Jag vet inte vad som flög i mig.

Först jobba i 8½ timme. Storhandla grönsaker, frukt och rotsaker.

Och sen dänger jag iväg och går 8,5 km.
Mina ben känns sådär lagom möra.
Halvvägs ångrade jag mig. Dels var det kallt, och det började bli mörkt. Men det gav ju inget att vända och jag kunde inte gena heller. Det var då jag kom på varför jag alltid går i Sävar. I samhället.
För det finns möjligheter.

Möjlighet att korta ner rundan om jag, t ex skulle få ont i knät.
Möjlighet att förlänga rundan om jag känner mig superhurtig.
Inte bara bestämma att idag ska jag gå ihjäl mig.

Men å andra sidan är det ju bra för mig.
Kanske försvinner det några kilo. Det är det vi hoppas på.
Jag vägde mig nämligen i  morse. Gud hjälpe mig.