Länsväg 364
Det blev 364:an hem i fredags. Typ a trip down memory lane, kan man väl säga. Dock inte bara fina minnen.
Många låtar man börjar tänka på iallafall. Vilket är ganska naturligt, då man spenderat ganska stor tid på bussen där, mellan Burträsk och Umeå. Länsväg 364. 3 år. 2 gånger varje vecka, med undantag från sista veckan varje årskurs då jag pendlade.. 20 mil tur och retur till skolan varje dag. Många timmars musik.
I fredags började jag tänka på Captain Jack - Only you. Ett rent misstag att vi upptäckte låten, då det egentligen var Yazoo - Only you vi var ute efter. Men den fastnade, av nån anledning. Halvsvängig men ganska dålig. Men den gick ganska mycket på repeat ett tag där, på bussen till Umeå på söndagskvällarna.
När jag passerar Flurkmark kommer många minnen fram. Naturligtvis. Jag ska inte säga att jag bara har dåliga minnen därifrån, men det är väl oftast det negativa man minns?
Det som kom över mig den här gången, var den gången då vi (jag och Chrill) hittade en konversation hos min dåvarande där det stod... ganska otrevliga saker som jag kanske inte behöver gå in på i närmare detalj. I korta drag kan man väl säga att det stod att jag var rätt lättlurad, att jag trodde att jag var den enda och att han älskade den här andra tjejen. Ganska mycket sånt som man inte vill läsa 6 månader in i ett förhållande.
Jag blev givetvis upprörd. Ledsen. Arg. Förbannad. Och ville inte vara kvar. (Killen i fråga var inte hemma just då, han var och handlade och hans föräldrar var inte hemma). Så vi tog våra saker, och stack. Ut i skogen gick vi, följde någon gammal skogsväg och ... det kom nog en hel del svordomar ur oss. Vi funderade på vad vi skulle göra. Vi kunde ju inte gå till Umeå. Det gick inga fler bussar. Vi kunde inte gå tillbaka, eller ville snarare inte gå tillbaka. Vi smsade alla vi kände som var från Umeå och förklarade situationen och inte en jävel svarade.
Vi hade tre alternativ i den stunden. Sova i ett älgtorn. Gå de 2 milen in till Umeå, eller lifta. Eller ringa Chrilles föräldrar. Det blev det senare, och de hoppade in i bilen körde raka vägen från Burträsk till Flurkmark för att hämta två frusna, ledsna och arga 16åringar.
Och man tycker ju att det där borde satt punkt för den eran eller vad man ska säga. Man tycker ju att vi aldrig någonsin mer borde åkt till Flurkmark, än mindre umgåtts med honom. Men nä. Vi var ju satan dum i huvudet på den tiden ^^
Senast jag var i Flurkmark var.. förmodligen.. revyn. Januari 2008. När jag blev "hon som började gråta till 'Sonja Aldén' på revyn" med hela männskligheten. Kan tilläggas att det var inte på grund av låten jag grät. Om det förändrar något. Jag grät för att mitt ex på riktigt var ett jävla svin.
Många låtar man börjar tänka på iallafall. Vilket är ganska naturligt, då man spenderat ganska stor tid på bussen där, mellan Burträsk och Umeå. Länsväg 364. 3 år. 2 gånger varje vecka, med undantag från sista veckan varje årskurs då jag pendlade.. 20 mil tur och retur till skolan varje dag. Många timmars musik.
I fredags började jag tänka på Captain Jack - Only you. Ett rent misstag att vi upptäckte låten, då det egentligen var Yazoo - Only you vi var ute efter. Men den fastnade, av nån anledning. Halvsvängig men ganska dålig. Men den gick ganska mycket på repeat ett tag där, på bussen till Umeå på söndagskvällarna.
När jag passerar Flurkmark kommer många minnen fram. Naturligtvis. Jag ska inte säga att jag bara har dåliga minnen därifrån, men det är väl oftast det negativa man minns?
Det som kom över mig den här gången, var den gången då vi (jag och Chrill) hittade en konversation hos min dåvarande där det stod... ganska otrevliga saker som jag kanske inte behöver gå in på i närmare detalj. I korta drag kan man väl säga att det stod att jag var rätt lättlurad, att jag trodde att jag var den enda och att han älskade den här andra tjejen. Ganska mycket sånt som man inte vill läsa 6 månader in i ett förhållande.
Jag blev givetvis upprörd. Ledsen. Arg. Förbannad. Och ville inte vara kvar. (Killen i fråga var inte hemma just då, han var och handlade och hans föräldrar var inte hemma). Så vi tog våra saker, och stack. Ut i skogen gick vi, följde någon gammal skogsväg och ... det kom nog en hel del svordomar ur oss. Vi funderade på vad vi skulle göra. Vi kunde ju inte gå till Umeå. Det gick inga fler bussar. Vi kunde inte gå tillbaka, eller ville snarare inte gå tillbaka. Vi smsade alla vi kände som var från Umeå och förklarade situationen och inte en jävel svarade.
Vi hade tre alternativ i den stunden. Sova i ett älgtorn. Gå de 2 milen in till Umeå, eller lifta. Eller ringa Chrilles föräldrar. Det blev det senare, och de hoppade in i bilen körde raka vägen från Burträsk till Flurkmark för att hämta två frusna, ledsna och arga 16åringar.
Och man tycker ju att det där borde satt punkt för den eran eller vad man ska säga. Man tycker ju att vi aldrig någonsin mer borde åkt till Flurkmark, än mindre umgåtts med honom. Men nä. Vi var ju satan dum i huvudet på den tiden ^^
Senast jag var i Flurkmark var.. förmodligen.. revyn. Januari 2008. När jag blev "hon som började gråta till 'Sonja Aldén' på revyn" med hela männskligheten. Kan tilläggas att det var inte på grund av låten jag grät. Om det förändrar något. Jag grät för att mitt ex på riktigt var ett jävla svin.
Kommentarer
Trackback
