Ja, vad kan man säga. Repris från förra inlägget, en månad går så jävla snabbt. Hela oktober förflöt utan något större väsen. Vi var i stockholm med jobbet, studiebesök på två stora Maxis. Lagade middag på Aveqia - fyra rätter - som ärligt talat inte var så mycket att hurra över. Jag vet inte om jag är värsta bonnlurken som inte uppskattar "fina smaker" eller vad det är för fel på mig. Till förrätt var det någon slags rödingtartar med rökt potatispuré, färsk forellrom och frystorkad soja och fancypancy. Helt okej, men ärligt ingen höjdare. 
Mellanrätten var dessto bättre, havskräfta med fänkålscréme, sjökorall och andra snofsiga ingredienser. Ingenting man tillagar hemma direkt. Och med man menar jag såklart jag. Det är ingenting jag tillreder hemma. 

Huvudrätten var jag med och tillverkade. Och det var den godaste rätten, och det är inte alls på grund av att jag gjorde den. Den var godast, men etiskt tveksam kanske ... 

Knaperstekt blodanka med färska karl-johansvampsfylld tortellini serverat med smörstekta kantareller, dekorerat med friterad jordärtskocka och syrad jordärtskocka.

En rätt svår rätt, att göra på en timme. "Vår" kock var ju nästan i stil med Gordon Ramsey också. Kändes som att han hade lite för höga förväntningar på oss. (De flesta av oss (inte jag) var rätt lulliga redan då vi kom dit, och väl där bjöds vi på champagne, och i skamvrån fanns det mer vin. I skamvrån var ju var de flesta hängde.). 
Kocken hade ju då förberett pastadegen, men vi skulle skära ankan (blodankan)(vad är det för speciellt med en blodanka var då den ständiga frågan denna kväll. Och det är här det oetiska kommer in. Blodanka är en anka som har blivit strypt till döds. Då spills inget blod, utan det stannar kvar i köttet som då blir extra saftigt). Vi skulle skära fettet på ankan i ett fint rutmöster, bryna och sen skulle dom stekas i ugnen och sen rökas. 
Vi skulle kavla ut pastadegen, fylla den med karl-johansvampcréme och vika ihop den så att det liknade något. Skulle väl vilja påstå att det var lite för många kockar till denna soppa. 4 kavlade degen - med en pastagrej. En spritsade fyllning, en kladdade ägg och jag vek ihop dom. En stod och höll i plåten där de skulle förvaras fram till kokning och 1000 pers stod och kollade på och visade ingen hänsyn om utrymme. Tydligen är det inte så svårt att göra egen pasta. Lite jobbigt bara att göra det på ett bord som är för lågt med 500miljoner som glor och under tidspress. Samtidigt lite kul. Dom tyckte mina tortellinis blev fina. Det såg ut ungefär som att nån bajsat på plåten. Men dom blev goda iallafall. 

På lördagen var vi uppe tidigt, vi skulle på green hat challenge. Kul, om man vet vad man håller på med och hör frågorna. Vi kom trea av 7(?) lag. Vårt största bekymmer var att komma på ett lagnamn. Det slutade med Norrlänningar på vift. Mitt förslag. Aptöntigt, haha! 
När vi gjort utmaningen klart, ca 11 så drog jag iväg på äventyr med min bror. Jag fick i uppdrag att hitta till mediamarkt vid kungsträdgåden, lättare sagt än gjort. Jag skulle in i nån galleria och sen var det "längst in" enligt de som vet. Längst in kan vara många olika saker. Men jag hittade tillslut och fick till och med vänta en stund på brorsan. Sen åkte vi tunnelbana, bytte till buss och förirrade mig ända ut till IKEA barkarby. (Stavning på den?). Fick några timmars kvalitetstid med brorsan, frugan och brorsonen. Och mat! Thaibuffé, my god vad god den var!. 
Sen skulle jag hem alone. Men det gick bra, jag dog inte och jag hann göra mig i ordning lagomt tills vi skulle samlas för gemensam promenad till Wallmans. Har ni aldrig varit på wallmans, så rekommenderar jag det. Det var ju något utöver det vanliga. Och vår servitör var bäst. Och .. vilken kväll. Och vilken mat! Herregud! 

På söndagen flög vi hem. 

Och nu har det gått snart 4 veckor. 
Förra helgen (inte den som nyss varit) var vi på maskeradfest. Jag och Roger. Vi gick utklädda till... bröderna Fluff. Lagomt styggt, lagomt mycket jobb. Om man bortser från dom custommadea slipsarna jag sydde i sista minuten. Jag blev askalas, drack mer än jag någonsin druckit - typ. Det blev cider, det blev minttu, det blev några främmande shots för att jag såg uttråkad ut. Jag mådde redigt dåligt dagen efter. Alltså, ruskigt dåligt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv, vad jag kan minnas, varit så bakis att jag kräkts. Då vet man att man har haft en hård kväll. 

Nånstans däremellan fick jag min andra guldkornsutmärkelse på jobbet. 

Avslutar inlägget med min absoluta favoritversion som jag inte tycks finna någon annanstans än på tuben. Jag skulle så vilja ha låten som bara låt. .