Associationer

Det är ju ganska intressant det här hur vissa låtar verkligen kan kasta en tillbaka i tiden och få en att tänka på speciella platser eller personer. 

Som Soul Asylum - Runaway train. Kastar mig tillbaka 15 år (var tvungen att tänka efter där) och en helg som spenderades med los Chrillos i mitt lilla uthyrningsrum på Mariehem. Vi hade tagit oss en sen promenad till Willys för att köpa det absolut bästa som fanns då. Kanske var vi av den åsikten för att det var något vi hade råd med. Premiercola, och godismixlåda med diverse godisar som skulle föreställa sega. Under vägen dit så hade vi allsång med just ovan nämnda låt. Helt utan influencer av alkohol, ska tilläggas. Vi tappade tydligen något på vägen tillbaka också enligt en grinig gubbe, något vi helt och hållet motsatte oss. Oh the memories. 

Midtown - Become what you hate, en låt så starkt associerad med att jag körde i diket en snöig januarikväll för 11 år sedan att jag knappt ens kan lyssna på den längre. Hade varit i Sävar och firat nyår med Roger och hans familj och passande nog så kom samtalsämnet bilkörning upp på tapeten. Jag stoltserade med att jag minsann aldrig ens varit i närheten av att köra i diket under den tid jag ägt körkortet. Nu när jag tänker efter dock... så kan jag nog bara ha haft körkortet i 3 månader, när det inträffade. För jag tog körkortet 2009, och det vore helt logiskt att jag firade nyår och åkte hem sen 2009/2010, snarare än att jag firade nyår och åkte till Burträsk när jag 2010 de facto var bosatt i Sävar. Den är dock också starkt förknippade med alla kvällar hemma hos los Chrillos, när vi spelade ATV på Xbox. 
 
Rupert Holmes - Escape & Redbone - Come and get your love, jättebra låtar från Guardians of the galaxy. Som vi såg när vi låg inlagda med Elise när hon behövde operera om shunten vid 7 månaders ålder. 

Millencolin - The Mayfly, sjukt förknippad med ett spel vi hade på pappas dator. Låten ingick inte i spelet, men jag körde den på repeat i bakgrunden när jag spelade. Frustrerande nog kommer jag inte ihåg vad spelet heter, eller ens hur jag ska beskriva det. Jag vill minnas att man var en typ lila, alternativt orange gubbe som man skulle ta sig uppåt med och samla poäng. 
Ett specifikt tillfälle jag minns är när vår klasskompis/lagkamrat omkommit och brorsan gjorde sitt absolut yttersta genom att bara finnas bredvid och vi spelade spelet flera timmar i sträck..

Johnny Nash - I can see clearly now. Tänker bara hajar, utkikstorn och vatten så långt ögat kan nå. Deep blue sea, filmmusik. En skatt från alla sena filmkvällar med los Chrillos. 

Kalle Moraeus - Underbart. Polarbröd och en gammal skolkamrat. Låten spelades på radio en gång inne från lastutrymmet på brödbilen när jag var ute på lagret för att sortera returbackar. Sen fastnade den minnesbilden. 

Samtliga låtar jag har av Köttgrottorna associeras till los Chrillos och husbilen och resorna ner till Lindesberg och Augustibuller. Vi kunde hela Köttrea-plattan utantill och drev förmodligen hennes föräldrar till vanvettet genom att köra skivan non stop. NON STOP, alla mil. 

Four non blondes - What´s up. Min kusins dåvarande flickvän sjöng den på en "festival" som anordnades på fritidsgården i Burträsk. I det nyrenoverade fritidsrummet / aulan / klätterväggshallen. 

Captain Jack - Only you snubblade vi över när vi letade en annan låt som var med i en tevereklam där en man gick ut till en brevlåda iklädd endast morgonrock. (Om inte minnet sviker, det är ju några år sedan). Jag tror att det egenligen var reklam för en bil? 
Den här låten åkte iallfall in på mp3n och den poppades friskt på bussen fram och tillbaka till Umeå. Och jag minns att jag alltid sänkte ljudet för att jag inte ville att någon skulle höra.... 



Som sagt, av alla saker hjärnan kan komma ihåg... ^^ 

Happy birthday to meeee!

1:a September idag, Onsdag. 31år ung, på papperet iallafall. I kropp och själ känns det som att jag är minst det dubbla vissa dagar. 
Än så länge idag har jag hunnit lämna och hämta Svante på skolan, bokat en plats åt unge herrn på höstens simskola och .. typ plockat ur diskmaskinen. Jag funderade ett kort ögonblick på om jag skulle baxa in bägge barnen i bilen och åka och köpa nya stövlar still mr Svonko. Och en present till Svantes kompis som har kalas på lördag. Men jag kände bara att .. Nej. Inte ensam med båda barnen. Inte idag. Not today, not todayy ... så att säga. 


Förra måndagen var semestern plötsligt slut. Då var det bara att pallra sig upp klockan 4 och göra sig klar för jobbet. Kolungt, fram tills jag kom fram till jobbet och insåg att jag inte kommer ihåg vilken parkeringsplats som är min. Bra start. 
Annars kändes det lite som att jag haft både för lite och för mycket semester. Det är alltid uppskattat (not) när säljarna ringer redan på förmiddagen (eller ens första dagen när man kommit tillbaka). Som om att jag hunnit få koll på allt på så kort tid. Jag var hemma i sju veckor. Det hinner hända ganska mycket på sju veckor ska jag tala om för er. Så den första veckan var jag rätt förvirrad, och försökte få grepp om saker och ting. 


Annars .. inte så mycket. Imorgon är det dags för dos 2 av vaccinet. Med tanke på att man hört att tvåan är värre än första gör det mig lite nervös, då jag har jobbhelg bland annat. Och att jag är nervös gör mig nervös för det är folk som varit oroliga innan som börjar må piss i väntrummet efter sprutan. 

Vi har fått tid för 3års koll med Elise, med språkutveckling som fokus. Så nu observerar jag var och hur hon pratar för att kunna fylla i enkäten. Annars lever man ju som bara på. Men hon är jätteduktig på att prata. Och vi har också fått en tid till sjukgymnasten, och såklart läggs alla tider på dagar då vi jobbar. Och givetvis allt på en och samma gång. Vi klurade lite på om vi båda borde vara med om vi får övningar vi ska göra med henne. I så fall kanske det är bäst att båda får se det "från proffset". Men misstänker att det kanske fortfarande är så att man helst ska komma ensam.

Hmm. Nä nu måste jag kanske återgå till mina husliga sysslor. Och se vad barnen gör, det är oroväckande tyst. 




På måndag börjar vardagen

Näst sista dagen på semestern. 

Ärligt talat så känns det så grymt skönt att kanske få tillbaka någon slags rutin, få träffa folk utanför familjen och typ prata med vuxet folk. Även om jag inte är den mest sociala människan, särskilt inte när det är flera som ska prata samtidigt. 

Dom senaste tre veckorna har inte direkt känts som semester då jag har varit ensam hemma med barnen. Sen har Svante haft besök nästan varje dag. Så också idag.

Förra helgen lämnade vi Elise med mormor och åkte sedan till Örnsköldsvik för att bada på äventyrsbadet. Sen gick vi på bio, åt på resturang, köpte godis på Hemmakväll (stort för en 7åring vars största idol är Grannen Måns) och sov på hotell.
På söndagen åkte vi lite längre söderut för att åka linbana upp och ner för Skuleberget. Väl uppe på berget fick vi ett infall och klättrade ner till "Grottan". Det var ju "bara" 300m. 300m typ stup. Jättekul. Också jättejobbigt. Nära döden upplevelse i dubbel bemärkelse då Svante råkade fälla mig då vi var påväg utför berget. Nära döden upplevelse två uppenbarade sig på vägen upp igen. Fy fan vad dålig kondition och styrka i kroppen. 

På måndag börjar jobb och skola om igen, och det känns ganska skönt. Jag har varit hemma i ca 7 veckor, med föräldraledigt och semester. Första och enda gången känns det som, för fy vilka veckor det varit. Rätt mysigt när hela familjen är hemma och lallar. Men 7 veckor är en låååång tid, särskilt när man typ varit hemma veckovis var tredje vecka med barnen pga sjukdom hela våren. 

Jag saknar den där lilla egentiden. Den där stunden på dagen där man bara kan tänka vuxna tankar, ha vuxna konversationer och slippa att någon tjatar om glass var femte minut. Bara själva resan till och från jobbet känns sjukt lockande. Tystnad. Total tystnad i 40 minuter. 

Förlåt nu måste jag avrunda, för jag har någon som är rabiat i köket för att det inte finns mackor.

Dont be shy, come on in, the water´s fine

Senast jag skrev var fjärde mars förra året. Precis ungefär ca en vecka innan allmänheten insåg att covid-19 kommit till Sverige, Västerbotten, Umeå kommun och att det var allvar. Jag vill minnas att det var där i andra veckan av mars som alla blev helt hysteriska och bunkrade toapapper. Som om att det är toapapper man behöver när samhället eventuellt kollapsar. 

I förra inlägget skrev jag om att Svante eventuellt behövde glasögon. Och det behövde han tillslut, i maj bestämde dom att han skulle få ett recept, trots att det var ett sånt litet synfel. Mest för att avhjälpa att det skulle bli ännu sämre. Hur funkar det då med glasögon på en vild 6åring? Inte jättebra. Det första paret höll i 18 timmar, och det är då räknat med natten också, då han inte hade glasögonen på sig. 

Sen har vi väl fått lämna in glasögonen på lagning ca 5 gånger till under det året. Nu sedan senast, vilket var midsommar, så har vi skaffat ett par nya glasögon i annat material som har hållit mycket mycket bättre. Kanske har han också blivit lite mer ansvarsfull, eller möjligen att det har spelat rätt stor roll att han ha varit hemma mer eller mindre sedan midsommar och vi har kunnat säga åt honom att lägga bort glasögonen t ex när han hoppat studsmatta. Vi väntar fortfarande på att hans ordinarie glasögon ska lagas, så det blir väl till att ringa dit och höra vad som tar sådan tid. Vi skadeanmälde där kring midsommar, så delen som ska ersättas borde ju ha dykt upp nu kan man tycka. 

Vi har hunnit vara på både ett och två besök på både vårdcentral och sjukhus. Elise är helt avskriven från kardiologen, hennes hjärta såg fint ut vid senaste besöket. Hon är inte längre skriven för uppföljningssamtal hos neuromottagningen, och besöken på vårdcentralen sker nu med ca 4-5 månaders mellanrum. Vi har fått en remiss till rehabilitering / sjukgymnast pga att hennes ena ben inte rör sig som det andra. Så förhoppningsvis kan vi får några övningar som kan hjälpa henne att röra sig lite bättre, lite lättare. Men det är ingenting som hindrar henne, hon klättrar, springer och dansar. Men hon har lite större benägenhet att snubbla. 

För strax under ett år sedan så fyllde jag 30år. Ingen större skillnad mot att fylla någonting annat tycker jag. Låg hemma sjuk på min födelsedag. Inte i corona dock. När Roger fyllde 30 i februari samma år så låg vi också hemma sjuka. Då var det innan allmänheten fick testa sig för corona, så .. vem vet. Ändå lite taskigt att behöva vara sjuk när man fyller jämnt, inte för att man direkt tänkt fira på något spektakulärt sätt. Mest bara att är det någon gång man ska få må bra så är det väl på sin födelsedag. Minst. 

Vi har faktiskt klarat oss från själva sjukdomen corona *pepparpeppar*, men det är ju rätt mycket runt omkring som påverkar en rätt mycket ändå. Psykisk stress och känslomässigt och sådär. 
Nu har vi ju genomlevt två påskar, två midsomrar och än så länge en jul och nyår med corona. Och som köttansvarig i jul- och nyårsträngseln på en av Norrlands största butiker så ska jag erkänna att jag den 14:e januari sa att "om jag inte har fått corona ännu.. så har jag antingen redan haft det eller så kommer jag inte att få det.". Som sagt, peppar peppar.
Vi kan som sagt redan ha haft det, i februari 2020, eller haft det utan symptom. Men det känns ju väldigt lite lönt att ta ett antigentest 1½ år senare.

Nu har vi ju tagit första sprutan av vaccinet, och nästa dos ska tas mitt emellan min och Elise´s födelsedagar. 2 September. Men bara för att man är vaccinerad får man ju inte slappna av. Det är ju en ständig psykisk stress när man vet att folk är dum i huvudet nå jävulskt och att man faktiskt inte kan lita på att folk stannar hemma om man har "lite ont i halsen/huvudet" eller ens håller avståndet.

Så jag har börjat inse att det kanske tar på lite mer än vad man tänker. Att ständigt gå runt och oroa sig för att någon av oss ska få det, eller ännu värre, att vi ska få det och sprida det vidare till någon som inte kanske klarar av det. 
Den senaste tiden har jag, trots semester, känt mig väldigt trött och sliten. Orkeslös. Jag vet inte om det kanske har med min sjukdom att göra, jag har ju fått höja dosen i flera omgångar. Nu får jag ju till och med äta två olika mediciner för att se om det blir bättre. Innan semestern kände jag att jag skulle behöva semester, för dom sista veckorna var väldigt intensiva med rutiner och listor som skulle skrivas och barn som var sjuka och allt möjligt. Men nu är snart semestern över och jag känner mig inte ett dugg mer utvilad än innan. Men det beror nog mest på att barnen vill mer än vad jag orkar, och att det ständigt finns en massa måsten. 

Men det kan som sagt höra ihop med min sjukdom också. Har under sommaren försökt sätta mig in lite bättre i vad jag kan göra själv, utöver medicinering, för att förbättra mitt mående. Motion är ju given, att undvika socker och sånt också. Ta tillskott och vitaminer, ja. Jo. Men så läser man samtidigt att det och det inte får tas tillsammans osv... Det är som sagt ett pågående projekt, till exempel så rekommenderas AIP kost. Men jag har bara läst lite nu och då, när andan fallit på. Sen så har man glömt det mesta. Minnet är inte riktigt vad det brukar vara heller. 

Nåväl, nu har jag fått skriva av mig endel. Blev lite taggad på att sätta mig in lite mer nu, och kanske skriva ner lite tankar och funderingar som jag kan ta upp med läkaren. Som jag för övrigt aldrig har träffat. 

Sjukt bra. 






En uppdatering, tillslut

Ska man säga bättre sent än aldrig? Det verkar vara såhär det är nu, med uppdateringar varannan månad. Förvisso är det ingen gigantisk skara som följer just mig och den här stackars ursäkten till blogg. 

Senast jag uppdaterande var precis i början av året där jag avhandlade jul och nyår. Jag hade precis fått besked om ändrad dos för medicinering där jag plötsligt skulle äta två olika doser beroende på dag och var lite lätt orolig över hur inskolningen av Elise skulle gå. 

Jag gjorde slag i saken och köpte mig en liten dosett. På så sätt behöver jag inte, aptidigt, varje morgon fundera över om det var den eller den burken. Utan jag fyller dosetten med två piller i varje fack, så klarar jag mig i två veckor, och behöver således bara komma ihåg vilken dag det är på morgonen. Vilket ju i och för sig kan vara komplicerat nog. 

Inskolningen av Elise gick över förväntan. Första dagen var vi där i en timma, både jag och Roger var där - mest för att herrn skulle få bekanta sig med pedagogerna, rutinerna och lokalerna. Andra dagen (och resten av dagarna) skötte jag själv, och då var vi där till efter lunch. Tredje dagen var det sovning och sen hem och fjärde dagen skickade dom hem mig efter 30 minuter för att se hur det skulle gå. 
Och det gick som sagt över förväntan. Det enda som varit är det här med sömnen. Hon somnar lätt, men vaknar till när pedagogerna ska lämna rummet och somnar då inte om. Så nu kör vi med vagnen där, så får se när vi slipper dra den fram och tillbaka. Första 6 dagarna vid lämning så grät hon, men bara tills man var utom synhåll - den lilla luringen. 
Det är inga problem att hämta, eller har inte varit några problem utom en dag. Den dagen kom jag tidigt och hämtade, hon var nyvaken och var inte alls peppad på att följa med hem. Hon var så arg. 

Jag har börjat om att jobba. 20/1 klev jag in och tog tillbaka min tjänst. Det har tagit några veckor att få grepp om det stora hela, men jag tror att det har gått ganska bra ändå. Det finns nog fortfarande saker jag känner mig lite osäker på, men totalt så har det väl gått mer bra än det gått dåligt iallafall. Jag fick ju häromveckan till och med utmärkelsen veckans guldkorn. Så nåt bra måste jag ju göra :) 
 
Men alltså tröttheten nu för tiden. Ojojoj. Det är nästan så att man är orolig över att medicinen fortfarande håller för låg dos. Samtidigt får man ju ha i åtanke att jag kliver upp 4.20, jobbar stenhårt (no joke) i 9 timmar och sen åker och hämtar barnen, lagar middag och sen lägger man barnen och ungefär samtidigt som Svante somnar är det dags för en själv att gå och sova om man ska få någon slags sömn. De dagar jag är ledig, de dagar det är tänkt att jag ska få något som liknar återhämtning, så får jag inte ha barnen på förskolan. Utan då ska jag rodda med dom, och deras ljudnivå. Försöka hålla bägge vid liv och samtidigt kanske få någonting gjort som tvätt och/eller städ. Men att städa med två marodörer är ju ungefär som att skotta när det snöar. Lite lönt. 


Idag har vi varit på NUS (Norrlands universitetssjukhus) och kollat ögonen på Svante. Rutinkontroll. Man upptäckte vi 4års kontrollen att han såg sämre än han borde göra och då skickade man en remiss till ögonmottagningen eftersom att det är dit barn under 8 år går. (Annars går man till en optiker). Dit har vi sen varit i tre eller fyra turer för att kolla hur det utvecklar sig. Första gången vi var där så lät det lite som att han inte har något djupseende. Svårt med avståndsbedömingen med andra ord. Det har varit lite fram och tillbaka om huruvida han behöver glasögon, behandling eller hur vi ska agera. 
Idag klarade han testerna betydligt bättre än förra gången, och vi fick beskedet att han har en microskelning. Ena ögat skelar lite lite lite, inte synligt men dom ser det såklart. Så när han ska se på långt håll, eller om det var tvärt om, så skelar han, vilket innebär att det andra ögat tar över och det svagare ögat får sämra synskärpa. (Förmodligen långt håll). Men eftersom det är så lite så ska dom dividera lite om ifall det ska behandlas eller inte. Han behöver inte glasögon, (än), men kommer kanske behöva lappbehandlas. Men dom skulle dividera lite med läkarna och höra, för det är tydligen inte bra att överbehandla heller. Så kanske, kanske inte. Det får vi se om det kommer ett besked med posten framöver. 

Med Elise väntar jag fortfarande på kallelse, till både barnläkaren och till ögonmottagningen. Den 18:e ska vi träffa barnläkare på Sävar hälsocentral och ta vaccin och kolla utvecklingen. Men om jag inte missförstod så vill barnläkaren på barnmottagningen också träffa Elise, men det skulle ju typ skett före jul så nu vet jag inte längre. Jag vet ju förvisso att det är ganska långa väntetider numer, och att mer svårt sjuka självklart går före. Kardiologen hade ju till exempel skrivit in i journalen att hennes besök blev uppskjutet nästan ett år, på grund av långa väntetider. Men det dom ska kolla på henne är ingenting allvarligt, och något som man räknar med har återställt sig själv, så jag förstår att man då blir knuffad bakåt i kön. 
Vi har en mätning kvar också på huvudomfånget. Sen ska tillväxtkurvan skickas till neurokirurgen som ska ta ställning till om mätningarna ska fortsätta, i vilken utsträckning och/eller om shunten ska justeras. 

Den som lever får se helt enkelt, när och var vi blir kallade. 


Ja men det var en liten uppdatering. Vi får väl se när nästa inlägg dyker upp. 
 
 

Gott nytt år då

Nämen nu. Nu har det ju gått TVÅ månader sen jag skrev! Det vittnar väl i och för sig om hur lite som händer i livet. Det händer inte så mycket spännande saker längre, eller det gjorde det väl förvisso inte tidigare heller men nu känner man än mindre ork och/eller lust att förtälja det för resten av världen. 

Vad har hänt sedan sist då, kan man fråga sig. Inte mycket alls. Inte mycket värt att nämna. Elise går fortfarande på månadsvisa kontroller, där den senaste visar på att huvudomfånget åter inte ökar så mycket som det borde enligt norm. Vi avvaktar då hon trots allt mår väldigt bra men fortsätter det att visa på samma trend vid nästa mätning som är om ganska precis tre veckor så kan det bli aktuellt med en omställning igen av shunten. Vilket vi ju är förberedda på, jag har faktiskt för mig att det vid något tillfälle kan ha nämnts att intställningen skulle komma att behöva ändras när hon växer. 

Jag hade förväntat mig en kallelse att träffa barnläkare (för Elise) samt ögonspecialist (för bägge barnen), men jag antar att det är som för kardiologen att det är rätt tjockt och mindre akuta fall trillar efter. Man får väl anta att det kommer att trilla in kallelser titt som tätt nu då bara för att jag kommer att ha börjat om att jobba och därmed inte har all ledig tid i världen. 

Jag har jobbat litegrann. 8 dagar för att vara exakt, under hela 2019. 1 dag hittills i år. Man känner ju verkligen av att man inte har gjort så fruktansvärt mycket fysiskt arbete under de 18 månader jag har varit hemma när man hoppar in och jobbar extra de tre närmsta dagarna före jul. Ojojoj! Jösses vad jag har haft värk i de så kallade musklerna. 

Julen kom. Julen passerade. I år, precis som tidigare år, har vi firat hemma hos mamma i Burträsk. Detta år var hela tjocka släkten med. Vi dukade upp stort, brett långbord och satt och trängdes 20 personer. Nä, så trångt var det kanske inte. 
När det var färdigätet ställde jag mig och diskade. Och diskade. Och diskade. Det kom hela tiden nytt att diska. Mamma har ingen diskmaskin nämligen. Jag tror att jag stod i 45 minuter och diskade. 

Nyår kom också och passerade. Vi gjorde ingenting. Vi var inte bjudna någonstans, men hade ju inte heller bjudit någon så. Varken jag eller Roger kände att det är så himla märkvärdigt egentligen. Vi tvingade oss uppe till tolvslaget iallafall, tog på oss tofflorna och ställde oss på farstukvisten och skålade och pussade in det nya året och såg på några raketer innan vi återvände in och gjorde natt. Jag hade ju faktiskt tagit på mig ett extra pass. Inte för att det egentligen kändes som att min närvaro krävdes när jag väl kom till jobbet, men lyckades ändå göra mycket produktivt. Lite städning och sådär, som inte är så populärt i övrigt. 

Ärligt talat så saknar jag jobbet. Så sent som i höstas hade jag lite ångest över att föräldraledigheten snart skulle vara över och vardagens lunk skulle ta över. Men nu känner jag mig ganska peppad på att komma tillbaka. 


Ikväll har Roger varit till primärvårdsjouren med Svante, då Svante kom i full kareta och sprang och sprang rätt in i tallriken som Roger höll fram som Svante skulle ta till bordet. Rätt över näsan tog det, och han vart ganska blå och svullen rätt omgående. Näsan verkar vara hel iallafall, förmodligen bara mjukdelarna som fick sig en törn. Eventuellt kan det vara någon slags fraktur/spricka "under näsborren", och om näsan blir krokig inom de närmsta två veckorna ska vi återkomma. . . 
Ja, också har vi fått besiktat bilen idag. Det är så konstigt att saker de klagar på som "kan vara bra att ha åtgärdat till nästa år" inte nämns överhuvudtaget på årets besiktning trots att dom inte är ens kikade på för att vi minns inte riktigt exakt vad det var. 
Nåväl, den gick igenom med endast en påpekan om att det kan vara dags att köpa nya vinterdäck, något vi har varit medveten om sedan innan. 


Idag fick jag också brev från hälsocentralen, något sent, att mina senaste prover visar på att jag har för låg dos, samt även ett förslag på höjning samt nya prover i slutet av januari. Så nu ska jag börja käka två olika doser för olika dagar i veckan och jag kommer att bli helförvirrad. Sjukt bra.

Nä, men nu kanske jag ska gå och göra något annat produktivt. Jag har lagt schema för barnen för två veckor trots att jag inte exakt vet riktigt planen för Elises inskolning. Jag hade tänkt göra upp om lite föräldrapenning men när jag loggar in på försäkringskassan står det bara att det är tekniskt fel. Och det är ju lite frustrerande, men inte särksilt oväntat. Vem har någonsin påstått att det ska vara enkelt det här med föräldrapenning och sånt tjafs. 
 

Två helger i rad

De senaste åren har ju jag och kära mor åkt iväg ca 2 gånger per år och bara tagit en mor/dotterhelg och bara myst. Men sedan vi var i Piteå och såg David Batra förra våren har det inte blivit av på grund av graviditet och sedan då en lätt besvärlig start på tvåbarnslivet. 

Förra helgen kom vi oss dock iväg på en weekend i Sundsvall. Mamma slutade jobba vid lunch, och var här i Sävar ca 15.00. Så vi åt middag, och åkte en stund efter att Roger kommit hem. Sen stannade vi till på Strömpilen och botaniserade på systembolaget och handlade gotta för kvällen på maxi innan vi slutligen kom oss iväg strax före 18. 

Halv tio på kvällen ungefär, landade vi på hotellrummet lagomt möra efter en minst sagt påfrestande bilfärd. Första 5 milen var det dålig sikt på grund av regn, också låg vi bakom en nisse som körde långt under hastighetsbegränsningarna när det var enkelfiligt, och så fort det blev dubbelfiligt så la han sig i mitten eller väldigt nära mitten och ökade hastigheten. Men, strax innan vi passerade Nordmaling så samlade vi mod och körde om. Då hade regnet lättat också, så det var bättre sikt. 

När vi passerade Örnsköldsvik bytte vi chaufför och jag fick köra resterande 16 milen. Mamma hade ju redan kört först till Sävar och sen de första 10 milen ner då, så det blev rättvist ändå. Efter Örnsköldsvik så har dom ju dock byggt om vägen, och det var ett flertal gånger som iallafall jag helt tappade var vi var eller hur långt vi kunde tänkas ha kvar. Passerade vi skuleberget? Docksta märkte jag aldrig av. Tillslut kom vi fram iallafall. 

Rummet var något större, trots att det var ett "vanligt" hotellrum. I normala fall brukar man ju ungefär ta sig mellan sängen och skrivbordet som alltid finns på rummen men vi hade ju faktiskt lite svängrum där i sängänden. 

På lördagen blev det hotellfrukost och sen ut på stan för att shoppa. Vi var lite tveksamma till en början, ingen av oss var riktigt på humör och hittade väl ingenting som vi kände var helt vad vi var ute efter. Sen kom vi på Lindex ... man kan väl säga att det som lossnade där. 
Men stan hade vi gjort bort relativt snabbt, och hade fortfarande en massa tid "kvar". Så vi tog bilen och åkte först på Dollarstore, och sedan på Åhléns outlet. Och det var nog ganska tur det för annars hade vi aldrig kommit oss hem på söndagen då vi först skulle shoppa på Birsta. Det vart sent nog ändå, trots att vi redan "betat" av flera butiker..
 
På lördagkvällen blev det middag på Stekhuset hörnan, ett måste om man är i Sundsvall. Dom har en så fruktansvärt god fårost till vitlöksbrödet att ojojoj. 
Söndagen bjöd som sagt på shopping på Birsta city innan vi styrde hemmåt igen. Tror vi kom hem där strax före åtta på kvällen. Var inte helt optimal körning hem heller, fram till Örnsköldsvik gick det helt fint, vi låg och seglade över 100 iallafalll men när vi passerat Ö-vik så började det snöa och sikten blev dålig och temperaturen började shifta mellan plus och minus. Så då får man ju dra ner hastigheten för man vill hellre komma hem sent än inte alls. Vissa verkar ju inte alls leva efter den devisen, när man ser vilka tokiga och rent av livsfarliga omkörningar som görs. 

Hem kom vi ju iallafall, inte nödvändigtvis mer utvilad än innan vi åkte. Men efter att ha varit hemma med bägge barnen i snart 18 månader så kändes det oerhört skönt att få åka iväg och bara behöva bry mig om mig. 
 
Och i helgen tog jag barnen med mig och åkte hem till Burträsk, för att Roger skulle få återhämta sig som kompensation. Det var ju första gången han var ensam med bägge barnen längre än 6 timmar ^ ^. 
 

 



Hallå igen

Jodå, jag håller uppe inläggstätheten här trots att jag verkar ha flera nyfikna läsare. Verkar ligga på ett snitt på ca 3 personer om dagen, trots att jag inte uppdaterar. Eller kanske det bara är mer frekvent när folk inser att det börjar ha gått en månad och det borde dyka upp ett inlägg ^^ 
 
 
Hur som haver, kaoset fortgår. Jag gick igenom kassen med skor som jag skrev om sist och behöll alla utom två par som verkade vara för små för tjejen redan. Det är ju så svårt att veta vilken storlek på fötterna hon kommer ha särskilda årstider .. så vi får väl rensa för jämnan istället. 
Jag har sålt iväg nästan alla gamla / väldigt pojkiga kläder utom några få plagg. Jag hade en köpare, men hon tycks ha ångrat sig då hon inte längre svarar på mina meddelanden trots att jag i det senaste uttryckligen frågade om hon fortfarande var intresserad. Hur svårt är det att bara svara ärligt istället för att dissa. Sjukt irriterande, och en stor anledning till att jag typ kastar saker hellre än att sälja/skänka dom i den lokala säljgruppen. Folk verkar inte förstå det här att jag säljer skiten för att jag vill BLI AV MED DEN, inte för att jag vill lagra den ytterligare två månader. 
Fattar inte ens att man skriver att man tänker köpa en grej när man bor flera mil bort och inte äger en egen bil och inte direkt har någon plan för hur eller när man kan komma ... Ja. Lite less. Blir förmodligen en *tjoff-i-klädinsamlingen* istället. 


Vi har köpt hyllor, försökt ordnat upp i källaren. Får fortfarande halvt panik varje gång jag går ner för det är inte riktigt så organiserat som jag hade önskat. Ännu. Jag tog tag i mitt drömmande och åkte och köpte en ny bokhylla, så det har varit lite kaos på alla plan. För när man köper en ny bokhylla innefattar ju det även att man måste tömma den gamla och bära ut den och montera den nya och fylla den och hitta nya platser åt det som är för brett för att rymmas... så att säga. Den gamla hade ju en bred nederdel som slukade det mesta, medan den här nya är mer... jämnsmal. Så pizzatallrikarna som vi aldrig använder men som jag inte vill he bort heller ryms inte längre. Till exempel. 


Jag har jobbat mitt första extrapass. Gick förvånansvärt bra ändå, trots att jag varit borta både psykiskt och mentalt i 16 månader. Så fort jag stämplade ut för graviditetsledighet/mammaledighet förra året så stämplade jag även ut mentalt. När jag gick hem för 5 år sedan när vi skulle ha Svante så stämplade jag inte ut mentalt. Inte helt iallafall, så då hade jag fortfarande ganska stor koll på vad och hur och allt sånt. Nu är det lite "hej kom och hjälp mig", men det kommer tillbaka rätt snabbt bara man börjar praktisera jobbet igen. 
Börjar om att jobba "på riktigt" där i mitten av januari. 2020 har hela tiden låtit så himla långt bort, men nu börjar jag inse att det typ bara är 3 månader kvar tills jag ska jobba fullt igen. Det känns för himla sjukt helt ärligt. 
 
Ikväll har vi haft föräldramöte på förskolan. Typ det vanliga. Vi var åtta föräldrar där, inte ens hälften. Jag undrar hur man gör nästa år, när föräldramötet för bägge barnen är samtidigt ... 

Funderar på om man ska göra en tidigkväll ... Fast klockan är redan 21.15, så det blir inte så himla tidigt ändå. Ska iallafall försöka att ... uppdatera lite mer frekvent. Men det känns inte som att det händer så jättemycket i mitt liv just nu. På måndag ska vi på BVC, och hela nästa vecka har Svante höstlov. Eller Läslov, som dom kallar det nu för tiden.  

Kaos .. igen

Idag har jag tagit itu med lådan med Svantes urvuxna kläder som Elise inte kommer att ha. Pga blå, eller pojkiga. Vi har ju sparat ALLT Svante har ägt (nåväl, inte sånt som gått sönder såklart) men nu har jag börjat rensa. För några veckor sedan tog jag upp alla flyttkartonger med kläder, jajjamen KARTONGER - flera stycken! - och gick igenom vad Elise kan tänkas kunna ha och vad som absolut skulle bort. 
Sen har den här bortkartongen bara stått inne på kontoret och hånat mig för att jag inte har orkat ta itu med den. Men idag, plötsligt händer det. Så nu har jag ett antal annonser ute på den lokala facebooksidan och har fått några napp. Det är ju alltså riktiga fynd man kan göra, så jag fattar inte att det ändå går så trögt. 

Jag är ju förvisso själv ganska dålig på att köpa begagnade kläder. 

Häromdagen fick vi också en halv ullaredskasse med skor från Rogers systerdotter också, som ska gås igenom. Samtidigt som vi har en hel flyttkartong med Svantes gamla skor. Jag kanske får ta upp den igen och sortera skorna i storleksordning som sist och se vad vi behöver ha kvar egentligen. Det känns ju faktiskt lite roligare om Elise får ha lite tjejigare skor istället för spindelmannen och åter spindelmannen. Vet ni förresten hur stor en ullaredskasse är? Det är ungefär som tre stora Ikeakassar - fast i en. Helt makalöst. Förstår ni hur mycket skor det är ?! 


Jag får typ ångest av att ha så mycket grejer. Vi har hela källaren (nja) full med grejer som vi inte använder, som vi har tänkt he bort men inte tagit itu med. Det står en tom byrå i vår walk in closet som vi hade Elise kläder i när hon var miniminst, men sen köpte vi ju en ny byrå till Svante när han skulle byta rum. Hursomhaver, den byrån väger bly, men jag har tänkt att vi ska ta ner den i källaren och ha den teven på. Men då måste vi först städa och ordna upp lite därnere så det kör som ihop sig och sen blir det ingenting av någonting... 

Och just det tycker jag är lite jobbigt. När det inte blir något. Av något. Man har bara massa tankar och idéer och borden och måsten och sen händer det inget istället för man vet inte var man ska börja. . 

 
Nä men nu kanske jag ska ta och försöka ta itu med det här kaoset jag har orsakat så att Elise kanske kan vara på golvet när hon vaknar. 

Ett år

Har väl inte hänt jättemycket sedan senast. Finns inte så mycket att skriva om, så en månatalig uppdatering känns nästan lämpligt. Vardagen har kommit tillbaka, det här varmare vädret har stannat kvar ett tag och det är väl först idag det har varit lagomt kyligt för mig och mina stickade tröjor. 

För två veckor sedan gjorde Svante entré för första gången efter sommarlovet. Gissa om han längtat, och tydligen även varit efterlängtad. Bästisen - som går full tid på dagis - hade väl frågat varje dag i åtminstone två veckor om det inte var dags snart för Svante att komma tillbaka. 

I söndags hade vi kalas för Elise, som fyller ett helt år idag. Funkar inte riktigt med kalas mitt i veckan, och igår måndag var det ju jaktpremiär så vi tänkte att det kanske passade bäst att göra bort kalaset innan älgjakten. Sen råkade det bara bli så att det blev på min födelsedag, så även jag fick mig några fina blommor. 29år. Är det nästa år man fyller vuxen? Jag känner mig fortfarande inte vuxen, trots att jag har två barn och hus och lån och hela kalaset. När börjar man känna sig vuxen? Det kanske löser sig när man kommer tillbaka till jobbet och inser att folk födda 2001 jobbar. Då känner man sig lite gammal.
Jag hade dock tänkt köpa en present till mig själv, då jag sett färdigt dom CSIsäsongerna jag hade hemma. Men tydligen så finns inte säsong 14 att köpa vad jag kan finna, varken svensk eller import så jag får väl forever leva i ovisshet eller vända mig till köp och sälj-grupperna på facebook och hoppas att någon tröttnat. Konstigt nog finns säsong 15 att köpa, men vad ger det att ha säsong 15 om man inte har 14. Man kan ju inte hoppa över en säsong ju! Eller?? Lite deppigt är det ju, men det löser sig säkert. Den finns säkert att streama någonstans, men jag skulle ju som vilja ha alla 15 säsonger ... när jag liks redan har de första 13 och det är en av dom bästa serierna jag vet. 
 
 

Nåväl.
Ett helt år. Ett tufft år. Räknade lite på det och kom fram till att vi under det senaste året haft 60 vårdbesök. Och då har jag räknat dom gånger vi varit inlagda som en gång, och totalt har vi varit inlagda i ca 5 veckor. Det blir ett snitt på ungefär 2 vårdbesök per vecka, om jag inte tänker galet. Eller ett vårdbesök ungefär var fjärde dag. 


Min hjärna är inte helt säker, men det låter rätt för tillfället. 
 

Semester

Trenden nu för tiden verkar ju vara ungefär en gång i månaden. Här på bloggen alltså, med uppdateringar. Nu har det ju förvisso varit semester, och då har man ju inte tid och hålla på med sånt. 

Vad har hänt under den senaste månaden då? För senast jag skrev hade det varit midsommar, och vi hade varit på plantagen och köpt plantor och blommor. Petuniorna jag planterade har klarat sig bra, dom lever ännu. Dom små vita blommorna jag planterade med petuniorna, not so much. Dom blommade några veckor men har nu tackat för sig, vilket ser lite tråkigt ut i krukan då... Nästa år ska jag försöka komma ihåg att bara kanske köra på petunior, i olika färg kanske. Det ser ju så mycket mer välkomnande ut om man har nåt litet blommande på bron. 

Kryddorna vi köpte har inte klarat sig så bra. Timjanet har typ torkat, brunnit eller nåt sånt. Och basilikan verkar inte heller må så bra. Tomterna jag odlade från tomatskivor har dock klarat sig ganska bra. Dom smakar faktiskt ganska gott.

 


Roger gick på semester ungefär senast jag skrev, vilket innebär att han har börjat jobba igen. Men under semestern så gjorde vi ett ryck första veckan. Mamma kom hit och var barnvakt och vi matade järnet med fasaden på framsidan. Nu är det bara några stenar som ska snedkapas vid burspråket, i övrigt är vi klara, iallafall med den sidan. Gaveln mot garaget är kvar, men den måste vi göra nästa år när vi också ska höja och byta tak på garaget. Jag får typ ångest av att bara tänka på det. 

Har blivit några må utflykter. Var några dagar i Burträsk och hängde med brorsan m familj. Vi gjorde ett litet äventyr ut till holmen i Burträsk, dels för att svalka oss men också för att ha något att göra. Barnen tyckte nog att det var ganska spännande iallafall. 


Svante har hunnit fylla 5 år, stora killen. Blev väldigt lungt dock, inget barnkalas och inte ens kusinerna hade möjlighet att medverka. Tror han var lite besviken på att inte få ha något kompiskalas, men det är svårt när man inte riktigt känner att man har möjligheten. Dels är många bortresta just när Svante fyller år, sen är det ju också det här... var stoppar man alla barn? Vi har ingenstans att sitta ute (större sällskap) och vi hade fullt upp med renoveringen .. Ska man ha barnkalas måste man ju nästan ha engagemanget också, och kanske hitta på åtminsone en aktivitet. Kanske nästa år. 
Svante fick ju iallafall gå på kalas, hans kompis fyller år två dagar senare. Så vi pratade lite lätt om att kanske köra något gemensamt för dom nästa år, eftersom dom ändå har samma kompisar. (Eftersom dom går i samma grupp på förskolan). 
 

Vi besökte dinosarie utställningen i Skellefteå med brorsan och familj. Ganska intressant, men barnen kanske skulle varit lite äldre för att till fullo kunna uppskatta det. 
 
Vi tog oss en tripp till Piteå havsbad, och den här sälen drog på sig baddräkten och badade både i havet och på äventyrsbadet. Det var den varmaste helgen i sommar, helgen då det nådde sin kulmen här uppe för oss, och vi bodde på hotellet. Men det var så fruktansvärt varmt, helt vansinnigt vad varmt det var. Och grannarna hade fest eftersom det var samma helg som PDOL och rummet var stekhett och .. ja det blev inte många timmars sömn där inte. Jag låg mest och vred på mig och väntade på att klockan skulle bli morgon så det var okej att kliva upp och ta en KALL dusch. Riktigt kall, hade jag vridit den mer på den kalla sidan hade det börja skramla fram isbitar. Fantastiskt skönt var det iallafall. 

Här i veckan som gick har det varit Noliamässa i Umeå, självklart åkte vi dit. Svante provsatt allt som gick att provsitta ungefär. 
 
Annars vet jag inte om det hänt så mycket annat som är värt att nämna. Vi har pulat på med huset, just nu är projektet att måla allt som är trärent innan det blir för fuktigt och jävligt ute men bara för att man påbörjar det projeket så kom det ett flerdagars regnmoln och ställde sig över huset. Ganska frustrerande. 

Nästa vecka börjar äntligen förskolan om också. Sista året för Svante, herregud vad tiden går snabbt. Nu ska jag fortsätta med det jag höll på med: Skriva ut bilder. På lördag har vi gäster över på middag, och då kanske det är bra att ha avslutat de småprojekt som ligger och dräller lite här och var. 


 

 

Grönt är skönt

Ja nu blir det minsann glest mellan gångerna. Senast jag skrev var tydligen på midsommarafton. Vi gjorde ingenting speciellt på midsommar, vi gick och kollade på midsommarstången / firandet och sen gick vi hem och grillade. Blev nog inte värre än så. Vi var inte bortbjudna någonstans, men vi hade ju å andra sidan inte bjudit någon heller själva. 
 
Veckan därpå var vi på hälsocentralen och fick suga vax ur Svantes öra. Han var förvånansvärt duktig måste jag ändå säga, och det kom ut bra nog mycket. Dom skickade också en remiss till öronläkare på NUS för bedöming, då han tyckte det såg avvikande ut. Antingen att han har hål på trumhinnan, eller att han har dubbla. Han var inte helt säker, och jag inväntar helt enkelt kallelsen. 
Dagen efter var vi tillbaka på hälsocentralen för den numer månataliga kollen av Elise. Och allt ser bra ut, hon växer på längden och bredden och huvudet följer kurvan numer. 

På fredagen packade jag in halva bohaget och barna i bilen och åkte till Burträsk. Vi åker nu för tiden via Ånäset, då dom håller på att fixa och dona med vägen via Bygdsiljum och det är ett otaligt antal personer som har fått punktering efter den vägen. Dessutom är det lots, rödljus och guppigt. 
Dagarna i Burträsk flöt snabbt förbi, jag minns knappt ens vad vi gjorde. Vi hälsade på (min) mormor, vi hämtade ut mamma och Egons husvagn och hälsade på hos Egons bror. Vi lallade på hemma. Såg en traktor med släp och ensilagebalar i diket. Mamma bakde bullar. Måndag-tisdag blev jag ensam hemma med barnen eftersom herrskapet inte riktigt hade fått semester än. På onsdagen fick Svante följa med Egon på jobbet någon timme så jag skulle få umgås ensam med Christina en stund och gå på marknaden. Vi hann ungefär gå ett varv och se och äta lunch innan vi återfick vilddjuret. Kring 14.20 skiljdes vi åt och jag tog riktning mot mormor för att möta upp mamma som slutat tidigare. Det blev nog så stressigt ändå då Elise skulle äta, vi fikade och tiden bara sprang. Vi hann det vi skulle på marknaden iallafall, och pengarna flödade iväg. Jag vet inte ens vad jag köpte alltmest. Ett jävligt dyrt set att göra stora såpbubblor med, och en ballong. 

Efter vi ätit middag och sådär åkte jag hem till pappa och hängde en stund innan jag åkte vidare hemåt för att se Sverige bli klådda av Nederländerna. Hade väl inga större förhoppningar om att det skulle gå på något annat vis. Nu vet jag ju att vi iallafall vann över England och erövrade bronset. 
På torsdagen packade jag in allt jag tagit med plus lite till, spände in ungarna i bilen och brummade hemåt igen med ett stopp i Robertsfors hos farmor. 


Idag är det söndag. 
Igår var vi till större delen inne i Umeå och handlade. Nya tampor till Rogers cykel, lite växtlighet på plantagen så att det ska se lite trevligare ut och för att vi har fått lite gröna fingrar och sug efter att experimentera med odling. Har ju till och med börjat komma lite tomater på mina rangliga tomatrankor. 
Sen åkte vi och storhandlade. 
Än idag har jag åkt iväg med hushållförpackningar och återvunnit litegrann. Planterat smultronen vi inhandlade igår och ... nä inte så mycket mer. Nu väntar vi på att svärfar ska komma på besök och klippa Svante och Roger lite och efter det så blir det eventuellt att åka in till Umeå igen då det visade sig att Rogers cykel hade punktering, fast det inte verkade som det igår.. 

Nånå, senare idag ska jag också plantera de tre kryddväxterna vi köpte igår. Men vi tänkte ha dom inne, så får vi väl se om det blir något av det hela eller om dom också dör.  

Några dagars avrapportering

Hallå! Jag kommer inte ens ihåg när jag skrev senast, men jag vet att jag har avhandlat mitt besök på medicinmottagningen. Jag väntade på att få receptet på medicinen i ca en vecka tror jag, innan jag loggade in på 1177 och frågade om en receptförnyelse. När jag väl gjort det så gick det ju snabbt, inom en timme hade jag svar och innan dagen var över hade jag recept. Sjukt smidigt. Ännu smidigare såklart om det bara flyter på och läkaren skrev ut på en gång. 

Förra torsdagen (den trettonde) så gick Svante på sommarlov. Så nu ska han vara hemma med mig i 10 veckor ungefär. Vi blir rejält osams ungefär minst en gång om dagen, men totalt så har han blivit betydligt mer skötsam om än vild emellanåt. 
Den helgen var vi bortbjudna på middag, en gammal klasskompis till Roger och en ny bekantskap till mig. Det skiljer 5 dagar mellan Elise och deras son, så vi går i samma föräldragrupp. Och bor dessutom så gott som grannar. Supertrevlig kväll och maten var helt makalös. Jag var dock tvungen att avvika där kring 22, då Svante inte kände att han hade ro nog att lägga igen ögonen där. Så vi gick hem, fick hjälp av Roger att få hem barn, vagn, cykel och stol och sen gick han tillbaka. Smidig, när det bara är 3 hus bort. 
Svante somnade i princip direkt, men vaknade senare på kvällen skrikandes att han ville gå hem. Så trött var han alltså, att han inte ens var medveten om att vi gått hem trots att han gick själv. 


I onsdags spenderade vi ungefär störredelen av dagen på Norrlands universitetssjukhus då vi på morgonen hade tid hos barndoktorn med Elise för Neurologisk bedömning eller sådär. Hon fick OK, än om han tyckte att hon var lite sen med dom "grovmotoriska rörelserna". I hennes ålder så borde dom ha börjat krypa, medan hon just och pass har börjat åla sig framåt. Dock så tappade hon 3 veckor av magträning när hon blev dålig och vissa dagar hinner vi inte ha henne så mycket på golvet om det är andra ärenden. Hon kanske till och med blir ett sånt här barn som hoppar över krypningen och börjar gå på en gång. 
När vi liks var hos barnläkaren så frågade vi om han kunde ta en snabb titt i Svantes öra, då han tenderar att prata väldigt högt eller till och med skrika när han ska prata. Och vi har ju sett att han har mycket vax, men ville liksom ha en bedöming och det fick vi vänligt nog. 
Så igår ringde jag till Sävar Hälsocentral och bokade tid för att få hjälp att plocka bort det där. Väldigt skönt när man kan ta stöd av att "barnläkaren sa", för dom är annars väldigt duktiga på att vifta bort det och "testa med vaxol".

Så efter barnmottagningen åkte vi hem, åt lunch - släppte tillbaka pappa Roger till jobbet och efter lunch var det dags för mig att packa in ungarna igen i bilen och åka tillbaka till NUS för nästa besök. Ögonmottagningen för Svantes del. Och dom är ju helt underbara måste jag ju säga, både på barnmottagningen och på ögonmottagningen för barn. Dom vet verkligen hur man hanterar barn, och gör undersökningen kul. 
Svante ser sämre på ena ögat, dom vet inte varför och det är ingenting som går korrigera eller som han behöver/kan använda glasögon för. Så återbesök igen efter sommaren, både med lillan och lillen. Jag börjar kunna det här med vårdbesök. 
Två timmar tog det hos ögonläkaren, då dom droppar något i ögonen för att kunna kolla mer. Men då tar det  45 minuter för dropparna att verka. 

När vi var klara åkte vi hem, snörde in potatisbullar i ugnen för en snabb middag och sen begav jag mig in till stan en tredje gång. Utan barn. Åkte till Ikea/Avion för att hitta en gå-bort-present åt mamma. Inte till mamma, men för mammas räkning? Det är alltså mamma som ska ge bort, men hade inte möjlighet att själv handla något. 
Sen gick jag på Ikea och köpte en byrå, då det var 20%rabatt. 

Igår ringde jag som sagt Sävar HC och fick en tid nästa veckan för Svante. En annan sak vi gjorde igår var att vi bytte Svantes rum. Så nu sover mr Svonko i det som förr var hans lekrum. Vi är inte helt på det klara med möbleringen, men jag har fått en idé som kanske är bättre än hur vi har ställt det nu. Jag ska fundera på den en stund till. 
Så igår kväll svettades och slet jag med att montera ihop byrån jag köpte på onsdagen. 




Och idag är det midsommarafton. Jag borde egentligen inte ens sitta här, för jag har massor att göra. Jag har alltid massor att göra, men jag gör aldrig det jag måste så därför när det blir kris så är det Så mycket att göra. 
Nä, nu ska jag fortsätta städningen. 

Konstigt besök

I måndags så blev Elise 9 månader. Men jag hade även ett efterlängtat besök hos läkaren på medicinmottagningen på NUS. Mamma hade tagit semester och tog hand om barnen så jag skulle få åka själv. Hela besöket kändes lite halvmärkligt dock, jag kände mig typ ... ivägen. Besvärlig. 

Först när jag kom till sjukhuset så parkerade jag bilen, det är fortfarande sjukt svårt att hitta parkering trots att det liksom blivit varmt igen och man kan cykla. Men jag vet ju var jag ska leta så jag hittade en rätt snabbt. Var där femtio minuter innan min tid, så jag hade gott om tid att gå till centralhallen och betala avgiften och sen tillbaka till dit jag skulle. Jag börjar ju kunna vägarna runt på sjukhuset. Sen var det ju bara att vänta. 

När jag väl fick komma in så ställde hon massa frågor, som sig bör, det hör ju liksom till en undersökning att ta reda på lite bakgrund. Men det var liksom lite.. ja jag vet inte. Jag kände mig lite anklagad för att jag inte tog medicinen som blev utskriven under graviditeten, trots att det blev sagt att jag liksom skulle sluta med den efter födsel. Det kändes som att det var lite konstig stäming helt enkelt. 

Som sagt hon undrade hur mycket jag åt av medicinen - som jag blivit tillsagd att inte äta efter födsel. Hon undrade hur min kontakt med sjukvården sett ut, eftersom remissen varit rätt så knapp. Men jag var ju ärlig och min kontakt med vården har ju varit minimal. Jag blev tillsagd att jag skulle sluta med medicinen efter förlossning, jag skulle bli kallad till nya prover i mars - vilket skedde, jag fick svar i april på nivåerna och fick remiss till medicin. Jag har ju aldrig fått träffa någon på sävar hälsocentral för att diskutera nivåerna där eller så utan blev ju remitterad direkt. Inte ens första gången, alltså under graviditeten, fick jag ju träffa någon. Jag pratade med någon på telefon, fick svara på några frågor och sen hade jag ett recept på Levaxin. 

Tydligen så stod det där läkaren kan läsa att jag hade blivit kallad till ett möte men inte dykt upp men jag har minsann inte fått någon kallelse. Jag vet att han ringde (läkaren på Sävar VC) men att jag inte hann svara (jag har läst journalen på 1177) men aldrig har jag blivit kallad fysiskt. Så blev ju lite irri på den punkten iallafall. 

Annars tog hon blodtryck, lyssnade på hjärta och lungor. Pratade ärftlighet. Och hon liksom konstaterade att baserat på blodproven som jag lämnat, och med tanke på ärftlighet, så är det Hypotyreos jag har. Så hon skulle skriva ett nytt recept, jag ska börja medicinera och efter semestrarna så ska jag lämna nya blodprover för att se om dosen ska justeras. Men just nu ska jag äta samma mängd som under graviditeten. 


Problemet är ju bara att jag inte har fått något nytt recept. Hon har inte skrivit något nytt fast hon sa att "jag fixar det". Än så länge har jag ju kvar från förra omgången, men jag kommer ju måsta ringa och efterlysa mitt recept om det inte börjar dyka upp något nu till veckan ... Men till läkarens försvar så sa hon ju aldrig NÄR hon skulle fixa ett nytt recept...  



Avhandlar en vecka, ungefär.

Förra söndagen vaknade vi upp och bestämde oss för att göra något annat. Vi packade in oss i bilen, åkte förbi jula och köpte campingstolar också åkte vi vidare till ett ställe strax utanför umeå och kollade på rallycross. Ganska intressant, än om jag inte hängde med så himla mycket i vad eller hur eller varför saker skedde. Det blir lätt så när man har ett busfrö eller två som också kräver sin beskärda del av uppmärksamhet. 

Förra söndagen kom även mamma på besök, framåt middagstid, för att sedan stanna över natten. I måndags hade jag nämligen min läkartid på medicinmottagningen på NUS, och mamma tog semester för att ta hand om barnen så jag skulle få fokusera helt. Det kändes oerhört lyxigt. Hela läkarbesöket kändes lite halvmärkligt och jag hade lite problem att känna av läkaren. Det kändes litegrann som att hon mest tyckte att jag var till besvär men jag har ju bara gjort som jag blivit tillsagd. Men mer om det kan jag ta i ett inlägg helt dedikerat till bara det. 

Efter läkarbesöket så åkte jag hem, också bestämde vi oss för att ta en tur till stan. Igen. Först gjorde vi dock ett besök hos Sävar blommor, då mamma fick ett presentkort där av mig i födelsedagspresent. Hon hittade massa fint, och jag såg både ett och annat jag skulle kunna tänka mig att äga också men just nu känns det väl inte riktigt rätt ekonomiskt då försäkringskassan inte varit snabbast med att besluta om den tillfälliga föräldrapenningen vi fick när Elise fick göra om operationen. 

Efter Sävar blommor åkte vi in på Rusta och Childrenshouse, och vi hittade väl några saker att spendera pengar på. När vi shoppat färdigt åkte vi hem till Sävar, packade om och sa hejdå. Sen var det dags för oss att gå på sommarfest på förskolan. Lite synd att det regnade så vi var tvungen vara inomhus. 

Annars har veckan gått ganska fort, på onsdagen gick jag på öppna förskolan och var där några timmar. I onsdags firade vi också att vi varit tillsammans i 11 år. Eller fira är väl att ta i, vi konstaterade. Vi åt lite godare middag än normalt en onsdag kanske. Men inget restaurangbesök eller sådär. 
Torsdag försökte vi göra ett ryck och städa ute men det var alldeles för varmt. Jag ville lägga mig ner och smälta. Vi gick och köpte mjukglass. Fredagen var väl något bättre, men vi gjorde ändå ingenting. Eller blandar jag ihop dagar nu... Mycket möjligt. 

Däremot igår, då jämarns. Då klev jag upp, duschade och donade och tog sedan bilen och brummade all the way to Skellefteå. En timme efter planerat tidsschema, men så är det ju när samtliga "väckarklockor" falerar. Svante struntade plötsligt i att komma och riva om i vår säng, han gick direkt och byggde pussel. Elise vaknade 5 och somnade om isället för att vaknar där kring 6 som hon gjort i typ 2 veckors tid. Och det faktiska larmet jag ställt på mobilen ringde av oklar anlening inte heller. Kanske hade jag på ljudlös. Kanske reagerade min kropp före min hjärna och bara stängde av det. Jag kan iche veta. 
Men bara ca en timme försenade kom vi oss iväg. Mellan Bureå och Skellefteå var det dock omdirigerat pga vägarbete så då fick man köra en liten kringelkrokig omväg som kändes betydligt längre. När jag sen kom in i Skellefteå så var det ombygge på ombygge, och det är ju ett klart sommartecken. 
Plockade upp en av mina favoritmänniskor på jorden och så begav vi oss till Solbackens handelsområde där jag akut behövde besöka toaletten innan någonting annat. Sen beställde vi mat på Max innan vi utforskade butikernas utbud. Blev ingen storhandling direkt utan mer strosande. 

Sen lämnade vi handelsområdet och åkte in till city, parkerade bilen och begav oss en tvärtis hem för att sen bege oss ut på stan. Stan stan. Och jag slogs av hur länge sen det var jag faktiskt gick på Skellefteåstan. Åhléns ville jag spana in, då dom tenderar att bara finnas beläget centralt och jag är aldrig in i självaste umeåkärnan heller. Hittade några fina kläder till barnen - på rea! Sen smet vi över på indiska innan dom stängde där jag till slut slog till på en fin gul klänning. Nu försvinner ju dock värmen, men när det kommer tillbaka är jag redo att lysa lika starkt som solen. 

Vi beställde mat, jag kan ha tagit i från tårna som beställde två huvudrätter och en "förrätt", men då fick jag ju å andra sidan en matlåda som jag åt till lunch idag. Thaimat är ju väldigt mättande. Efter det hängde vi bara, catchade up endel då det är ca 11 månader sedan vi sågs senast. Förstår inte riktigt hur livet bara rusar på. 
Kring 19 var det dags för mig att börja rulla hemmåt, då Roger skulle på en bilträff och helst inte ville ha med sig unge herr. Dels pga efter läggdags, dels pga ingen bältesstol, dels pga tålamodet hos unge herr och lite sånt. 
Som sagt, mellan Skellefteå och Bureå var det ju omläggning av asfalt så norrgående var omlett till en annan väg och södergående - som jag skulle köra hem - var omdirigerad till norrgående riktning. Och det kändes vansinning märkligt att köra i fel fil i typ 2 mil. Jag förväntade mig hela tiden att få mötande trafik, och att jag plötsligt skulle bli den här dumfan som körde mot trafiken. En upplevelse rikare, och jag fick aldrig något mötande och jag följde anvisningarna helt riktigt. Paranoid much. 


Och denna söndag har bara flutit förbi. Vi gick över till grannkvarteret och hälsade på, Svante ville dock inte leka så han satt med min telefon och deras barn satt med en telefon. När vi kom hem så tog jag dock tempen på honom och fick en förklaring på varför han kanske inte velat leka. Han hade feber. Inte jättehög, men fortfarande feber. Sen om det beror på att han bränt sig i solen lite eller om det är något annat återstår ju att se. Jag hoppas ju bara att han ska hinna vara på förskolan i veckan då det är den sista veckan han får vara där innan han är ledig och hemma med mig.... i 10 veckor eller vad jag nu kom fram till. 

Första lördagen i juni

Igår gick jag och la mig .. tror klockan var närmare midnatt. I morse bestämde barnen att det var dags för morgon 6.15 ungefär. Och Elise krävde välling, 2.45 inatt. Pigg och utvilad, not so much. Hur som helst, vi klev upp. Gjorde välling till Elise, frukost till Svante. Vi duschade båda barnen. Roger körde det jag rensat ut som skrot till återvinningen. Sen när han kom hem igen packade vi in oss i bilen, tog en sväng förbi kläd- & textilinsamlingen och dumpade två säckar med kläder och övriga textilier som inte längre får bo hemma hos oss och åkte sedan vidare mot Robertsfors kommun, närmare bestämt Överklinten och det årliga evenemanget "Grunkor och mojänger".

Förra året var första gången vi var där, på grund av att förra året var första året Roger inte hade ÅVC. Dock var det färre utställande bilar i år, vet inte om det berodde på det ostadiga vädret eller om det krockade med för många andra evenemang. 
Vad är "Grunkor och Mojänger" då? Jaaa... Jag skulle väl säga att det främst är en bilutställning, bilträff, med inslag av andra märkliga saker. Från början var väl tanken helt enkelt att man skulle leta fram märkliga grunkor (och mojänger) ur sina lador och uthus och visa upp, sälja, byta. Fantastiskt evenemang måste jag ändå säga, även om jag inte är jätteintresserad av bilar och såntdärt. Det är väl kul att titta på fina bilar. Såg några med jättefin färg. 

Vi var inte där jättelänge, Svante hann hoppa lite hoppborg, Roger hann surra lite med några han var bekant med, och ingen av oss hann nog bli less egentligen. Sen åkte vi vidare mot Bygdeträsk, när vi ändå var "så nära" och hälsade på hos pappa och hans små kattungar. Tror dom blev lite stressade av Svantes, aka vilddjurets, närvaro. Vi blev dock inte så himla långvariga, vi var tvungen att åka hem och klippa gräset bland annat innan eventuell nederbörd. Svante tyckte hemskt mycket om kattungarna, och han var ganska deppad i bilen på väg hem för att han saknade katterna. 

När vi kom hem så började jag klippa gräset för att ha hunnit så långt som möjligt innan sagda eventuella nederbörd skulle dyka upp, för det var ganska mörka moln runtom på himlen. Lagom till Roger hade middagen klar dog gräsklipparen pga soppatorsk. Snabb middag, tanka upp åbäket också på´t igen. Men det kom aldrig något regn. Så jag stressade i onödan. Så typiskt, men ändå skönt. Såhär i efterhand så kommer man ju på att man kanske skulle ha passat på att städa bilen också. . .  Den är ju till bredden fylld med grus. 



Torsdag

Denna torsdag med helmysko väder har vi spenderat till största del hemifrån. Vi vaknade, gjorde oss i ordning och hoppade in i bilen och drog iväg. En svängom förbi Burträsk där Roger lämnade mig och barnen innan han drog vidare för att inhandla lite teknik av en kille i Skellefteå. 

Efter ca 2-3 timmar kom han tillbaka, vi hängde litegrann, jag fixade middagen på älskade mors bekostnad och sen åt vi. Sen åkte vi hemåt igen, efter en mysig dag på vift. Till middag åt vi flygande jacob med en twist, och själva twisten ligger väl i att man istället för vanlig chilisås använder sweet chilisås. Och självklart både bacon och jordnötter. 


De senaste gångerna har vi kört till Burträsk via Ånäset, dels för att det tydligen ska vara närmare även om det känns som en omöjlighet egentligen. Men just nu beror det till största del på att det utförs vägarbete ungefär ... hela vägen mellan Bygdsiljum och Burträsk. Med rödljus, lots och grovt grus som resulterat i flertalet punkteringar. 
Men nu börjar jag nästan känna att det är ganska kul att köra via Ånäset. Vägen är en kort bit väldigt dålig, men annars är det E4 och fin landsväg med fina hus och kohagar. 

Vi körde dock på en liten pippifågel som flög upp från diket, och var nära att köra på flertalet andra fåglar. Typ kamikazefåglar. Det var nästan som att dom attackerade bilen med flit. 

Som sagt så har vädret varit mysko idag, det började med strålande sol men isande vindar. Sen tilltog blåsten, solen försvann och sen har det regnat i skurar. Inte riktigt så att man känner att det är juni om bara två dagar. Eller blir det en dag kanske, eftersom denna dag snart är över? 

Nåväl. 
Imorgon är det en ny dag, fredag. Roger kommer att arbeta trots klämdag och jag har stora planer på att hugga in på lite mer rensning av garderober. Det återstår ju bara att se om ifall barnen är samarbetsvilliga. 

En ovanlig onsdag

Ja men idag fick jag väl endel gjort ändå. Eventuellt. 

På förmiddagen åkte jag in till jobbet och pratade med chefen och passade på att handla litegrann. Sen åkte jag hem och åt lunch, dolade på litegrann. Hämtade igen Svante från förskolan och sen satte jag mig in i projekt... ja, jag vet inte ens vad jag ska kalla projektet. Projekt "he bort nå skrot." 

Det absolut svåraste är ju egentligen barnens ytterkläder. Eller rättare sagt, Svantes ytterkläder. Ytterkläder är inte gratis så att säga, och ja.. vem vet om Svante spurtväxer i sommar eller om han fortfarande kan rocka samma overall till vintern. Jag att troligen kan han inte det, men det vore ju rackarns frustrerande om det visar sig att han kunde det också måste man köpa en ny för typ 1000kr. Inte kul. 

Sen det här med barnkläder. Man tycker ju att det borde gå sälja, det föds ju nya barn varje dag. Någon borde väl vara miljötänkande och köpa kläder på secondhand, det är ju rätt ekonomiskt också, med tanke på att det väx ur på ca 1-4 månader. 
Men det är så rackarns svårsålt. Nuförtiden har jag börjat dela med mig till den större säljgruppen i Umeå också, men icket. Jag fick ett napp, men när jag skrev att det fanns i Sävar och kunde tas med till stan så slutade hon att svara. Inte ens på mitt meddelande där jag frågade om hon var intresserad eller ej kan hon bemöda sig att svara. Vi får väl se hur mycket man orkar knöla på med dom här barnkläderna, när det börjar röra sig om typ 50kr för 20 plagg får man ju börja fråga sig själv också om det verkligen är värt det. Att lägga ner tiden, och mödan, på att hålla på. Det ska fotas, och beskrivas och passas tider om någon är intresserad. Nu har jag förvisso inte mycket annat i mitt liv som kräver så mycket tidspassning och anpassning, men det är ju ändå rätt dålig utdelning. 
Man kanske ska tänka att det ju är ganska skönt att få igen utrymmet. Hur mycket är det värt för mig att få igen ytan, andrummet, och slippa ha små kläder intryckta i garderoben. Att slippa ha kaos. 


En tanke som slagit mig är att man kanske bara ska samla ihop allt man vill bli av med i en kartong, och sen ha loppis. Sen kommer samma tanke att ... nä men ... jag tycker inte loppis är så kul och har typ fobi för folk vissa dagar. Å ena sidan så .. offrar man en lördag. Ett plagg 5kr. Swish. Dukar upp under carporten (som man visserligen får städa först) och sen annonserar man på diverse sidor. Eller hakar på när alla andra i byn ska ha megaloppis. 
Man kanske bara ska samla allt man vill bli av med och sälja .. förlåt försöka sälja, vid ett enda tillfälle. Och det som är kvar efter det, lämnar man in för donation på väl valt ställe.

Vi får se. Idag har jag iallafall fått ihop en flyttkartong med saker som ska kastas och trefjärdedelars sopsäck med kläder och tyger som ska skänkas. Och det tragiska är att det fortfarande är knökfullt överallt. Jag fattar inte hur det ens är möjligt. På riktigt. Hur kan det inte märkas att det blir mindre?

Ikväll har jag ätit skagentoast, prata med mamma, förlängt på Svantes säng, och skickat en ansökan om extra pengar till afa försäkringar. Jag har också mailat mina semesterplaner till chefen, och nu funderar jag på om jag ska gå och duscha och sen sova eller om jag ska sova och duscha imorgonbitti. 

Jo men ni hör ju. Enorma valmöjligheter här ikväll. 





Det här med att skjuta på det nödvändiga

Funderar endel ikväll. Nåt måste man ju göra istället för att städa.

Jag har skjutit upp städningen i typ... en månad. Jag hade en plan om att gå igenom varje garderob (igen!) och liksom rensa, sortera, ordna. Det är kaos. Men det är en sak om det är kaos i garderoberna, för där syns det inte. Men för nuvarande är det så att kaoset har smitit ut från garderoberna och bosatt sig lite här och var och gör det fruktansvärt jobbigt att bara leva. 


Det är mycket som gör det jobbigt att leva. Det är jobbigt att tänka. En sak som hägrat över mig som ett stort mörkt moln är det här med förskoleplats. Ja, nu eliminerade vi det igår då vi ansökte om en plats efter nyår, då vi i efterhand insåg att det var lite väl tidigt att sätta Svante på förskola när han var 13månader och just lärt sig gå. Och Elise tenderar att vara lite långsammare, som ett klassiskt småsyskon, så vi kände att vi kanske skulle ge henne lite mer tid. 
Men då måste jag ju få dom här rackarns föräldradagarna att räcka hela vägen. Och gärna lite längre. Man vill ju inte bränna upp alla dagar så man inte har några kvar när det är dags för planeringsdagar och annat skrot. Men nu börjar det ändå ljusna upp där, på den fronten. Vi ansökte som sagt om en plats i början på 2020. (Känner lite grann OMG! när jag skriver det). Sen fick jag svar från försäkringskassan på två grejer idag, dels om huruvida min planering står sig gällande uttag av semester och dylikt, men också beslut om vab när vi låg inne när hon opererades. Hade ju egentligen behövt dom pengarna nu, men får se fram emot en lite fetare ersättning i juni, med betoning på lite. 

Så nu fattas väl egentligen bara att köra planeringen via chefen och se om det funkar som jag planerat. Så det är lite det också jag funderat på ikväll, om jag bara ska dra iväg ett mail som hon kan läsa när hon har tid, om jag ska ringa och hoppas att jag inte stör eller om jag ska förära dom ett besök. 
På ett sätt hade det ju varit trevligt att köra ett litet spontanbesök, samtidigt som jag känner att jag kanske blir ivägen. Jag vill ju absolut inte vara till besvär. Och det hade ju känts lite småjobbigt om man kört in enkom också är hon inte där, eller är upptagen. 
Vi får se, jag kanske kommer på att jag har något annat ärende också. 

Eller så går jag på öppna förskolan, och flyr städningen på så vis. Man vet aldrig. Eller så tar jag mig i kragen och bara tar itu med skiten. Är det bra väder skulle jag ju förvisso behöva städa bilen också.... 


Nä men ni hör ju, jag vill verkligen inte städa. Mestadels för att jag inte vet var fasen jag ska börja tror jag. Och nu är det ju för sent för att göra nåt mer, (jag har faktiskt plockat lite ikväll), nu är det ju bara att borsta tänderna och gå isäng.  

Blodprover

Igår måndag var jag iväg igen för ytterligare ett besök på hälsocentralen, jag skulle lämna ytterligare några prover av mitt blod med anledning av mitt kommande besök på medicinmottagningen på sjukhuset. 

Och jag måste bara få hylla han som tar proverna på hälsocentralen. Jag har alltid varit svårstucken, det kläms och det känns innan man slutligen sticker och ändå missar. Inte den här killen, han drar åt och stasar armen - känner en gång (om ens det) och sticker. Fullträff, varje gång jag har varit där. Besöket är över på max 3 minuter, och det gör inte ens ont efteråt. Magi!

Under graviditeten så kollade man blodet (nåt nytt man gör, för det gjorde man inte när jag väntade Svante) och då upptäckte man att jag hade värden som var lite hejsanhoppsan, så jag fick ju utskrivet medicin att äta fram tills partus. Jag var tvungen och fråga, och det är ju tydligen fram till födsel då. Det kändes mest logiskt, men man får ju fråga om man är osäker. 
Ca ett halvår efter födsel skulle jag ju bli kallad igen - för blodprov - och det visade ju då att mina nivåer var ännu mer fucked up denna gång. Jag tror att jag har nämnt det här, om än bara i förbifarten. 

Så jag fick ju en remiss nu då till medicinmottagningen, endokrinologi ... tjosan. Så det blir spännande att se vad dom har att säga. Mest troligt så kommer jag få samma medicin utskriven igen, men dom måste väl se lite vad det beror på. Om det är ärftligt (vi har problem med sköldkörteln i släkten), om det är tillfälligt - det är ganska vanligt att man får det efter en graviditet och i särskilt stressande situationer. Eller om det beror på något annat. 

Jag har fått en hälsodeklaration att fylla i, om ärftliga sjukdomar i släkten bland annat. Var väldigt kul att förhöra sig om det ... man kände verkligen hur man fylldes med positiva tankar och känslor och tron att man kommer leva i 100år. 


Kanske inte. Men nu måste jag hämta lurven på dagis. 

Mors dag

Helgerna susar ju bara förbi, trots att jag är ledig dagarna i ända. Eller ja, man är väl inte direkt ledig när man är föräldraledig. Man lämnar bara aldrig huset för att arbeta, men man har det man står i ändå. 

I lördags var det lite halvdåligt väder och tillslut bestämde vi oss att vi skulle ta med vilddjuret på äventyr. Det slutade med några timmar på Leo´s, med baktanken att han skulle vara rätt foglig efter det eftersom vi tänkt storhandla. It backfired, kan man väl säga. Han var inte det minsta lugn. 

Eller nu ljög jag lite. Han var lugn en stund, när han fick sitta i vagnen och spela på min mobil. Men tillslut kom vi ju till den punkten att vi behövde utrymmet i vagnen till matvaror, och då var lugnet över sen. För att inte ha en helt rabiat unge som skulle riva hela affären så fick han sköta scannern. . Tålamodstestande. Det är nog ett ord som beskriver det hela rätt väl. 

Kalaset landade på strax över 3000kr, och då har vi ändå varit tvungen att "småhandla" lite på lokala ica, för vi glömde vissa saker, vissa saker var slut och vissa saker dök upp i efterhand. Men nu har vi nog ändå mat så att vi klarar oss i några veckor iallafall. Ungefär 6-8 veckor brukar det gå mellan våra monsterhandlingar. 



Söndagen, Mors dag, bjöd på lite röstning med anledning av EU-valet. Svante skulle bra nog gärna vilja riva hela lokalen, men vi klarade oss fint. Väldigt bra skyltat måste jag säga, och skönt att få rösta i sin egen vallokal denna gång. (Riksdagsvalet blev vi tvugna att rösta på sjukhuset, där kan jag lova att det var kö).
Sen var det också marknad på Sävarbyn, men när man går på marknad med unge herr Berglund så kan jag ju meddela det att man kan fetglömma att faktiskt få se något. Vi började i ena änden, plöjde igenom folkmassan och kom ut på andra sidan efter ca 2 minuter. Rofyllt. 

Vi tittade lite på brandbilen, och precis då kom också polisbilen. Och Svante älskar ju både brandbilen och polisbilen men han blev superharig och vågade inte gå fram och titta. Vilket ju är konstigt, och en aning oroväckande. Man vill ju verkligen inte att ens barn ska vara rädd för polisen .. eller brandmän för den delen, om något skulle hända. 

Sen gick vi ett varv till, köpte munkar (obligatoriskt) och gick till lekparken så att Svante skulle få busa av sig lite. Sen gick vi ett varv till, denna gång hade jag Svante på ryggen, och då kunde vi ju ta det lite lugnare. Men då träffade vi (Roger främst) en hel massa bekanta som skulle pratas med och då blev Svante otålig. Blev ju dock billigt ändå, men jag hoppas på lite mer lugn när det är dags för Burträskmarknaden. Bara lite. 
Det slutade iallafall med att Svante blev AKUT kissnödig så vi fick springa hem. Men det var nog lika bra ändå. Jag var lite sugen på att kika på några smycken, samtidigt så vet jag ju att jag inte använder något annat halsband än det jag fick av Roger för 11 år sedan (!). Örhängen som hänger är ett himla stort NEJ, knappt att det funkar med örhängen alls. Nå, det beror visserligen på hur stor självplågare man vill vara, men Elise tycker iallafall att dom är superkul att pilla på och dra i. Och det gör lite ont. Ganska mycket ont, faktiskt. 

På eftermiddagen körde vi årets första grill, något av en besvikelse ändå då köttet typ inte smakade något. Mest troligt för att vi inte hade så himla mycket grillkrydda kvar när det skulle marineras. 
Allt som allt en ganska bra Mors dag, som avslutades med att Svante skamset fick gå och lägga sig 17.45 efter att ha tagit en röd penna och ritat på farstukvisten. Missnöjda föräldrar deluxe, kan man ju kalla det. Blev ju dock en ganska lugn kväll istället, för engångsskull. 

Lite vårdbesök

Fredag, ännu en vecka till ända. Man kan ju tro att det inte ska spela så stor roll för min del, eftersom jag är ledig för jämnan. Men helg innebär att Roger är ledig och då kanske man kan få något gjort. Om andan skulle smyga sig på. 

I veckan har vi varit på BVC, tjejen har snart återfått allt hull hon tappade under sina tre kräkveckor fram till operationen. I måndags var vi 20g ifrån vikten hon registrarade gången innan hon började kräkas. Hennes längd och viktkurvor ser ju lite roliga ut, eftersom hon har blivit mätt varje eller varannan vecka i snart 9 månader. Vi behöver snart ett nytt hälsokort. 

I måndags var det förutom längd och vikt även 8-månaderskontroll och hon fick godkänt. Hon hänger med i utvecklingen. Hon har även börjat ljuda lite mer, annars har hon varit en ganska tyst tjej. Men det kanske inte krävs att men lever om så mycket när man har en storebror som talar om precis vad det är man vill. 

Medan Svante var på dagis både tisdag och onsdag så passade den här mamman på att åka till Ikea. Även förra torsdagen var jag där i området, men höll mig till att hastigt utforska Aviondelen i jakt efter glidtussar till dammsugaren bland annat. 
Anledningen till att jag var på ikea i tisdags var för att köpa tavelhyllor, för att pimpa väggarna i sovrummet litegrann. Nu har jag dock börjat tveka på om min första idé kommer att bli så bra, men jag får väl höra med herrn vad han tror när det väl blir dags att sätta upp dom på väggarna. 
På onsdagen så plockade jag på mig några småsaker som jag glömde/inte orkade hämta på tisdagen samt lite oplanerat. Som det ska vara. 

Igår hade vi återbesök hos neurokirurgen, eller överläkaren, och jag hade turen att det gick bra att Svante skulle få kunna vara på dagis en timme förskjutet. Annars hade jag varit tvungen att hämta honom redan efter lunch, och han tycker ju inte att besöken till just neurokirurgen är jättekul. Det brukar ju självklart gå bra, men det brukar kunna vara lite mer påfrestande. 

Vad sa överläkaren, kirurgen, vad jag nu ska kalla honom utan att skriva hans namn? Ja han är ju en herre som inte säger jättemycket, han tyckte det såg bra ut, läkte fint, kurvorna såg bra ut. Vi behöver nog inte gå på BVC en gång i veckan, utan snarare kanske en gång i månaden. Det kommer göras en ny MR-undersökning, som jag uppfattade det om 8 månader, men sen sa han också när hon är 2år. Så jag vet inte om han räknade lite högt att hon är 8 månader, så det borde bli när hon är 2år. Jaja, vi ser ju när vi får en kallelse. 

Sen åkte jag en snabbis förbi maxi för att se om det fanns vällingen som tösen gillar bäst, för den verkar inte längre finnas i den lokala icabutiken. Den kanske aldrig har funnits där, när jag tänker efter. 



Swish

Veckorna rusar ju bara på, jag förstår inte var tiden tar vägen. Att vara hemma med två (relativt) små barn är verkligen inte att vara ledig kan jag ju erkänna. Ungefär varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att "imorgon ska jag göra det här", också radar jag mentalt upp en lista på saker jag skulle behöva ta itu med. 

Sen kommer morgonen, dagen flyter på och när kvällen kommer så har jag fortfarande inte gjort hälften av det jag tänkte. Och då är det många gånger en eller två saker jag har på min to-do. 

Idag har jag iallafall ett mission, och det är att ta mig till den gula postlådan och snöra ner några kuvert som ska till Försäkringskassan. Sen eftersom det är uppehåll  i nederbörden så kanske jag borde ta med mig unge herr antingen bara ut på gräsmattan så han får hoppa lite studsmatta eller om vi bemödar oss att gå till en lekpark. För att trötta ut honom. 

Åhå jaja. 

En helg, följt av en måndag

Jag var tvungen att fråga käre herrn vilken den första filmen var vi såg på sjukhuset för jag höll på bli galen över att inte komma på det. Det är ju bland det värsta jag vet, att veta att man vet men ändå inte riktigt koppla ledningarna ända fram. Van Helsing var den första filmen, och eftersom jag knappt ens kom ihåg den så är slutsatsen att jag nog inte tyckte att den var så fantastiskt bra. 


Nåväl. Förra måndagen blev vi utskrivna från sjukhuset, och på tisdagen var vi på BVC för längd och vikt och sånt där. Som vi förövrigt måste gå tillbaka till att göra en gång i veckan igen, vilket ju inte är största omställningen eftersom vi hittills sen nyår varit varannan vecka. 
Tisdagen bjöd ju även på en valborgsmässoafton som ägnades hemma. Tacomys, soffhäng och inte så mycket mer. Vi kände inget behov av att gå till någon brasa, då Svante fått se brasa hemma hos mormor under helgen och vi fick ju se när sågen brann. Vi hade sett eld helt enkelt. 

I fredags gjorde vi återbesök hos BVC (har ett svagt minne nu av att jag lyckades klämma med det i förra inlägget?) eftersom man vill säkerställa att hon vänder uppåt i vikten igen då hon lyckades tappa bra nog mycket under sina tre kräkveckor. Hon gick ner 700gram, vilket ju inte låter så jäkla mycket, men väger man bara strax över 8kg så blir det ju ungefär 10%. Men från tisdag eftermiddag till fredag morgon lyckades vi iallafall göda upp lilltjejen 95 gram, så nu tragglar vi på med att plåga i henne välling och gröt och fruktpuréer och annat göttigt så hon kommer upp i matchvikt igen. 

Helgen har vi till största del spenderat borta. I lördags tog vi bilen, packade in ungarna och åkte på äventyr. Roger skulle köpa några bildelar av en herre i utkanten av Lövånger och jag ville se något annat. Det blev något av ett safari. Jag tappade bort räkningen på hur många rådjur jag såg, men det var minst 12 stycken iallafall. Jag såg två kritvita renar, helt förundrad över att Roger inte såg dom då dom stod bara i dikeskanten - förvisso på mötandes sida men ändå. Nu ligger ju inte så mycket snö kvar så kontrasten var ganska stor. 
Jag upptäckte också att jag tydligen är väldigt nyfiken på fåglar. Det måste nog ändå sitta i sedan SVT´s serie för något år sedan "Det stora fågeläventyret". Nä vänta, hette det så? Iallafall, kändisar skulle fågelskåda - det var det programmet gick ut på. Och man kunde åka ut om man inte gjorde det tillräckligt bra. 

Hursomhaver, två orrhönor såg vi (eller tjäder, dom är ju rackarns lika ändå). Jag såg storspov, tofsvipa, svanar och tranor (jag vet - superexotiskt). Jag såg någon fågel som jag hemskt gärna skulle vilja veta vad det var för något, för den såg ovanlig ut. Och sen i vassen när vi passerade en av pölarna längs E4an satt en fågel som såg ut som en häger, men när jag googlade så stod det att det var sällsynt att hägern tog sig ända upp till norrland, så jag vet inte. 
Jag känner att jag eventuellt måste skaffa en liten fågelskådarbok. Samtidigt så skådar jag nästan bara fåglar när jag åker bil, så det känns något överflödigt. 

På söndagen tog vi sovmorgon, (jag fick faktiskt sovmorgon även på lördagen), och sen åkte vi till Ånäset för att klippa herrarna. Roger klippte sig inte så länge sen, men Svante hade nästan börjat på rocka hockeyfrilla så det var dags. 
Sen åkte vi hem efter att ha spenderat några timmar där, och gjorde det väldigt enkelt för oss. Vi beställde pizza. Det är ju ingen Burträskpizza, men det var gott ändå. Vi fick till och med en pizza på köpet gratis, eftersom dom lyckades tabba sig med ena och snöra på någon extra ingrediens. 


Och i morse var vi uppe med tuppen. Eller jag var, och typiskt nog så tar Svante och sover lite extra länge när vi måste kliva upp och ska någonstans. I morse skulle han infinna sig hos tandläkaren 7.10. Väldigt ohuman tid när man har två barn, små barn. Tur nog (?) så var Roger hemma idag, eftersom han skulle in och operera käken. Så Elise fick fortsätta sova hemma, medan jag tog med mig vilddjuret till farbror tanddoktorn. 
Sen när klockan blev mer skjutsade vi Roger till sjukhuset för sin operation, och medan han var där åkte vi vidare och hängde med Maria en stund på Avion. Svante fick leka av sig en stund på lekytorna, och sen tog vi en fika. Och så sprang Svante iväg, han bara stack. Så då fick Maria springa efter och hämta tillbaka honom .. och när vi skulle gå ut till bilen igen typ 2 minuter senare så stack han igen. Och försvann. På riktigt. Han var inte på lekytan som han sa att han ville till, så vi kollade ute en sväng eftersom han ibland ska "vinna" till bilen.

Men han var inte ute heller, så då fick vi gå in också delade vi på oss och gick åt varsitt håll. Han hade bara fortsatt att springa runt, tills han hittat lekytan han älskar. Med rutchkana. Han hade typ inte ens fattat att han var borta, och han blev helt rabiat när vi skulle gå ut i bilen för att han "ville spela mer". 
Menmen, ingen utskällning men några väl valda hårda ord i bilen för att förtydliga allvaret i hans agerande, och jag tror att det gick in i hans huvud. Det återstår ju att se.  



Sjukhus

Jo men nu gick det ju som snudd på nästan en månad igen innan jag kom mig för att dyka in här för en uppdatering. Senast skrev jag ju att Elise hade "trasslig mage", och att vi misstänkte att det var på grund av maten. Det var det inte. 

Det var ju dock jäkla lägligt att det började precis när vi börjat ersätta hela måltider istället för amning. På lördagen den sjätte april var vi i Burträsk för att fira kära mor, och då gav vi Elise en eller två klämgrötar. På söndagen fick hon äta barnmat, spagetti och köttfärssås. Och efter det så började eländet med kaskadkräkningar. Vissa dagar bara en gång, vissa dagar fem gånger. Ibland i samband med mat, ibland inte. Vissa dagar kräktes hon inte alls, och man tänkte att nu är det äntligen över, också började det om igen. 

När vi inte sett någon förbättring på ca 5 dagar tror jag det var, så sökte vi oss till akuten. Vi hade så många spekulativa teorier. Främst, eftersom det började precis i samband med matövergången, så tänkte vi förstoppning. Vilket man väl även misstänkte på akuten, där hon fick lavemang och sedan recept på movicol jr. Man konsulterade med jourhavande neuroläkare som, vad vi förstod det som, uteslöt att det skulle bero på shunten då symptomen i sådana fall skulle vara eskalerande. Alltså, hon skulle inte kräkas för att må bra sen igen och hon skulle kräkas mer och mer och må sämre och sämre. Vilket hon inte gjorde. 

Vi åkte hem. Ganska lättade över att "det iallafall inte var shunten". Vi tragglade med movicolet, lyckades väl inte direkt få i henne önskad mängd per dag. Fortsatte hjälpa henne att få ut fisarna på tvären, gav microlavemang. Efter vi varit på akuten var hon kräkfri i två dagar, och vi trodde problemet var löst. Sen kom kräkningarna tillbaka, och vi sökte oss igen till vården - fast denna gång till hälsocentralen i byn. Vi fick rådet, efter att ha konsulterat barnmottagningen, att fortsätta med microlavemang. Fortsätta med bara amning. Fortsätta försöka ge movicol. Och föra dagbok över vad hon åt, hur mycket och när hon kräktes eller bajsade. Även föra dagbok över mina matintag, eftersom komjölksprotein överförs via modersmjölk osv osv. 
Eftersom hon hade så pass gott allmäntillstånd, och det dessutom var skärtorsdag - vilket innebär att man inte startar några utredningar om matallergier eller så, så skickades vi hem. Fortfarande ganska lugnade av att "hon mår så pass bra mellan kräkningarna, så det är osannolikt att det skulle bero på shunten". 

Sen kan jag väl tro att man även avvaktade lite, eftersom vi redan hade en MR inplanerad kommande vecka. 
Kräkningarna fortsatte över påskhelgen. Det blev med andra ord en lugn hemmapåsk, för man åker inte gärna bort med en unge som skickar iväg kräkningar som man kan bli träffad av på ca en meter. Blev en hel del tvätt och skrubbning. Några duschar. 

På onsdagen efter påsk, den 24:e april, hade vi inskrivning för MR. Dom gjorde även en grundligare undersökning, för att se om dom kunde lokalisera var kräkningarna kunde härleda från. Vi fick även träffa narkosläkaren, som gjorde en grundlig utredning om huruvida hon skulle gå söva eller ej. Hade det inte varit så att hon hade shunten hade man inte velat sätta någon narkos. Då hade man skjutit upp undersökningen tills det var utrett. 
Man kom fram till att man skulle fortsätta som planerat, för att man inte helt kunde utesluta att kräkningarna berodde på shunten. Då sätter man istället in extra säkerheter under narkosen, som att man sätter ett förebyggande andningsrör t ex. om hon skulle kräkas under sövning. 

MR-en genomfördes på torsdagen och man fann att shunten hade ändrat läge och därmed inte dränerade som den ska. Alternativt att den inte dränerade som den ska - och därmed ändrat läge. Hon blev planerad för operation på fredagen, satt på akuttid - än om läget inte var akut för henne så att säga. Man ville åtgärda det snarast. Kruxet med en akuttid är ju dock att man inte får någon tid att förhålla sig till. 

Vi fick åka hem på torsdag eftermiddag och hämta de grejer vi kunde tänkas behöva för vistelsen. Påvägen hem mot Sävar ser vi ett stort, mörkt moln bortanför Dåva. Ju närmare vi kom Sävar dessto tydligare blev det att det handlade om ett brandmoln, och vad man kunde se från molnet så var det ingen liten brand. Vi kände direkt att vi var tvugnen att åka och kolla vad som brann, och pulsen hann gå upp en hel del när vi svängde in på industriområdet innan vi kunde konstatera att det inte var Rogers jobb som brann. Däremot grannen över vägen; Sävar sågen. 
När vi kom dit var elden relativt ny, vi kom dit precis innan polisen och medan vi stod utanför Rogers jobb kom det bara fler och fler nyfikna Sävarbor. När vi fått nog med action åkte vi hem och packade ihop det vi kände att vi behövde. Mat, kläder och eventuell underhållning. Innan vi åkte in mot sjukhuset igen svängde vi förbi för att se hur det gick med branden. 

Precis innan dörrarna låses på sjukhuset hann vi in. Roger släppte av mig och packning också fick jag vänta innanför dörrarna för att låsa upp till Roger och Elise sen när Roger parkerat bilen. På avdelningen hade dom hunnit börja fundera om vi skulle komma tillbaka eller, då klockan hade dragit sig över 22. 
Efter midnatt fick tjejen inte äta längre, då man inte visste vilken tid operationen skulle bli. 9.30 rullades hon ner för sövning, och sedan blev det den längsta fredagen jag någonsin varit med om. 11.30 gick vi och åt lunch i centralhallen, och vi åt väl lite snabbare än normalt eftersom vi gick på "standby" - redo att åka till uppvaket för ... rent krasst så om hon sövdes 9.30 så borde hon ju ändå vara klar efter 3-4 timmar, då det var klart efter ca 5 timmar första gången hon opererades, från det att hon rullade ut från rummet - osövd. Men denna gång gick timmarna och vi hörde ingenting och vi hann börja resonera och spekulera och de värsta tankarna dyker upp. 

Strax före 16 fick vi beskedet att vi kunde åka till uppvaket, eller postoperativ avdelning 1. Och med hjälp av vägbeskrivning hittade vi rätt ändå, även om vi fick klara oss själv pga mitt i shiftbyte. Vi fick också veta att när vi var på lunch (vi hade mött kirurgen där men visste inte om det var han som skulle operera den dagen) så hade dom ännu inte börjat operationen. Narkosen hade haft problem att sticka henne, så det hela hade slutat med att man hade satt en CVK istället för PVK. En pvk är infarterna som normalt sätts i händer, armveck .. i mindre kärl. Men på små barn är mindre kärl ännu mindre kärl och hon verkar ju brås på mig som är svårstucken. Så då hade man som sagt satt en cvk i ljumsken istället, alltså man går in i ett större kärl men en längre slang. En mindre operation alltså. 
Så fick vi ju även veta att man bytt hela shunten. Att slangen vuxit fast i vävnaden vid nyckelbenet, och därmed hade shunten börjat dras ut när hon börjat växa på längden.

Elise och jag fick spendera natten på post.op avdelningen, och jag har nog inte sovit så gott på flera veckor. Förmodligen på grund av vetskapen att hon var uppkopplad, övervakad, under uppsikt av legitimerad vårdpersonal. Roger åkte ner till Barnavdelningen strax efter 20. Jag kan erkänna att 20.10 var jag inte vaken längre. 21.30 vaknade jag av att personalen tittade till henne, gav henne antibiotika och sådär och då ville hon även amma. Vilket ju bara det var en rejäl utmaning då det var slangar och sladdar hit och dit. 

6.00 på lördagen plockade man bort droppet, och katetern. Man bedömde också att hon inte längre behövde övervakning av puls och syresättning. 8.00 fick vi klartecken att få åka ner till avdelningen och vi fick eskort av patienttransportören. Ingen pratglad människa direkt. 

Olyckligtvis, för vår tidsfördrivning, hade vi fått ett rum utan fungerande tv. Eller utan fungerande tv-kanaler. Men så slog det oss att vi skulle köpa en chromecast. Vilket vi gjorde. Men så insåg vi att det inte funkade med deras nätverk, då det ofta är iställt så att enheterna på nätverket inte ske kunna kommunicera. Så vi fick helt enkelt botanisera i dvdskåpet på avdelningen och turligen så fanns det ju några guldkorn. Och jag har nu sett filmer som jag inte hade sett innan, som man tydligen borde ha sett. Den första filmen vi såg, på lördagen, har jag förträngt. Den andra vi såg var blades of glory. På söndagen matade vi oss igenom guardians of the galaxy 1&2, följt av jurassic world. Men jag stör mig omåttligt på att jag inte kommer ihåg den första filmen. 
Men så på lördagen när vi skulle börja se insåg vi att dvd-dosan inte fungerade heller, så vi fick se filmer på det språk det var inställt på och utan undertext. Vilket ju funkar, då det är engelska som är förinställt. Sen insåg vi att det var helg, och att ingen använde dagvårdsrummet. Så vi lånade dvdn därifrån. Med tillstånd, ska tilläggas.  

Så i måndags fick vi åka hem. I tisdags var vi på BVC. Och eftersom hon kräktes så mycket, och inte direkt hade aptit så har ju tjejen gått ner en massa i vikt. Vilket ju inte är toppen, när man inte är så jäkla stor till att börja med. Och eftersom hon inte ammade lika mycket under tiden hon kräktes, och eftersom att jag inte sov så bra och kanske inte mådde så jäkla bra själv så är väl mängden och kvaliteten på min mjölk inte tillräcklig. Så nu gör vi allt för att göda upp henne igen. Så på återbesöket, för att se så att hon inte fortsätter droppa vikt, hade hon gått upp 95 gram. Och det känns så himla sjukt att hurra över 95 gram, men det är ju rätt riktning iallafall. 
 

Och nu måste nog jag gå och typ duscha och sova, eftersom jag ska infinna mig hos tandläkaren 7.10 imorgon bitti med sonen. Wooh!

Synd om liten

Förvånansvärt nog känner jag mig inte så himla trött som jag borde göra. Elise var vaken större delen av natten som var på grund av trasslig mage. Det är den här omställningen från helammande till mat som spökar. 
Och det insåg vi inte riktigt förrän mot morgonkvisten då hon kaskadkräktes två gånger relativt tätt. 

Jag hoppas att denna natten blir bättre, att den innehåller mer sömn. Men nu vet jag ju vad jag ska göra om set blir likadant.. innan det blir kaskadspya. 

Nu har vi iallafall köpt hem katrinplommonpuré som vi kan ge som komplement till maten för att förhindra att det fortsätter såhär. 

Och Svante har jag hållit hemma, han hade feber när vi kom hem från Burträsk i lördags och sen fortsatte det söndag och måndag. Igår något lägre. Idag har han varit feberfri men ändå rätt kek. Siktar på att ha honom på förskolan imorgon iallafall. Han har bara onsdag-torsdag denna vecka sen är det påsklov följt av en ledigvecka pga Elises inläggning. 

Nånå, nu ska jag försöka sova, om denna natt skulle balla ur också. 

En vecka ungefär

Jag tenderar tydligen att uppdatera en gång i veckan nuförtiden. Kanske är lagom så då det inte direkt händer så mycket spännande saker i vardagen. Det har ju förvisso inte hindrat mig förr, alltid hittar man väl något man kan filosifera om. 

Det är ju lite synd att jag funkar så i det normala livet också. Att jag typ fegar i det sociala när det sker IRL. Eller när man är fler än en person, trots att jag känner samtliga personer sedan innan eller att samtliga personer är relativt harmlösa. Jag får typ en spärr. 
Ungefär som att min hjärna resonerar som så att om folk har någon annan att konversera med så konverserar dom hellre med den. Medan om man bara är två, dvs jag och någon annan så är jag inte lika återhållen. Kan det verkligen funka så? 
Sen har jag ju andra sociala problem också, som att jag inte ställer "mot"frågor eller för samtal särskilt väl när det är kallprat. Får jag ett ämne att tycka till om så brukar jag väl kunna förmedla åsikter iallafall, och erfarenheter. 

I slutet av förra veckan hände väl inte jättemycket, onsdag var ju senast jag uppdaterade. Torsdagen och fredagen fortflöt. På lördagen åkte vi in till Umeå på ett swapmeet, bara bildelar. Roger hittade ingenting han blev sugen på och jag fick mest hålla efter ungarna. Sjukt mycket folk dock. Såhär i efterhand så tänker jag att jag borde tagit tillfället i akt och låtit Roger gå ensam på "loppisen" och själv (med barnen såklart) smitit iväg på MM överskott. Mest för att jag insåg att vår basilikakrydda är slut igen och på vanliga livsmedelsaffärer säljs inte basilika i något större än en vanlig kryddburk. 
Efter att vi varit klart i det underjordiska garaget åkte vi vidare till ett annat garage och hängde där en stund så herrn fick lufta bilsnacket med andra kunniga och intresserade. Efter det åkte vi dock hem, vi hade passerat lunchtid och fram till middag fes vi mest bara på i soffan och gjorde oss i ordning. På lördagskvällen var vi nämligen bortbjudna på middag. Roger kände dom (eller han?) litegrann sen tidigare pga gemensamma intressen. Så en anings nervös innan var jag, för vad exakt vet jag ju inte men ... 

Kvällen flöt iallafall på, supergod mat och supertrevligt sällskap. Jag hoppas att jag inte skämde ut mig. Eller gjorde ett dåligt intryck. Skapat osämja för alla framtid typ, lite jobbigt när man bor på samma kvarter. 

På söndagen vaknade jag upp med huvudvärk, som vanligt efter att Roger tagit sig en öl eller två. Nä, jag tror faktiskt det beror på att jag spänner mig omedvetet i nya sociala sammanhang. På grund av att jag gärna vill bli omtyckt men också är medveten om mina sociala icke skills. Mina sociala tillkortakommanden. Ungefär. Det låter jättelöjligt, men samtidigt, vem vill inte bli omtyckt? 
Jag tror väl inte att jag någonsin (med undantag såklart) blivit direkt ogillad.. jag har bara varit den där konstiga som inte säger så mycket. Bra beskrivning. 

Igår försökte jag städa en aning för att inte behöva känna att det är kaos överallt. 
Och idag har jag lämnat Svante på dagisjobb, varit på BVC och hämtat Svante från dagisjobb. Sen åkte vi ut mot Skeppsvik och hade lite playdate med mina jobbarkompisar + barn. Svante somnade utan bråk redan efter bolibompa så jag tror att han fått busa av sig rejält idag. Funderar på om jag ska följa hans exempel och gå och sova snart. En vacker dag kanske man vaknar utvilad.

Onsdag

Jag känner mig så vansinnigt sliten i kroppen. Alltså typ träningsvärkaktigt fast jag typ utför minimalaste fysiska aktivitet. Jag undrar vad det beror på. Det känns ju inte som att man borde bli såhär mör av att bära runt på en åtta kilos liten klump. Men man kanske blir det. Jag kanske har förträngt hur det var när Svante var liten. 

Det har jag förvisso gjort med det mesta. Jag minns knappt någonting om hur man gjorde någonting. Övergå till vanlig mat, hurdå? Smakportioner, what? Sluta amma, I do not know? Hur gör man, vad gör man? 

Idag har jag varit och lämnat blodprover på hälsocentralen. I maj förra året fick jag en förvarning om att jag nu i mars skulle bli kallat att lämna prover för kontroll av sköldkörteln då jag hade problem med den under graviditeten. Och nu vill man ju då kontrollera om problemen kvarstår, eller alltså om det var ett problem som uppstod med graviditeten och därmed försvann när graviditeten var över eller om det är ett icke gravidrelaterat problem. Så det ska bli lite spännande och se vad proverna säger. 
Snabbaste besöket på hälsocentralen dock. Lämnade Svante på förskolan och gick till hälsocentralen så jag var där kanske 15 minuter innan min tid. Hann knappt sätta mig i väntrummet så fick jag komma in, ta av mig jackan, sätta mig i stolen och sen var det typ klart. Jag brukar vara svårstucken, men den här sköterskan.. eller vad kallar man en manlig sköterska? Iallafall, han bara drog åt stasen - hårdare än någon annan nånsin gjort - och tog provet och sen var det klart. Typ 30 sekunder. Jag var hemma igen innan min tid ens skulle ha börjat. Då känns det ju som att man har "vunnit" tid. 
Han jobbar väl förvisso med att enbart ta blodprover, men jag var imponerad.

Sen har jag mailat skatteverket för att få veta hur jag ska reda upp det som försäkringskassan ställt till med. Jag har ju fått veta att jag ska skicka in till skatteverket, och vad jag ska skicka in. Men inte direkt hur eller när eller.. sådär. Ska det skickas till en postlåda, vilken adress? Kan man maila och i så fall vilken adress? Påverkar det här hur jag ska deklarera eller kan jag bara skriva under? .. Fortfarande lite lätt irriterad över att det blir mitt problem för att dom har gjort fel. Nå, inte bara lätt irriterad. Det är typ det värsta jag vet, att behöva göra saker för att andra är okapabel/inkompetent eller liknande. Inom 8 dagar kan jag få svar, yay! 

Nä, man kanske ska passa på att gå och sova. 

förra veckan

Här var det livat. Dagarna, veckorna bara rusar fram. Jag kan inte förstå att hela mars snart har passerat. Vad händer? Börjar jag bli gammal? Eller är det det här att man inte riktigt hinner med allt som måste/borde göras som gör att tiden automatiskt går mycket snabbare. Eller känns som att den går. 

Vad har vi hunnit roa oss med sedan sist tro.. vi var på BVC. Omställningen av shunten har gett resultat, huvudomfånget hade ökat den här gången. Tjejen verkade dock ha krympt i tvätten och blivit 5mm kortare. Man får ta längden med en liten nypa salt, då det beror mycket på vem som mäter och sådär och hur mycket man sträcker på henne och om hon verkligen låg mot upptill osv. 

Till helgen kom min kära mor och hälsade på. Med övernattning. Vi gjorde inte jättemycket, mös framför teven på fredagen. Åkte till avion på lördagen och strosade och kollade. Hämtade ut filmerna vi konverterat, hämtade ut mina nya glasögon. Vi hade ingenting vi direkt kände att vi behövde köpa och det är ju väldigt skönt att ha såna gånger också där man bara kan ... se saker. På lördagkvällen sorterade vi gamla foton. Mammas gamla foton, från -95 och framåt som ska in i album. Vi kom oss igenom ca 1½ år innan vi insåg att klockan hade hunnit bli typ midnatt och det var dags att gå och sova. Men nu är det sorterat, så det bara är att sätta in. Jag tycker det är jättekul att se på bilder från förr. Kan även vara lite ledsamt, som t ex när man ser bilder av sig själv i högstadieålder och inse nu hur smal jag var - trots att jag då inte alls insåg eller tyckte det.

Söndagen blev det frukost, kolla igenom filmerna vi hämtat ut och sedan åkte mamma hem för att hinna göra saker hemma. Tanken var ju från början att hon skulle åka hem redan på lördagen. Strax efter att mamma åkt hem så kom Rogers bror med familj förbi för att uppvakta Elise "på namngivelse" eller vad man ska säga, då dom var sjuka då det begav sig i början av februari. .. 

Nu vaknade lilltjejen. Men det var väl ungefär det som har hänt å det senaste. Mycket intressant. 

Alltid lite efter

Som vanligt så kom helgen, och passerade och nu är det åter måndag. Jag fattar inte hur tiden kan gå så snabbt, men ändock så långsamt. Det känns inte direkt som att jag får någonting gjort på dagarna. Det känns inte som att vi direkt kommer framåt, med någonting. 

Det finns oändligt mycket städning att göra. Det finns oändligt med tvätt, verkar det som. Så fort jag känner mig någorlunda klar så är det någon som har varit och fyllt på tvättkorgen igen. Så fort man har dammtorkat så är det dammigt igen. Så fort man har plockat bort allt som inte ligger på sin plats så är det igen någon som motarbetar mig och lägger saker lite där det passar. Eller inte passar. 

Jag önskar bara att jag kunde komma i fas, eller till och med skaffa mig lite försprång. Igår kväll satt jag och skrev ut bilder. . eftersom det visade sig att vi inte skrivit ut bilder och satt in i album sedan Svante fyllde 2år.. Han fyller alltså 5 i sommar, så vi har endel bilder att ta itu med med andra ord. Men så tog fotopappret slut, så då haltade ju som det projektet till också. 

Satt och förde in utgifterna i vår "budgetmall". . . Men så vaknade Elise, så det får jag väl återuppta sen när antingen Roger kommer hem vilket jag inte vet när det blir idag eftersom han är på annan ort och "jobbar" idag. Eller så får jag väl göra det nästa år.  . Skulle behöva uppdatera vilka uppgifter som egentligen ska in i översikten för att få ännu bättre koll. . 

Nognog, nu ska tjejen ha käk. 

RSS 2.0