Näst sista dagen på semestern. 

Ärligt talat så känns det så grymt skönt att kanske få tillbaka någon slags rutin, få träffa folk utanför familjen och typ prata med vuxet folk. Även om jag inte är den mest sociala människan, särskilt inte när det är flera som ska prata samtidigt. 

Dom senaste tre veckorna har inte direkt känts som semester då jag har varit ensam hemma med barnen. Sen har Svante haft besök nästan varje dag. Så också idag.

Förra helgen lämnade vi Elise med mormor och åkte sedan till Örnsköldsvik för att bada på äventyrsbadet. Sen gick vi på bio, åt på resturang, köpte godis på Hemmakväll (stort för en 7åring vars största idol är Grannen Måns) och sov på hotell.

På söndagen åkte vi lite längre söderut för att åka linbana upp och ner för Skuleberget. Väl uppe på berget fick vi ett infall och klättrade ner till "Grottan". Det var ju "bara" 300m. 300m typ stup. Jättekul. Också jättejobbigt. Nära döden upplevelse i dubbel bemärkelse då Svante råkade fälla mig då vi var påväg utför berget. Nära döden upplevelse två uppenbarade sig på vägen upp igen. Fy fan vad dålig kondition och styrka i kroppen. 

På måndag börjar jobb och skola om igen, och det känns ganska skönt. Jag har varit hemma i ca 7 veckor, med föräldraledigt och semester. Första och enda gången känns det som, för fy vilka veckor det varit. Rätt mysigt när hela familjen är hemma och lallar. Men 7 veckor är en låååång tid, särskilt när man typ varit hemma veckovis var tredje vecka med barnen pga sjukdom hela våren. 

Jag saknar den där lilla egentiden. Den där stunden på dagen där man bara kan tänka vuxna tankar, ha vuxna konversationer och slippa att någon tjatar om glass var femte minut. Bara själva resan till och från jobbet känns sjukt lockande. Tystnad. Total tystnad i 40 minuter. 

Förlåt nu måste jag avrunda, för jag har någon som är rabiat i köket för att det inte finns mackor.

Senast jag skrev var fjärde mars förra året. Precis ungefär ca en vecka innan allmänheten insåg att covid-19 kommit till Sverige, Västerbotten, Umeå kommun och att det var allvar. Jag vill minnas att det var där i andra veckan av mars som alla blev helt hysteriska och bunkrade toapapper. Som om att det är toapapper man behöver när samhället eventuellt kollapsar. 

I förra inlägget skrev jag om att Svante eventuellt behövde glasögon. Och det behövde han tillslut, i maj bestämde dom att han skulle få ett recept, trots att det var ett sånt litet synfel. Mest för att avhjälpa att det skulle bli ännu sämre. Hur funkar det då med glasögon på en vild 6åring? Inte jättebra. Det första paret höll i 18 timmar, och det är då räknat med natten också, då han inte hade glasögonen på sig. 

Sen har vi väl fått lämna in glasögonen på lagning ca 5 gånger till under det året. Nu sedan senast, vilket var midsommar, så har vi skaffat ett par nya glasögon i annat material som har hållit mycket mycket bättre. Kanske har han också blivit lite mer ansvarsfull, eller möjligen att det har spelat rätt stor roll att han ha varit hemma mer eller mindre sedan midsommar och vi har kunnat säga åt honom att lägga bort glasögonen t ex när han hoppat studsmatta. Vi väntar fortfarande på att hans ordinarie glasögon ska lagas, så det blir väl till att ringa dit och höra vad som tar sådan tid. Vi skadeanmälde där kring midsommar, så delen som ska ersättas borde ju ha dykt upp nu kan man tycka. 

Vi har hunnit vara på både ett och två besök på både vårdcentral och sjukhus. Elise är helt avskriven från kardiologen, hennes hjärta såg fint ut vid senaste besöket. Hon är inte längre skriven för uppföljningssamtal hos neuromottagningen, och besöken på vårdcentralen sker nu med ca 4-5 månaders mellanrum. Vi har fått en remiss till rehabilitering / sjukgymnast pga att hennes ena ben inte rör sig som det andra. Så förhoppningsvis kan vi får några övningar som kan hjälpa henne att röra sig lite bättre, lite lättare. Men det är ingenting som hindrar henne, hon klättrar, springer och dansar. Men hon har lite större benägenhet att snubbla. 

För strax under ett år sedan så fyllde jag 30år. Ingen större skillnad mot att fylla någonting annat tycker jag. Låg hemma sjuk på min födelsedag. Inte i corona dock. När Roger fyllde 30 i februari samma år så låg vi också hemma sjuka. Då var det innan allmänheten fick testa sig för corona, så .. vem vet. Ändå lite taskigt att behöva vara sjuk när man fyller jämnt, inte för att man direkt tänkt fira på något spektakulärt sätt. Mest bara att är det någon gång man ska få må bra så är det väl på sin födelsedag. Minst. 

Vi har faktiskt klarat oss från själva sjukdomen corona *pepparpeppar*, men det är ju rätt mycket runt omkring som påverkar en rätt mycket ändå. Psykisk stress och känslomässigt och sådär. 
Nu har vi ju genomlevt två påskar, två midsomrar och än så länge en jul och nyår med corona. Och som köttansvarig i jul- och nyårsträngseln på en av Norrlands största butiker så ska jag erkänna att jag den 14:e januari sa att "om jag inte har fått corona ännu.. så har jag antingen redan haft det eller så kommer jag inte att få det.". Som sagt, peppar peppar.
Vi kan som sagt redan ha haft det, i februari 2020, eller haft det utan symptom. Men det känns ju väldigt lite lönt att ta ett antigentest 1½ år senare.

Nu har vi ju tagit första sprutan av vaccinet, och nästa dos ska tas mitt emellan min och Elise´s födelsedagar. 2 September. Men bara för att man är vaccinerad får man ju inte slappna av. Det är ju en ständig psykisk stress när man vet att folk är dum i huvudet nå jävulskt och att man faktiskt inte kan lita på att folk stannar hemma om man har "lite ont i halsen/huvudet" eller ens håller avståndet.

Så jag har börjat inse att det kanske tar på lite mer än vad man tänker. Att ständigt gå runt och oroa sig för att någon av oss ska få det, eller ännu värre, att vi ska få det och sprida det vidare till någon som inte kanske klarar av det. 
Den senaste tiden har jag, trots semester, känt mig väldigt trött och sliten. Orkeslös. Jag vet inte om det kanske har med min sjukdom att göra, jag har ju fått höja dosen i flera omgångar. Nu får jag ju till och med äta två olika mediciner för att se om det blir bättre. Innan semestern kände jag att jag skulle behöva semester, för dom sista veckorna var väldigt intensiva med rutiner och listor som skulle skrivas och barn som var sjuka och allt möjligt. Men nu är snart semestern över och jag känner mig inte ett dugg mer utvilad än innan. Men det beror nog mest på att barnen vill mer än vad jag orkar, och att det ständigt finns en massa måsten. 

Men det kan som sagt höra ihop med min sjukdom också. Har under sommaren försökt sätta mig in lite bättre i vad jag kan göra själv, utöver medicinering, för att förbättra mitt mående. Motion är ju given, att undvika socker och sånt också. Ta tillskott och vitaminer, ja. Jo. Men så läser man samtidigt att det och det inte får tas tillsammans osv... Det är som sagt ett pågående projekt, till exempel så rekommenderas AIP kost. Men jag har bara läst lite nu och då, när andan fallit på. Sen så har man glömt det mesta. Minnet är inte riktigt vad det brukar vara heller. 

Nåväl, nu har jag fått skriva av mig endel. Blev lite taggad på att sätta mig in lite mer nu, och kanske skriva ner lite tankar och funderingar som jag kan ta upp med läkaren. Som jag för övrigt aldrig har träffat. 

Sjukt bra.