Här har det varit tystnad sedan alla hjärtans dag. En ganska hajpad dag.

Här hemma firar vi den knappt, tidigare har den 14:e februari alltid inneburit tårta då Svärmor har fyllt år då. Men sedan gick ju hon som bekant bort, och efter det har alla hjärtans dag istället blivit en dag då man blir extra påmind om hennes onärvaro. 
Jag kan visserligen komma på mig själv med att tänka på henne ganska ofta. Minst var tredje dag. Man ser en kund som går ungefär som hon, eller som ser ut som henne bakifrån. När man hör en kund med samma fantastiska skratt. När man möter en taxi före klockan 6 i Sävar. När någon pratar om diabetes. När man har så ont i huvudet så det känns som att man fått en hjärnblödning, men man inte längre kan använda den parallellen för det står för nära. 
När Svante gör något urgulligt, eller bara är sig själv och man bara önskar att hon kunde vara där och få uppleva det. Att hon kunde ha fått leva ett tag till så hon hade kunnat få höra alla ord Svante har lärt sig, se hur mycket Svante vuxit och vad mycket han har lärt sig. 

När man bara saknar. Och får lov att acceptera verkligheten. 

Vi firar på ungefär samma sätt varje år nuförtiden. Roger köper oss varsin ask med geléhjärtan  - trots att vi sagt att vi inte ska ge varann något. Sedan så äter vi hela asken på kort tid och börjar må illa istället. Och då går man och lägger sig, och hoppas att man vaknar utan att ha den här kräkkänslan. En underbar dag.