Jag har ju som bekant fått ganska mycket kritik för min tysthet genom åren. Jag har ju till exempel, ett flertal gånger, berättat om min "mentor" i högstadiet som menade att "iiiiingen kommer ihåg någon som bara är tyst och inte tar för sig och hörs och syns. Du MÅSTE prata mer". Och jag vet/antar att det var liksom välmenande, och att det bara var kanske illa valda ord att säga till någon som redan har dåligt självförtroende/taskig självbild. 

Men jag tänkte bara skriva ett litet "in your face Ulla-Britt" inlägg här. 

För trots att jag inte pratade eller syntes eller tog för mig i skolan, så kommer folk ihåg mig. Eller ska jag säga känner igen. En klasskompis/sportkompis till min käre bror levererar bröd emellanåt till oss. Och på något mystiskt sätt så har han ändå lyckats koppla det till att jag är "Lars syrra". Och det är ju ändå 12 år sedan vi gick skola ihop då då. 

Och jag har väl inte förändrats jättemycket gällande sättet. Ljudnivån eller antalet ord som lämnar mina läppar då det inte finns orsak till ljud. Men ändå blev jag ihågkommen, av en butikschef som jag bytte ett fåtal ord med för några månader sedan som jag åter sprang på i veckan, i hans butik. Så jag var alltså civilklädd och i en annan stad - och blev ändå igenkänd som "hon jag träffade på Maxi i Umeå för ett tag sedan". 

Det är ju nästan så att man börjar tro att man är så utomordentligt ful att folk minns en iallafall. Att man har ett sånt säreget utseende att folk helt enkelt inte kan få bort den ohygliga synen från näthinnan. Eller är det kanske så att man kan göra intryck på folk även om man inte överöser dom med ord? Can´t be, can it? Måste ju vara förstnämnda.