet inte varför och det är ingenting som går korrigera eller som han behöver/kan använda glasögon för. Så återbesök igen efter sommaren, både med lillan och lillen. Jag börjar kunna det här med vårdbesök. 

Två timmar tog det hos ögonläkaren, då dom droppar något i ögonen för att kunna kolla mer. Men då tar det  45 minuter för dropparna att verka. 

När vi var klara åkte vi hem, snörde in potatisbullar i ugnen för en snabb middag och sen begav jag mig in till stan en tredje gång. Utan barn. Åkte till Ikea/Avion för att hitta en gå-bort-present åt mamma. Inte till mamma, men för mammas räkning? Det är alltså mamma som ska ge bort, men hade inte möjlighet att själv handla något. 

Sen gick jag på Ikea och köpte en byrå, då det var 20%rabatt. 

Igår ringde jag som sagt Sävar HC och fick en tid nästa veckan för Svante. En annan sak vi gjorde igår var att vi bytte Svantes rum. Så nu sover mr Svonko i det som förr var hans lekrum. Vi är inte helt på det klara med möbleringen, men jag har fått en idé som kanske är bättre än hur vi har ställt det nu. Jag ska fundera på den en stund till. 
Så igår kväll svettades och slet jag med att montera ihop byrån jag köpte på onsdagen. 




Och idag är det midsommarafton. Jag borde egentligen inte ens sitta här, för jag har massor att göra. Jag har alltid massor att göra, men jag gör aldrig det jag måste så därför när det blir kris så är det Så mycket att göra. 
Nä, nu ska jag fortsätta städningen. 

I måndags så blev Elise 9 månader. Men jag hade även ett efterlängtat besök hos läkaren på medicinmottagningen på NUS. Mamma hade tagit semester och tog hand om barnen så jag skulle få åka själv. Hela besöket kändes lite halvmärkligt dock, jag kände mig typ ... ivägen. Besvärlig. 

Först när jag kom till sjukhuset så parkerade jag bilen, det är fortfarande sjukt svårt att hitta parkering trots att det liksom blivit varmt igen och man kan cykla. Men jag vet ju var jag ska leta så jag hittade en rätt snabbt. Var där femtio minuter innan min tid, så jag hade gott om tid att gå till centralhallen och betala avgiften och sen tillbaka till dit jag skulle. Jag börjar ju kunna vägarna runt på sjukhuset. Sen var det ju bara att vänta. 

När jag väl fick komma in så ställde hon massa frågor, som sig bör, det hör ju liksom till en undersökning att ta reda på lite bakgrund. Men det var liksom lite.. ja jag vet inte. Jag kände mig lite anklagad för att jag inte tog medicinen som blev utskriven under graviditeten, trots att det blev sagt att jag liksom skulle sluta med den efter födsel. Det kändes som att det var lite konstig stäming helt enkelt. 

Som sagt hon undrade hur mycket jag åt av medicinen - som jag blivit tillsagd att inte äta efter födsel. Hon undrade hur min kontakt med sjukvården sett ut, eftersom remissen varit rätt så knapp. Men jag var ju ärlig och min kontakt med vården har ju varit minimal. Jag blev tillsagd att jag skulle sluta med medicinen efter förlossning, jag skulle bli kallad till nya prover i mars - vilket skedde, jag fick svar i april på nivåerna och fick remiss till medicin. Jag har ju aldrig fått träffa någon på sävar hälsocentral för att diskutera nivåerna där eller så utan blev ju remitterad direkt. Inte ens första gången, alltså under graviditeten, fick jag ju träffa någon. Jag pratade med någon på telefon, fick svara på några frågor och sen hade jag ett recept på Levaxin. 

Tydligen så stod det där läkaren kan läsa att jag hade blivit kallad till ett möte men inte dykt upp men jag har minsann inte fått någon kallelse. Jag vet att han ringde (läkaren på Sävar VC) men att jag inte hann svara (jag har läst journalen på 1177) men aldrig har jag blivit kallad fysiskt. Så blev ju lite irri på den punkten iallafall. 

Annars tog hon blodtryck, lyssnade på hjärta och lungor. Pratade ärftlighet. Och hon liksom konstaterade att baserat på blodproven som jag lämnat, och med tanke på ärftlighet, så är det Hypotyreos jag har. Så hon skulle skriva ett nytt recept, jag ska börja medicinera och efter semestrarna så ska jag lämna nya blodprover för att se om dosen ska justeras. Men just nu ska jag äta samma mängd som under graviditeten. 


Problemet är ju bara att jag inte har fått något nytt recept. Hon har inte skrivit något nytt fast hon sa att "jag fixar det". Än så länge har jag ju kvar från förra omgången, men jag kommer ju måsta ringa och efterlysa mitt recept om det inte börjar dyka upp något nu till veckan ... Men till läkarens försvar så sa hon ju aldrig NÄR hon skulle fixa ett nytt recept...  

Förra söndagen vaknade vi upp och bestämde oss för att göra något annat. Vi packade in oss i bilen, åkte förbi jula och köpte campingstolar också åkte vi vidare till ett ställe strax utanför umeå och kollade på rallycross. Ganska intressant, än om jag inte hängde med så himla mycket i vad eller hur eller varför saker skedde. Det blir lätt så när man har ett busfrö eller två som också kräver sin beskärda del av uppmärksamhet. 

Förra söndagen kom även mamma på besök, framåt middagstid, för att sedan stanna över natten. I måndags hade jag nämligen min läkartid på medicinmottagningen på NUS, och mamma tog semester för att ta hand om barnen så jag skulle få fokusera helt. Det kändes oerhört lyxigt. Hela läkarbesöket kändes lite halvmärkligt och jag hade lite problem att känna av läkaren. Det kändes litegrann som att hon mest tyckte att jag var till besvär men jag har ju bara gjort som jag blivit tillsagd. Men mer om det kan jag ta i ett inlägg helt dedikerat till bara det. 

Efter läkarbesöket så åkte jag hem, också bestämde vi oss för att ta en tur till stan. Igen. Först gjorde vi dock ett besök hos Sävar blommor, då mamma fick ett presentkort där av mig i födelsedagspresent. Hon hittade massa fint, och jag såg både ett och annat jag skulle kunna tänka mig att äga också men just nu känns det väl inte riktigt rätt ekonomiskt då försäkringskassan inte varit snabbast med att besluta om den tillfälliga föräldrapenningen vi fick när Elise fick göra om operationen. 

Efter Sävar blommor åkte vi in på Rusta och Childrenshouse, och vi hittade väl några saker att spendera pengar på. När vi shoppat färdigt åkte vi hem till Sävar, packade om och sa hejdå. Sen var det dags för oss att gå på sommarfest på förskolan. Lite synd att det regnade så vi var tvungen vara inomhus. 

Annars har veckan gått ganska fort, på onsdagen gick jag på öppna förskolan och var där några timmar. I onsdags firade vi också att vi varit tillsammans i 11 år. Eller fira är väl att ta i, vi konstaterade. Vi åt lite godare middag än normalt en onsdag kanske. Men inget restaurangbesök eller sådär. 
Torsdag försökte vi göra ett ryck och städa ute men det var alldeles för varmt. Jag ville lägga mig ner och smälta. Vi gick och köpte mjukglass. Fredagen var väl något bättre, men vi gjorde ändå ingenting. Eller blandar jag ihop dagar nu... Mycket möjligt. 

Däremot igår, då jämarns. Då klev jag upp, duschade och donade och tog sedan bilen och brummade all the way to Skellefteå. En timme efter planerat tidsschema, men så är det ju när samtliga "väckarklockor" falerar. Svante struntade plötsligt i att komma och riva om i vår säng, han gick direkt och byggde pussel. Elise vaknade 5 och somnade om isället för att vaknar där kring 6 som hon gjort i typ 2 veckors tid. Och det faktiska larmet jag ställt på mobilen ringde av oklar anlening inte heller. Kanske hade jag på ljudlös. Kanske reagerade min kropp före min hjärna och bara stängde av det. Jag kan iche veta. 
Men bara ca en timme försenade kom vi oss iväg. Mellan Bureå och Skellefteå var det dock omdirigerat pga vägarbete så då fick man köra en liten kringelkrokig omväg som kändes betydligt längre. När jag sen kom in i Skellefteå så var det ombygge på ombygge, och det är ju ett klart sommartecken. 
Plockade upp en av mina favoritmänniskor på jorden och så begav vi oss till Solbackens handelsområde där jag akut behövde besöka toaletten innan någonting annat. Sen beställde vi mat på Max innan vi utforskade butikernas utbud. Blev ingen storhandling direkt utan mer strosande. 

Sen lämnade vi handelsområdet och åkte in till city, parkerade bilen och begav oss en tvärtis hem för att sen bege oss ut på stan. Stan stan. Och jag slogs av hur länge sen det var jag faktiskt gick på Skellefteåstan. Åhléns ville jag spana in, då dom tenderar att bara finnas beläget centralt och jag är aldrig in i självaste umeåkärnan heller. Hittade några fina kläder till barnen - på rea! Sen smet vi över på indiska innan dom stängde där jag till slut slog till på en fin gul klänning. Nu försvinner ju dock värmen, men när det kommer tillbaka är jag redo att lysa lika starkt som solen. 

Vi beställde mat, jag kan ha tagit i från tårna som beställde två huvudrätter och en "förrätt", men då fick jag ju å andra sidan en matlåda som jag åt till lunch idag. Thaimat är ju väldigt mättande. Efter det hängde vi bara, catchade up endel då det är ca 11 månader sedan vi sågs senast. Förstår inte riktigt hur livet bara rusar på. 
Kring 19 var det dags för mig att börja rulla hemmåt, då Roger skulle på en bilträff och helst inte ville ha med sig unge herr. Dels pga efter läggdags, dels pga ingen bältesstol, dels pga tålamodet hos unge herr och lite sånt. 
Som sagt, mellan Skellefteå och Bureå var det ju omläggning av asfalt så norrgående var omlett till en annan väg och södergående - som jag skulle köra hem - var omdirigerad till norrgående riktning. Och det kändes vansinning märkligt att köra i fel fil i typ 2 mil. Jag förväntade mig hela tiden att få mötande trafik, och att jag plötsligt skulle bli den här dumfan som körde mot trafiken. En upplevelse rikare, och jag fick aldrig något mötande och jag följde anvisningarna helt riktigt. Paranoid much. 


Och denna söndag har bara flutit förbi. Vi gick över till grannkvarteret och hälsade på, Svante ville dock inte leka så han satt med min telefon och deras barn satt med en telefon. När vi kom hem så tog jag dock tempen på honom och fick en förklaring på varför han kanske inte velat leka. Han hade feber. Inte jättehög, men fortfarande feber. Sen om det beror på att han bränt sig i solen lite eller om det är något annat återstår ju att se. Jag hoppas ju bara att han ska hinna vara på förskolan i veckan då det är den sista veckan han får vara där innan han är ledig och hemma med mig.... i 10 veckor eller vad jag nu kom fram till. 

Igår gick jag och la mig .. tror klockan var närmare midnatt. I morse bestämde barnen att det var dags för morgon 6.15 ungefär. Och Elise krävde välling, 2.45 inatt. Pigg och utvilad, not so much. Hur som helst, vi klev upp. Gjorde välling till Elise, frukost till Svante. Vi duschade båda barnen. Roger körde det jag rensat ut som skrot till återvinningen. Sen när han kom hem igen packade vi in oss i bilen, tog en sväng förbi kläd- & textilinsamlingen och dumpade två säckar med kläder och övriga textilier som inte längre får bo hemma hos oss och åkte sedan vidare mot Robertsfors kommun, närmare bestämt Överklinten och det årliga evenemanget "Grunkor och mojänger".

Förra året var första gången vi var där, på grund av att förra året var första året Roger inte hade ÅVC. Dock var det färre utställande bilar i år, vet inte om det berodde på det ostadiga vädret eller om det krockade med för många andra evenemang. 
Vad är "Grunkor och Mojänger" då? Jaaa... Jag skulle väl säga att det främst är en bilutställning, bilträff, med inslag av andra märkliga saker. Från början var väl tanken helt enkelt att man skulle leta fram märkliga grunkor (och mojänger) ur sina lador och uthus och visa upp, sälja, byta. Fantastiskt evenemang måste jag ändå säga, även om jag inte är jätteintresserad av bilar och såntdärt. Det är väl kul att titta på fina bilar. Såg några med jättefin färg. 

Vi var inte där jättelänge, Svante hann hoppa lite hoppborg, Roger hann surra lite med några han var bekant med, och ingen av oss hann nog bli less egentligen. Sen åkte vi vidare mot Bygdeträsk, när vi ändå var "så nära" och hälsade på hos pappa och hans små kattungar. Tror dom blev lite stressade av Svantes, aka vilddjurets, närvaro. Vi blev dock inte så himla långvariga, vi var tvungen att åka hem och klippa gräset bland annat innan eventuell nederbörd. Svante tyckte hemskt mycket om kattungarna, och han var ganska deppad i bilen på väg hem för att han saknade katterna. 

När vi kom hem så började jag klippa gräset för att ha hunnit så långt som möjligt innan sagda eventuella nederbörd skulle dyka upp, för det var ganska mörka moln runtom på himlen. Lagom till Roger hade middagen klar dog gräsklipparen pga soppatorsk. Snabb middag, tanka upp åbäket också på´t igen. Men det kom aldrig något regn. Så jag stressade i onödan. Så typiskt, men ändå skönt. Såhär i efterhand så kommer man ju på att man kanske skulle ha passat på att städa bilen också. . .  Den är ju till bredden fylld med grus. 

Denna torsdag med helmysko väder har vi spenderat till största del hemifrån. Vi vaknade, gjorde oss i ordning och hoppade in i bilen och drog iväg. En svängom förbi Burträsk där Roger lämnade mig och barnen innan han drog vidare för att inhandla lite teknik av en kille i Skellefteå. 

Efter ca 2-3 timmar kom han tillbaka, vi hängde litegrann, jag fixade middagen på älskade mors bekostnad och sen åt vi. Sen åkte vi hemåt igen, efter en mysig dag på vift. Till middag åt vi flygande jacob med en twist, och själva twisten ligger väl i att man istället för vanlig chilisås använder sweet chilisås. Och självklart både bacon och jordnötter. 

De senaste gångerna har vi kört till Burträsk via Ånäset, dels för att det tydligen ska vara närmare även om det känns som en omöjlighet egentligen. Men just nu beror det till största del på att det utförs vägarbete ungefär ... hela vägen mellan Bygdsiljum och Burträsk. Med rödljus, lots och grovt grus som resulterat i flertalet punkteringar. 
Men nu börjar jag nästan känna att det är ganska kul att köra via Ånäset. Vägen är en kort bit väldigt dålig, men annars är det E4 och fin landsväg med fina hus och kohagar. 

Vi körde dock på en liten pippifågel som flög upp från diket, och var nära att köra på flertalet andra fåglar. Typ kamikazefåglar. Det var nästan som att dom attackerade bilen med flit. 

Som sagt så har vädret varit mysko idag, det började med strålande sol men isande vindar. Sen tilltog blåsten, solen försvann och sen har det regnat i skurar. Inte riktigt så att man känner att det är juni om bara två dagar. Eller blir det en dag kanske, eftersom denna dag snart är över? 

Nåväl. 
Imorgon är det en ny dag, fredag. Roger kommer att arbeta trots klämdag och jag har stora planer på att hugga in på lite mer rensning av garderober. Det återstår ju bara att se om ifall barnen är samarbetsvilliga. 

Ja men idag fick jag väl endel gjort ändå. Eventuellt. 

På förmiddagen åkte jag in till jobbet och pratade med chefen och passade på att handla litegrann. Sen åkte jag hem och åt lunch, dolade på litegrann. Hämtade igen Svante från förskolan och sen satte jag mig in i projekt... ja, jag vet inte ens vad jag ska kalla projektet. Projekt "he bort nå skrot." 

Det absolut svåraste är ju egentligen barnens ytterkläder. Eller rättare sagt, Svantes ytterkläder. Ytterkläder är inte gratis så att säga, och ja.. vem vet om Svante spurtväxer i sommar eller om han fortfarande kan rocka samma overall till vintern. Jag att troligen kan han inte det, men det vore ju rackarns frustrerande om det visar sig att han kunde det också måste man köpa en ny för typ 1000kr. Inte kul. 

Sen det här med barnkläder. Man tycker ju att det borde gå sälja, det föds ju nya barn varje dag. Någon borde väl vara miljötänkande och köpa kläder på secondhand, det är ju rätt ekonomiskt också, med tanke på att det väx ur på ca 1-4 månader. 
Men det är så rackarns svårsålt. Nuförtiden har jag börjat dela med mig till den större säljgruppen i Umeå också, men icket. Jag fick ett napp, men när jag skrev att det fanns i Sävar och kunde tas med till stan så slutade hon att svara. Inte ens på mitt meddelande där jag frågade om hon var intresserad eller ej kan hon bemöda sig att svara. Vi får väl se hur mycket man orkar knöla på med dom här barnkläderna, när det börjar röra sig om typ 50kr för 20 plagg får man ju börja fråga sig själv också om det verkligen är värt det. Att lägga ner tiden, och mödan, på att hålla på. Det ska fotas, och beskrivas och passas tider om någon är intresserad. Nu har jag förvisso inte mycket annat i mitt liv som kräver så mycket tidspassning och anpassning, men det är ju ändå rätt dålig utdelning. 
Man kanske ska tänka att det ju är ganska skönt att få igen utrymmet. Hur mycket är det värt för mig att få igen ytan, andrummet, och slippa ha små kläder intryckta i garderoben. Att slippa ha kaos. 


En tanke som slagit mig är att man kanske bara ska samla ihop allt man vill bli av med i en kartong, och sen ha loppis. Sen kommer samma tanke att ... nä men ... jag tycker inte loppis är så kul och har typ fobi för folk vissa dagar. Å ena sidan så .. offrar man en lördag. Ett plagg 5kr. Swish. Dukar upp under carporten (som man visserligen får städa först) och sen annonserar man på diverse sidor. Eller hakar på när alla andra i byn ska ha megaloppis. 
Man kanske bara ska samla allt man vill bli av med och sälja .. förlåt försöka sälja, vid ett enda tillfälle. Och det som är kvar efter det, lämnar man in för donation på väl valt ställe.

Vi får se. Idag har jag iallafall fått ihop en flyttkartong med saker som ska kastas och trefjärdedelars sopsäck med kläder och tyger som ska skänkas. Och det tragiska är att det fortfarande är knökfullt överallt. Jag fattar inte hur det ens är möjligt. På riktigt. Hur kan det inte märkas att det blir mindre?

Ikväll har jag ätit skagentoast, prata med mamma, förlängt på Svantes säng, och skickat en ansökan om extra pengar till afa försäkringar. Jag har också mailat mina semesterplaner till chefen, och nu funderar jag på om jag ska gå och duscha och sen sova eller om jag ska sova och duscha imorgonbitti. 

Jo men ni hör ju. Enorma valmöjligheter här ikväll. 

Funderar endel ikväll. Nåt måste man ju göra istället för att städa.

Jag har skjutit upp städningen i typ... en månad. Jag hade en plan om att gå igenom varje garderob (igen!) och liksom rensa, sortera, ordna. Det är kaos. Men det är en sak om det är kaos i garderoberna, för där syns det inte. Men för nuvarande är det så att kaoset har smitit ut från garderoberna och bosatt sig lite här och var och gör det fruktansvärt jobbigt att bara leva. 


Det är mycket som gör det jobbigt att leva. Det är jobbigt att tänka. En sak som hägrat över mig som ett stort mörkt moln är det här med förskoleplats. Ja, nu eliminerade vi det igår då vi ansökte om en plats efter nyår, då vi i efterhand insåg att det var lite väl tidigt att sätta Svante på förskola när han var 13månader och just lärt sig gå. Och Elise tenderar att vara lite långsammare, som ett klassiskt småsyskon, så vi kände att vi kanske skulle ge henne lite mer tid. 
Men då måste jag ju få dom här rackarns föräldradagarna att räcka hela vägen. Och gärna lite längre. Man vill ju inte bränna upp alla dagar så man inte har några kvar när det är dags för planeringsdagar och annat skrot. Men nu börjar det ändå ljusna upp där, på den fronten. Vi ansökte som sagt om en plats i början på 2020. (Känner lite grann OMG! när jag skriver det). Sen fick jag svar från försäkringskassan på två grejer idag, dels om huruvida min planering står sig gällande uttag av semester och dylikt, men också beslut om vab när vi låg inne när hon opererades. Hade ju egentligen behövt dom pengarna nu, men får se fram emot en lite fetare ersättning i juni, med betoning på lite. 

Så nu fattas väl egentligen bara att köra planeringen via chefen och se om det funkar som jag planerat. Så det är lite det också jag funderat på ikväll, om jag bara ska dra iväg ett mail som hon kan läsa när hon har tid, om jag ska ringa och hoppas att jag inte stör eller om jag ska förära dom ett besök. 
På ett sätt hade det ju varit trevligt att köra ett litet spontanbesök, samtidigt som jag känner att jag kanske blir ivägen. Jag vill ju absolut inte vara till besvär. Och det hade ju känts lite småjobbigt om man kört in enkom också är hon inte där, eller är upptagen. 

Vi får se, jag kanske kommer på att jag har något annat ärende också. 

Eller så går jag på öppna förskolan, och flyr städningen på så vis. Man vet aldrig. Eller så tar jag mig i kragen och bara tar itu med skiten. Är det bra väder skulle jag ju förvisso behöva städa bilen också.... 


Nä men ni hör ju, jag vill verkligen inte städa. Mestadels för att jag inte vet var fasen jag ska börja tror jag. Och nu är det ju för sent för att göra nåt mer, (jag har faktiskt plockat lite ikväll), nu är det ju bara att borsta tänderna och gå isäng.  

Igår måndag var jag iväg igen för ytterligare ett besök på hälsocentralen, jag skulle lämna ytterligare några prover av mitt blod med anledning av mitt kommande besök på medicinmottagningen på sjukhuset. 

Och jag måste bara få hylla han som tar proverna på hälsocentralen. Jag har alltid varit svårstucken, det kläms och det känns innan man slutligen sticker och ändå missar. Inte den här killen, han drar åt och stasar armen - känner en gång (om ens det) och sticker. Fullträff, varje gång jag har varit där. Besöket är över på max 3 minuter, och det gör inte ens ont efteråt. Magi!

Under graviditeten så kollade man blodet (nåt nytt man gör, för det gjorde man inte när jag väntade Svante) och då upptäckte man att jag hade värden som var lite hejsanhoppsan, så jag fick ju utskrivet medicin att äta fram tills partus. Jag var tvungen och fråga, och det är ju tydligen fram till födsel då. Det kändes mest logiskt, men man får ju fråga om man är osäker. 
Ca ett halvår efter födsel skulle jag ju bli kallad igen - för blodprov - och det visade ju då att mina nivåer var ännu mer fucked up denna gång. Jag tror att jag har nämnt det här, om än bara i förbifarten. 

Så jag fick ju en remiss nu då till medicinmottagningen, endokrinologi ... tjosan. Så det blir spännande att se vad dom har att säga. Mest troligt så kommer jag få samma medicin utskriven igen, men dom måste väl se lite vad det beror på. Om det är ärftligt (vi har problem med sköldkörteln i släkten), om det är tillfälligt - det är ganska vanligt att man får det efter en graviditet och i särskilt stressande situationer. Eller om det beror på något annat. 

Jag har fått en hälsodeklaration att fylla i, om ärftliga sjukdomar i släkten bland annat. Var väldigt kul att förhöra sig om det ... man kände verkligen hur man fylldes med positiva tankar och känslor och tron att man kommer leva i 100år. 


Kanske inte. Men nu måste jag hämta lurven på dagis. 

Helgerna susar ju bara förbi, trots att jag är ledig dagarna i ända. Eller ja, man är väl inte direkt ledig när man är föräldraledig. Man lämnar bara aldrig huset för att arbeta, men man har det man står i ändå. 

I lördags var det lite halvdåligt väder och tillslut bestämde vi oss att vi skulle ta med vilddjuret på äventyr. Det slutade med några timmar på Leo´s, med baktanken att han skulle vara rätt foglig efter det eftersom vi tänkt storhandla. It backfired, kan man väl säga. Han var inte det minsta lugn. 

Eller nu ljög jag lite. Han var lugn en stund, när han fick sitta i vagnen och spela på min mobil. Men tillslut kom vi ju till den punkten att vi behövde utrymmet i vagnen till matvaror, och då var lugnet över sen. För att inte ha en helt rabiat unge som skulle riva hela affären så fick han sköta scannern. . Tålamodstestande. Det är nog ett ord som beskriver det hela rätt väl. 

Kalaset landade på strax över 3000kr, och då har vi ändå varit tvungen att "småhandla" lite på lokala ica, för vi glömde vissa saker, vissa saker var slut och vissa saker dök upp i efterhand. Men nu har vi nog ändå mat så att vi klarar oss i några veckor iallafall. Ungefär 6-8 veckor brukar det gå mellan våra monsterhandlingar. 



Söndagen, Mors dag, bjöd på lite röstning med anledning av EU-valet. Svante skulle bra nog gärna vilja riva hela lokalen, men vi klarade oss fint. Väldigt bra skyltat måste jag säga, och skönt att få rösta i sin egen vallokal denna gång. (Riksdagsvalet blev vi tvugna att rösta på sjukhuset, där kan jag lova att det var kö).
Sen var det också marknad på Sävarbyn, men när man går på marknad med unge herr Berglund så kan jag ju meddela det att man kan fetglömma att faktiskt få se något. Vi började i ena änden, plöjde igenom folkmassan och kom ut på andra sidan efter ca 2 minuter. Rofyllt. 

Vi tittade lite på brandbilen, och precis då kom också polisbilen. Och Svante älskar ju både brandbilen och polisbilen men han blev superharig och vågade inte gå fram och titta. Vilket ju är konstigt, och en aning oroväckande. Man vill ju verkligen inte att ens barn ska vara rädd för polisen .. eller brandmän för den delen, om något skulle hända. 

Sen gick vi ett varv till, köpte munkar (obligatoriskt) och gick till lekparken så att Svante skulle få busa av sig lite. Sen gick vi ett varv till, denna gång hade jag Svante på ryggen, och då kunde vi ju ta det lite lugnare. Men då träffade vi (Roger främst) en hel massa bekanta som skulle pratas med och då blev Svante otålig. Blev ju dock billigt ändå, men jag hoppas på lite mer lugn när det är dags för Burträskmarknaden. Bara lite. 
Det slutade iallafall med att Svante blev AKUT kissnödig så vi fick springa hem. Men det var nog lika bra ändå. Jag var lite sugen på att kika på några smycken, samtidigt så vet jag ju att jag inte använder något annat halsband än det jag fick av Roger för 11 år sedan (!). Örhängen som hänger är ett himla stort NEJ, knappt att det funkar med örhängen alls. Nå, det beror visserligen på hur stor självplågare man vill vara, men Elise tycker iallafall att dom är superkul att pilla på och dra i. Och det gör lite ont. Ganska mycket ont, faktiskt. 

På eftermiddagen körde vi årets första grill, något av en besvikelse ändå då köttet typ inte smakade något. Mest troligt för att vi inte hade så himla mycket grillkrydda kvar när det skulle marineras. 
Allt som allt en ganska bra Mors dag, som avslutades med att Svante skamset fick gå och lägga sig 17.45 efter att ha tagit en röd penna och ritat på farstukvisten. Missnöjda föräldrar deluxe, kan man ju kalla det. Blev ju dock en ganska lugn kväll istället, för engångsskull. 

Fredag, ännu en vecka till ända. Man kan ju tro att det inte ska spela så stor roll för min del, eftersom jag är ledig för jämnan. Men helg innebär att Roger är ledig och då kanske man kan få något gjort. Om andan skulle smyga sig på. 

I veckan har vi varit på BVC, tjejen har snart återfått allt hull hon tappade under sina tre kräkveckor fram till operationen. I måndags var vi 20g ifrån vikten hon registrarade gången innan hon började kräkas. Hennes längd och viktkurvor ser ju lite roliga ut, eftersom hon har blivit mätt varje eller varannan vecka i snart 9 månader. Vi behöver snart ett nytt hälsokort. 

I måndags var det förutom längd och vikt även 8-månaderskontroll och hon fick godkänt. Hon hänger med i utvecklingen. Hon har även börjat ljuda lite mer, annars har hon varit en ganska tyst tjej. Men det kanske inte krävs att men lever om så mycket när man har en storebror som talar om precis vad det är man vill. 

Medan Svante var på dagis både tisdag och onsdag så passade den här mamman på att åka till Ikea. Även förra torsdagen var jag där i området, men höll mig till att hastigt utforska Aviondelen i jakt efter glidtussar till dammsugaren bland annat. 
Anledningen till att jag var på ikea i tisdags var för att köpa tavelhyllor, för att pimpa väggarna i sovrummet litegrann. Nu har jag dock börjat tveka på om min första idé kommer att bli så bra, men jag får väl höra med herrn vad han tror när det väl blir dags att sätta upp dom på väggarna. 
På onsdagen så plockade jag på mig några småsaker som jag glömde/inte orkade hämta på tisdagen samt lite oplanerat. Som det ska vara. 

Igår hade vi återbesök hos neurokirurgen, eller överläkaren, och jag hade turen att det gick bra att Svante skulle få kunna vara på dagis en timme förskjutet. Annars hade jag varit tvungen att hämta honom redan efter lunch, och han tycker ju inte att besöken till just neurokirurgen är jättekul. Det brukar ju självklart gå bra, men det brukar kunna vara lite mer påfrestande. 

Vad sa överläkaren, kirurgen, vad jag nu ska kalla honom utan att skriva hans namn? Ja han är ju en herre som inte säger jättemycket, han tyckte det såg bra ut, läkte fint, kurvorna såg bra ut. Vi behöver nog inte gå på BVC en gång i veckan, utan snarare kanske en gång i månaden. Det kommer göras en ny MR-undersökning, som jag uppfattade det om 8 månader, men sen sa han också när hon är 2år. Så jag vet inte om han räknade lite högt att hon är 8 månader, så det borde bli när hon är 2år. Jaja, vi ser ju när vi får en kallelse. 

Sen åkte jag en snabbis förbi maxi för att se om det fanns vällingen som tösen gillar bäst, för den verkar inte längre finnas i den lokala icabutiken. Den kanske aldrig har funnits där, när jag tänker efter. 

Veckorna rusar ju bara på, jag förstår inte var tiden tar vägen. Att vara hemma med två (relativt) små barn är verkligen inte att vara ledig kan jag ju erkänna. Ungefär varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att "imorgon ska jag göra det här", också radar jag mentalt upp en lista på saker jag skulle behöva ta itu med. 

Sen kommer morgonen, dagen flyter på och när kvällen kommer så har jag fortfarande inte gjort hälften av det jag tänkte. Och då är det många gånger en eller två saker jag har på min to-do. 

Idag har jag iallafall ett mission, och det är att ta mig till den gula postlådan och snöra ner några kuvert som ska till Försäkringskassan. Sen eftersom det är uppehåll  i nederbörden så kanske jag borde ta med mig unge herr antingen bara ut på gräsmattan så han får hoppa lite studsmatta eller om vi bemödar oss att gå till en lekpark. För att trötta ut honom. 

Åhå jaja. 

Jag var tvungen att fråga käre herrn vilken den första filmen var vi såg på sjukhuset för jag höll på bli galen över att inte komma på det. Det är ju bland det värsta jag vet, att veta att man vet men ändå inte riktigt koppla ledningarna ända fram. Van Helsing var den första filmen, och eftersom jag knappt ens kom ihåg den så är slutsatsen att jag nog inte tyckte att den var så fantastiskt bra. 


Nåväl. Förra måndagen blev vi utskrivna från sjukhuset, och på tisdagen var vi på BVC för längd och vikt och sånt där. Som vi förövrigt måste gå tillbaka till att göra en gång i veckan igen, vilket ju inte är största omställningen eftersom vi hittills sen nyår varit varannan vecka. 
Tisdagen bjöd ju även på en valborgsmässoafton som ägnades hemma. Tacomys, soffhäng och inte så mycket mer. Vi kände inget behov av att gå till någon brasa, då Svante fått se brasa hemma hos mormor under helgen och vi fick ju se när sågen brann. Vi hade sett eld helt enkelt. 

I fredags gjorde vi återbesök hos BVC (har ett svagt minne nu av att jag lyckades klämma med det i förra inlägget?) eftersom man vill säkerställa att hon vänder uppåt i vikten igen då hon lyckades tappa bra nog mycket under sina tre kräkveckor. Hon gick ner 700gram, vilket ju inte låter så jäkla mycket, men väger man bara strax över 8kg så blir det ju ungefär 10%. Men från tisdag eftermiddag till fredag morgon lyckades vi iallafall göda upp lilltjejen 95 gram, så nu tragglar vi på med att plåga i henne välling och gröt och fruktpuréer och annat göttigt så hon kommer upp i matchvikt igen. 

Helgen har vi till största del spenderat borta. I lördags tog vi bilen, packade in ungarna och åkte på äventyr. Roger skulle köpa några bildelar av en herre i utkanten av Lövånger och jag ville se något annat. Det blev något av ett safari. Jag tappade bort räkningen på hur många rådjur jag såg, men det var minst 12 stycken iallafall. Jag såg två kritvita renar, helt förundrad över att Roger inte såg dom då dom stod bara i dikeskanten - förvisso på mötandes sida men ändå. Nu ligger ju inte så mycket snö kvar så kontrasten var ganska stor. 
Jag upptäckte också att jag tydligen är väldigt nyfiken på fåglar. Det måste nog ändå sitta i sedan SVT´s serie för något år sedan "Det stora fågeläventyret". Nä vänta, hette det så? Iallafall, kändisar skulle fågelskåda - det var det programmet gick ut på. Och man kunde åka ut om man inte gjorde det tillräckligt bra. 

Hursomhaver, två orrhönor såg vi (eller tjäder, dom är ju rackarns lika ändå). Jag såg storspov, tofsvipa, svanar och tranor (jag vet - superexotiskt). Jag såg någon fågel som jag hemskt gärna skulle vilja veta vad det var för något, för den såg ovanlig ut. Och sen i vassen när vi passerade en av pölarna längs E4an satt en fågel som såg ut som en häger, men när jag googlade så stod det att det var sällsynt att hägern tog sig ända upp till norrland, så jag vet inte. 
Jag känner att jag eventuellt måste skaffa en liten fågelskådarbok. Samtidigt så skådar jag nästan bara fåglar när jag åker bil, så det känns något överflödigt. 

På söndagen tog vi sovmorgon, (jag fick faktiskt sovmorgon även på lördagen), och sen åkte vi till Ånäset för att klippa herrarna. Roger klippte sig inte så länge sen, men Svante hade nästan börjat på rocka hockeyfrilla så det var dags. 
Sen åkte vi hem efter att ha spenderat några timmar där, och gjorde det väldigt enkelt för oss. Vi beställde pizza. Det är ju ingen Burträskpizza, men det var gott ändå. Vi fick till och med en pizza på köpet gratis, eftersom dom lyckades tabba sig med ena och snöra på någon extra ingrediens. 


Och i morse var vi uppe med tuppen. Eller jag var, och typiskt nog så tar Svante och sover lite extra länge när vi måste kliva upp och ska någonstans. I morse skulle han infinna sig hos tandläkaren 7.10. Väldigt ohuman tid när man har två barn, små barn. Tur nog (?) så var Roger hemma idag, eftersom han skulle in och operera käken. Så Elise fick fortsätta sova hemma, medan jag tog med mig vilddjuret till farbror tanddoktorn. 
Sen när klockan blev mer skjutsade vi Roger till sjukhuset för sin operation, och medan han var där åkte vi vidare och hängde med Maria en stund på Avion. Svante fick leka av sig en stund på lekytorna, och sen tog vi en fika. Och så sprang Svante iväg, han bara stack. Så då fick Maria springa efter och hämta tillbaka honom .. och när vi skulle gå ut till bilen igen typ 2 minuter senare så stack han igen. Och försvann. På riktigt. Han var inte på lekytan som han sa att han ville till, så vi kollade ute en sväng eftersom han ibland ska "vinna" till bilen.

Men han var inte ute heller, så då fick vi gå in också delade vi på oss och gick åt varsitt håll. Han hade bara fortsatt att springa runt, tills han hittat lekytan han älskar. Med rutchkana. Han hade typ inte ens fattat att han var borta, och han blev helt rabiat när vi skulle gå ut i bilen för att han "ville spela mer". 
Menmen, ingen utskällning men några väl valda hårda ord i bilen för att förtydliga allvaret i hans agerande, och jag tror att det gick in i hans huvud. Det återstår ju att se.  

Jo men nu gick det ju som snudd på nästan en månad igen innan jag kom mig för att dyka in här för en uppdatering. Senast skrev jag ju att Elise hade "trasslig mage", och att vi misstänkte att det var på grund av maten. Det var det inte. 

Det var ju dock jäkla lägligt att det började precis när vi börjat ersätta hela måltider istället för amning. På lördagen den sjätte april var vi i Burträsk för att fira kära mor, och då gav vi Elise en eller två klämgrötar. På söndagen fick hon äta barnmat, spagetti och köttfärssås. Och efter det så började eländet med kaskadkräkningar. Vissa dagar bara en gång, vissa dagar fem gånger. Ibland i samband med mat, ibland inte. Vissa dagar kräktes hon inte alls, och man tänkte att nu är det äntligen över, också började det om igen. 

När vi inte sett någon förbättring på ca 5 dagar tror jag det var, så sökte vi oss till akuten. Vi hade så många spekulativa teorier. Främst, eftersom det började precis i samband med matövergången, så tänkte vi förstoppning. Vilket man väl även misstänkte på akuten, där hon fick lavemang och sedan recept på movicol jr. Man konsulterade med jourhavande neuroläkare som, vad vi förstod det som, uteslöt att det skulle bero på shunten då symptomen i sådana fall skulle vara eskalerande. Alltså, hon skulle inte kräkas för att må bra sen igen och hon skulle kräkas mer och mer och må sämre och sämre. Vilket hon inte gjorde. 

Vi åkte hem. Ganska lättade över att "det iallafall inte var shunten". Vi tragglade med movicolet, lyckades väl inte direkt få i henne önskad mängd per dag. Fortsatte hjälpa henne att få ut fisarna på tvären, gav microlavemang. Efter vi varit på akuten var hon kräkfri i två dagar, och vi trodde problemet var löst. Sen kom kräkningarna tillbaka, och vi sökte oss igen till vården - fast denna gång till hälsocentralen i byn. Vi fick rådet, efter att ha konsulterat barnmottagningen, att fortsätta med microlavemang. Fortsätta med bara amning. Fortsätta försöka ge movicol. Och föra dagbok över vad hon åt, hur mycket och när hon kräktes eller bajsade. Även föra dagbok över mina matintag, eftersom komjölksprotein överförs via modersmjölk osv osv. 
Eftersom hon hade så pass gott allmäntillstånd, och det dessutom var skärtorsdag - vilket innebär att man inte startar några utredningar om matallergier eller så, så skickades vi hem. Fortfarande ganska lugnade av att "hon mår så pass bra mellan kräkningarna, så det är osannolikt att det skulle bero på shunten". 

Sen kan jag väl tro att man även avvaktade lite, eftersom vi redan hade en MR inplanerad kommande vecka. 
Kräkningarna fortsatte över påskhelgen. Det blev med andra ord en lugn hemmapåsk, för man åker inte gärna bort med en unge som skickar iväg kräkningar som man kan bli träffad av på ca en meter. Blev en hel del tvätt och skrubbning. Några duschar. 

På onsdagen efter påsk, den 24:e april, hade vi inskrivning för MR. Dom gjorde även en grundligare undersökning, för att se om dom kunde lokalisera var kräkningarna kunde härleda från. Vi fick även träffa narkosläkaren, som gjorde en grundlig utredning om huruvida hon skulle gå söva eller ej. Hade det inte varit så att hon hade shunten hade man inte velat sätta någon narkos. Då hade man skjutit upp undersökningen tills det var utrett. 
Man kom fram till att man skulle fortsätta som planerat, för att man inte helt kunde utesluta att kräkningarna berodde på shunten. Då sätter man istället in extra säkerheter under narkosen, som att man sätter ett förebyggande andningsrör t ex. om hon skulle kräkas under sövning. 

MR-en genomfördes på torsdagen och man fann att shunten hade ändrat läge och därmed inte dränerade som den ska. Alternativt att den inte dränerade som den ska - och därmed ändrat läge. Hon blev planerad för operation på fredagen, satt på akuttid - än om läget inte var akut för henne så att säga. Man ville åtgärda det snarast. Kruxet med en akuttid är ju dock att man inte får någon tid att förhålla sig till. 

Vi fick åka hem på torsdag eftermiddag och hämta de grejer vi kunde tänkas behöva för vistelsen. Påvägen hem mot Sävar ser vi ett stort, mörkt moln bortanför Dåva. Ju närmare vi kom Sävar dessto tydligare blev det att det handlade om ett brandmoln, och vad man kunde se från molnet så var det ingen liten brand. Vi kände direkt att vi var tvugnen att åka och kolla vad som brann, och pulsen hann gå upp en hel del när vi svängde in på industriområdet innan vi kunde konstatera att det inte var Rogers jobb som brann. Däremot grannen över vägen; Sävar sågen. 
När vi kom dit var elden relativt ny, vi kom dit precis innan polisen och medan vi stod utanför Rogers jobb kom det bara fler och fler nyfikna Sävarbor. När vi fått nog med action åkte vi hem och packade ihop det vi kände att vi behövde. Mat, kläder och eventuell underhållning. Innan vi åkte in mot sjukhuset igen svängde vi förbi för att se hur det gick med branden. 

Precis innan dörrarna låses på sjukhuset hann vi in. Roger släppte av mig och packning också fick jag vänta innanför dörrarna för att låsa upp till Roger och Elise sen när Roger parkerat bilen. På avdelningen hade dom hunnit börja fundera om vi skulle komma tillbaka eller, då klockan hade dragit sig över 22. 
Efter midnatt fick tjejen inte äta längre, då man inte visste vilken tid operationen skulle bli. 9.30 rullades hon ner för sövning, och sedan blev det den längsta fredagen jag någonsin varit med om. 11.30 gick vi och åt lunch i centralhallen, och vi åt väl lite snabbare än normalt eftersom vi gick på "standby" - redo att åka till uppvaket för ... rent krasst så om hon sövdes 9.30 så borde hon ju ändå vara klar efter 3-4 timmar, då det var klart efter ca 5 timmar första gången hon opererades, från det att hon rullade ut från rummet - osövd. Men denna gång gick timmarna och vi hörde ingenting och vi hann börja resonera och spekulera och de värsta tankarna dyker upp. 

Strax före 16 fick vi beskedet att vi kunde åka till uppvaket, eller postoperativ avdelning 1. Och med hjälp av vägbeskrivning hittade vi rätt ändå, även om vi fick klara oss själv pga mitt i shiftbyte. Vi fick också veta att när vi var på lunch (vi hade mött kirurgen där men visste inte om det var han som skulle operera den dagen) så hade dom ännu inte börjat operationen. Narkosen hade haft problem att sticka henne, så det hela hade slutat med att man hade satt en CVK istället för PVK. En pvk är infarterna som normalt sätts i händer, armveck .. i mindre kärl. Men på små barn är mindre kärl ännu mindre kärl och hon verkar ju brås på mig som är svårstucken. Så då hade man som sagt satt en cvk i ljumsken istället, alltså man går in i ett större kärl men en längre slang. En mindre operation alltså. 
Så fick vi ju även veta att man bytt hela shunten. Att slangen vuxit fast i vävnaden vid nyckelbenet, och därmed hade shunten börjat dras ut när hon börjat växa på längden.

Elise och jag fick spendera natten på post.op avdelningen, och jag har nog inte sovit så gott på flera veckor. Förmodligen på grund av vetskapen att hon var uppkopplad, övervakad, under uppsikt av legitimerad vårdpersonal. Roger åkte ner till Barnavdelningen strax efter 20. Jag kan erkänna att 20.10 var jag inte vaken längre. 21.30 vaknade jag av att personalen tittade till henne, gav henne antibiotika och sådär och då ville hon även amma. Vilket ju bara det var en rejäl utmaning då det var slangar och sladdar hit och dit. 

6.00 på lördagen plockade man bort droppet, och katetern. Man bedömde också att hon inte längre behövde övervakning av puls och syresättning. 8.00 fick vi klartecken att få åka ner till avdelningen och vi fick eskort av patienttransportören. Ingen pratglad människa direkt. 

Olyckligtvis, för vår tidsfördrivning, hade vi fått ett rum utan fungerande tv. Eller utan fungerande tv-kanaler. Men så slog det oss att vi skulle köpa en chromecast. Vilket vi gjorde. Men så insåg vi att det inte funkade med deras nätverk, då det ofta är iställt så att enheterna på nätverket inte ske kunna kommunicera. Så vi fick helt enkelt botanisera i dvdskåpet på avdelningen och turligen så fanns det ju några guldkorn. Och jag har nu sett filmer som jag inte hade sett innan, som man tydligen borde ha sett. Den första filmen vi såg, på lördagen, har jag förträngt. Den andra vi såg var blades of glory. På söndagen matade vi oss igenom guardians of the galaxy 1&2, följt av jurassic world. Men jag stör mig omåttligt på att jag inte kommer ihåg den första filmen. 
Men så på lördagen när vi skulle börja se insåg vi att dvd-dosan inte fungerade heller, så vi fick se filmer på det språk det var inställt på och utan undertext. Vilket ju funkar, då det är engelska som är förinställt. Sen insåg vi att det var helg, och att ingen använde dagvårdsrummet. Så vi lånade dvdn därifrån. Med tillstånd, ska tilläggas.  

Så i måndags fick vi åka hem. I tisdags var vi på BVC. Och eftersom hon kräktes så mycket, och inte direkt hade aptit så har ju tjejen gått ner en massa i vikt. Vilket ju inte är toppen, när man inte är så jäkla stor till att börja med. Och eftersom hon inte ammade lika mycket under tiden hon kräktes, och eftersom att jag inte sov så bra och kanske inte mådde så jäkla bra själv så är väl mängden och kvaliteten på min mjölk inte tillräcklig. Så nu gör vi allt för att göda upp henne igen. Så på återbesöket, för att se så att hon inte fortsätter droppa vikt, hade hon gått upp 95 gram. Och det känns så himla sjukt att hurra över 95 gram, men det är ju rätt riktning iallafall. 

 

Och nu måste nog jag gå och typ duscha och sova, eftersom jag ska infinna mig hos tandläkaren 7.10 imorgon bitti med sonen. Wooh!

Och det insåg vi inte riktigt förrän mot morgonkvisten då hon kaskadkräktes två gånger relativt tätt. 

Jag hoppas att denna natten blir bättre, att den innehåller mer sömn. Men nu vet jag ju vad jag ska göra om set blir likadant.. innan det blir kaskadspya. 

Nu har vi iallafall köpt hem katrinplommonpuré som vi kan ge som komplement till maten för att förhindra att det fortsätter såhär. 

Och Svante har jag hållit hemma, han hade feber när vi kom hem från Burträsk i lördags och sen fortsatte det söndag och måndag. Igår något lägre. Idag har han varit feberfri men ändå rätt kek. Siktar på att ha honom på förskolan imorgon iallafall. Han har bara onsdag-torsdag denna vecka sen är det påsklov följt av en ledigvecka pga Elises inläggning. 

Nånå, nu ska jag försöka sova, om denna natt skulle balla ur också. 

Jag tenderar tydligen att uppdatera en gång i veckan nuförtiden. Kanske är lagom så då det inte direkt händer så mycket spännande saker i vardagen. Det har ju förvisso inte hindrat mig förr, alltid hittar man väl något man kan filosifera om. 

Det är ju lite synd att jag funkar så i det normala livet också. Att jag typ fegar i det sociala när det sker IRL. Eller när man är fler än en person, trots att jag känner samtliga personer sedan innan eller att samtliga personer är relativt harmlösa. Jag får typ en spärr. 
Ungefär som att min hjärna resonerar som så att om folk har någon annan att konversera med så konverserar dom hellre med den. Medan om man bara är två, dvs jag och någon annan så är jag inte lika återhållen. Kan det verkligen funka så? 
Sen har jag ju andra sociala problem också, som att jag inte ställer "mot"frågor eller för samtal särskilt väl när det är kallprat. Får jag ett ämne att tycka till om så brukar jag väl kunna förmedla åsikter iallafall, och erfarenheter. 

I slutet av förra veckan hände väl inte jättemycket, onsdag var ju senast jag uppdaterade. Torsdagen och fredagen fortflöt. På lördagen åkte vi in till Umeå på ett swapmeet, bara bildelar. Roger hittade ingenting han blev sugen på och jag fick mest hålla efter ungarna. Sjukt mycket folk dock. Såhär i efterhand så tänker jag att jag borde tagit tillfället i akt och låtit Roger gå ensam på "loppisen" och själv (med barnen såklart) smitit iväg på MM överskott. Mest för att jag insåg att vår basilikakrydda är slut igen och på vanliga livsmedelsaffärer säljs inte basilika i något större än en vanlig kryddburk. 
Efter att vi varit klart i det underjordiska garaget åkte vi vidare till ett annat garage och hängde där en stund så herrn fick lufta bilsnacket med andra kunniga och intresserade. Efter det åkte vi dock hem, vi hade passerat lunchtid och fram till middag fes vi mest bara på i soffan och gjorde oss i ordning. På lördagskvällen var vi nämligen bortbjudna på middag. Roger kände dom (eller han?) litegrann sen tidigare pga gemensamma intressen. Så en anings nervös innan var jag, för vad exakt vet jag ju inte men ... 

Kvällen flöt iallafall på, supergod mat och supertrevligt sällskap. Jag hoppas att jag inte skämde ut mig. Eller gjorde ett dåligt intryck. Skapat osämja för alla framtid typ, lite jobbigt när man bor på samma kvarter. 

På söndagen vaknade jag upp med huvudvärk, som vanligt efter att Roger tagit sig en öl eller två. Nä, jag tror faktiskt det beror på att jag spänner mig omedvetet i nya sociala sammanhang. På grund av att jag gärna vill bli omtyckt men också är medveten om mina sociala icke skills. Mina sociala tillkortakommanden. Ungefär. Det låter jättelöjligt, men samtidigt, vem vill inte bli omtyckt? 
Jag tror väl inte att jag någonsin (med undantag såklart) blivit direkt ogillad.. jag har bara varit den där konstiga som inte säger så mycket. Bra beskrivning. 

Igår försökte jag städa en aning för att inte behöva känna att det är kaos överallt. 
Och idag har jag lämnat Svante på dagisjobb, varit på BVC och hämtat Svante från dagisjobb. Sen åkte vi ut mot Skeppsvik och hade lite playdate med mina jobbarkompisar + barn. Svante somnade utan bråk redan efter bolibompa så jag tror att han fått busa av sig rejält idag. Funderar på om jag ska följa hans exempel och gå och sova snart. En vacker dag kanske man vaknar utvilad.

Jag känner mig så vansinnigt sliten i kroppen. Alltså typ träningsvärkaktigt fast jag typ utför minimalaste fysiska aktivitet. Jag undrar vad det beror på. Det känns ju inte som att man borde bli såhär mör av att bära runt på en åtta kilos liten klump. Men man kanske blir det. Jag kanske har förträngt hur det var när Svante var liten. 

Det har jag förvisso gjort med det mesta. Jag minns knappt någonting om hur man gjorde någonting. Övergå till vanlig mat, hurdå? Smakportioner, what? Sluta amma, I do not know? Hur gör man, vad gör man? 

Idag har jag varit och lämnat blodprover på hälsocentralen. I maj förra året fick jag en förvarning om att jag nu i mars skulle bli kallat att lämna prover för kontroll av sköldkörteln då jag hade problem med den under graviditeten. Och nu vill man ju då kontrollera om problemen kvarstår, eller alltså om det var ett problem som uppstod med graviditeten och därmed försvann när graviditeten var över eller om det är ett icke gravidrelaterat problem. Så det ska bli lite spännande och se vad proverna säger. 
Snabbaste besöket på hälsocentralen dock. Lämnade Svante på förskolan och gick till hälsocentralen så jag var där kanske 15 minuter innan min tid. Hann knappt sätta mig i väntrummet så fick jag komma in, ta av mig jackan, sätta mig i stolen och sen var det typ klart. Jag brukar vara svårstucken, men den här sköterskan.. eller vad kallar man en manlig sköterska? Iallafall, han bara drog åt stasen - hårdare än någon annan nånsin gjort - och tog provet och sen var det klart. Typ 30 sekunder. Jag var hemma igen innan min tid ens skulle ha börjat. Då känns det ju som att man har "vunnit" tid. 
Han jobbar väl förvisso med att enbart ta blodprover, men jag var imponerad.

Sen har jag mailat skatteverket för att få veta hur jag ska reda upp det som försäkringskassan ställt till med. Jag har ju fått veta att jag ska skicka in till skatteverket, och vad jag ska skicka in. Men inte direkt hur eller när eller.. sådär. Ska det skickas till en postlåda, vilken adress? Kan man maila och i så fall vilken adress? Påverkar det här hur jag ska deklarera eller kan jag bara skriva under? .. Fortfarande lite lätt irriterad över att det blir mitt problem för att dom har gjort fel. Nå, inte bara lätt irriterad. Det är typ det värsta jag vet, att behöva göra saker för att andra är okapabel/inkompetent eller liknande. Inom 8 dagar kan jag få svar, yay! 

Nä, man kanske ska passa på att gå och sova.