För 16 dagar sedan kom han, min älskade, med dunder och brak men särskilt bråttom hade han inte förrän han bestämde sig att komma ut. Min lilla älskade son, värd varje smärta i världen! 

På tisdagen skrotade vi ju saapen. Och fick i ordning sovrummet, helt klart. Flyttade över sängen, spjälsängen, bäddade och gjorde fint. Mmsade mamma som senare berättat att hon sagt till mormor att nu torde det väl ske. 

Sov i nya sovrummet, några timmar iallafall. Blev inte mycket sammanhängande sömn då vi hade ett flertal flugor som varvade runt. Huvudet, tån, upp, ner, bzzz. En sån fluga som låter när den flyger. 

Halv åtta klev jag upp (23/7) och hade lite ont i magen. Sen försvann det. Och kom tillbaka. Gick och la mig igen men kunde inte sova. Klev upp, började smått inse att det kanske var allvar och bestämde att jag nog borde betala räkningarna. 

Vid den här tidpunkten så var det 3-4 minuter mellan värkarna. La mig på soffan och grät en skvätt och klockade värkarna. Jo i genomsnitt 3 minuter. Bäst att man ringer då kanske.

"Hur känns det?" 

Ja ungefär som att den har bestämt sig. 

Vi var välkommen in på kontroll. Vi hade ingen brådska, vi trodde att det skulle bli "ja nä ni får åka hem igen och vänta ytterligare". Vi åkte förbi Green zone (Statoil ersboda) och Roger köpte lite käk och godis och dricka, och en korv till mig. Vilket ju var tur, jag hade inte ätit frukost än och senare skulle jag inte ha så mycket tid, ork eller intresse för mat. 

Ett kom vi till förlossningen, jag fick kissa i en kopp och vänta. Hade äggvita (tror jag?) i urinen. Och sen kom en barnmorska och klämde och kände litegrann. 

"Men kära lilla vän, du är ju öppen 8cm! Vilken kämpe du är!". Finlandssvenska, en väldigt trevlig kvinna. Vi blev inskrivna direkt, 13.35 enligt journalen. 

Roger gick och parkerade om bilen, medan barnmorskan spräckte hinnan. Tog fostervattnet eller vad man brukar säga. Och sen hände inte så mycket mer. Mina 8 öppna centimeter krympte, vilket är normalt när vattnet gått, men värkarna blev inte intensivare, inte tätare utan det var samma nivå. 

Kissnödig som aldrig förr, med förbud att resa mig ur sängen. Lilleman låg högt upp fortfarande och hade jag ställt mig hade navelsträngen kanske "ramlat ner" och kommit i kläm eller virats runt eller så. 

Jag kan säga att det är ganska plågsamt att ha värkar och måsta hålla sig. Och ingen förstod väl riktigt hur kissnödig jag var förrän det gjordes ett till ultraljud för att se var bäbis låg. Högt upp. 

Det var väl kring fyra-femtiden tror jag, man kollade bebis läge insåg att jag typ höll på explodera och att eftersom blåsan var så fylld så var den som i vägen så bäbis inte kom mer ner. 

Så, förlåt för informationen, man tömde mig - eftersom jag fortfarande inte fick ställa mig upp, och satte sedan värkstimulerande dropp. Och fram tills nu hade jag klarat mig på att bara vara blåsmongo. Alltså jag tog mig genom värkarna med andning, men nu - när jag insåg att det skulle bli värre - och tätare - så bad jag om lustgas. 

Resten av aftonen var jag alltså hög, och minns väl inte jättemycket. Det gjorde ont, det tog aldrig slut, och jag tror att jag kanske däckade emellanåt för att jag minns faktiskt inte mycket alls. Men jag hade inte klarat det utan Roger. I min lilla lustgasdimma så var det i princip bara han jag hörde. Och han bestämde att jag hade haft nog ont när det fortfarande inte hänt så mycket klockan nio. Då blev det satt epidural, vilket var en fis i rymden motför smärtan jag hade annars. Jag hade ju inte velat ta den, då det lät så sjukt otäckt med nål i ryggen. Det är ju så mycket som kan gå fel om det blir fel.

Sen fortsatte smärtan, jag var nära på att ge upp ett flertal gånger. Men sen, när krustvärkarna väl kom igång så gick det fort. 2.45 började krystvärkarna, 03.04 var han ute. Efter ungefär 20 timmar. 20 långa timmar.

Ganska medtagen, inte särskilt skrikig och pigg. Men han hade fått kämpa på ganska mycket han också. Dessutom bajsade han i vattnet på vägen ut. 3805g och 52 cm lång. 

Sen blev det lite syjunta, innan jag fick vila och duscha och åka vidare till bb. Det kändes som att jag blivit överkörd av ett godståg som sedan backat tillbaka över mig. Jag hade ont på ställen jag inte visste att man kunde ha ont på, och det var ju ett rent äventyr att gå på toa dagarna efter. 

Vi bad om att få åka hem tidigare, eftersom det var hög belastning och Roger inte fick stanna för natten. Så på fredagen fick vi åka hem, för att komma tillbaka på lördagen för det obligatoriska provet.  Pku tror jag det heter, man testar för ovanliga sjukdomar.. Typ. 

3500g vägde han då, och var dessutom lite gul. Så vi fick komma tillbaka igen på måndagen, då han var mindre gul och hade gått upp till 3758g. Vårt lilla matvrak. I måndags på BVCinskrivnignen vägdes han igen, 4070g, så han är ju inte svältfödd för fem öre ^ 

Äter, sover och skiter är det han gör på dagarna. Är vaken när mamma behöver det som minst, och äter och äter och äter. Jag brukar säga till honom att "det är tur du är söt". 

För det är han. Världens sötaste lilla Svante.