Jag känner att jag ältar ganska mycket. Jag fortsätter att dra upp saker som borde vara historia. Saker som hände för flera år sedan. Men jag känner att det hjälper mig, på nåt sätt. Jag förstår mig själv lite bättre varje gång. Det får mig att må bättre, att få gå igenom skiten lite nu och då. Som någon slags sen bearbetning. Terapi.

Högstadiet, var ingen solskenshistoria. Lärarna sög och jag hade inte mycket till övers för dom andra eleverna. Några få undantaget, givetvis.
Jag valde att söka mig till gymnasium utanför Skellefteå kommun. Luleå, och umeå. Givetvis som alla förstår så hamnade jag i umeå. Träffade nya människor, inte så många men några. Ingen Burträskare. (Tjoho!)
Träffade en kille. Blev olyckligt kär. Blev tillsammans med hans kompis istället (wtf elin?). Kräket, som jag nämnde i inlägget innan. Lurken från Flurken. Massa skitsnack och bara... bajs.

Kom ut på andra sidan som en bättre människa. Klokare. Äldre. Av någon oförklarlig anledning så lät jag honom ta del av mitt liv i lite mindre än ett år innan jag sa tack och hej leverpastej, jag vill inte se dig mer.

Och det är väl den tiden jag behöver terapi för. Högstadiet till 2008.
Sen träffade jag en bra karl. Fick ett jobb. Flyttade hem till Burträsk. Fick jobb på Maxi. Flyttade till Sävar. Har mina små mitt i livet kriser, men allt som allt är ju livet ganska jäkla fantastiskt!