Seriöst. Ett stort hus. Ensam. Skenande fantasi. Det är fan ett under att jag inte har dödat mot själv än. Jag hör saker som förmodligen är blåst, bil, katt, fläkt eller nåt annat naturligt.

Det kan också vara så att ljuden bara finns i min lilla skalle. Och att ljuden ekar omkring där. För var man en gång börjat inbilla sig så är det förbaskat svårt att sluta.

Första helgen Roger var borta sökte jag igenom huset. För att vara säker. Jag hade ju sovit en stund, och ytterdörren var ju inte låst. Och jag tror hjärtat slutade slå 5 gånger för att det var mörkt och jag inbillade mig att nån yxmördare skulle hopp fram. Jag hade dessutom såklart tagit ur linserna, så alla skuggor var ju bovar. För såna kryllar det av här i Sävar. Särskilt i vår källare.

Ikväll var lampan i duschrummet tänt och dörrarna stod inte så som de brukar. Såklart skenar fantasin iväg, även om det finns en bra förklaring och dom var förmodligen lika igår men så tänkte jag bara inte på det. Lampa. Glömde jag säkert släcka igår, även om jag brukar vara petig med sånt.

Ja. Den som vill döda mig kan ju bara komma och knacka på fönstret så dör jag nog. Det perfekta brottet, för det skulle ju se ut bara som att jag fick en naturlig hjärtattack.

22år gammal visserligen. Men jag väger ju mer än man ska. Och det finns ju i släkten också.

Nä jag kanske ska sova så jag slipper oroa mig i onödan.