Ja. Men det händer inte så jättemycket om veckorna. Hela denna veckan som gick har ägnats åt återhämtning från en tuff kalashelg och vecka. Som jag skrev i det föregående inlägget så hade vi alltså namnfest, namngivning eller vad man ska kalla det. Kombinerat födelsedagsfika och fika för att fira att Elise kom till världen och tillslut fick några namn. Typ. Inget dop alltså, inget propert "härmed döper jag dig" eller fadder och gudfar och tjolahoppsan. Fika. Samla alla och kalasa lite. 

Vi hade dock lite bortfall av folk, sjukdomar och dubbelbokning. Från Rogers sida var bara hans syster här med yngsta dottern och från min sida var det bara broder som inte vad här men det kan man ju förstå på grund av avståndet. Jag tycker ju att det är lite jobbigt med såna här tillställningar för man känner sig ju något undermålig. Man hinner ju inte direkt prata med någon, för man ska duka fram fika, duka av fika, fixa mer kaffe och amma och ... ja. Hade gärna pratat mer med farmor, för henne har jag inte träffat sedan typ .. förra sommaren. 1½ år sedan, och det är ju sjukt pinsamt då hon liksom bor på vägen till och/eller från Burträsk. Men man har ju alltid så bråttom när man väl ska någon av vägarna så det blir aldrig av. 
Jag har blivit så himla dålig på att åka iväg helt plötsligt, när man har två barn. Jag var väl ingen stjärna innan heller men det har ju inte blivit bättre så att säga. Jag har inte varit hem till mamma sen jul. Jag har inte träffat en endaste kompis utanför jobb sen .. i Oktober? Chrillos har jag inte träffat sedan, åh nu får vi tänka efter hårt och hålla i hatten .. Juli, början på juli. Borde ha varit Burträsk sommarmarknad. 

Det är fan tragiskt. 

Ja, lite offroad där. Efter kalas vankades tacomiddag med fler gäster från stora stygga Umeå. Och vi åt, och vi åt och sen klämde vi ner lite fika bak på det. Och vi skrattade så tårarna sprutade så totalt måste man väl ge helgen ett relativt högt betyg. På söndagen stod vi fortfarande med mycket fika, så Roger ringde in bilintresseklubben och det strök väl med en hel del då. På måndagen dödade vi av det sista av tårtan, dom kakor som gick frysa in frös jag in så nu har jag ju då frysen full med godsaker istället men det är ju bättre det än att bara pula in det i käften i snålhet. 

Svante var fortfarande snorig, Elise blev snorig och hostig - på grund av allt snor, så jag har hållit samtliga barn hemma. Samtliga och samtliga, Elise hade ju varit hemma vilket som men jag förskonade förskolan från vilddjuret. Han är dock tämligen återställd så imorgon blir det äntligen (från bådas håll) dagisjobb. 
Idag har han en yttepyttestund fått hänga med pappa Roger på jobbet för att jag skulle med Elise på NUS och röntgen. Det var mycket fram och tillbaka där hur vi skulle lösa det hela, och vi kom fram till att det enklaste nog skulle vara att Svante fick hänga med Roger på jobbet. Dock så blev Roger själv på jobbet (som jag uppfattade det) så han åkte hem och var hemma med Svante tills jag och Elise återkom. En kort sekund var vi inne på att jag skulle ta med mig Svante, men sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att det förmodligen inte hade varit en sån toppenidé eftersom jag skulle vara tvungen att ha fokus på Elise, och hålla Elise medan hon röntgades. Så då blev det en variant. 

Det är lite bökigt när man inte har mormor/morfar/farfar nära och dom dessutom har egna jobb att gå till. Och sjukvården envisas med att lägga knöliga besök på måndagar och fredagar eller på eftermiddagar på en onsdag. Man får pyssla så gott det går helt enkelt och denna gång funkade det. Elise shunt är omställd på att släppa igenom mindre likvor som det kallas och vi får fortsätta gå på kontroller varannan vecka hos BVC för att se om huvudet växer. Senaste gången hade det som avstannat, och därför fick vi åka in och ställa om shunten. 
Nästa vecka har jag två besök med Elise på NUS, ett på måndag givetvis, då ska hon vaccineras med/mot/för/vad fan säger man BCG och på tisdagen är det sjukgymnastik och tackochlov (!) har dom lagt den under dagtid så Svante får vara på förskola. Tjoho! Eller vänta nu... Åh pjuh! Sportlovet är veckan efter. Hooooray! 

Jag kände halvt paniken smyga sig på (nejdå). (Jo lite). 

Det märkligaste av allt är ju den totala avsaknaden av parkeringar så här års. Det finns knappt några parkeringar. Glöm din dröm att hitta en parkering i anslutning till en faktisk entré. Jag brukar ställa mig på den såkallade långtidsparkeringen eftersom jag sällan vet hur länge jag faktiskt blir där. Blir det en timme eller sju dar, who knows. Idag hittade jag en stackars parkering, EN! På hela långtidsparkeringen. Längst bort bakom nån snödriva. Grejen är ju också att man inte kan parkera "hursomhelst" eftersom jag måste ha tillräckligt mycket space för att ta mig ut ur bilen på förarsidan och samtidigt ha tillräckligt mycket space att ta ut Elise i babyskyddet. Inte helt lätt. Men denna gång fanns det alltså bara en ynka liten parkering längst bort. Tur man inte är skygg för att gå och att man kan sätta babyskyddet på vagnen och att man har lärt sig hur man hittar i sjukhusets alla gångar och korridorer. 
Det märkliga är ju inte att det inte finns några parkeringar, eftersom dom bygger bort parkeringarna en efter en. Det märkliga är ju att varenda en är upptagen. Det var jättetydligt vad som hände när vi var inne varje dag i höstas. När vi åkte in för att förlösas när det var varmt och mysigt ute så var det inga problem alls. Då hittade man långtidsparkeringar på första raden till och med (närmast sjukhuset med andra ord) och så fort vädret slog om - vilket ju skedde medan vi låg inne - omöjligt. Så fort temperaturen kröp under +10 så blev det knökfullt. Det kan ju inte vara ett sammanträffande... 

Nej, men nu ska jag sluta ranta på och skicka isäng unge herrn i huset.