Ikväll så har jag det fredagsmys här hemma. Ensam visserligen, men det är ganska mysigt ändå. Jag har tänt nästan alla ljuslyktor jag har i vardagsrummet. Vilket är endel, 20 ljus har jag tända. Så det börjar bli lite varmt här nu, också kan jag inte riktigt slappna av heller för jag är så rädd att det bara ska säga "swoosh" i gardinen eller liknande.

Lugnet jag känner dock, inombords. Helt fantastiskt. Nästan så att jag borde släcka ljusen ifall jag skulle bli så lugn att jag slocknar. Man kan ju aldrig vara säker. Också börjar det, som sagt, bli lite väl varmt här.

God middag blev det idag också, älgfilé med pomamoresallad. Huuur gott är inte det? Och filén blev nästintill perfekt. Lite väl röd "längst fram", men dom bitarna tog jag då i matlåda så att jag kan micra dom några sekunder imorgon och få perfekt resultat.

Min andra hälft, babe, däremot, tyckte att dom var lite väl lättstekta. Så han skickade in sina bitar i micron, drog igång på full effekt 5 minuter och gick och satte sig vid datorn. Mästerkocken. Alla sätt är bra utom dom dåliga så att säga, och genomstekt blev det ju.

Nu ska jag gå och köra något annat i micron. Hallon. Och till det serveras kesella med smak av vanilj. Vårt nya nyttiga liv har börjat i veckan, och det har väl inte gått jättebra för min del.. alla dagar. Ska bli intressant att se på måndag ifall det har skitit sig totalt.
Jag måste bättra på min självbehärskning iallafall. Kanske försöka att tränga bort bortförklaringarna och bara snöra på mig promenadskorna och försöka hitta tillbaka ut i gåggingspåret.

Min största rädsla, och största bortförklaringen, är ju faktisk mörkret. "Slingan" jag körde i våras ligger ju mestadels i skog. Och jag är ju så fjompig när det gäller sånt. Mörker + skog = ingen elin. Vill nån skrämma ihjäl mig så passar det bra att bara prassla i skogen när jag passerar då det är mörkt ute.
Vad fan, jag blir ju till och med nervös då jag kör bil i mörker på en väg omgiven av skog.


Frågan är ju var den här rädslan har kommit från, för jag är ju uppvuxen mitt på en åker omgiven av skog. ca 17 år totalt har jag bott i skogen, störredelen av året omgiven av mörker. Tycker ju att man borde vara härdad. Nä, jag ska vara ärlig - jag var rädd redan som barn. När jag slutade före min bror och kom hem och var ensam från 2 till ... 4 typ, så låste jag in mig på toaletten och satt där inne (det fanns inga fönster där) tills någon kom hem.

Hahaha, jag vågade alltså inte ens vara i huset själv när det var mörkt ute. Fjant. Det är ju helt otroligt att jag lever idag. Men väldigt bra att vi inte köpte ett hus i närheten av skogen!