När jag var 15 år, när vi skaffat bredband och jag fick sitta på internet flera timmar i sträck, så började jag prata med en kille. Han var 5 år äldre än mig, mogen (tyckte jag då) och ... inte helt avskyvärd. Jag blev kär. Och jag trodde att han gillade mig tillbaka. Det kanske han gjorde, det vet jag inte, men det mesta talar för att jag bara var naiv. Förmodligen mer kär i själva "förhållandet" än i honom.
Och det var ju inget förhållande på riktigt. Vi träffades ju aldrig, vi pratade några enstaka gånger på telefon. Vi hade en relation över MSN. I efterhand så kan man ju tänka att det var bra nog patetiskt. Jag var ju ändå ganska smart, förnuftig och tycker väl att jag är det fortfarande. Men jag envisades med att jag var i ett "förhållande". Avvisade killar som bodde närmare, som faktiskt kanske på riktigt ville och kunde ha ett riktigt förhållande. Ett helt år tog det, innan jag fattade att det inte skulle funka. Att det aldrig hade funkat. Att jag ville det lite för mycket för mitt eget bästa att jag börjat inbilla mig saker.
Min första kärlek. En 20 årig alkoholist 78 mil bort.

Men var är väl den första kärleken mot den stora kärleken, som jag upplever just nu. Den stora kärleken som man vill göra allt med. Och med allt, så menar jag allt.

Han alltid saknar, och alltid kommer hem till. Han man vill skapa ett hem med, äga ett hus med. Han man vill ska vara far till ens barn, som man vill uppfostra ett barn med. Han som man aldrig kan vara arg länge på, oavsett om man vill eller inte. Han som alltid får en att skratta.
Mannen man älskar, som man vill tillbringa resten livet med.

Den kärleken klår den första 1000 gånger om.