Jag är rädd för att "gå in i väggen". Att faktiskt gå in i väggen kan jag göra nu och då, främst när jag inte har linser på mig.

Men jag är rädd för att bli utbränd. På jobbet har dom länge sagt åt mig. "Bränn inte ut dig Elin" och jag har väl mest viftat bort det, fnyst/skrattat och sagt "nädå, kommer aaaaaldrig att hända", som om att det vore absurt.

Också googlar jag av en händelse på utbrändhet och symptom och kanske råkar göra ett litet test (jag fick 25 och man bör inte ligga över 14). (Men det beror ju hur man räknar också).

Så helt jätteabsurt är det väl inte. Det kan hända även en som är "bara" 23 som "bara" har ett jobb - som inte är jobbigt att gå till. Det kanske är ännu mer risky då?

Jag har sovit dåligt på senaste tiden, och fått dålig balans. Var ju nära att trilla nerför berget när vi plockade blåbär. Höll på falla utför trappan då jag skulle ta på mig skorna en morgon. Kan stå helt still, eller gå för den delen, och plötsligt så börjar golvet luta. Från och till svårt att koncentrera mig på saker.

Lättirriterad, som går över snabbt. Känner sig ibland otillräcklig, ganska kass och dålig.

Allt kan ju betyda något helt annat också. Kan bara vara slumpmässiga symptom på olika saker.

Men de är också symptom på början av en krasch. Och även om jag tycker att jag är duktig på att pausa i mitt arbetande så kanske jag borde lugna mig lite.

Inse att man inte behöver göra allt själv, och att allt kanske inte behöver göras samtidig. På en gång, direkt.

Men.
Det är svårt när man inte direkt kan prioritera bort saker som är viktiga heller. Saker som måste göras. Nu. På en gång.

Jag är ju mer typen som biter ihop och ser glad ut, gnäller lite men inte kräver så mycket.

Tur jag tar en vecka ledigt nästa vecka. Och åker bort. Då kan jag verkligen inte jobba med nåt. Men desto mer måste jag kanske jobba innan.