Let's not wait for the future to knock on our door

To do what we can do now and not tomorrow

Let's cut into the flesh of our own

Just to see what we're made of

...

Jag kom att tänka på en sak häromkvällen. Som kanske kommer att låta jättekonstig, men samtidigt så gör väl inte det något. Hela innehållet i den här bloggen är konstig, jag är konstig. Och bara (eller ska jag skriva hela!!!) 3 personer läser den. Till och från. Mest från. 

Jag har kommit till insikt att jag inte har så många kompisar. Alltså på riktigt. Jag har gått dagis/skola/gymnasium i ungefär 14 år. Jag har i runda slängar haft 80 klasskamrater. Jag har spelat fotboll, varit med i ett lag liksom. Eller "lag"?  Haft 4 olika jobb. 

Men efter alla år, alla människor, så känner jag inte direkt många. Alls. Jag har 3 personer som jag träffar, umgås med. En från varje stadie i mitt liv typ. En från grundskolan. En från gymnasiet. Och en från nu. 

Och jag vet att jag kanske inte är intressantast. Jag är lite som Ann Westin, "har inga gemensamma intressen med någon". Jag kan vara ganska osocial. Trivs inte jättebra men mycket folk. Jag är inte hittepåarn heller. "Yo, vi gör det här! Sjukt kul!" 

Jag vet inte hur folk gör när dom lär känna nya människor. Jag vet fasen inte hur man umgås. Typ. Men jag är lite av en ensamvarg. Ensam är stark. "Vem behöver nån som behöver nån" liksom? 

Jag jobbar på ett ställe med typ över 130 anställda. Antalet gånger jag hängt med någon/några av dessa, under mina tre år där, utanför arbetet utan att räkna personal-/avdelningsfest kan jag räkna på en hand. 

Antalet gånger jag träffat mina klasskamrater, utöver dom två jag träffar kontinuerligt, sedan vi gick ut går räkna på en hand... Om du hugger av två eller tre fingrar. 

Men... Jag är ju som sagt inte den sociala typen. Sträck ut en hand och finn en hand i din-typen. Jag är mer en sån som underhåller sig själv. Man blir kanske så efter 15 år i skogen. Men det är fan ganska tragiskt. I'm gonna die alone. 

Skärp dig Elin!