Mitt favoritminne
Den här förstår inte jag riktigt. Hur vet man om något är ens favoritminne?
Jag tänker inte tillbaka så ofta på en lycklig tid i mitt liv, eftersom jag tycker att jag har varit ganska jämn i humöret. Det går ju alltid upp och ner såklart, men det finns ingen tid som jag har varit överdrivet lycklig. Inget minne som jag särskilt gillar mer än alla andra minnen.
Sen är det ju mycket man har glömt bort. Oftast kommer jag ihåg jobbiga saker, som t ex när jag hade den där "pojkvännen" över internet och skulle på Augustibuller. Han bodde alltså 12 mil bort, men ville inte ta sig tiden att komma och träffa mig. Det var väl ungefär då jag insåg att jag var naiv.
Sen när jag tycktes se honom på samma festival, och han (om det var han) såg på mig och sen försvann.
Eller när vi åkte till Göteborg, på West coast riot. Upplevelsen var fin, faktiskt helt toppen, men samtidigt med blandade känslor eftersom jag gjorde mina föräldrar både besvikna och arga då jag bokade biljett bakom ryggen på dom och bara sa att jag ska åka. Jag ansåg att jag hade den befogenheten då det var året jag skulle bli myndig.
Eller, när vi var till Stockholm. Husbilade till Stockholm, och gjorde stan ensamma. Maj 2006. Tog tunnelbanan kors och tvärts bara för att det var kul och det var "gratis". (Vi hade alltså ett turistkort som man fick åka på hur mycket man ville). Gick på skansen. Gick på Gröna lund. Träffade Andreas. Åkte flygande mattan och höll i oss för glatta livet eftersom spärren stannade vid personen som var störst.
Gick runt, runt, runt och åkte skeppet 1000 gånger i rad eftersom det inte var någon annan som åkte den. Gick vilse i skogen bredvid campingen vi bodde på. Blev dissade av "han som hellre såg tv". Dissade smsen från min dåvarande pojkvän. Berättade situationen för Andreas som helt och hållet höll med om att det inte lät... friskt?
Eller när vi var på Augustibuller en annan gång. Upptäckte att Oskar's Dinner hade stängt igen. Första året vi var där blev vi ju som tjenis med ägaren då jag hade min antinazitröja. Han dekorerade våra pizzor extra fint och frågade hur maten smakade då vi var klara. När vi spenderade en stor del av tiden mellan akterna i parken utanför Oskar's dinner och tog kort på en kille som stirrade på oss från en bänk på andra sidan. Och på oss själva. Och på trädet. Och på allt ungefär. På bilden som kommer nu upptäckte vi först när vi kom hem att det satt någon under det trädet också.
Jag tänker inte tillbaka så ofta på en lycklig tid i mitt liv, eftersom jag tycker att jag har varit ganska jämn i humöret. Det går ju alltid upp och ner såklart, men det finns ingen tid som jag har varit överdrivet lycklig. Inget minne som jag särskilt gillar mer än alla andra minnen.
Sen är det ju mycket man har glömt bort. Oftast kommer jag ihåg jobbiga saker, som t ex när jag hade den där "pojkvännen" över internet och skulle på Augustibuller. Han bodde alltså 12 mil bort, men ville inte ta sig tiden att komma och träffa mig. Det var väl ungefär då jag insåg att jag var naiv.
Sen när jag tycktes se honom på samma festival, och han (om det var han) såg på mig och sen försvann.
Eller när vi åkte till Göteborg, på West coast riot. Upplevelsen var fin, faktiskt helt toppen, men samtidigt med blandade känslor eftersom jag gjorde mina föräldrar både besvikna och arga då jag bokade biljett bakom ryggen på dom och bara sa att jag ska åka. Jag ansåg att jag hade den befogenheten då det var året jag skulle bli myndig.
Eller, när vi var till Stockholm. Husbilade till Stockholm, och gjorde stan ensamma. Maj 2006. Tog tunnelbanan kors och tvärts bara för att det var kul och det var "gratis". (Vi hade alltså ett turistkort som man fick åka på hur mycket man ville). Gick på skansen. Gick på Gröna lund. Träffade Andreas. Åkte flygande mattan och höll i oss för glatta livet eftersom spärren stannade vid personen som var störst.
Gick runt, runt, runt och åkte skeppet 1000 gånger i rad eftersom det inte var någon annan som åkte den. Gick vilse i skogen bredvid campingen vi bodde på. Blev dissade av "han som hellre såg tv". Dissade smsen från min dåvarande pojkvän. Berättade situationen för Andreas som helt och hållet höll med om att det inte lät... friskt?
Eller när vi var på Augustibuller en annan gång. Upptäckte att Oskar's Dinner hade stängt igen. Första året vi var där blev vi ju som tjenis med ägaren då jag hade min antinazitröja. Han dekorerade våra pizzor extra fint och frågade hur maten smakade då vi var klara. När vi spenderade en stor del av tiden mellan akterna i parken utanför Oskar's dinner och tog kort på en kille som stirrade på oss från en bänk på andra sidan. Och på oss själva. Och på trädet. Och på allt ungefär. På bilden som kommer nu upptäckte vi först när vi kom hem att det satt någon under det trädet också.
Och året efter det, 2007, träffade vi Micke i samma park. Han sa då att jag såg ut som Guds barn, då jag hade vit skjorta (samma som på bilden ovan) och korset jag fick när jag konfirmerade mig. Halsband alltså. Och jag satt tyst på min del av bänken och knäppte väl händerna eller något. Det var väldigt Gudabarnslikt. Tydligen. Om man bortser från det lila håret jag hade då också.
Väldigt stylish med turkosa naglar till.
Kommentarer
Trackback
