Den 13e februari var jag på vårdcentralen och lämnade blov för provtagning. Jag var egentligen där för att lämna ett prov bara, för att kolla hur läget låg med medicindosen för sköldkörteln. Men när jag väl var där så frågade jag om det gick bra att ta proverna jag hade fått remiss på också, för att kolla om jag också har anlagen som pappa har. 

Jag hade inte hunnit äta frukost, eller lunch för den delen. Klockan var 11. Sköterskan jag hade var ganska ny, iallfall på den här vårdinrättningen. Hon frågade om jag var svimningsbenägen, men jag svarade att "det har aldrig hänt än". 

Men jag blev alldeles vimmelkantig efteråt. För första gången. Kanske hade det med den tomma magen att göra. Kanske för att jag normalt tar prover direkt på morgonen och inte hinner bli så hungrig. Kanske var det för att hon stack mig och vickade runt med nålen för att hitta blodkärlet eller kanske för att jag tittade på blodet när det kom ut. Jag vet inte om jag brukar göra det, och tycker väl inte att jag brukar vara känslig för sånt. Men jag fick lägga mig ner en stund. Jag tappade aldrig medvetandet, men hela rummet snurrade. 

 

Resultatet på medicineringen har iallafall kommit. "Alla värden såg bra ut". Som vanligt. Varför mår jag som skit då, är ju följdfrågan. Eller det är ju tröttheten framförallt. Är det endast på grund av egna livsval? Att Elise sover i vår säng varje natt eller att jag är oförmögen att gå och lägga mig samtidigt som barnen när jag ska upp tidigt och jobba. Eller är det stress? Eller något annat i antågande? En lång och hård vinter och brist på utomhusaktiviteter och motion? 

 

Det andra provet har jag inte fått svar på än. Det skulle ta fyra till sex veckor att få svar på det. Det har hittills gått fyra, denna vecka är den femte. Så det närmar sig. 

Jag vet inte hur många gånger jag gått in med avsikten att skriva något, men så blir det inte av. Många gånger har jag också funderat på om jag kanske bara ska skapa en ny blogg, eller helt enkelt börja skriva en dagbok för hand. Manuellt. Med handen, en penna och ett block. Som förr i tiden. 

Typ som en skrivterapi. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva om egentligen, som jag kanske egentligen skulle behöva lufta men som jag låter bli att göra eftersom jag inte vet vem eller vilka som läser. Så att skapa en annan sida där man aldrig talar om vem man är hade ju kanske varit ett alternativ. Men en dagbok hade ju fyllt samma syfte och är tydligen väldigt bra kontra att skriva på dator. Jag tror ändå att det skulle vara bra, att börja någonstans. Skriva ner saker man känner, en sak i taget. Om stress, ångest. Skuldkänslor. Om det har hänt något som gör en glad, eller ledsen. Så kanske man förstår sig själv på ett annat sätt sedan. 

Ibland funderar jag på om man inte skulle behöva träffa en psykolog. Egentligen så tänker jag att det borde vara standard, precis som jag tycker att alla någon gång i livet skulle ha fått testa på att jobba med ett serviceyrke. Samtidigt så kan jag känna att jag som introvert inte skulle kunna förmå mig att sätta mig i ett rum med en psykolog och på något sätt tro att den här människan kan hjälpa mig på något sätt och vis. Vi fick ju frågan, när det stod klart att Elise skulle födas sjuk, om vi inte ville prata med en kurator. Men vi tackade nej, för vad finns det egentligen att prata om. Det var ju ingenting som skulle förändra situationen, det var ju redan som det var. 

 

Jag vet inte var jag vill komma med det här inlägget egentligen. 
Att jag grubblar mycket. Över saker som varit, över framtiden. Kanske inte jättekonstigt när världen ser ut som den gör. Jag skulle egentligen skriva om mitt provtagningsresultat, men jag tar det i ett separat inlägg sen nån gång.