Hela förra året cirkulerade kring en sak, och en sak endast och det är graviditeten, födelsen och att försöka hålla två ungar vid liv (vilket ju ändå verkar ha gått hyfsat bra än så länge). Jag inser att det är flera saker, men .. rörande samma sak ändå. Givetvis har andra saker hänt också, så jag ska ta understöd från mitt album i mobilen för att komma ihåg "guldkornen". Kan väl börja säga redan nu att, VARNING för långt inlägg. Det har varit ett långt år i år . . . 

1:a januari tog jag det första graviditetstestet. 2:a januari tog jag ett till, för att vara helt säker. 3:e januari tog jag ett till, bara för säkerhets skull. 4:e, ett till, ganska tydligt resultat. Sen ruvade jag på det i någon dag, testade igen med ett klart och tydligt positivt resultat innan jag berättade för Roger. Varför han inte fick veta på en gång har jag väl skrivit tidigare, men ungefär för att jag inte trodde själv att det var sant eller på riktigt och att det inte skulle gå vägen. Jag ville känna in det hela lite först, och vågade berätta först när det var väldigt tydligt på stickan och inte bara inbillning. Jag tog hjälp av något slags "räkna ut beräknad födelsedatum"tjollahej på internet, som utifrån mina inmatade uppgifter menade att barnen skulle kika ut 6:e september, och att jag då var 4+5 v pregg. 

Dagen efter (nej, jag tänker inte gå igenom dag för dag hela förra året, men början av året var lite intensiv samt väldokumenterad) kom dom och smällde upp ställningar runt hela huset. Då var det dags för takbyte, och helgen den 12-14:e januari ägnade vi fruktansvärt många smärtsamma timmar uppe på taket med att skotta av taket, skicka ner tegelpannor, bryta bort läkt och köra bort. Vi hade lämnat Svante i Burträsk på fredag eftermiddag (vi möttes halvvägs) och direkt jag kom hem igen så var det bara att klä på sig och börja. Från tidig morgon till sen kväll var vi uppe på taket, och på söndagkvällen drog det ihop sig till stormvindar. Naturligtvis började mitt gravidillamående just precis den helgen. Men vi hann i stort sett klart allt vi skulle, inte riktigt allt. Måndag den 15:e, dök dom upp. Rödbackens bygg, kirrade vårt tak på två veckor. När dom var inne på lunch skulle Svante visa dom alla sina leksaker. (Jag gick för övrigt skola med herrarna som bytte vårt tak). 

 

Den 16:e fick jag meddelande från Roger när jag var på jobbet. Svante var sjuk. "Han vill ha bananer och glass". 

I slutet av februari (nu hoppar vi framåt lite, äntligen!) berättade jag för mamma att hon skulle bli mormor igen. Vi var på shoppingtur till Avion (det var en torsdag tror jag till och med) och jag kände hela bilresan in att jag måste berätta. Så på parkeringen, liksom när vi börjat gå till ingången så hasplar jag ur mig att jag hade något att berätta. Jag hade höga förhoppningar om att inte börja gråta, men det gick si sådär. Helgen efter det hängde vi i Burträsk med sparkföre och titta lite på sjuka -under behandling- renar. 

 

Följande måndag berättade jag för chefen eftersom jag kände att det påverkade min arbetsprestation och jag kände att jag behövde att någon på jobbet kände till min situation. Den veckan berättade vi för i princip alla i familjen iallafall, Roger berättade för sin pappa och bror på onsdagen och på söndagen smsade jag min bror och även pappa. Jag ringde först till pappa, men han höll på att bråka med en säkring och hade inte riktigt tid. Så jag smsade mitt ärende, för jag har alltid haft lättare att formulera mig i text än i tal. Man kan väl säga att han ringde upp efter det. 

I början av mars var vi på isracing i Sikeå Hamn. 

 

 

I (graviditets)vecka 14 fick min ställföreträdande chef veta, eller det var då hon sa att hon visste iallafall och sen efter det så började det smyga ut litegrann. Jag vet inte om jag såg gravid ut tidigt eller vad det handlade om. Vissa var väldigt observant på att jag tappat energin. Jag hade sagt redan innan till Roger att om någon frågar så kommer jag inte att förneka det, men jag kommer inte gå runt och berätta det. Dom som behövde känna till min sits kände till min sits. Så en dag var jag ensam med en kollega på kontoret och hon lindade in det väldigt fint sådär .. som en liten undran om vi planerat att skaffa fler barn eller sådär. . Så då sa jag som det var, precis som jag lovat mig själv att göra.

Helgen i Sundsvall var njutningsfull iallafall. Mysigt att träffas allihop i mitten ungefär. Äta god mat, hotellfrukost. Fly vardagen. Har ni någonsin planer på att äta i Sundsvall rekommenderar jag stekhuset. Gillar ni fetaost så kan ni inte gå någon annanstans, för den dom har är ... to die for. 

 

11 april gjorde vi första ultraljudet och blev "bakflyttade" dagar, så istället för ett BF 4/9 fick vi nu 13/9.
12 april gjorde jag glukosbelastning och blev så vansinnigt dålig efter det.
26 april gjorde vi ett nytt RUL, samt annonserade vår graviditet både på facebook och instagram. Då hade vi gått exakt 50% igenom graviditeten. 

I början av Maj var det dags för min 50års present till mamma, jag hade bokat biljetter till Elefanten i rummet med David Batra i Piteå, samt bokat ett bord på Tages restaurang och 2 nätter på stadshotellet. 

 

 

Svante började försöka lära sig cykla själv. Vi köpte honom en cykel. Utan stödhjul, för vi har hört att det kan stjälpa mer än hjälpa. 

Sommaren anlände med dunder och brak, så vi köpte en pool. 

Roger sa upp sig från Återvinningen, och för första gången på 10 år kunde vi åka på Grunkor och Mojänger i Överklinten. Såklart åker man dit med stil. 

 

 

Sommaren var, som alla känner till, rekordvarm. Så endel bad och fiske blev det. Och solbränna. Den dåliga sortens. Jag drog ut en visdomstand också.

Vi var hundvakt en dag eller två i mitten på Juli. Det var 31 grader varmt och hunden måste ju rastas. Kände mig en aning bitter just då för att vara ärlig. 

 

Roger fick semester tillslut, vi byggde på med farstukvisten på framsidan (i skuggan) på förmiddagarna och när solen rört sig framåt gick vi runt på baksidan och försökte byta fasad. Svante roade sig bäst han kunde, och vi försökte hålla honom sysselsatt på gården. Med såpbubblor, glass och cykel. 

 

 

Svante fyllde 4 år. 

Jag var allmänt tjock och varm. Hade köpt en längärmad klänning när vi var i Piteå i Maj, tyckte den var så fin så jag hade på mig den i ren trots även fast jag typ flöt bort. 

Vi invigde Svantes första metspö. Vi hann just och pass lägga ner flötet i vattnet innan det högg en abborre. Det kallar jag flyt. Att det sen inte nappade så mycket mer efter det kan vi ju .. sopa lite under mattan. 

 

Och besökte Mickelbo gård, för nåt kul ska ju Svante minsann få ha också.

Sista bilden på magen. 2:a September. Jag kan se varför dom förväntade sig ett stort barn. 

 

3:e September. Hon kom till världen genom planerat kejsarsnitt. Att världen skulle vändas upp och ner just då hade vi liten aning om. 10 plågsamma dagar som senare lättades upp med en diagnos (hydrocefalus, aka vattenskalle) och permission. 
Vi hämtade hem vår nya soffa också. 

 

 

26:e September. Hon opererades, och fick diplom. 

 

 

Efter det har det varit täta kontroller på BVC, lekparkshäng, vi har gjort om i hallen efter en klätterincident. Massa mys, lite sömn. Diverse sjukhusbesök för kontroll av ögon, hjärta, allmän koll. På lucia gjordes en ny MR. Julen kom, julen gick. Jullovsledigheten har vi spenderat med massa hemmamys. Försökt åka pulka/skrana/bob när det varit ljust och inte fasligt kallt. Och nyår avslutade året, som sagt, väldigt lugnt och stilla. 

 

 

 

Som jag sa från början. Året, eller årets vardag, har cirkulerat kring ca en sak. Henne. Och Svante.  


Förlåt för megalångt inlägg. 
Men det skulle egentligen vara längre. Jag skulle egentligen utvärdera året mer, med bra och dåliga minnen (fast just den biten kanske jag lyckats med). Jag skulle även, i tanken, få med saker jag önskat att jag gjort. Saker jag ångrar att jag gjort. Och hur jag tycker att jag vuxit eller förändrats som person. 

Jag kanske får återkomma med ett sånt inlägg. Året som gått, 2018 pt2. Eller så väver jag in det i en annan av texterna jag ska skriva. Den som lever får se helt enkelt.