Jag funderar mycket när jag är uttråkad. Och när jag är irriterad. Hittar på konversationer i mitt huvud. Jag ska säga det och då svarar den personen det och då jädrar i min lådda kommer det att hända stuffs. Ibland är det bra saker jag funderar på, ibland mindre bra. Lite jobbigare saker. Ibland är det saker jag skäms över. Ibland är det saker som andra borde skämmas över.

En sak jag funderat mycket på, av och till är det här.

Mitt mest framträdande minne från skoltiden i Burträsk, det som satte sig mest av allt värdelöst dravel som lärarna spottade ur sig, är när en av mina lärare berättar för mig att ingen kommer att komma ihåg en om man inte gör sig hörd.
Jag minns inte exakt vem av lärarna det var (förmodligen Ulla-britt) eller i vilket sammanhang (förmodligen utvecklingssamtal eller nåt sånt). Men just det där har satt sig. Ingen kommer ihåg dig, om du inte gör dig hörd.

Det räcker alltså inte med att bara göra bra ifrån sig. Man måste vara jävligt högljudd också. Förmodligen är det väl därför det har hängt med. För jag är inte så livlig av mig, jag är inte högljudd och vill oftast inte höras. Gör det mig osynlig? Går jag obemärkt förbi? Om jag dör imorgon, kommer ingen att komma ihåg mig om ett år då?

Det är väl ändå ens handlingar som gör en ihågkommen, inte hur ljudligt man gör dessa handlingar?
Och sen kan jag tillägga, till alla som tycker att jag är en tyst liten mus i skamvrån. Vill jag höras, då gör jag mig hörd. Om ingen lyssnar de få gånger det händer så är det väl deras förlust.