6 månader senare.
Var tvungen att läsa vad jag skrev i senaste inlägget, mitt "hej-vi-är-gravida"inlägg. Blev inte många rätt i hur jag trodde det skulle bli. Mammakläderna jag beställde blev -aldrig- använda, för att det var för varmt. Nu har jag skänkt bort dom, någon annan kanske har nytta av dom någonstans där det är sämre ställt. Jag bodde i "samma" leggins hela sommaren, inte samma som i samma, men samma sort. Som inte ens var graviditetsleggins. Jag hade två såna också, men vanliga med stretch funkade också. Så mina mammajeans förblev oanvända, denna gång också. Inte så jättekonstigt, jeans är ju inte direkt det första man tänker att man ska dra på sig när det är 35+ ute. I skuggan dessutom. 

På frågan om jag visste vad det var för kön svarade jag lite kryptiskt. Ultraljudssköterskan på rutinultraljudet sa att "det är lite svårt att se då barnet har benet sådär, men .. där det borde ha stuckit upp något sticker det inte upp något". Andra gången fick dom en perfekt bild "underifrån" och då var de nästan helt säkra på att det var en tjej. Så jag trodde ju ganska länge på att det var en tjej, medan Roger körde på "lillebror tills motsatsen är bevisad". Ultraljudssköterskorna hade fel om Svante, och rent statistiskt så får man bara pojkar i Rogers släkt/familj. 

Hur många ultraljud vi gjorde.. Två hade det blivit då vi skrev inlägget. Sen blev det ett tillväxtultraljud pga stor mage där innan midsommar, och efter det så blev det ungefär varannan vecka. Totalt... 9 eller 10 ultraljud.

Och hur jag ville att förlossningen skulle se ut. Det gick ju onekligen snabbare. Jag blev förvisso sängbunden i ett halvt dygn.. Men det blev inget städa för oss, personalen var fantastisk trots att man verkligen kan märka att dom har lite för mycket emellanåt. 
Och man kan väl påstå att det hugger lite lätt i en när man läser hur jag resonerade under Är du ofta Orolig? För att citera "Men ja, jag har varit orolig. Min hjärna resonerar som så att "vi har ju redan fått ett friskt barn, risken att det då är något fel på detta /att det blir missfall/att den dör i magen ökar"."

I lördags blev vår lilla (stora) tjej 2 månader. Jag hade tänkt hinna skriva ett inlägg då, men livet med två barn är något annorlunda motför hur det var med ett.
Maria Astrid  Elise förlöstes måndagen den 3:e September med kejsarsnitt. Planerat kejsarsnitt, för att hon var beräknad att väga 5kg (så fel dom kan ha!) och för att inte påfresta hennes huvud så mycket. Klockan 7 på morgonen skulle vi infinna oss på förlossningen, för att förlösas någon timme senare. Det blev dock uppskjutet några timmar, på grund av att ett akutsnitt som kom emellan. Strax före halv elva, eller strax efter, rullade dom iväg oss på operation. Dom satte infarter på händerna, EKG, pulsmätare och det var slangar och sladdar. Jag fick ryggbedövning (som sig bör när man ska opereras) och det är ju en speciell känsla.
Bara vetskapen om att man ska öppnas med skalpell är en speciell känsla, så hela upplevelsen var ju verkligen... en speciell känsla. Att inte kunna känna sina ben, att veta att dom liksom öppnar upp en för att plocka ut MITT barn. Att veta att nu kommer hon ut, nu är hon här. Jobbigt att inte få hålla eller se henne förrän 30 minuter senare för att man ska sys igen. Känslan när dom liksom trycker ut henne. Jag sa till Roger att det kändes som att brottas med en björn (för det vet jag ju hur det känns?). Det kändes som att någon liksom kröp in i mig för att plocka ut henne. Det var en väldigt olustig, märklig känsla, men det gjorde inte ont. Det gjorde verkligen inte ont. Det var bara.. annorlunda. Och det gick fort. Det som tar längst tid är förberedelserna innan, och sen att sy igen efter. 11.53 plockade dom ut henne. 

Vi fick ligga en stund på förlossningen, innan vi fick rulla iväg till Barn4, Neo/IVA där det för det mesta ligger för tidigt födda men där även Elise hamnade för utredning. Hon hade stort huvud, och mer vätska än "normalt". Man gjorde ultraljud på huvudet, men då bilderna blev för otydliga så fick hon göra en MR-scan också. Den fanns det inte tid för förrän på fredagen dock. Sen skulle neurokirurgen titta på bilderna och lämna ett utlåtande om vad det handlade om och hur vi skulle gå vidare efter det.
 
I tio dagar visste vi inte riktigt, och kunde inte riktigt få några svar. Men på den tionde dagen kom svaret på varför vi inte fått åka hem på en gång. Elise föddes med vattenskalle, hydrocefalus. Om jag tolkat saker rätt så måste det vara en rätt mild variant, då dom sa där att om det inte vore för den här avvikelsen i huvudet så hade vi fått åka hem. Hon har alla reflexer som små barn ska ha, hon äter, bajsar och mår liksom bra. 




Nu har ju två månader passerat. Dom första två veckorna bodde Svante med mormor (mamma). En dag bröt jag bara ihop totalt, när det hade gått 8 dagar efter förlossning. Det var en tisdag, och andra dagen vi blivit lovade ett besked. Först sa dom alltså att vi skulle få ett besked om vad det var på måndagen (efter MR), sen sa dom tisdag. När de då kom på tisdagförmiddag och sa att "på torsdag"... Det kändes bara som evigt mörker. Jag saknade Svante så otroligt mycket, och visste inte vad som var "fel" på min nyfödda och fick inte åka iväg någonstans. Eller jag fick ju åka, men hon fick ju inte följa med. Så den dagen grät jag nog hela dagen.
Dagen efter kom mormor med Svante och gammelmormor på besök och det kändes så skönt att få krama om vår stora kille. Och det kändes som han blev så otroligt stor bara över dom två veckor han var hos mormor, mest troligt för att vi spenderade så mycket tid bland alla små bebisar. 
På torsdagen fick vi diagnosen. Då släppte dom även på tyglarna och vi fick ta med henne på en barnvagnspromenad utanför sjukhuset. På torsdagen kom även farfar och hälsade på. 
På fredagen fick vi träffa neurokirurgen, som vi tyckte tog så vansinnigt lång tid på sig. Jag och Roger skämtade om att han "måste ju vara den enda neurokirurgen dom har". Vi fick information om vad hydrocefalus innebär, vad han sett på bilderna och vad som skulle ske härnäst. Vad operationen innebär, och vad den gör. 

Läkarna bestämde efter det att vi skulle få åka på dagspermission. Vi fick åka hem, och vara hemma dagtid men komma tillbaka och sova på sjukhuset på nätterna. (Jag och Elise iallafall). Det första vi gjorde var att åka och hämta hem Svante från mormor. 
På lördagen (15/9) hämtade vi hem vår nya soffa. 
På onsdagen under tredje veckan beslutades att vi även skulle få sova hemma, då hon var så stabil i syresättning och allt sånt. Och kanske mycket för att vi ändå bor så pass nära. Skulle tro att dom behövde rummet till någon annan. Vi fick låna med oss en våg, och en manick som mätte syresättning och puls. Varje morgon skulle vi ringa in vikt och huvudomfång. 
På fredagen den tredje veckan fick vi åka in för mätning och vägning. Då tog dom beslutet att det inte längre krävdes varje dag, hon behövde nog inte mätning av puls/syresättning och vi behövde bara ringa in varannan dag med mått och vikt och sen infinna oss igen på tisdagen, den 25:e - då vi blev inskrivna igen. 

Den 26/9. Operationsdagen. Efter 4:00 fick hon inte äta något. Hon fick antibiotika förebyggande - eftersom vi varit lite småsnuviga och för att storebror går på dagis. Tidigt på morgonen sattes sond och dropp för att hon ändå skulle få i sig nån slags näring. 8.15 rullades hon iväg på operation.
11.30 ungefär kom hon tillbaka från operation, och fick ligga på egen vårdsal. När vi kom in låg hon intuberad i kuvös, slangar och sladdar överallt. 
Operationen hade gått bra, och vi får ha en sköterska på rummet hela tiden tills hon har vaknat upp helt och hållet. När jag pratar med en av sköterskorna får vi veta att kirurgen är den enda som utför sådan operation. 
15:00 andas hon så mycket själv att man extuberar. Får sondmata henne vid 16tiden. Kring 19 har hon vaknat till så pass att hon ammar. Man sätter kateter och tömmer blåsan då kisseriet inte kommit igång. På kvällen kommer första bajset efter OP. 23 äter hon igen. Hon får fler doser antibiotika. Hon får alvedon. 4 på natten plockas katetern bort då hon verkar kunna kissa själv igen. 7:00 följande morgon har hon kvicknat till helt och alla funktioner är återställda. Då flyttas vi till en annan avdelning, upp till barnmottagningen. Barn 3. Avdelningen för barn med hjärtfel, neurosjukdomar och cancer. Där sover vi en natt, med den värdelösaste teven. 

28/9 blir vi utskrivna. Helt. Ingen permission. Vi får åka hem, med en lista på signaler vi ska vara obeservanta på. Listan över symptom vid shuntdysfunktion. Där står också några hållpunkter efter vägen. BVC en gång i veckan i tre månader. Ögonläkare inom 4 veckor. Ny träff med barnläkare samt en till MR 3 månader efter OP. 
Det strulade redan första veckan. Inte med shunten, men med vården. Remissen till BVC hade skickats till fel person, eller till en person som inte jobbade längre eller hade semester eller hur det nu var. Posten började komma så sent den perioden också, så vi väntade ju in i det längsta. Vi blev ju utskrivna på en fredag - vilket innebar att fredagen därpå skulle vi på BVC. Senast. Så när det inte kom nåt med posten på torsdagen så ringde Roger på fredagmorgon och var lite hård mot dom. Dom skulle kolla upp och återkomma, men vi skulle absolut få komma. Dom skulle bara hitta rätt "vårdare". Men innan tre skulle vi få komma. Vi hade fortfarande inte hört något när klockan var två, men vi gjorde oss ändå i ordning för att åka. Och precis när vi var klar så ringde dom och sa att vi skulle få komma, absolut. Typ "kom när ni vill och kan". 

Vi blev kallade till neurokirurgen efter 3 veckor. Han skulle kolla om shunten behövde ställas om och undrade hur ultraljudet gått. Vi blev lite frågande innan det kom fram att det hade missats att skickas en remiss om det, så han kunde inte göra det han skulle göra. Men han kikade på ärren (3st) och klämde och kände lite på hennes huvud och vad han kunde se så såg det bra ut. 

Annars måste jag ändå säga att det har funkat bra med vården och allt.. Hon har en shunt men annars är hon som vilken tvåmånaders liten underbaring som helst. Hon har för någon vecka sedan börja le tillbaka och ge ljud ifrån sig och om hjärtat inte smälte redan innan så gör det ju det nu. Det är klart att det kan bli lite körigt vissa dagar när man ska på hälsobesök. För två veckor sedan så hade vi Svantes tandläkare i stan, BVC hemma, sen möte med neurokirurgen följt av föräldramötepå förskolan på kvällen. Turligt nog (!) så ringde tandläkaren och bokade om till dagen efter pga sjukdom. Hade jag inte redan bokat om hans tandläkare flera gånger hade jag gjort det själv, men det löste sig ju fint ändå. 
Sen har vi nästa vecka en dag som blir lite hektisk, men då har jag sagt att Roger faktiskt får ta ledigt förmiddagen iallafall. Då ska Svante på ögonmottagningen (för han har lite dålig syn tydligen) och en timme senare ska Elise få skallen ultraljudad. På eftermiddagen ska vi på BVC med Svante, för då ska han kolla hörseln. Välbehövligt, skulle jag vilja säga. . 

Idag har vi varit på barnhjärtcentrum och kollat Elises EKG och vikt och längd och även ultraljudat hjärtat. Det gjordes inför operation för att se så att hon skulle kunna sövas och för att kolla vilken slags shunt hon skulle kunna ha. Då kom man fram till att hon hade ett yttepyttehål i hjärtat, inte ovanligt bland för tidigt födda - vilket hon räknas som, man plockade ju ut henne 10 dagar innan bf - men det ville man hålla koll på. Så det gjorde vi idag, höll koll. Det har minskat och är "obetydligt". Men vi blir kallade när hon är ca 1år, och då borde det vara borta helt. 
Efter det åkte vi till Maxi, för första gången (typ) sedan födelse. Jag var sugen på salami, och hade ett ärende på apoteket där invid. Också fick jag socialisera med lite vuxna en liten stund. Störa dom i jobbet. Nu har jag rumpnissigt ont i huvudet, och har haft det störredelen av dagen så jag ska gå och se vad barna gör. 

(Jag vet redan vad dom gör. Svante spelar spel på min telefon och den lilla sover. På golvet). 
Här kommer en bild på den lilla skönheten, tagen i lördags. 2 månader gammal.