Jag sitter och gruvar mig för att gå ut och skrapa färdigt det här sista på huset.
Det är det där som är precis under taksprånget så man står under och får allt skrap på sig. Överallt.

Innanför tröjan, i ansiktet. I ögonen och munnen om man inte håller den stängd. I håret. Fint vitt damm. Ser ut som att man har mjäll.

För att inte tala om ljudet, och känslan när man skrapar... Huuugha. Men det måste göras, så att vi kan börja grundmåla allt som blev trärent.. Sen är det bara att invänta min fader som ska kitta där det behöver kittas.

Ja... Vi kanske blir klar ute den här semestern. Men särskilt mycket semester blev det ju inte.