När jag körde bil hit idag (är som sagt i Brännbergsliden på en weekendend) (eller sa jag det förresten?) så tänkte jag en hel del. I normala fall så brukar jag bara skruva upp volymen på stereon och sjunga med utav bara fan. Hela E4an tänkte jag på vad jag skulle ha sagt till ungdomarna som kastade ägg på vårt hus.

Ja. Just det ja.
Det har jag inte berättat.
Igår när jag stod och målade färdigt brädfodringen runt det sista fönstret, fönstret runt garaget, så ser jag två ungdomar komma gåendes på våran garageuppfart. Dom ser ganska skamsna ut, den ena tittar ner i backen. Jag hör inte allt, för jag står kvar vid fönstret och Roger frågar vad dom vill.

Ja. Dom var ju där då för att be om ursäkt och sådär för att dom hade ... inte kastat ägg på vårt hus, men varit inblandade i äggkastningen. Men kunde väl inte riktigt ge svar på varför och sådär. Varför just vårt hus. Men att det möjligtvis kunde vara så att dom först prickat bilen och sen tyckte att det vore kul att pricka huset också (dom var som sagt bara inblandade, men inte den gången och det var inte dom som kasta). Som jag uppfattade det, men jag hörde som sagt inte. Men det var iallafall inget personligt, dom hade inte en aning om vilka vi var, och att dom var hemskt hemskt ledsna och ångerfyllda och det skulle inte ske igen och dom förstod väl såhär i efterhand vidden och allvaret i det hela.

Dom andra två, som förmodligen inte heller kastade några ägg, skulle komma idag. Jag var som sagt bortbjuden - av mig själv kan man säga - så jag missade den dära personliga ursäkten som jag så mycket förtjänar. Och ungefär fram till E4an så tänkte jag på vad jag hade velat säga.

Och tänkte pedagogiskt och var så bestämd och rak och vuxen. Vi vet dock alla att i verkliga livet hade jag nog fegat ur och inte sagt nåt. Mest bara stått och sett besviken ut. Så jag kanske ska skriva ett öppet brev till dom. Dom där som var inblandade men inte kastade ägg på huset, eller bilen. Och ingen vet vem som riktigt gjorde det och det var ingens idé, men alla är verkligen ledsna.


Men jag måste ändå ge pojkarna en eloge för att dom erkänner. Och att dom kommer till oss personligen, ser oss i ögonen och ber om ursäkt utan att kräkas.

Jag hade fan i mig inte klarat det.