I tisdags, när jag var ledig, hände ju det jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva igen. Det var nästan lite obehagligt. Jag vaknade klockan 6.15, utan att ha blivit väckt. Utan barn i sängen. Jag blev rentutav chockad och nästan lite rädd och orolig. En timme senare kom han tassandes och ville mysa. 

Helt underbart med sovmorgon, även om det i mitt fall är sovmorgon att kliva upp/vakna när normalt folk kliver upp för att åka och jobba. 

Dessutom gick jag och la mig tidigare på måndagskvällen, så jag fick några timmars + på sovkontot. Vilket behövs, eftersom han(Svante) andra nätter kommer över redan halv ett på nätterna och klämmer sedan ihop mig mellan sig och Roger. Han är liten, men han vet hur man tar plats i sängen. Också ska han absolut ligga på min arm. Något annat fungerar inte, och försöker jag ta tillbaka min arm så blir han jättearg/ledsen och eftersom jag värnar om min partners sömn - för det mesta - så lider ju jag istället och låter Svante få som han vill.