Igår var det tisdag. Tisdag innebär dagisjobb för en ung herre i huset. Vi var lite smått försenade, och kom väl dit ca 15 minuter senare än vad vi brukar. Jag såg direkt att något var annorlunda. Unge herr, ännu ovetandes. 
När vi gick in på avdelningen hade han ännu inte sett. Insett. Han hade märkt en ny sak i hallen. Ett nytt ansikte. Antar jag, för han gick igenom alla namn och bilder på skåpen för hans avdelning och slutade med "vem är det för nån där på slutet?". Orelevant för historien. 
Vi gick in på avdelningen, och Svante uppmärksammade pedagogerna först. Han hade ännu inte sett att hans älskade vän var tillbaka. Anton däremot, hade full koll på oss redan när vi kom in genom ytterdörren och hade bara väntat. När Svante inte såg honom direkt han kom innanför dörren (vilket är jättekonstigt för Anton lekte ju precis där blicken faller när man kommer in) så kom han runt "köksön" och hoppade fram framför Svante med orden: Svante! Jag är här nu! 

Största kramen någonsin. Ren lycka. Det var så fint att ögonen tårades, men jag är å andra sidan en blödig person och jag vet ju hur mycket Svante har saknat sin vän. Det var ganska svårt att få med honom hem senare på eftermiddagen....