Jag har länge, länge, ansett mig vara vuxen.

Jag har bott hemifrån större delen av mitt liv sedan jag fyllde 16år.
Jag har varit full. Jag har insett att det inte är så jävla roligt, det här med att vara full.
Jag har blivit bedragen, stampad på. Grundlurad.
Jag har varit deprimerad. Men jag har rest mig.
Jag har varit olyckligt kär. Men jag har också varit lyckligt kär. Lycklig.
Jag har varit på smällen. Jag har gjort abort.
Jag har testat sånt som man inte borde testa, och träffat folk som man inte borde träffa.

Jag hade mitt första jobb sommaren innan jag skulle fylla 15år.
Jag har sagt ifrån. Jag har varit tyst. Jag har vägrat. Skolkat.
Jag har tagit körkort. Förbrukat en bil. Införskaffat en ny.
Jag kan laga mat. Fålla upp gardiner. Använda ett strykjärn.
Jag kan tvätta. Städa. Byta däck på bilen.

Jag har ett fast arbete. Jag har haft ett förhållande i 4½år.
Jag har bott med samma människa i två år.
Vi har tittat på hus. Införskaffat ett lånelöfte.

Men jag klarar inte det allra vuxnaste.
Kliva upp i tid, inte sova bort hela dagen.
Och dricka kaffe.