Jag har sovit så dåligt i helgen för att livet är så fruktansvärt orättvist. Fruktansvärt orättvist.

Påväg till avdelningsfest i lördags, då jag var in på maxi för att handla det jag skulle äta under nämnda fest, fick jag veta något som jag helst hade velat gå ovetandes om. Samtidigt är det skönt att fått höra det öga mot öga från kollegor, istället för att behöva läsa om i ett mail eller på annat sätt nås av nyheten via internet.

Vi förlorade en kollega i fredags. En medarbetare.

Och jag ska väl inte sitta här och påstå att jag direkt kände honom särskilt väl. Även fast det på ett sätt känns som jag gjorde det. Han påminde väldigt mycket om någon jag känner, och de fåtal gånger vi jobbade nära varandra så var han en av de bästa. En logisk person. Och jag tycker fantastiskt mycket om logiska personer.

Han blev bara 21 år.
Livet tog slut alldeles för tidigt i en tragisk, fruktansvärd och otroligt onödig trafikolycka.
Det är så overkligt att läsa en artikel och känna "åh nej". Och senare få veta att man känner personen. Eller vet vem det är. Och sen läsa artikeln igen. En helt annan nivå av "åh nej!" infinner sig då.

Och om jag reagerar som jag gör, som knappt fått lära känna personen. Då vill jag inte ens tänka på hur fruktansvärt det ska kännas för familj och vänner som faktiskt gjort det.
Mina varmaste tankar går till dom.