Jo men nu gick det ju som snudd på nästan en månad igen innan jag kom mig för att dyka in här för en uppdatering. Senast skrev jag ju att Elise hade "trasslig mage", och att vi misstänkte att det var på grund av maten. Det var det inte. 

Det var ju dock jäkla lägligt att det började precis när vi börjat ersätta hela måltider istället för amning. På lördagen den sjätte april var vi i Burträsk för att fira kära mor, och då gav vi Elise en eller två klämgrötar. På söndagen fick hon äta barnmat, spagetti och köttfärssås. Och efter det så började eländet med kaskadkräkningar. Vissa dagar bara en gång, vissa dagar fem gånger. Ibland i samband med mat, ibland inte. Vissa dagar kräktes hon inte alls, och man tänkte att nu är det äntligen över, också började det om igen. 

När vi inte sett någon förbättring på ca 5 dagar tror jag det var, så sökte vi oss till akuten. Vi hade så många spekulativa teorier. Främst, eftersom det började precis i samband med matövergången, så tänkte vi förstoppning. Vilket man väl även misstänkte på akuten, där hon fick lavemang och sedan recept på movicol jr. Man konsulterade med jourhavande neuroläkare som, vad vi förstod det som, uteslöt att det skulle bero på shunten då symptomen i sådana fall skulle vara eskalerande. Alltså, hon skulle inte kräkas för att må bra sen igen och hon skulle kräkas mer och mer och må sämre och sämre. Vilket hon inte gjorde. 

Vi åkte hem. Ganska lättade över att "det iallafall inte var shunten". Vi tragglade med movicolet, lyckades väl inte direkt få i henne önskad mängd per dag. Fortsatte hjälpa henne att få ut fisarna på tvären, gav microlavemang. Efter vi varit på akuten var hon kräkfri i två dagar, och vi trodde problemet var löst. Sen kom kräkningarna tillbaka, och vi sökte oss igen till vården - fast denna gång till hälsocentralen i byn. Vi fick rådet, efter att ha konsulterat barnmottagningen, att fortsätta med microlavemang. Fortsätta med bara amning. Fortsätta försöka ge movicol. Och föra dagbok över vad hon åt, hur mycket och när hon kräktes eller bajsade. Även föra dagbok över mina matintag, eftersom komjölksprotein överförs via modersmjölk osv osv. 
Eftersom hon hade så pass gott allmäntillstånd, och det dessutom var skärtorsdag - vilket innebär att man inte startar några utredningar om matallergier eller så, så skickades vi hem. Fortfarande ganska lugnade av att "hon mår så pass bra mellan kräkningarna, så det är osannolikt att det skulle bero på shunten". 

Sen kan jag väl tro att man även avvaktade lite, eftersom vi redan hade en MR inplanerad kommande vecka. 
Kräkningarna fortsatte över påskhelgen. Det blev med andra ord en lugn hemmapåsk, för man åker inte gärna bort med en unge som skickar iväg kräkningar som man kan bli träffad av på ca en meter. Blev en hel del tvätt och skrubbning. Några duschar. 

På onsdagen efter påsk, den 24:e april, hade vi inskrivning för MR. Dom gjorde även en grundligare undersökning, för att se om dom kunde lokalisera var kräkningarna kunde härleda från. Vi fick även träffa narkosläkaren, som gjorde en grundlig utredning om huruvida hon skulle gå söva eller ej. Hade det inte varit så att hon hade shunten hade man inte velat sätta någon narkos. Då hade man skjutit upp undersökningen tills det var utrett. 
Man kom fram till att man skulle fortsätta som planerat, för att man inte helt kunde utesluta att kräkningarna berodde på shunten. Då sätter man istället in extra säkerheter under narkosen, som att man sätter ett förebyggande andningsrör t ex. om hon skulle kräkas under sövning. 

MR-en genomfördes på torsdagen och man fann att shunten hade ändrat läge och därmed inte dränerade som den ska. Alternativt att den inte dränerade som den ska - och därmed ändrat läge. Hon blev planerad för operation på fredagen, satt på akuttid - än om läget inte var akut för henne så att säga. Man ville åtgärda det snarast. Kruxet med en akuttid är ju dock att man inte får någon tid att förhålla sig till. 

Vi fick åka hem på torsdag eftermiddag och hämta de grejer vi kunde tänkas behöva för vistelsen. Påvägen hem mot Sävar ser vi ett stort, mörkt moln bortanför Dåva. Ju närmare vi kom Sävar dessto tydligare blev det att det handlade om ett brandmoln, och vad man kunde se från molnet så var det ingen liten brand. Vi kände direkt att vi var tvugnen att åka och kolla vad som brann, och pulsen hann gå upp en hel del när vi svängde in på industriområdet innan vi kunde konstatera att det inte var Rogers jobb som brann. Däremot grannen över vägen; Sävar sågen. 
När vi kom dit var elden relativt ny, vi kom dit precis innan polisen och medan vi stod utanför Rogers jobb kom det bara fler och fler nyfikna Sävarbor. När vi fått nog med action åkte vi hem och packade ihop det vi kände att vi behövde. Mat, kläder och eventuell underhållning. Innan vi åkte in mot sjukhuset igen svängde vi förbi för att se hur det gick med branden. 

Precis innan dörrarna låses på sjukhuset hann vi in. Roger släppte av mig och packning också fick jag vänta innanför dörrarna för att låsa upp till Roger och Elise sen när Roger parkerat bilen. På avdelningen hade dom hunnit börja fundera om vi skulle komma tillbaka eller, då klockan hade dragit sig över 22. 
Efter midnatt fick tjejen inte äta längre, då man inte visste vilken tid operationen skulle bli. 9.30 rullades hon ner för sövning, och sedan blev det den längsta fredagen jag någonsin varit med om. 11.30 gick vi och åt lunch i centralhallen, och vi åt väl lite snabbare än normalt eftersom vi gick på "standby" - redo att åka till uppvaket för ... rent krasst så om hon sövdes 9.30 så borde hon ju ändå vara klar efter 3-4 timmar, då det var klart efter ca 5 timmar första gången hon opererades, från det att hon rullade ut från rummet - osövd. Men denna gång gick timmarna och vi hörde ingenting och vi hann börja resonera och spekulera och de värsta tankarna dyker upp. 

Strax före 16 fick vi beskedet att vi kunde åka till uppvaket, eller postoperativ avdelning 1. Och med hjälp av vägbeskrivning hittade vi rätt ändå, även om vi fick klara oss själv pga mitt i shiftbyte. Vi fick också veta att när vi var på lunch (vi hade mött kirurgen där men visste inte om det var han som skulle operera den dagen) så hade dom ännu inte börjat operationen. Narkosen hade haft problem att sticka henne, så det hela hade slutat med att man hade satt en CVK istället för PVK. En pvk är infarterna som normalt sätts i händer, armveck .. i mindre kärl. Men på små barn är mindre kärl ännu mindre kärl och hon verkar ju brås på mig som är svårstucken. Så då hade man som sagt satt en cvk i ljumsken istället, alltså man går in i ett större kärl men en längre slang. En mindre operation alltså. 
Så fick vi ju även veta att man bytt hela shunten. Att slangen vuxit fast i vävnaden vid nyckelbenet, och därmed hade shunten börjat dras ut när hon börjat växa på längden.

Elise och jag fick spendera natten på post.op avdelningen, och jag har nog inte sovit så gott på flera veckor. Förmodligen på grund av vetskapen att hon var uppkopplad, övervakad, under uppsikt av legitimerad vårdpersonal. Roger åkte ner till Barnavdelningen strax efter 20. Jag kan erkänna att 20.10 var jag inte vaken längre. 21.30 vaknade jag av att personalen tittade till henne, gav henne antibiotika och sådär och då ville hon även amma. Vilket ju bara det var en rejäl utmaning då det var slangar och sladdar hit och dit. 

6.00 på lördagen plockade man bort droppet, och katetern. Man bedömde också att hon inte längre behövde övervakning av puls och syresättning. 8.00 fick vi klartecken att få åka ner till avdelningen och vi fick eskort av patienttransportören. Ingen pratglad människa direkt. 

Olyckligtvis, för vår tidsfördrivning, hade vi fått ett rum utan fungerande tv. Eller utan fungerande tv-kanaler. Men så slog det oss att vi skulle köpa en chromecast. Vilket vi gjorde. Men så insåg vi att det inte funkade med deras nätverk, då det ofta är iställt så att enheterna på nätverket inte ske kunna kommunicera. Så vi fick helt enkelt botanisera i dvdskåpet på avdelningen och turligen så fanns det ju några guldkorn. Och jag har nu sett filmer som jag inte hade sett innan, som man tydligen borde ha sett. Den första filmen vi såg, på lördagen, har jag förträngt. Den andra vi såg var blades of glory. På söndagen matade vi oss igenom guardians of the galaxy 1&2, följt av jurassic world. Men jag stör mig omåttligt på att jag inte kommer ihåg den första filmen. 
Men så på lördagen när vi skulle börja se insåg vi att dvd-dosan inte fungerade heller, så vi fick se filmer på det språk det var inställt på och utan undertext. Vilket ju funkar, då det är engelska som är förinställt. Sen insåg vi att det var helg, och att ingen använde dagvårdsrummet. Så vi lånade dvdn därifrån. Med tillstånd, ska tilläggas.  

Så i måndags fick vi åka hem. I tisdags var vi på BVC. Och eftersom hon kräktes så mycket, och inte direkt hade aptit så har ju tjejen gått ner en massa i vikt. Vilket ju inte är toppen, när man inte är så jäkla stor till att börja med. Och eftersom hon inte ammade lika mycket under tiden hon kräktes, och eftersom att jag inte sov så bra och kanske inte mådde så jäkla bra själv så är väl mängden och kvaliteten på min mjölk inte tillräcklig. Så nu gör vi allt för att göda upp henne igen. Så på återbesöket, för att se så att hon inte fortsätter droppa vikt, hade hon gått upp 95 gram. Och det känns så himla sjukt att hurra över 95 gram, men det är ju rätt riktning iallafall. 

 

Och nu måste nog jag gå och typ duscha och sova, eftersom jag ska infinna mig hos tandläkaren 7.10 imorgon bitti med sonen. Wooh!