Vi har känt varandra i snart 17 år.
Det hela började med att jag var hos min mormor, och var ute och lekte i lekparken nedanför. Och hennes mormor tyckte att hon skulle gå ner och leka med mig. (Våra mormödrar känner varandra). Hon kom ner och sa hej. Och jag sprang livrädd upp till mormor. (Rätta mig om jag har fel, men jag har för mig att det var så?)

Och nu har vi varit bästa vänner i 17 år. Vi var praktiskt taget oskiljaktiga i skolan. Såklart hade vi väl våra dispyter, och perioder då vi inte umgicks lika intensivt. Perioder då vi försökte umgås med andra också. Det gick sådär. Det slutade med att vi började umgås. Till skolan. På skolan. Efter skolan. Långt in på nätterna. (Det här var förstås först när vi gick i sexan eller nåt sånt).

Vi pratade om allt. Vi pratade om inget. Vi såg filmer som ingen av oss egentligen hade nerverna att se. Åt alldeles för mycket onyttiga grejer.

Vi umgås inte så intensivt längre. Kan gå flera månader mellan gångerna, av förklarliga skäl. Men när vi träffas är det som att ingen tid har gått. Vi pratar som om att vi sågs i förrgår. Är lite tantiga, skvallrar runt köksbordet. Minns tillbaka på svunna tider.

Vi vet alla vem min bästa vän är. Los Chrillos.