Halvvägs in i maj
Tänkte att det var dags att uppdatera här litegrann, det var ju ett tag sedan sist. Ni är ändå ett gäng som är in med jämna mellanrum. Ska erkänna att jag är förvånad, med tanke på att det kan gå upp till ett år mellan uppdateringarna.
Senaste inlägget jag skrev var om testresultat. Testresultaten för den underfungerande sköldkörteln det vill säga, det andra testresultatet jag väntade på kom typ dagen efter att jag skrivit inlägget...
Och det visar sig att jag, till min oerhörda förvåning, inte bär på anlaget för ärftlig transtyretinamyloidos, även kallad familjär amyloidos med polyneuropati men mest känd som Skelleftesjukan, och därmed varken kan utveckla sjukdomen eller föra anlagen vidare till mina barn.
Så det känns ju skönt att slippa ha den ångesten också, när man redan är smått hypokondrisk men samtidigt inte vill vara ett större besvär för vården än nödvändigt. Hur hysterisk kände man sig inte när vi åkte in med Elise när hon visade symtom på shuntdysfunktion. Då hon kräktes med högst illavarslande intervaller (dvs dagar emellan = inte magsjuka). Man gjorde röntgen, ultraljud och MR för att slutligen sätta diagnos "huvudvärk" i journalen för att man hittade ingenting galet.
Här hemma har vi nedräkning. Först till en weekend i Sundsvall med mamma, utan något egentligt ändamål annat än att vila, äta och bara ha det gott. Bara för att det var ungefär 5 år sedan vi gjorde en sån resa, utan egentligt syfte. Annars åker vi alltid på hösten för att inhandla alla julklappar.
Sen är det, enligt mina beräkningar, 7 hela veckor kvar till 7 veckor ledighet.
Den stora frågan är ju bara... har mitt sjukt envisa sår läkt tills dess? Förhoppningsvis. Från att varken läka eller bli större har det de senaste tre(?) veckorna halverats. Och med tanke på att dom varnar för en 2018-sommar, det vill säga sjuhelvetesjävlavarmt, så hoppas jag så innerligt att det ska ha läkt så att man kanske kan doppa en tå eller två. Annars får vi fylla barnpoolen på gården så får jag köra någon slags ograciös valross-style där benet sticker uppför kanten.
Senaste inlägget jag skrev var om testresultat. Testresultaten för den underfungerande sköldkörteln det vill säga, det andra testresultatet jag väntade på kom typ dagen efter att jag skrivit inlägget...
Och det visar sig att jag, till min oerhörda förvåning, inte bär på anlaget för ärftlig transtyretinamyloidos, även kallad familjär amyloidos med polyneuropati men mest känd som Skelleftesjukan, och därmed varken kan utveckla sjukdomen eller föra anlagen vidare till mina barn.
Så det känns ju skönt att slippa ha den ångesten också, när man redan är smått hypokondrisk men samtidigt inte vill vara ett större besvär för vården än nödvändigt. Hur hysterisk kände man sig inte när vi åkte in med Elise när hon visade symtom på shuntdysfunktion. Då hon kräktes med högst illavarslande intervaller (dvs dagar emellan = inte magsjuka). Man gjorde röntgen, ultraljud och MR för att slutligen sätta diagnos "huvudvärk" i journalen för att man hittade ingenting galet.
Här hemma har vi nedräkning. Först till en weekend i Sundsvall med mamma, utan något egentligt ändamål annat än att vila, äta och bara ha det gott. Bara för att det var ungefär 5 år sedan vi gjorde en sån resa, utan egentligt syfte. Annars åker vi alltid på hösten för att inhandla alla julklappar.
Sen är det, enligt mina beräkningar, 7 hela veckor kvar till 7 veckor ledighet.
Den stora frågan är ju bara... har mitt sjukt envisa sår läkt tills dess? Förhoppningsvis. Från att varken läka eller bli större har det de senaste tre(?) veckorna halverats. Och med tanke på att dom varnar för en 2018-sommar, det vill säga sjuhelvetesjävlavarmt, så hoppas jag så innerligt att det ska ha läkt så att man kanske kan doppa en tå eller två. Annars får vi fylla barnpoolen på gården så får jag köra någon slags ograciös valross-style där benet sticker uppför kanten.
