Ångest

På jobbet igår respekterade vi, eller försökte iallafall, regeringens utlysta tysta minut klockan 12. Vi dämpade belysningen, ropade ut i högtalarsystemet att "med anledning av fredagens dåd har en tyst minut utlyst klockan 12. Klockan är nu 12". Och det var så påtagligt. Och då stod jag bara på lagret. Det var (nästan) helt tyst, förrutom surret från kylarna. Det var ingen som sprang omkring, det var ingen som pratade. Bara en oerhört spänd tyst minut som petade på känslorna där. 

Nu var ju ingen av mina människor där, men dom hade kunnat vara där. Och den där ovissheten innan man vet att ens nära och bekanta inte var i närheten ens blir så långdragen. Jag hade inte ens hört att det hade hänt förrän typ 30-40 minuter senare, och då var det via facebook för att någon skrev "Är alla i Stockholm okej?" och "Är i Stockholm och jag är okej". Då var jag ju tvungen att gå in på Aftonbladet/Expressen och se vad det kunde handla om. 

Sen har jag läst typ alla artiklar jag har ramlat över, och jag har gråtit över bilder, historier & filmer. Ibland är jag väldigt lätt berörd, och det här är väl en sån sak som nästan är oundvikligt att bli berörd över. När man läser om krossade barnvagnar, skadade småbarn, avlidna 11-åringar och barn som tvingats bevittna sina föräldrar / farföräldrar dö eller skadas på det sättet. 
När folk flyr i panik från en rusande lastbil (jag har förövrigt alltid varit rädd/skeptisk till stora fordon), och tror man springer mot säkerhet men istället tvingas se döda, lemlästade människor. Barn. Traumatiserande. Kaoset. 

Jag får ju typ ångest och mardrömmar av att bara tänka på det. 
Och här sitter jag och tänker på det likafullt, även fast jag har andra saker att göra. Som t ex packa färdigt. En annan sak som ger mig ångest. En annan slags ångest, men ångest likafullt. För tänk, TÄNK, om jag skulle komma till Stockholm och ångra att jag inte tog med mig en viss tröja. Tänk så fasligt. Eller tänk om jag skulle ha glömt något. För i Stockholm finns det inte att köpa. Nope. Packningen är mycket viktig. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0