Jag slutade gruva och tog mig i kragen och kastade mig själv ut genom dörren. Och det blev två varv runt området, som jag brukar kalla det. Runt alla kvarter som tillhör området på den här sidan ån. Det blev alltså en promenad på 6 km. I ganska måttlig takt. Jag gick och filosiferade, tänkte och tankarna spann iväg åt alla möjliga håll.

Det knastrade inne i skogsdungen där rådjuren brukar hålla till och jag ryckte till. Rådjur är söta, men på kvällen är alla djur hemska. Jag blir till och med rädd när jag ska plocka in katterna när jag är hemma hos mamma. Så fort något rör sig så dör jag lite grann. Även om jag  borde veta att det bara är någon av kissemissarna.

I slutet, eller hela andra varvet kan man nog säga, tänkte jag på döden. Mh, vilket roligt tankeämne att promenera med, inte alls deprimerande eller så. Jag insåg att jag garanterat kommer att brya ihop, gå under, om någon av mina nära dör. Jag hoppas bara att det finns någon då som kan dämpa mitt fall.
Men, vi hoppas alla att det inte kommer att ske något sådant inom den närmsta framtiden. Gärna inte förrän på 10-15 år, om jag får säga det själv.

Mormor blir 75 på måndag. Hon är ett aprilskämt. Och hur mycket jag än skulle vilja det så kommer hon inte att leva föralltid, även fast hon är värsta stålkvinnan. Jag hoppas på minst 5 år till.