Det känns vansinnigt fel att traska hem kl 13, då man är van att jobba till 15. Det känns liksom som att man smiter. Men jag var ju schemalagd så, så jag har inte gjort något fel. Det positiva med att sluta så tidigt är ju att man har tid att laga fläsklägg till middag. 

Igår var jag, för den som inte läser Chrillos blogg, hos just Chrillos. I Skellefteå. Att försöka hitta en dag som passar samtliga är ju fantastiskt enkel. Roger tyckte att jag skulle stanna hemma och följa med och åka bob(snowracer för dom mindre beresta) med våra/rogers nyfunna vänner. Jag har bara hunnit träffa dom vid ett tillfälle ännu, då Roger och Svante brukar smyga dit då jag har min arbetshelg. 

Och det hade jag ju jättegärna gjort, om det var så att jag kunde träffa mina egna gamla vänner lite närsomhelst och hursomhelst. Men att hitta en dag då jag är ledig, Chrillos är ledig och det finns någon annan som är ledig som kan ta hand om vilddjuret (det är oftast enklast så) och det ska finnas nog mycket tid för att vara där typ en hel dag med tanke på att man måste köra 13 mil (dööötråkig väg) enkel väg. Det är inte tvärgjort kan man säga. 
Så jag hävdade att jag med största sannolikhet hellre kan följa med och åka bob en annan helg inom en snar framtid än att det är troligt att jag och Chrill kan hitta en gemensam dag att spendera ihop. 
Så att så vart det. 

Vi började med en tur upp på Solbacken där vi slog personligt rekord i att shoppa lite. Aldrig någonsin förr tror jag, har jag varit in på en lågprisbutik med massa krimskrams och kommit ut med endast en duschtvål. Också åkte vi på biltema där jag införskaffade pyssel i form av pärlor. För min eller för Svantes skull? Det kan man ju fråga sig. 

Sen rockade vi loss på Max hamburgerresturang. Och så fruktansvärt gott det var. Och onyttigt. Men man kan ju inte banta hela dagen. Sen snacka vi massa skit, och lyssnade på musik från tonåren. Och det är ju helt makalöst att man kommer ihåg texten till låtar som man inte ens kommer ihåg vad dom heter eller vem som spelade/sjöng. Eller som man inte ens förstår vad dom sjunger om (Vaattet pois). 

Och vilka känslor som är connectade med låtarna. Som Snow (Hey oh) med RHCP, som är så starkt länkad till klassresan i nian, 16 timmar tågresa till Göteborg och det var den enda låten som gick på repeat i vår kupé. Eller The Reunion Show - Television som tar en tillbaka till tiden då man nötte ATV-spelet hemma hos Christina. 
Eller Midtown - Become what you hate, som endast får mig att tänka på då jag körde i diket efter att ha spenderat en nyårshelg hos Roger och precis "skrytt" om det faktum att jag aldrig kört av vägen. (Jag hade haft körkort i 4 månader - så wow!). 
Eller att man inte kan texten alls, förutom just den där lilla, lilla frasen som man gillade så oerhört just då. Och för att man hette det på MSN. . 

Iallafall hade jag en supertrevlig dag/kväll igår och ser fram emot nästa gång vi kan rodda ihop något. Även om det innebär att jag måste kamma mig och ställa upp på en groupie.