Synd om liten

Förvånansvärt nog känner jag mig inte så himla trött som jag borde göra. Elise var vaken större delen av natten som var på grund av trasslig mage. Det är den här omställningen från helammande till mat som spökar. 
Och det insåg vi inte riktigt förrän mot morgonkvisten då hon kaskadkräktes två gånger relativt tätt. 

Jag hoppas att denna natten blir bättre, att den innehåller mer sömn. Men nu vet jag ju vad jag ska göra om set blir likadant.. innan det blir kaskadspya. 

Nu har vi iallafall köpt hem katrinplommonpuré som vi kan ge som komplement till maten för att förhindra att det fortsätter såhär. 

Och Svante har jag hållit hemma, han hade feber när vi kom hem från Burträsk i lördags och sen fortsatte det söndag och måndag. Igår något lägre. Idag har han varit feberfri men ändå rätt kek. Siktar på att ha honom på förskolan imorgon iallafall. Han har bara onsdag-torsdag denna vecka sen är det påsklov följt av en ledigvecka pga Elises inläggning. 

Nånå, nu ska jag försöka sova, om denna natt skulle balla ur också. 

En vecka ungefär

Jag tenderar tydligen att uppdatera en gång i veckan nuförtiden. Kanske är lagom så då det inte direkt händer så mycket spännande saker i vardagen. Det har ju förvisso inte hindrat mig förr, alltid hittar man väl något man kan filosifera om. 

Det är ju lite synd att jag funkar så i det normala livet också. Att jag typ fegar i det sociala när det sker IRL. Eller när man är fler än en person, trots att jag känner samtliga personer sedan innan eller att samtliga personer är relativt harmlösa. Jag får typ en spärr. 
Ungefär som att min hjärna resonerar som så att om folk har någon annan att konversera med så konverserar dom hellre med den. Medan om man bara är två, dvs jag och någon annan så är jag inte lika återhållen. Kan det verkligen funka så? 
Sen har jag ju andra sociala problem också, som att jag inte ställer "mot"frågor eller för samtal särskilt väl när det är kallprat. Får jag ett ämne att tycka till om så brukar jag väl kunna förmedla åsikter iallafall, och erfarenheter. 

I slutet av förra veckan hände väl inte jättemycket, onsdag var ju senast jag uppdaterade. Torsdagen och fredagen fortflöt. På lördagen åkte vi in till Umeå på ett swapmeet, bara bildelar. Roger hittade ingenting han blev sugen på och jag fick mest hålla efter ungarna. Sjukt mycket folk dock. Såhär i efterhand så tänker jag att jag borde tagit tillfället i akt och låtit Roger gå ensam på "loppisen" och själv (med barnen såklart) smitit iväg på MM överskott. Mest för att jag insåg att vår basilikakrydda är slut igen och på vanliga livsmedelsaffärer säljs inte basilika i något större än en vanlig kryddburk. 
Efter att vi varit klart i det underjordiska garaget åkte vi vidare till ett annat garage och hängde där en stund så herrn fick lufta bilsnacket med andra kunniga och intresserade. Efter det åkte vi dock hem, vi hade passerat lunchtid och fram till middag fes vi mest bara på i soffan och gjorde oss i ordning. På lördagskvällen var vi nämligen bortbjudna på middag. Roger kände dom (eller han?) litegrann sen tidigare pga gemensamma intressen. Så en anings nervös innan var jag, för vad exakt vet jag ju inte men ... 

Kvällen flöt iallafall på, supergod mat och supertrevligt sällskap. Jag hoppas att jag inte skämde ut mig. Eller gjorde ett dåligt intryck. Skapat osämja för alla framtid typ, lite jobbigt när man bor på samma kvarter. 

På söndagen vaknade jag upp med huvudvärk, som vanligt efter att Roger tagit sig en öl eller två. Nä, jag tror faktiskt det beror på att jag spänner mig omedvetet i nya sociala sammanhang. På grund av att jag gärna vill bli omtyckt men också är medveten om mina sociala icke skills. Mina sociala tillkortakommanden. Ungefär. Det låter jättelöjligt, men samtidigt, vem vill inte bli omtyckt? 
Jag tror väl inte att jag någonsin (med undantag såklart) blivit direkt ogillad.. jag har bara varit den där konstiga som inte säger så mycket. Bra beskrivning. 

Igår försökte jag städa en aning för att inte behöva känna att det är kaos överallt. 
Och idag har jag lämnat Svante på dagisjobb, varit på BVC och hämtat Svante från dagisjobb. Sen åkte vi ut mot Skeppsvik och hade lite playdate med mina jobbarkompisar + barn. Svante somnade utan bråk redan efter bolibompa så jag tror att han fått busa av sig rejält idag. Funderar på om jag ska följa hans exempel och gå och sova snart. En vacker dag kanske man vaknar utvilad.

Onsdag

Jag känner mig så vansinnigt sliten i kroppen. Alltså typ träningsvärkaktigt fast jag typ utför minimalaste fysiska aktivitet. Jag undrar vad det beror på. Det känns ju inte som att man borde bli såhär mör av att bära runt på en åtta kilos liten klump. Men man kanske blir det. Jag kanske har förträngt hur det var när Svante var liten. 

Det har jag förvisso gjort med det mesta. Jag minns knappt någonting om hur man gjorde någonting. Övergå till vanlig mat, hurdå? Smakportioner, what? Sluta amma, I do not know? Hur gör man, vad gör man? 

Idag har jag varit och lämnat blodprover på hälsocentralen. I maj förra året fick jag en förvarning om att jag nu i mars skulle bli kallat att lämna prover för kontroll av sköldkörteln då jag hade problem med den under graviditeten. Och nu vill man ju då kontrollera om problemen kvarstår, eller alltså om det var ett problem som uppstod med graviditeten och därmed försvann när graviditeten var över eller om det är ett icke gravidrelaterat problem. Så det ska bli lite spännande och se vad proverna säger. 
Snabbaste besöket på hälsocentralen dock. Lämnade Svante på förskolan och gick till hälsocentralen så jag var där kanske 15 minuter innan min tid. Hann knappt sätta mig i väntrummet så fick jag komma in, ta av mig jackan, sätta mig i stolen och sen var det typ klart. Jag brukar vara svårstucken, men den här sköterskan.. eller vad kallar man en manlig sköterska? Iallafall, han bara drog åt stasen - hårdare än någon annan nånsin gjort - och tog provet och sen var det klart. Typ 30 sekunder. Jag var hemma igen innan min tid ens skulle ha börjat. Då känns det ju som att man har "vunnit" tid. 
Han jobbar väl förvisso med att enbart ta blodprover, men jag var imponerad.

Sen har jag mailat skatteverket för att få veta hur jag ska reda upp det som försäkringskassan ställt till med. Jag har ju fått veta att jag ska skicka in till skatteverket, och vad jag ska skicka in. Men inte direkt hur eller när eller.. sådär. Ska det skickas till en postlåda, vilken adress? Kan man maila och i så fall vilken adress? Påverkar det här hur jag ska deklarera eller kan jag bara skriva under? .. Fortfarande lite lätt irriterad över att det blir mitt problem för att dom har gjort fel. Nå, inte bara lätt irriterad. Det är typ det värsta jag vet, att behöva göra saker för att andra är okapabel/inkompetent eller liknande. Inom 8 dagar kan jag få svar, yay! 

Nä, man kanske ska passa på att gå och sova. 

förra veckan

Här var det livat. Dagarna, veckorna bara rusar fram. Jag kan inte förstå att hela mars snart har passerat. Vad händer? Börjar jag bli gammal? Eller är det det här att man inte riktigt hinner med allt som måste/borde göras som gör att tiden automatiskt går mycket snabbare. Eller känns som att den går. 

Vad har vi hunnit roa oss med sedan sist tro.. vi var på BVC. Omställningen av shunten har gett resultat, huvudomfånget hade ökat den här gången. Tjejen verkade dock ha krympt i tvätten och blivit 5mm kortare. Man får ta längden med en liten nypa salt, då det beror mycket på vem som mäter och sådär och hur mycket man sträcker på henne och om hon verkligen låg mot upptill osv. 

Till helgen kom min kära mor och hälsade på. Med övernattning. Vi gjorde inte jättemycket, mös framför teven på fredagen. Åkte till avion på lördagen och strosade och kollade. Hämtade ut filmerna vi konverterat, hämtade ut mina nya glasögon. Vi hade ingenting vi direkt kände att vi behövde köpa och det är ju väldigt skönt att ha såna gånger också där man bara kan ... se saker. På lördagkvällen sorterade vi gamla foton. Mammas gamla foton, från -95 och framåt som ska in i album. Vi kom oss igenom ca 1½ år innan vi insåg att klockan hade hunnit bli typ midnatt och det var dags att gå och sova. Men nu är det sorterat, så det bara är att sätta in. Jag tycker det är jättekul att se på bilder från förr. Kan även vara lite ledsamt, som t ex när man ser bilder av sig själv i högstadieålder och inse nu hur smal jag var - trots att jag då inte alls insåg eller tyckte det.

Söndagen blev det frukost, kolla igenom filmerna vi hämtat ut och sedan åkte mamma hem för att hinna göra saker hemma. Tanken var ju från början att hon skulle åka hem redan på lördagen. Strax efter att mamma åkt hem så kom Rogers bror med familj förbi för att uppvakta Elise "på namngivelse" eller vad man ska säga, då dom var sjuka då det begav sig i början av februari. .. 

Nu vaknade lilltjejen. Men det var väl ungefär det som har hänt å det senaste. Mycket intressant. 

Alltid lite efter

Som vanligt så kom helgen, och passerade och nu är det åter måndag. Jag fattar inte hur tiden kan gå så snabbt, men ändock så långsamt. Det känns inte direkt som att jag får någonting gjort på dagarna. Det känns inte som att vi direkt kommer framåt, med någonting. 

Det finns oändligt mycket städning att göra. Det finns oändligt med tvätt, verkar det som. Så fort jag känner mig någorlunda klar så är det någon som har varit och fyllt på tvättkorgen igen. Så fort man har dammtorkat så är det dammigt igen. Så fort man har plockat bort allt som inte ligger på sin plats så är det igen någon som motarbetar mig och lägger saker lite där det passar. Eller inte passar. 

Jag önskar bara att jag kunde komma i fas, eller till och med skaffa mig lite försprång. Igår kväll satt jag och skrev ut bilder. . eftersom det visade sig att vi inte skrivit ut bilder och satt in i album sedan Svante fyllde 2år.. Han fyller alltså 5 i sommar, så vi har endel bilder att ta itu med med andra ord. Men så tog fotopappret slut, så då haltade ju som det projektet till också. 

Satt och förde in utgifterna i vår "budgetmall". . . Men så vaknade Elise, så det får jag väl återuppta sen när antingen Roger kommer hem vilket jag inte vet när det blir idag eftersom han är på annan ort och "jobbar" idag. Eller så får jag väl göra det nästa år.  . Skulle behöva uppdatera vilka uppgifter som egentligen ska in i översikten för att få ännu bättre koll. . 

Nognog, nu ska tjejen ha käk. 

Ett kärt återseende

Igår var det tisdag. Tisdag innebär dagisjobb för en ung herre i huset. Vi var lite smått försenade, och kom väl dit ca 15 minuter senare än vad vi brukar. Jag såg direkt att något var annorlunda. Unge herr, ännu ovetandes. 
När vi gick in på avdelningen hade han ännu inte sett. Insett. Han hade märkt en ny sak i hallen. Ett nytt ansikte. Antar jag, för han gick igenom alla namn och bilder på skåpen för hans avdelning och slutade med "vem är det för nån där på slutet?". Orelevant för historien. 
Vi gick in på avdelningen, och Svante uppmärksammade pedagogerna först. Han hade ännu inte sett att hans älskade vän var tillbaka. Anton däremot, hade full koll på oss redan när vi kom in genom ytterdörren och hade bara väntat. När Svante inte såg honom direkt han kom innanför dörren (vilket är jättekonstigt för Anton lekte ju precis där blicken faller när man kommer in) så kom han runt "köksön" och hoppade fram framför Svante med orden: Svante! Jag är här nu! 

Största kramen någonsin. Ren lycka. Det var så fint att ögonen tårades, men jag är å andra sidan en blödig person och jag vet ju hur mycket Svante har saknat sin vän. Det var ganska svårt att få med honom hem senare på eftermiddagen....

Dagarna bara flyger förbi

Hann ju passera några dagar. Helgen kom och helgen gick och plötsligt var det vecka igen och jag känner mig nästan mindre utvilad nu än förrut. Våra barn tenderar att vakna väldigt tidigt. Ja, det finns väl såklart barn som är värre, allting är ju relativt. 

Senast jag skrev var i onsdags, då hade jag varit på BVC och mätt och sådär och trodde att jag hade gjort bort alla veckans vårdbesök. Men efter lite konsultation med specialisterna inom Hydrocefalus på grund av att Elises huvud numer inte växer i omfång istället, så fick vi en tid för ultraljud av hjärnan på torsdagen följt av samtal med neuroläkaren. Ultraljudet gick si sådär, dom var inte helt nöjda då det blir svårare och svårare ju äldre hon blir och ju mer skallbenen växer samman. Det är alltså svårt att få till bra bilder som går att jämföra med tidigare bilder. 
Men, det gick rätt snabbt och smärtfritt trots en livlig Svante. Tur det finns leksaker i ungefär varenda vrå på sjukhuset. Nere på Neuroavdelningen fick vi dock vänta en stund. Vi hade ingen tid utan det var sagt att vi skulle komma förbi efter ultraljudet så skulle jourhavande läkare sökas. Låter ju bra i teorin, men sagda läkare behövde springa på akut operation så vi fick vänta. Svante fick spela radioapan på telefonen och jag läste en tidning .. dom sista fem minutrarna innan en annan läkare fick tid över. 

Beslut togs om att shunten skulle ställas om ytterligare, och vi skulle få komma tillbaka redan på fredagen - dagen efter - för att göra det. På fredagen kom även mamma på besök så det blev toppenbra att få lite hjälp med barnpassning under tiden jag och Elise behövde vara inne på röntgen och ställa om shunten. Så nu får vi väl se, hur många gånger vi behöver göra om det här innan man hittar en bra nivå. Det var även tal om att vi skulle få göra en ny MR, då dom som sagt inte var helt nöjda med ultraljudet. 
Snökaos var det ju också på fredagen. Så det blev inte så mycket mer utflykt än så den dagen, vilket vi ändå inte hade hunnit med. Precis när vi hade lämnat sjukhuset så ringde mammas sambo som var klar med sitt möte. Så perfekt tajming. Droppade av henne och åkte hemåt. 

Var lite i valet och kvalet om jag skulle boka en synundersökning på fredagen (till senare under helgen) men då det snöade så ymnigt och dessutom var sagt att snöfallet skulle fortsätta hela helgen så kände jag att jag inte ville åka ut med bilen i onödan. Jajjamen, Elin har blivit vuxen. 
Men när jag vaknade, eller steg upp, på lördagmorgon så var det ju jättefint väder. Det snöade inte, det var plogat och var till och med sol! Så jag kollade om det fanns några lediga optikertider, bokade en vid lunch och gjorde mig i ordning. 
Blev till och med så att hela familjen åkte iväg. Vi splittade oss med barnen, jag tog lilla i vagnen och herrarna åkte iväg bildelsaffären. Så nu är synen kollad, justerad och jag har dessutom beställt efter ett par nya glasögon. Det sved lite i plånboken, men det var halva priset på bågar när man gjort en synundersökning och senast jag bytte glasögon (bågar) var minst 10 år sedan. Förmodligen lite mer. Och jag är inte helt säker på om jag någonsin har bytt glas i dom under dom 10 åren. I så fall var det mer än 5 år sedan, så jag kände att det var dags. Jag lämnade också in en VHSkassett hos Audiovideo för att få den kopierad till DVD. Både glasögonen och bandet skulle ta ca 14dagar, så det passade ju alldeles utmärkt. 
Efter den turen på gallerian som sved i plånboken något kopiöst men som inte genererade i någonting att bära hem denna gång så åkte vi och storhandlade. Sen var typ den lördagen över. 

Nä, jag såg självklart finalen av melodifestivalen. Alla tycks vara överens i år om att rätt låt vann, förutom artisterna själva som "kommer att ta en paus från melodifestivalen". Vilket är ett sätt att säga att man är lite dålig förlorare. 
Kul för John dock, välförtjänt, och kul också att Burträsk var representerat på scen också i form av LouLou. Dubbelt kul för John som kommer tävla mot sig själv i stora eurovision också då han har skrivit låten som kommer representera Storbritannien. 

Söndag och måndag (idag) har sett ut som såhär. Ingenting. Vaknade. Lider av extrem trötthet. Lovar mig själv att "göra en tidigkväll", trots att det nästan aldrig sker och vaknar upp än mer sliten nästa dag. Svante har börjat kliva upp 5-6 och har för vana att komma och först kolla om Elise är vaken - vilket väcker henne - och sedan annonsera för morsisen att "jag var minsann duktig och sov hela natten i min egen säng". Vad gör man? 


Ibland får man ändra om i schemat

Ja men jag trodde ju att vi hade gjort bort alla veckans vårdbesök idag då. Så blev det ju inte, utan imorgon måste jag besöka det stora sjukhuset. Med båda barnen pga sportlov, annars är det ju en av få gånger jag har fått en tid som passar in med förskoletiderna annars. Jag hoppas innerligt att det är tillåtet att ha igång telefonen så kanske jag slipper att unge herrn river stället. Det är alltid så svettigt att åka ensam med båda barnen. Dels för att om Svante får för sig att dra så går han bara. Och jag känner väl lite att jag vill ha fokus på att förstå vad vårdpersonalen säger och gör. 

Jag har typ inga rena byxor att ha på mig heller pga lathet. Jag tänkte ju liksom att "jag ändå inte ska ut nåt mer, så jag hinner tvätta sen". Tji fick jag. Hade ju tänkt ordna med försäkringskassan och skatteverket imorgon också, men vi får väl se hur det blir med det. Försäkringskassan har gjort fel men jag måste ordna upp det med skatteverket. Det känns jävla reko alltså.

Tror jag bara ska gå och lägga mig. Samla så mycket energi jag bara kan inför morgondagen så kanske jag slipper ett nervsammanbrott imorgon. 




Onsdag förmiddag

Veckans läkarbesök avklarat. Vikt, längd och huvudomfång på tösen. Hon har precis klivit över 8kg och börjar stagnera i vikt. Vilket brukar vara en följd av att bebisar vid 6 månaders ålder rör på sig mer. Men jag har varit i funderingar om det börjar vara dags att fasa ut amningen och börja gå mer på mat. Eller typ iallafall kanske behålla morgon- och kvällsamning (och natt de gånger hon vaknar) och köra mer "riktiga" måltider på dagarna. 

Det är ju ändå bara en tidsfråga när tänderna börjar kika fram. Och när dom kikar fram då vill man inte längre amma, det är ju ett som är säkert. Men jag kommer fan inte ihåg hur man gör. Hur fasar man ut amingen? Vad äter bebisar när dom slutar amma? Vad åt Svante? Jag minns fasiken inte. Det är "bara" 4 år sedan men jag kommer inte ihåg. 

Just nu känns bara det mesta övermäktigt. Det känns bara tungt och .. inte så jävla kul. Jag vet inte om det beror på hormoner, eller om det är något med årstiden. Jag har märkt att det är fler som känner såhär, som skyller på årstiden / måncykeln / whatnot. Man brukar ju annars i regel bli piggare när det börjar bli vår.. säger jag också är det 14 minusgrader ute. Men det är ju soligt. Fast soligt är ju inte bara trevligt, för jag ser bara hur jävla skitit det är överallt. 

Jag skulle nog bara behöva lite energi. Lite semester. En 4½åring utan trots och eventuell vaxpropp vore ju fantastiskt. Nu vaknade Elise också, så nu ska vi fortsätta träna på mage.

Lite ångest ändå

Jahadå, vad har hänt sedan senast? Jo men tackar som frågar. Jag har hunnit avfrosta frysen, passade på under torsdagsförmiddagen då det var minusgrader ute (men inte tillräckligt mycket minus tydligen eftersom gräddglassen ändå tinade. Skumt). Jag städade också ur kylskåpet endel. Har väl insidan av dörren kvar. Hällde ut några cidrar som gick ut i somras. Visserligen i glasflaska, därför dom har blivit sparade lite extra, men nu fick dom åka. Vi dricker inte så ofta, eller .. jag har ju inte fått dricka på 14 månader, men Roger dricker inte heller så ofta och de gånger han gör det så har han valt att dricka något annat än några suspekta cidrar. Eller ja, vi har hällt ut öl också. Vi dricker väldigt sällan. Så, nu har vi konstaterat det. 


På fredagen packade jag in ungar och vagn och väskor och halva bohaget i vanlig ordning när det vankas avfärd med övernattning. Destination Mormor. Eftersom vi bara har en bil numer så fick vi tajma avfärd lagom till Rogers lunch var över, vilket ändå blev ganska bra. Jag valde att köra via Bullmark (dvs inte E4) eftersom jag hade gott om tid och .. det var länge sen. Lite roligare väg ändå, även om den inte är så jäkla kul heller. Chansen att få se ren var dock överhängande och det var väl nästan främst därför jag valde den vägen. 
Och vi hann väl bara köra ca 6km från samhället innan vi stötte på den första renen. Eftersom det passade sig både trafik- och vägmässigt så stannade jag helt så Svante fick se renen ordentligt där den var precis bredvid bilen. På rätt sida om bilen också, annars brukar Svante sällan se något även om den typ står på huven. Det är så kul med Svante nu för tiden för han har börjat fantisera och teorisera och sånt. Så han var ju helt säker på att den där renen ("bebisrenen" som han kallade den trots att det var en vuxen ren) letade efter sina föräldrar och syskon. Så när vi mötte en till liten klunga renar senare så hör man från baksätet: "Ah, men mamma kolla där är dom ju. Mammaren, papparen, lillasysterren... Mormorren, morfarren...." 
Hur fantastisk är han inte ändå. 


När vi hade passerat alla renhopar så somnade Svante. Och var så arg när han vaknade och vi var nedanför min mormor, Svantes gammelmormor. Han skulle absolut inte följa med upp för han skulle vara hos mormor (mamma). Även om mormor(mamma) inte var hemma. 
Tillslut fick jag honom att följa med upp, och ca 30 minuter senare kom hon(momor/mamma) också dit. Vi fick fika, i vanlig ordning, också fick jag leka lite teknisk support. 
Annars har vi haft det ganska lugnt och skönt i helgen. Vi har kollat på lite gamla bilder, vi åkte en snabb sväng in till Skellefteå. Annars har vi bara myst på inne. 

I söndagskväll åkte vi hem igen. Igår gjorde vi ingenting. Roger var hemma förkyld och jag kände mig inte helt på topp heller. Ja, det mest produktiva jag lyckades med var att jag sålde 3 st pussel som jag inte längre kände att jag ville ha kvar. 
Idag har sotaren varit här. Han skulle komma mellan 11 och 13, och precis på typ sekunden när klockan slog 11 så knackade han på dörren. Dom är punktliga på Umeå första sotningsdistrikt. 

Jag har startat tvättmaskinen med en omgång mörk tvätt som ska in i torktumlaren sen, och då är det bara att fortsätta köra en laddning till ... med mörk tvätt. Jag fattar inte att det helt plötsligt blir så mycket tvätt. Mörk tvätt. Om det ändå var så att det var den med vitt / färg som fylldes i rasande takt nuförtiden hade jag förstått, och sett sambandet till en rar liten tös som typ går igenom tre outfits vissa dagar. Nåväl. 

Roligare än så har vi det inte. Jag lallar på hemma och funderar på vad jag ska sälja / slänga härnäst för att bli av med lite grejer. Jag har väldigt många böcker. Som jag inte läst. Vissa som jag inte ens känner mig så jättesugen på att läsa. Men som jag ändå känner lite såhär att... ja men man kanske skulle ha läst dom innan man säljer/ger bort dom. Eftersom jag ändå har som mål att bli lite mer "kulturell". Jag har ju två böcker på önskelistan också, som jag ännu är för snål/fattig för att köpa men som jag har tänkt köpa när ekonomin eventuellt ser lite bättre ut. Den ena är bara "for fun" eftersom den utspelar sig i Burträsk. Den som tappar huvudet, av Margita Tjärnström. Och den andra är såklart Fredrik Backmans bok som kommer i typ v17. Folk med ångest. Jag har lagt båda i varukorgen på adlibris, Backmans bok blev till och med den signerade varianten. Men det blev som sagt lite tufft ekonomiskt den här månaden, så jag får väl vänta en stund till. Det är ju ändå 7 veckor tills Folk med ångest släpps ändå. 

Det här ekonomiska då. Känns som en jäkla lång uppförsbacke just nu, även om jag vet att vi liksom har råd och klarar oss. Men det känns inte som att man ska hålla på med massa okynnesköp. Böckerna kommer ju finnas kvar att beställas sen också. Elräkningen vart förbannat dyr för månaden januari. Närmare 4000kr, vilket är extremt ovanligt, men så var ju Januari ganska kall om jag inte minns totalt galet. Sen kom det ju en liten sjuk-&olycksfallsförsäkring för Roger. Sen kom ju också försäkringskassan på, lägligt nog, att dom hade gjort fel och gett mig för mycket pengar under tiden vi låg inne på sjukhuset. Så dom vill ha tillbaka 4500kr. (Och jag får då ut ca 9000kr, när jag har tagit ersättning för 5dagar - vilket jag eventuellt kommer måsta minska ner så jag har kvar dagar att ta ut om det skulle bli så att jag ska vara hemma till årsskiftet eller hur det nu blir eftersom man MÅSTE ta ut 5 dagar/v då om man ska behålla sin SGI eller hur det nu är. Det är så förvirrande regler ibland att man blir helt yr i bollen). 
Sen gick ju min ena lins sönder, som jag har i ögat alltså, så jag var tvungen att sprätta mitt sista par linser. Så jag måste ju gå till optikern också, vilket brukar innebära att ytterligare några tusen flyger. Vi har ju en buffert, så vi klarar oss ju som sagt, men det känns ju jävligt surt att behöva talla på sparade pengar. 

Jag kan inte minnas att vi hade såna här problem när Svante var bebis. Det är ju himla konstigt. 

Frozen

Det blev aldrig någon Burträskresa för oss helgen som var. Vi lallade på hemma, då det blev så dåligt vägföre och sådär. Jag var dessutom ganska risig förra helgen, ganska hes och sådär men nu börjar det ordna upp sig också. 

På lördagen var dock herrn i huset så rastlös att jag vet inte vad. Han gick till och med med på en promenad på byn. Den kanske långsammaste promenaden, pga unge herr, men ändå. Fick oss lite solljus och frisk luft. Söndagen bjöd på kalas hos Rogers syster och mer händelserikt än så blev det inte. 

Denna vecka har börjat strongt med två besök inom vården, båda två på NUS och båda två tog kortare tid än 30 minuter. Själva proceduren dock att ta sig in, hitta en parkering och släpa med sig ungar och vagn in ... tar lite längre tid och lite mer energi. Självklart så får jag i regel tid på måndagar, fredagar eller senare på dagen då jag ändå måste ha hämtat hem Svante från dagisjobb. I måndags var inget undantag, och jag fick ta med mig mr trotsig. Vi var oerhört mycket ovänner när vi skulle åka hemifrån och han fick en rejäl utskällning i bilen. Men på sjukhuset var han som en liten ängel. Sen blev han som förbytt när vi kom hem igen. Jag undrar om det är något med hemmamiljön som lockar fram det värsta i honom. 

Igår hade jag tid vid lunch, så slapp ta med mig herrn som sätter sig på tvären / maskar så det gick relativt smärtfritt. Jag har fått utforska delar av sjukhuset jag inte varit på förr, eller jag har fått upptäcka nya delar av barnmottagningen snarare. Väldigt spännande, och samtidigt inte. Igår var vi hos sjukgymnasten som skulle ge oss lite tips om hur vi ska försöka få till Elises asymetriska huvud men fick väl inte direkt till oss något som vi inte redan visste. Vi hade ju redan köpt en sån kudde som dom tänkte tipsa oss om och all ledig tid spenderas i antingen sittande läge eller på mage. Hon blir ju dock ganska sur när hon måste ligga på mage, det är inte så himla kul alla gånger men det är ju bara att träna träna träna. Efter sjukhusbesöket hade jag till och med lite tid över så jag hann på Avion/IKEA på några snabba ärenden. Nytt batteri i armbandsuret, ny deodorant, sugrör i metall och nya skohorn. Sen hade jag en kort stund över så jag hann förbi Ford också och bytte batteri i bilnycklarna också. Finns ju nästan ingenting som är så stressande som att ha varingslampa på låg batterinivå i nyckeln. Kommer jag att ta mig in i bilen nästa gång? Kommer bilen att starta? Vad händer om batteriet dör mitt i bilfärd, stannar bilen då också för den känner inte av nyckeln? Frågorna är oändliga. 


Och idag då. Inte mycket alls, har varit väldigt oproduktiv. Lämnade Svante på förskolan, klädde av honom ytterkläderna och så fort vi öppnade dörren in till avdelningen så kommer dom och säger att dom precis var påväg ut. Så jag dröjde mig kvar ett tag, hjälpte Svante på med alla ytterkläder igen + lite galonisar och så. Vet inte riktigt om galonisar hjälper så mycket, Svante badar ju praktiskttaget i vattenpölarna och på Svantes förskola har dom pölar i typ tjärnsize. Galet. Helt genomblöt när han ska hem varje dag. 
Hursomhaver, övervägde en kort sekund att gå på promenad efter lämning men insåg att Elise var oäten så gick hem. Brandskyddskontrollanten skulle komma mellan 10 & 12 och dom brukar ju sällan komma närmare det tidigare klockslaget. Men nu var det ju tur att jag hade gått hem istället för på promenad för ca 15 minuter efter att jag kommit in så knackade det på dörren, 40 minuter FÖRE den tidigare tiden. Ja, vad säger man. Det händer ju aldrig. 

Sen när han åkt igen och Elise sov så spekulerade jag i om att göra något produktivt men det blev aldrig något av det heller. Skulle behöva frosta av frysboxen innan nästa storhandling så .. inom en snar framtid. Jag kanske får ge mig på det projektet imorgon. Det känns ju dock som att jag skulle behöva göra det medan Roger är hemma, så han kan se efter Elise. Eller bara köra hårt och hålla tummarna för att Elise sover en längre stund imorgon. 
Skulle även behöva rengöra kylskåpet. Och kanske rensa bort några gamla såser och sånt som inte äts. Vi får väl se hur dagsformen är imorgon. Jag vet inte ens hur man avfrostar en frysbox, men det kan väl inte vara så jävla svårt... eller? 

Lite rant på kvällskvisten

Jo det här att gå och lägga sig gick ju ypperligt ikväll, precis som alla andra kvällar. Man ska bara kolla runt lite i telefonen eller sådär och helt plötsligt har en halv livstid passerat och man inser att det kanske inte ens är lönt att gå och lägga sig för man ska liks ändå vakna snart pga bebis. 

Jag har dock insett en sak om mig själv, utöver att jag är helt värdelös på att gå och lägga mig trots att sova typ är det bästa i livet och jag ungefär somnar ståendes mitt på dagen .. nästan dagligen. Men det jag insett är ju att jag inte kan läsa tidningen. Då menar jag såklart på nätet. Och både lokala och "dom stora".

Jag antar att jag kanske har lite för mycket tid över när jag blir frustrerad över formuleringar och irriterad över mänskligheten då folk har mage att klaga i tidningen över att dom "måste sitta i bilkö och fryser och är hungrig" när det hänt en olycka där någon har dött. Till exempel. Ett exempel på ord jag märker rätt hårt på är när tidningar påstår att något är hemligt, eller okänt. Det kan det ju uppenbarligen inte vara om Aftonbladet vet om det och skriver om det. Då är det väl själva definitionen av O-hemligt! 

Och ger man sig ut på vägarna - anytime men i synnerhet vintertid - så får man räkna med att bli stående. För folk kör som idioter och då får man räkna med att bli stående. Och då ska man ha bilen förberedd med vad man kan tänkas behöva om man blir stående. Man får ju snarare se det som en vinst om man inte blir stående. Och då tänker jag ju främst om man kör bil i södra sverige. Här uppe i norr kan man räkna lite snabbt på riskerna om man ska ta E4 eller välja inlandsvägarna. 

Jag har förövrigt blivit så jäkla harig när jag kör bil. Och det blir ju inte bättre av att läsa nyheterna och/eller sociala medier kan man väl lugnt påstå. Särskilt rädd är man ju för större fordon eftersom de kan orsaka större skada, men även personbilar såklart. Man vet aldrig vad det är för idiot bakom ratten. Jag mår så fruktansvärt dåligt i kroppen varje gång jag möter ett tyngre fordon när jag kör bil. För jag vet att räcket på E4 inte direkt sinkar en lastbil som kör 90km/h. Jag har också fått erfara, när jag såg ett program som heter frusna vägar, att det kan uppkomma tekniska/mekaniska fel på kopplingen mellan släp och bil och då får släpet sladd. 
Det är ju också hyfsat vanligt att hålla på med mobilen, även som yrkesförare. Och inte ens yrkesförare verkar alla gånger ha koll på det här med .. ptja.. hålla avståndet. Mobilförbudet. Anpassa hastighet efter underlag osv osv.
Förra gången det blev så halkigt så gick en person ut i en lokal grupp på facebook och uppmanade medtrafikanter att tänka på sånt man ska tänka på vid sämre vägföre ... som det var då, med halka och snörök. Liksom att sänka farten. Slå på dom rätta lysena. Hålla avstånden. Inte göra onödiga omkörningar osv. Såna helt logiska saker som kan förhindra olyckor och eventuellt också döden. Nä men då kommer det en ilsken yrkeschaufför och är så jävla irriterad på att folk ska hålla på att sänka farten och sånt skit för "vissa av oss KAN ju köra i sånt här väglag" och det var ju så jävla irriterande att hamna bakom nån som körde snigelfart för lite snörök. 
Och då blir man ju lite arg. Själv. Inombords. Att yrkesförare ens får vara yrkesförare med den inställningen. Ja men om du kan behärska väglaget så får du ju göra det i den mån det går då, men bli inte arg på folk som inte är så van men ändå har vett att sänka farten. För om alla bara gasar på i "vanlig" fart och det händer en olycka så blir ju yrkeschauffören istället stillastående och då tar man sig ju ingenstans och jag kan inte se hur det skulle vara bättre. 

Så less på folk som inte ens har någon logik. (I slutändan kanske det är jag som är ologisk?).

NU ska jag gå och sova.

Inte som skolans pölsa.

Det är ju bra märkligt det här att veckorna tenderar att gå så himla mycket snabbare nuförtiden. Det är klart, har man saker planerade på veckorna så går det ju lite snabbare, och i veckan har vi ju haft två besök inom vården. Sen verkar det som att veckan går snabbare bara av det här att ha Svante på förskolan tre dagar. 

Han har det ju verkligen toppenbra på dagisjobbet, men det är så hjärtskärande varje gång Roger kommer hem och frågar honom vilka han har lekt med idag - för att liksom få honom att prata. Det första han konstaterar varje gång. Varje dag. "Anton var inte där idag heller". 

Nånå, det är fredag idag och vi lyxade till det med Pölsa till middag. Hemmagjord. Mammagjord. Mammas pölsa var min favoriträtt när jag var liten. Vi håller på att verkligen försöka tömma lagren vi har här hemma innan storhandling så vi verkligen får koll på vad som verkligen behöver handlas och för att utnyttja utrymmena maximalt. Det enda vi har kvar i frysen - snart - är kakor och bär. Det är ju rätt makalöst. Och den här gången ska jag försöka komma mig för att avfrosta frysen innan vi storhandlar. Kanske gå igenom allt i frysen och se vad fasen det är vi har där. Eftersom vi nuförtiden äter gröt till frukost, och ibland även lunch, så kanske jag kan koka sylt på någon bärburk - och vips få den ur världen. Det är ju nästan på helgen det måste ske, när Roger också är hemma. 

Tanken var egentligen att jag och barnen nog skulle ha åkt till Burträsk idag. Men jag mådde ganska dåligt igår, lite migränaktigt, och det fortsatte i liten skala idag. Huvudvärken alltså, men så poppade jag lite alvedon och ipren och vitaminer och resorb för att komma på banan igen. Så det enda jag har nu är lite kli i halsen, känns sådär torrt och stundvis obehagligt. Inte så värst mycket hosta, men bara... hes. Sen blev det ju det här vädret också, så det var nog inte meningen att vi skulle åka hem till mamma idag. Vi får se om vi åker allihop någon dag i helgen eller om jag kanske får sikta på att ta mig iväg nästa helg. Jag har ju, som jag skrev i senaste inlägget, inte varit "hem" sen jul. 


Och nu ser jag ju att klockan är närmare halv nio. Så det kanske är lika bra att gå och lägga sig. Då kanske, jag sa kanske, man vaknar upp och känner sig hyffsat pigg och utvilad imorgon. Jag måste skicka isäng Svante först, han sitter fortfarande vid tv-apparaten. Vissa dagar går det ju bättre och vissa dagar sämre med det här att minska skärmtiden, om vi säger så. Den här veckan, när jag inte känt mig alltför pigg och fräsch så har det gått mindre bra.. 

Parkeringsbekymmer

Ja. Men det händer inte så jättemycket om veckorna. Hela denna veckan som gick har ägnats åt återhämtning från en tuff kalashelg och vecka. Som jag skrev i det föregående inlägget så hade vi alltså namnfest, namngivning eller vad man ska kalla det. Kombinerat födelsedagsfika och fika för att fira att Elise kom till världen och tillslut fick några namn. Typ. Inget dop alltså, inget propert "härmed döper jag dig" eller fadder och gudfar och tjolahoppsan. Fika. Samla alla och kalasa lite. 

Vi hade dock lite bortfall av folk, sjukdomar och dubbelbokning. Från Rogers sida var bara hans syster här med yngsta dottern och från min sida var det bara broder som inte vad här men det kan man ju förstå på grund av avståndet. Jag tycker ju att det är lite jobbigt med såna här tillställningar för man känner sig ju något undermålig. Man hinner ju inte direkt prata med någon, för man ska duka fram fika, duka av fika, fixa mer kaffe och amma och ... ja. Hade gärna pratat mer med farmor, för henne har jag inte träffat sedan typ .. förra sommaren. 1½ år sedan, och det är ju sjukt pinsamt då hon liksom bor på vägen till och/eller från Burträsk. Men man har ju alltid så bråttom när man väl ska någon av vägarna så det blir aldrig av. 
Jag har blivit så himla dålig på att åka iväg helt plötsligt, när man har två barn. Jag var väl ingen stjärna innan heller men det har ju inte blivit bättre så att säga. Jag har inte varit hem till mamma sen jul. Jag har inte träffat en endaste kompis utanför jobb sen .. i Oktober? Chrillos har jag inte träffat sedan, åh nu får vi tänka efter hårt och hålla i hatten .. Juli, början på juli. Borde ha varit Burträsk sommarmarknad. 

Det är fan tragiskt. 

Ja, lite offroad där. Efter kalas vankades tacomiddag med fler gäster från stora stygga Umeå. Och vi åt, och vi åt och sen klämde vi ner lite fika bak på det. Och vi skrattade så tårarna sprutade så totalt måste man väl ge helgen ett relativt högt betyg. På söndagen stod vi fortfarande med mycket fika, så Roger ringde in bilintresseklubben och det strök väl med en hel del då. På måndagen dödade vi av det sista av tårtan, dom kakor som gick frysa in frös jag in så nu har jag ju då frysen full med godsaker istället men det är ju bättre det än att bara pula in det i käften i snålhet. 

Svante var fortfarande snorig, Elise blev snorig och hostig - på grund av allt snor, så jag har hållit samtliga barn hemma. Samtliga och samtliga, Elise hade ju varit hemma vilket som men jag förskonade förskolan från vilddjuret. Han är dock tämligen återställd så imorgon blir det äntligen (från bådas håll) dagisjobb. 
Idag har han en yttepyttestund fått hänga med pappa Roger på jobbet för att jag skulle med Elise på NUS och röntgen. Det var mycket fram och tillbaka där hur vi skulle lösa det hela, och vi kom fram till att det enklaste nog skulle vara att Svante fick hänga med Roger på jobbet. Dock så blev Roger själv på jobbet (som jag uppfattade det) så han åkte hem och var hemma med Svante tills jag och Elise återkom. En kort sekund var vi inne på att jag skulle ta med mig Svante, men sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att det förmodligen inte hade varit en sån toppenidé eftersom jag skulle vara tvungen att ha fokus på Elise, och hålla Elise medan hon röntgades. Så då blev det en variant. 

Det är lite bökigt när man inte har mormor/morfar/farfar nära och dom dessutom har egna jobb att gå till. Och sjukvården envisas med att lägga knöliga besök på måndagar och fredagar eller på eftermiddagar på en onsdag. Man får pyssla så gott det går helt enkelt och denna gång funkade det. Elise shunt är omställd på att släppa igenom mindre likvor som det kallas och vi får fortsätta gå på kontroller varannan vecka hos BVC för att se om huvudet växer. Senaste gången hade det som avstannat, och därför fick vi åka in och ställa om shunten. 
Nästa vecka har jag två besök med Elise på NUS, ett på måndag givetvis, då ska hon vaccineras med/mot/för/vad fan säger man BCG och på tisdagen är det sjukgymnastik och tackochlov (!) har dom lagt den under dagtid så Svante får vara på förskola. Tjoho! Eller vänta nu... Åh pjuh! Sportlovet är veckan efter. Hooooray! 

Jag kände halvt paniken smyga sig på (nejdå). (Jo lite). 

Det märkligaste av allt är ju den totala avsaknaden av parkeringar så här års. Det finns knappt några parkeringar. Glöm din dröm att hitta en parkering i anslutning till en faktisk entré. Jag brukar ställa mig på den såkallade långtidsparkeringen eftersom jag sällan vet hur länge jag faktiskt blir där. Blir det en timme eller sju dar, who knows. Idag hittade jag en stackars parkering, EN! På hela långtidsparkeringen. Längst bort bakom nån snödriva. Grejen är ju också att man inte kan parkera "hursomhelst" eftersom jag måste ha tillräckligt mycket space för att ta mig ut ur bilen på förarsidan och samtidigt ha tillräckligt mycket space att ta ut Elise i babyskyddet. Inte helt lätt. Men denna gång fanns det alltså bara en ynka liten parkering längst bort. Tur man inte är skygg för att gå och att man kan sätta babyskyddet på vagnen och att man har lärt sig hur man hittar i sjukhusets alla gångar och korridorer. 
Det märkliga är ju inte att det inte finns några parkeringar, eftersom dom bygger bort parkeringarna en efter en. Det märkliga är ju att varenda en är upptagen. Det var jättetydligt vad som hände när vi var inne varje dag i höstas. När vi åkte in för att förlösas när det var varmt och mysigt ute så var det inga problem alls. Då hittade man långtidsparkeringar på första raden till och med (närmast sjukhuset med andra ord) och så fort vädret slog om - vilket ju skedde medan vi låg inne - omöjligt. Så fort temperaturen kröp under +10 så blev det knökfullt. Det kan ju inte vara ett sammanträffande... 

Nej, men nu ska jag sluta ranta på och skicka isäng unge herrn i huset. 

Kalas

Jag är hemskt ledsen över att tystnaden varit total så länge, men jag har inte direkt prioriterat att skriva dessa dagar, även om jag förmodligen hade hunnit. 

I lördags hade vi kombinerat födelsedagsfika och "namngivelse" för Elise, så hela veckan inför det har gått åt till att göra lite varje dag. Jag höll Svante hemma från förskolan för att han inte skulle bli sjuk, eftersom det veckan innan gick rätt så mycket magsjuka vad jag förstått och det dessutom går ganska mycket förkylning och .. vi ville att han skulle vara frisk på helgen helt enkelt. 

Jag skriver "namngivelse" eftersom det i princip är/var en fika, kalas, där vi bara berättade vad hennes fullständiga namn blev. Ungefär halva gästlistan föll bort på grund av sjukdom, och även om alla skulle kommit hade vi nog överdrivit fikat något. En stor risk att äta nyttigt och sen bara baka allt man är sugen på. Särskilt när man börjar baka redan 3 veckor i förväg. 
Vi hade alltså 10 olika sorters kakor, banoffeepaj, marängtårta (sommartårta, pinocciotårta, kärt barn har många namn) samt även smörgåstårta.. för 20 pers. Så ja, vi stod alltså med en hel del fika kvar när alla åkt hem...

På eftermiddagen hade vi "dukning nr2" då vi hade bjudit hem ett par vänner på tacomiddag först och sen fika efter det. Så lördagen var det full fart framåt från ca kl6 på morgonen då Elise vaknade tills gästerna åkte hem där kring 00snåret. 

Vilken brakhelg alltså. Och det känns ju i kroppen om man säger så. Från att knappt ätit något socker eller överdrivet fettigt i fyra-fem veckor till världens brakfest under 2 dagar. Jag har aldrig tidigare kunnat relatera till när folk har klagat över för mycket socker men helt plötsligt förstår jag vad dom har menat. Det KAN bli för mycket. Saker kan vara FÖR söta. Vilken ögonöppnare om vad socker gör med en. Hela gårdagen var man trött, slut och slö (vilket ju förvisso inte är ovanligt) men det var på en helt annan nivå. Först idag har vi lyckats få bort allt vad heter godsaker, så nu blir det till att försöka styra upp den kommande veckan så att balansen kanske är återställd lagom till helgen igen. 

En spotifylista in the making

Fick för mig att skapa en låtlista på spotify med gamla godingar från förr. Alltså låtar jag lyssnade på för minst 10 år sedan, då jag precis tagit körkortet. Eller tagit och tagit, kämpat jävligt hårt för ska jag väl säga. Shit, 10år. Sjukt. 

En salig blandning må jag ju säga, jäkla spretigt med högt och lågt. Vissa låtar hade jag totalt glömt bort. Har använt en grund i mappen med usb´t som jag hade i bilen - saaben. The killermachine. RIP;

Vissa låtar kunde jag inte alls hitta, vilket är något deppigt. Men vissa var som sagt en överraskning. The beauty of gray t ex. Helt förträngt den godingen. Oingo boingo, bara för att. Nine, klamydia, flogging molly, the liptones. Millencolin, bad religon och köttgrottorna - givna. Coca carola hade jag glömt bort, D-A-D också. 

Många låtar jag sökte efter fanns inte heller. Lite(mycket) ledsen över att jag inte hittade midtowns become what you hate. . 

Ja vi får väl se om det kommer flygande några fler låtar till medvetandet medan man lyssnar. Det är som sagt, högt och lågt men oerhört underhållande iallafall. Alltså mycket märklig musiksmak. Definitionen av all"ätare"? Som sagt, salig blandning. Ska bli kul att höra igenom alla låtar senare. 

Torsdag med unge herr rabiat.

Usch vilken dag det var igår alltså. Jag kom mig ju inte alls isäng i tid i onsdags, och i torsdags skulle jag infinna mig på hälsocentralen klockan 9. Och vilken kamp det ska vara varje morgon, mot/med Svante och mot klockan. Vissa morgnar är det inte något problem alls, oftast de dagar då det inte alls spelar någon roll huruvida vi kommer oss iväg överhuvudtaget. Och vissa morgnar är det gråt och tandagnissel. Igår hade Roger startat tv'n åt honom ... "Nä mamma jag vill inte gå på dagisjobbet idag.". 

-Hepp. Men är du hemma så kommer du inte få se på teve ändå, och mamma ska iväg till doktorn. 
"*gråt* men jag ville ju följa med dit mamma!". 
-Svante mamma ska till mammadoktorn, hos lilla doktorn här i Sävar. Du får följa med efter dagisjobbet då vi ska till stora sjukhuset. 
"*slut på krokodiltårar* jaha, ska du till lilla doktorn". 

Han följde med tillslut, och jag kom mig iväg till hälsocentralen och fick gjort det jag skulle. Det gick över förväntan måste jag ju säga, utan att säga för mycket. Återstår att se om jag fortsätter känna så. 


Jag undrar om Svante har någon slags inbyggd censor som känner av när vi har lite tidspress på oss att komma oss iväg någonstans. Igår var dom ute när jag skulle hämta hem honom igen och det brukar ju vara en pärs. Gick väl hyffsat bra idag, mest för att kompisen han lekte med också skulle gå hem. Han ska ju dock klättra i varenda snöhög längs vägen. Vi kom i tid iallafall, Svante rev halva väntrummet och jag hann inte städa upp innan vi blev inkallade att träffa kirurgen/överläkaren. 
So far so good, Svante fick låna min telefon för att sitta still - som så många gånger förr. Kirurgen/överläkaren klämde och kände på Elises huvud, kollade lite på siffrorna i hennes hälsokort och frågade lite - betoning på lite - frågor. Typ en, eller två. 
Han är en man av få ord kan man säga. Om man tycker att jag är fåordig så ... ska man träffa honom och jag framstår som en pratkvarn. Hela mötet kändes ganska meningslöst egentligen, vi fick inte veta så mycket - förmodligen för att det inte fanns så mycket mer att veta - och han tyckte att vi skulle fortsätta träffa bvc en gång i månaden för att följa huvudomfånget. Precis som planerat, och som man gör rutinmässigt vid en sån här diagnos. 
Mötet tog väl ca 10 minuter. Så man får väl anta att MR scannen var till belåtenhet, och att shunten gör sitt jobb. Hon utvecklas ju som en "normal" bebis. 

När vi skulle därifrån dock så var Svante hopplös. Övertrött förmodligen, trots att klockan bara var strax före 15. Högljutt gråt för att han var tvungen att lämna tillbaka min telefon för att vi skulle gå. Högljutt gråt över att Roger höll upp dörren åt mig och Elise och inte han. Alltså han grinade från dörren till hissen, vilket är en inomhuspromenad i en relativt smal korridor i kanske 200 meter. Lycka dock över att få trycka på hissknappen. 
Sen fick han ju se lite grävmaskiner och lastbilar som jobbade och det var ju också najs. Humörsvängnigarna på den där unge mannen ... är inte att leka med. 

När vi kom till parkeringen - som vid den här tidpunkten på dygnet är ganska trafikerad - så blev han helt hopplös. Vi gick på sidan för att inte gå ivägen för bilarna som skulle köra ut, och hippt som happ så bestämmer Svante att den andra sidan av vägen är bättre och springer över precis när det kommer en bil. Som tur är var det ju några meter till godo, och det körs ju inte så fort på parkeringar - tack och lov!. 
Svante fick sig en utskällning. Sen gick vi vidare - vår bil var parkerad längst bort eftersom folk som jobbar på sjukhuset verkar sluta ta cykel/buss till jobbet så fort temperaturen understigen 10 plusgrader. (erfarenhet sen i höstas). Då blev Svante trött helt plötsligt, och la sig helt sonika ner MITT PÅ VÄGEN! Alltså skitunge, tur det inte kom en bil. "Det är jobbigt att gå". Ja men lägg dig för fasen i snödrivan vid sidan av vägen isåfall! 
För att egga på Svante litegrann som vi brukar göra så körde vi lite tävling "försten till bilen" typ. Och först är han ju supertaggad, tills han inser att pappa är någon meter framför och eventuellt kommer vinna, då ger han upp .. och lägger sig mitt på vägen igen. Och vi taggar på honom igen, att om du skyndar dig och inte ligger och sölar på vägen (VILKET MAN ABSOLUT INTE FÅR GÖRA!) så kommer du ju vinna att sätta dig i bilen. 
När vi är ca 2 meter från bilen och han ser att pappa redan är framme vid bilen bryter han ihop igen, och lägger sig platt på marken igen. Bakom en igångslagen bil, med backen ilagd. Sätter Svante i bilen, under gråtprotester, och säger ett par väl valda ord som inte alls går fram pågrund av att nu sitter han och skrikgråter över att han inte fick ligga kvar på marken/pappa var först till bilen/livet suger/jag är törstig. Alltså typ fulfejkgråt "det är synd om mig för att ni är arg på mig trots att jag förtjänar det till fullo". 
Vi åkte inte från parkeringen förrän han lugnat ner sig, och lovade att han skulle få en festis på stora affären. Problemet är ju då att han inte skötte sig särskilt bra på maxi. Vi föräldrar stod och spekulerade i huruvida vi skulle investera i en ny springform eller fortsätta slita på dom vi har hemma när Svante bara traskade iväg. Och försvann. Vi såg ju att han gick höger, men plötsligt infann han sig på avdelningen till vänster. Leksaker. Såklart. Men man hinner ju bli orolig, eftersom det finns flera ingångar/utgångar och ... det är liksom lite pinsamt att tappa bort sin unge på sitt eget jobb. Och jag är 100% säker att ett utrop i högtalarna inte skulle fungera, och jag är inte säker på att Svante skulle bry sig särskilt hårt om vi försvann. Det vore ju intressant att testa och se hur lång tid det tar för honom att inse att han är ensam - och vad han i så fall skulle göra. 
Så när han väl återfanns - bland leksakerna - och han inte längre fick stå kvar bland leksakerna så blev det ju gråt och tandagnissel igen. Ren och skär hysteri, rentav rabiat. Det var ju så fruktansvärt tråkigt att behöva stå och vänta på att mamma och pappa skulle bli klar. Vi tog beslutet att Roger skulle gå ut och vänta med Svante i bilen medan jag handlade klart med Elise. Gick inte det heller, men det vart snabb handling - vi skulle förvisso inte ha så mycket heller. Främst en ny favorit i mejerihyllan som inte finns på Ica sävar pga platsbrist. Och toapapper pga extrapris. 

Teveförbud för unge herrn igårkväll, och idag. Eller ja, vi får se hur länge det håller i sig, vi har sagt ingen teve förrän han har insett vad han gjort för fel. Han behöver kanske inte komma ihåg alla, men det vore ju fint om han kunde erkänna att man inte går ifrån mamma och pappa. Att man inte biter, slår och sparkar pappa när pappa väl återfinner honom. Han skulle ju också kunna få komma till insikt att man inte lägger sig på vägen, eller springer över när det KOMMER EN BIL. Men man har ju inte så höga förhoppningar. 

Vi har försökt förklara för honom vad som händer med hans lilla mjuka kropp om han blir påkörd av en stor hård bil. På ett pedagogisk vis. Att man kan bryta ben och behöva sitta still (han avskyr ju att sitta still!) och att det till och med kan bli så att det inte finns någon mer Svante. Att det gör jätteont, ondare än den gången han blev stucken av en geting i foten. Att han är så kort och snabb, att bilen kanske inte ser honom - trots att han ser bilen. Vi har även försökt förklara för honom varför vi blir arga/besvikna på honom när han gör så. Jag vet inte hur man ska få honom att förstå.
Jag funderar på om man borde kedja fast honom vid sig själv ibland. Handklovar? Koppel? Kanske sluta ta med honom ut överhuvudtaget tills dess han är stor nog att inse allvaret. Han får ju till exempel inte längre följa med in på systembolaget. Inte för att vi är där särskilt ofta, men alltså... för allas säkerhet så är det en no-go-zone för unge herrn. 

Igår la jag mig iallafall i tid. 19.20. Med Svante. Jag somnade dock inte förrän efter 22 ändå. Och vaknade då Roger tumlade in vid midnatt, eftersom då vaknade Elise också. Sen vaknade hon 2.30. Och 5. Också kom Svante halv sju och sen var det kört. Så nä, inte piggast idag heller.

Tröttheten är övermäktig

Idag är en sån dag när jag bara känner mig frusen ända in i själen. Och då är det ju inte ens särskilt kallt ute, om man ska jämföra med hur det varit dom senaste dagarna. Jag kanske håller på bli sjuk, på riktigt, den här gången. Är lite snuvig för att vara ärlig, men det brukar ju vara standard den här tiden på året. 

Efter att ha lämnat Svante på förskolan så gick jag en längre promenad. Det gick ju kanske inte i rasande fart, men det gör det sällan då det är snö ute. Man blir ju inte snabbare heller av att rulla barnvagnen. Det värsta är ju att jag typ tog vägen med absolut flest uppförsbackar, branta sådana. Till råga på allt har jag ont i en höft och i ett knä, lyckligtvis (?) samma ben dock. 
 
Menmen all motion är bättre än ingen. Även om min kropp och själ i dagsläget skulle må absolut bäst av ett stort stycke sömn just nu. Men då är det ju det här att jag inte längre själv kan bestämma när jag ska sova, när jag kan ta en powernap. Tidigare veckor har Elise sovit lagomt till lunch, så då har man ju kunnat knipa till sig några minuter. Men de senaste två veckorna har hon typ inte somnat förrän Svante kommit hem från förskolan, och då får jag ju ändå inte sova när hon sover. 

Annars har det inte hänt så mycket mer idag. Jag skottade bort plogvallen då jag kom hem efter promenaden. Ringde till vårdcentralen och lämnade återbud för föräldragruppen då det olyckligtvis blev så att vi har möte med neurokirurgen samtidigt. Vi hade egentligen tid i början av januari men då var kirurgen borta(sjuk sa dom, men nu vet jag inte längre) och vi hade inte fått någon ny tid så jag ringde förra måndagen bara för att höra om vi blivit bortglömda eller sådär. Annars kan man ju tänka att man automatiskt borde tilldelas en ny tid när ny tid finnes. Det funkar tydligen inte så. 
I måndags ringde dom och bokade in oss med kort varsel, och då blev det så att det krockade med föräldragruppen och då får det väl vara så. Man får ju faktiskt ha sina prioriteringar rätt. Förhoppningsvis kan vi vara med på nästa möte, lära känna lite föräldrar med barn i samma ålder som Elise. Annars kanske dom hittar till öppna förskolan samtidigt som mig en vacker dag också. 

Men alltså... kan klockan vara -båda barnen sover- så jag kan få gå och lägga mig. Det här är ju löjligt. Det känns lite i stil med första sommaren i huset när vi bara körde på och jag somnade lite här och var. När man liksom är så trött att det nästan gör lite ont i själen. 



10år sedan

Lugnt och skönt här hemma en stund idag, då Svante är på förskolan och jag inte har något annat för mig. Elise somnade i vagnen under den korta promenaden efter lämning så just nu väntar jag typ bara på att hon ska vakna. 

Förra veckan fick jag inte ihop 4 promenader, men till mitt försvar så var det faktiskt fruktansvärt kallt hela helgen, det var inte många timmar det var varmare än -20. Jag hoppas på lite mildare väder i veckan så kanske jag kan ta 5 promenader för att kompensera upp. Det känns ju faktiskt inte jätteschysst att snöra ner tösen i vagnen och dra ut henne då det är så kallt. Och jag har inga direkt ordentliga vinterkläder, konstigt nog, trots att man bor i norrland. 

Insåg att i lördags var det 10-års jubileum för min kassa axel också. 10 år sedan jag trampade snett på löpbandet och flög. Jag kan inte fatta det, att det i sommar är 10år sedan jag gick ut gymnasiet. Vad tiden går fort ändå. Det är ändå inte förrän nyligen jag gick in på 1177 av nyfikenhet för att läsa vad det egentligen stod om min olycka i journalen. Väldigt många fancy words, så det är ju inte tänkt att man ska förstå vad som står om man inte är liksom utbildad. Samtidigt skulle nog journalen bli så mycket mer textrik om dom skulle vara tvungen att skriva så alla förstod.
Men det är ganska intressant att läsa iallafall, och det finns ju google så man kan reda ut begreppen man inte riktigt har koll på. Jag minns ju dock det mesta som om det var igår, trots att jag fick lustgas, morfin och stesolid. Här snålades det inte. Jag hade inte koll på dock att jag fick en fraktur också som följd. 

Opp, nu är tösen vaken, måste gå.

Lugn lördag

Man kan ju tycka att man nån gång borde lära sig. När man har varit småbarnsförälder i 4½ år, tvåbarnsförälder i snart 5 månader, så borde man ju nästan ha fått in det i systemet att GÅ OCH LÄGG DIG! Men icket. 

Igår satt jag uppe och ugglade framför teven efter att barnen somnat. Jag såg inget speciellt ärligt talat, utan zappade emellan och kan eventuellt ha småslumrat en stund innan jag släpade mig själv isäng. Lyckligtvis så vaknade lilltjejen bara en gång för matning. Och somnade sedan lätt om och sov vidare. Jag somnade också, med lätthet, om och sov vidare tills dess att Svante klumpedunsade in i rummet för att väcka mig och fråga om man möjligen fick spela på "elefonen". 

Javisst, det är ju en situation man själv satt sig i eftersom han lärt sig att mamma och pappa gärna sover vidare och då kan man få ha telefonen. Men det går inte riktigt hand i hand med att försöka få honom att aktivera sig med annat. Förhoppningen om att han lär sig ligga still och mysa en stund på morgonen dör dock sakta ut. Han blir helt omöjlig att ha att göra med när man ger honom beskedet att han inte får ha telefonen, i synnerhet inte när han väcker en för att be om den. 

Och då vaknar ju Elise av uppståndelsen, då är det bara att kliva upp och överge sängens gosiga värme så att åtminstone en av oss får något som kan liknas vid en sovmorgon. Jag är ju också något mer morgonpigg än min käre sambo, sen gick han och la sig betydligt mycket senare än mig. Eller betydligt och betydligt, det var väl kanske 1-1½ timmes skillnad. Sen kände jag mig hyffsat pigg, då... när jag klev upp. Not so much nu kan man väl säga. 

Hur som, frukost och lunch är avklarat, Roger åkte iväg så att Svante skulle få busa en snabbis med kusinerna och Elise sover. Annars hade nog vi följt med också. Än så länge idag har tempot varit relativt lugnt, jag har hunnit med att betala räkningarna, skottat uppfarten och justera luckfronterna på tv-möbeln så dom hänger rakt igen. Återstår att se hur länge dom får göra det, då Svante emellanåt gör akrobatiska konster med hjälp av två av dom fastän han vet att han inte får. 

Våra andra enda övriga planer för dagen är att storma affären och inhandla diverse (mest grönsaker faktiskt) så vi kan äta tacos till middag. Vi har väl dock inte bestämt oss ännu om vi ska handla på det lokala ica eller om vi ska göra en utflykt till den stora staden. Vilket ju faktiskt känns lite onödigt, egentligen. Personligen är jag så sjukt sugen på flygande jacob ... men tacos ska nog funka också.


En dag (när vindarna bär, en dag står du och jag här, en dag .. )

I morse vaknade jag och kände mig allt annat än pigg och utvilad. Och så har väl hela dagen fortsatt, så jag funderar på om jag ska göra det enda rätta och gå och lägga mig snart. Klockan är ju ändå 20.30. #hejtant

Morgonen såg ut som den alltid brukar göra ungefär. Roger kliver upp och gör sig klar för jobbet - jag vaknar. Så oerhört lyxigt det känns, särskilt de dagar Svante inte ska på förskolan, att få ligga kvar i sängen när Roger åker iväg. Särskilt när det är kallt som satan. Samtidigt så vet jag ju att han förmodligen har det slappare på jobbet än vad jag har det hemma med en trotsig fyraåring med ett temprament som heter duga och en snart 5månaders tös som börjar få ett eget humör. Det är ju inte direkt så att man har möjlighet att sitta på röven hela dagarna och bara njuta av tillvaron. 

Så snart Roger har lyckats lämna huset så är alla vakna. Idag kom jag på att jag skulle gå på öppna förskolan, eftersom jag ändå skulle till vårdcentralen som ligger bara där bredvid. Så på med något som liknar anständiga kläder som man slipper skämmas över. (Under tiden så ligger Svante och kollar på bolibompa på min telefon i vår säng). Går och gör gröt till Svante och får honom att slita sig en stund från telefonen. Gör gröt till mig själv. Äter sagda gröt. Går och borstar tänderna, lägger fram kläder till Svante. Får Svante att slita sig från telefonen för att klä på sig och borsta tänderna. Klär på Elise riktiga kläder eftersom vi skulle vidare till öppna förskolan efter att ha lämnat Svante (annars brukar hon bara få åka med till förskolan i pyjamas under overallen). Klär på Elise sin overall och lägger henne i vagnen och hoppas att hon kan vara nöjd där i ca 5minuter. 

Det är nu utmaningen börjar, få Svante att slita sig från telefonen och ge tillbaka den - samt att få på Svante ytterkläder OCH komma i tid till förskolan. Lyckas sällan utan något slags gnissel. Idag gick det dock ganska bra, jag talade bara om för min son att om han ska hålla på och inte lyssna så fort han får hålla på med min telefon så kommer jag inte låta honom ha telefonen. Easy. Räknas det som ett hot? Ett pedagogiskt hot? Muta? Jag ser det som en upplysning om att man måste förtjäna saker i livet. Typ. Är man snäll kanske mamma är snäll tillbaka. Kanske. Det är svårt med uppfostran. 
Vi kom oss iväg iallafall, var inte helt i tid men ... 

Så efter att ha lämnat unge herr så traskade vi vidare mot öppna förskolan. Jag är ju inte supersocial, men om jag inte utsätter mig för situationer där jag kan utmana mig själv att bli social så kommer det ju inte heller ske. Men för min del så är det trevligt att få hänga några timmar där det inte är hemma, och Elise håller sig vaken för det finns andra barn att se på. Än så länge är hon ju för liten för att leka. 

Besöket på hälsocentralen gick bra, vi kom fram till ett alternativ som känns bra .. och också lite läskigt. Vi får väl se hur det funkar för mig helt enkelt. 
Handlade på Ica, hämtade hem Svante, gjorde en av dom godaste köttfärssåserna jag någonsin gjort tror jag (jag har hittat en ny favorit i kryddhyllan, så god!) och efter det nattade vi (jag?) barnen och sen har jag sett på youtube. Och ätit yoghurt. 

Ja, men ungefär så intressant har min dag varit. Också fick vi tid för återbesök hos ögonläkaren för Elise. Samma dag som vi har BVC mätning + vaccination. Såklart. Väntar mig att få en tid till Svante snart nu också då, funderar på om man borde ringa på en gång och fråga om det är möjligt att dom lägger båda barnens återbesök samma dag så man slipper ränna där flera veckor i rad. 

Och jag ber om ursäkt för att mina inlägg är så . . innehållsrika men samtidigt innehållslösa. Jag har helt enkelt inga andra hobbies just nu än att skriva, så jag bara skriver. Allt som dyker upp i huvudet. Och i mitt huvud är det lite rörigt just nu så därför blir väl inläggen lite röriga också. 

4 dagar

Helgen sprang förbi. Jag är förvisso ledig hela veckorna, men det är en helt annan sak att vara ledig med någon än att bara ralta runt hemma ensam med barnen. Vi gjorde dock ingenting speciellt känns det som. Vill minnas att vi var hos svärfar och klippte Roger och Svante, troligen på lördagen. På söndagen stod jag vid spisen mest hela dagen och bakade. 

Och jag har aldrig varit ute i så god tid med mitt bakande som nu så jag blir rent av chockad. Aldrig har jag bakat ca tre veckor i förväg. Rogers födelsedag är på intågande i början av februari, så också vårt planerade datum för namnkalas för Elise. Allt som går frysa in är bakat. Vilket ju typ är allt. Ja, tårta kommer väl bakas dagen innan, såklart. Så det är väl det. Och det känns så skönt, för det innebär att man kan lägga krut på att typ städa dom sista dagarna. 
Och, ska tilläggas, jag vill ge mig själv en klapp på axeln för att jag knappt ens provsmakat det jag bakat än så länge. Till och med kanterna har jag fryst in. Ganska strongt ändå av en sockerråtta. 
Fortsatte baka igår, måndag. Lite småkakor. Och banankaka. Ååååh.. Jag ser så fram emot att få äta den där banankakan. 

Vår plan var att vi skulle vara ute och åka i backen om vädret tillät, men när temperaturen var nere och seglade kring -20 så blev det inte så. Javisst, man kan klä ut kylan men det funkar ju bara till viss del. Vissa delar av kroppen går inte klä mer. Vissa delar går inte täcka alls, som ansiktet. Så nej, den biten slöt vi bort. Men det känns ändå som att vi haft en mysig, lyckad helg. Utan en massa måsten. Bakningen fick jag ju bara feeling för, och Roger tog med sig Svante till garaget en stund.

Igår när vi gick och la oss sa jag till Roger att jag nog skulle frånvaroanmäla Svante om det var kallare än -25. Skitdumt, samtidigt så har jag ju möjligheten. Men nä man bor typ 300 meter från förskolan så kanske man kan härda. Å andra sidan så tar det ju typ 20 minuter att gå den sträckan med Svante vissa morgnar... Men det var "bara" tjugofyra minusgrader i morse, så på med underställ och överställ och overaller och ditten och datten. Jag klädde ute kylan ganska bra faktiskt, jag såg väl ut som ett knubbigt träsktroll, men det gjorde jobbet bra. Jag frös bara lite om näsan och kinderna, så jag bestämde mig att ta veckans första promenad i det friska vädret. 

Gick hem, åt lunch, mös på hemma, pratade med vårdcentralen och fick en tid imorgon. Preventivmedelsrådgivning. (Hurra. Vilken djungel. Det enda ger värre biverkningar än det andra, jag fattar inte att man inte har kommit längre 2019.) Så resten av kvällen ska jag väl försöka sätta mig in lite mer i vad som kan vara tänkbart för mig. Begränsa alternativen, så att säga. 

Hämtade hem Svante från förskolan. Det är alltid så spännande, vill han följa med eller inte hem. Idag var det inga större problem, nästan halva gruppen var frånvarande idag och främst de barn han brukar leka med. 
Men det är alltid lite hjärtskärande när man frågar vilka han har lekt med idag och han svarar att "men Anton var inte på dagisjobbet idag". Anton är Svantes bäste vän. Ömsesidigt. Dom kallar dom för Svanton. Anton är i Thailand i tre månader. Och det är väl ungefär 1½ månad kvar tills han kommer hem igen. Varje dag, varje vecka.. Nä.. Anton var inte där idag heller. Han leker ju såklart med dom andra barnen också, men Anton är ju ... Min bästevän kompis Anton
Men han hade haft jättekul, dom har en lärarstudent som gör VPU (heter det så?)(hon var med Svantes grupp för två år sedan också, så det känns ju kul) och Svante var så taggad när jag hämtade honom. "Den nya fröken är superjätteduktig på att trolla bort saker!! HEJDÅ alla kompisar!!"*Springer ut i hallen i blixtfart*. 

Går igenom garderoben och kanske kommer hitta Narnia. Vi får se.

Har kört ett race nu på förmiddagen och rensat / omstrukturerat i garderoben. Jag har fortfarande på tok för mycket kläder (höll på skriva skit, men kläder är ju faktiskt .. nödvändigt). Har fått ner antalet hängande kläder från ca 80 till ... *trumvirvel* ... 44. Men där inräknat är ju faktiskt också koftor, som man - om man inte är jättekonstig - har över andra kläder. När det är apkallt. Som idag. 

Så det börjar ju ändå ta sig, smått. Jag tänker att jag får överväga kläder under tidens gång, och kanske göra en ny rensning igen om några veckor / månader. Det är ju lite knepigt med dom här rackarns årstiderna. 
Jag har inte tagit hela garderoben än, jag har kvar den nedre delen i garderoben där jag logiskt nog lagt det man har på sig på nedre delen. Sockar, underkläder och byxor. Usch, dessa byxor. Men det känns hyffsat befriande att göra sig av med kläder, och jag hoppas verkligen att jag inte kommer ångra mig. Vissa plagg har jag stått och vägt fram och tillbaka för att sen slänga i högen för bortskänkes. 

När Roger kom hem på lunch undrade han vad fasen jag höll på med. Också sa jag att jag tyckte att han borde göra likadant på sin sida. T ex finns det en piké t-shirt som är randig i olika blånyanser. Inte riktigt det han brukar ha på sig, så att säga. Men vem är jag att avgöra vad han ska ha kvar i sin garderob, men tänker att om jag gör min sida snygg och prydlig kanske han blir inspirerad? 

Jag hittade många tröjor som jag typ hade glömt bort. Också tröjor som jag hängt fast vid hårt pga älskade en gång i tiden. Så nu har jag försökt rensa bort alla sentimentala tankar och tänka logiskt. Där fanns t ex en skjorta, tunn och fin och fräsch pga knappt använd. Inköpt för ca .. 15(?)år sedan (nåja 10+ iaf) på H&M i centrala Skellefteå.. Troligt att jag kommer ha på mig den. Eller ens få på mig den som "kofta". 
En stickad(!) t-shirt. Känns ju jättelogiskt, känns verkligen som att man får ut det mesta ur plagget. Men jag vet att jag älskade den en gång i tiden och det är väl därför jag har sparat den. 

En t-shirt som jag hade mycket svårt att släppa var ju den med texten "Ful är du men mig skrämmer du inte". Jag älskar den, jag älskar texten. Men jag kan inte ha på mig den, dels för att den är för liten och dels för att det inte stämmer haha! Allt skrämmer mig. Har jättemånga fina minnen med den där t-shirten, men den får leva vidare med mig i minnet istället för att ta upp plats i garderoben. Den är ju också .. minst 13 år gammal. För jag vet att jag hade på mig den första året i gymnasiet, när jag var inneboende hos en familj på Mariehem. Det var 2006. Den existerar på bild, så den är förevigad så att säga men för tillfället hittar jag ingen. Den är väl på det andra åbäket som ska föreställa en laptop. . .

Nu är det nog dags för lunch. 

Lite äckligt är det faktiskt.

Jag gick av ren nyfikenhet in i vår garderob häromdagen och räknade hur många tröjor jag hade hängandes där då. Alltså bara den sidan där jag hänger mina tröjor. Inte den sidan där jag har byxor och linnen och andra tröjor som jag anser inte behöver hängas. Eller den andra garderoben, där jag har klänningar lite "finare" kläder. 

Och jag är medveten om att jag har mycket kläder. Väl medveten om att jag kanske håller mig fast vid klädesplagg som jag eventuellt kanske borde ha gett bort och/eller slängt för länge sen. Men jag trodde faktiskt inte att det var såhär illa, det gjorde jag inte. 

Hängandes, har jag för närvarande, 75 (!) tröjor. Ska man räkna med dom jag förmodligen har i tvätten och sådär så kan vi nog utan att överdriva - snarare underdriva - säga att jag har 80 tröjor. Det innebär alltså att om jag skulle ha varje tröja i en dag så skulle jag använda en tröja ca3 ggr per år. 


Alltså det är ju äckligt. På riktigt. Och då har jag ju ganska nyligt gjort en utrensning. Och samtidigt när jag står där och kollar på dom här 75 tröjorna så kan jag ändå inte urskilja någon särskild kandidat som jag inte direkt använder, som är liksom självklar att göra mig av med. Men jag använder ju inte alla dom här tröjorna, så varför är det så svårt att bara kunna se att "nä, men den här tröjan har jag faktiskt inte haft på väldigt, väldigt länge", eller "den här tröjan har jag faktiskt aldrig riktigt gillat". Stört beteende, på riktigt. Man blir ju lite illamående när man tänker på hur mycket pengar som "sitter" i dom där kläderna. 

Roger å sin sida, har väl ungefär lika många om inte fler, t-shirts. Främst svarta. "För små" hävdar han dessutom. Men det händer inget när jag säger åt honom att rensa. Det är liksom tre överfulla trådbackar .. bara t-shirts. 


Jag tror att vi får ta oss an ett mission här framöver. Man behöver inte ha 80 tröjor. Inte ens om vissa är för varma att ha på sommaren och vissa för kalla att ha på vintern. 80... på tok för mycket. Allvarligt.

Mat, sömn och lite disträ

Jo, men nu har det ju gått några dagar. Senast jag skrev ett "vanligt" inlägg måste ju ha varit i fredags eller nåt sånt, eftersom jag grubblade på mat. Kan meddela att vi löste det väldigt fint på den fronten, tydligen, då vi ändå lyckades komma upp i ca 3000kr. Och det låter ju helt fasansfullt mycket, men då ska man ju tillägga att vi inte kommer att behöva handla igen på ca 6-8veckor, beroende på hur kreativa vi blir där på slutet. 

Det känns ändå som att vi köpte bra, blandade grejer. Och vissa saker tokhandlade vi bara. Som 4kg kyckling. Eller 4 förpackningar med wookgrönsaker. Vi tar verkligen det här med nyttigare mat på stort allvar här hemma nu. Nästan för stort. Vi köpte en kvarg... liten bägare... sak. Helt gudomligt god måste jag säga. Men säljs tyvärr inte på det lokala ICAt. Eller tyvärr. Det kanske är en bra sak. 

Nä men som sagt, det känns som att vi köpte väldigt varierat. Mycket basvaror. Köpte två nya kryddor (bara dom blev ju ca 100kr, så konstigt att det drar iväg). "Snabb" mat för de dagar man inte känner sig helt på topp, eller det helt enkelt inte finns en matlåda sedan tidigare. Och ingredienser till lite mer genomtänkta måltider för de dagar man kan laga mat. Den här gången (eftersom det blev så dyrt) har vi som mål att verkligen ha gjort mesta möjliga med det vi har hemma. Samma dag (lördag) vi varit och handlat så åt vi en lite enklare variant av tacos än vi brukar. Idag använde vi upp resterna, eller endel av resterna, till att göra dagens middag. Igår åt vi torsk och potatis, och jag råkade väl koka lite för mycket potatis men det löser sig för då kommer mamma Elin här och steker potatisen och serverar med lite bacon till lunch, då vi bara hade torskrester så det räckte till en. 

Åh ja. I lördags åkte vi som sagt och storhandlade, men innan det så lät vi Svante rejva loss inne på Leos lekland. Och det kan jag ju säga är något jag aldrig trodde att jag skulle göra frivilligt utan att någon annan föreslagit det. Menmen, så blev det. Svante hade superkul och var lagom trött sen.
Söndagen började i pina då natten varit en pärs med vakna ungar. Ja, båda två faktiskt, och Roger sussar bara vidare. Man kan fasen köra ett godståg rätt genom sängen utan att han vaknar. Utom när man verkligen smyger för att inte väcka nån. Nä men då kan man vakna, så himla typiskt. 

Elise vaknade ungefär varannan timme. Hade väl ungefär fått sova 30 minuter eller nåt sånt efter senaste gången hon var vaken då Svante väcker mig, mitt i natten, för att fråga om det inte möjligen kan vara så att det är morgon snart så att han kan få låna min "elefon". Inte första gången det händer, förmodligen inte sista gången heller, men jag var inte nöjd. ALLS. Skickade isäng honom och sa att när mammas eller pappas telefon har ringt - DÅ är det morgon. Nä, Elise vaknade klockan 6. Då tyckte hon att vi hade sovit klart. Det brukar gå söva om henne, men såklart hörde ju Svante att vi var vakna så då kom han tassande och då märker ju Elise att det är fler som är vakna så då kanske det är morgon ändå. Hopplöst. Så jag fick ju göra morgon då, än om jag inte är helt säker på att vi klev upp då så sov vi ingenting mer efter det. Roger hävdar att vi klev upp 8. Jag hävdar att den var tidigare än så, och att jag borde veta bättre eftersom han sov, eller "sov" till 9.30. . Jag var inte pigg och utvilad iallafall, överhuvudtaget. 

Idag har Svante varit på förskolan. Semester, kan man kalla det, om än för bara en kort stund. Medan Elise sov så skrev jag äntligen ut dom där rackarns journalerna och jag blir så jäkla less om dom kommer och säger att det inte är tillräckligt. Då får dom fasen begära ut journalerna själva och bekosta det - som dom ska. 
Iallafall, när jag var färdig med journalerna och det där så sneglade jag bara lite hastigt på klockan och upptäckte till min stora förfäran att klockan hade sprungit något så kopiöst. 13.15 visade den på. Elise låg fortfarande i sängen och sov och Svante skulle hämtas om 15 minuter. Då blev det fart på mig må ni tro, och det är ju en himla tur att vi har så pass nära till dagis som vi ändå har. Jag kom i tid. Till och med lite före. Svettigt värre. Pinsamt att bli föräldern som "glömde hämta sitt barn". 

2. Året som kommer - 2019

Jag var lite osäker på huruvida rubriken på detta inlägg skulle vara Året som kommer, eller året som är. För det kan ju vara båda delarna. Javisst, vi är inne i det nya året - men bara med 11 dagar vilket innebär att det ju ändå är 354 dagar eller nåt sånt kvar av året. Störredelen av året är kvar, så att säga. 

Nyårslöften. Mmh. Njaa.. Det låter så hårt med löften. Nuförtiden kallas det väl mål, vilket väl är samma sak fast det låter inte så brutalt som ett löfte. Ska man köra efter veckorevyns "meme" Månad+Dag=Löfte så får jag som "löfte" att Aldrig ta SMS-lån. Och det är ju ett relativt lätt löfte ändå att hålla, med våra förutsättningar i dagsläget. (Roger får som löfte att lära sig vara snäll, haha). 

Iallafall, några saker som jag har som mål, löften eller önskningar är: 

1. Äta nyttigare. Därmed inte sagt gå ner i vikt, bli smalare eller sådär. Bara bli nyttigare. Men äter man nyttigare så brukar det andra komma på köpet. Vi har kommit till insikt att det inte riktigt funkar i längden att äta som vi har ätit. Dvs lite godis här och lite godis där (to be fair, ganska mycket godis). Chips, popcorn, karameller! Läsk. Sjukt mycket läsk om man ska vara ärlig.

2. Få in soppa som måltid en gång i veckan. Vi är jättedåliga på att äta soppa. Jag åt soppa en gång i höstas (tror jag skrev om det till och med) på caféet som kyrkan driver här i Sävar och jag blev positivt överraskad må jag då säga. Roger är bättre på att äta soppa, då han kan äta mexicanasoppa till lunch varje dag en hel vecka bara för att det inte finns någon matlåda. 
Och på riktigt; jag är hemma 7 dagar i veckan - 14 måltider. EN kan väl vara soppa? Så svårt kan det inte vara, och jag köpte ju till och med en ny, bra till och med, stavmixer som borde kirra biffen (förlåt, soppan) lätt. 

3. Motionera mera.
 Vet att jag har nämnt det redan före nyår, men ett mål är ju att komma mig ut på promenad (om än korta promenader) 4 gånger i veckan. Allt utom stillasittande är bra, ungefär. Jättebra att få upp flåset för jag har fruktansvärt dålig kondition. Och ärligt, ska jag klara av att hålla efter två barn så krävs det att jag får något bättre kondition, något bättre uthållighet. Sen är det jävla skönt när man väl har tagit sig ut. Ett mål i samma kategori är väl att eventuellt kunna börja jogga, men det är en lång väg dit. Just den biten kanske får vara en "Innan jag blir 30". Vilket ju faktiskt är nästa år. Just nu handlar det mer - för motivationens skull - att hitta en bra promenadslinga och sedan försöka "jaga" sig själv. Försöka gå samma slinga liiiite snabbare än man gick förra gången. 

4. Försöka ha mindre skärmtid. Iphone har ju en funktion där man kan se sin skärmtid, och därmed kan man se om man ökar eller minskar sin genomsnittliga tid. Det blir ju lite missvisande då Svante använder telefonen dock, medan jag sover. Men det är också ett mål, att minska Svantes skärmtid. Och då talar vi om alla skärmar. Jag måste vänja av mig vid att ständigt kolla på telefonen för det händer inte SÅ mycket kul på internet. Faktum är väl att det typ inte händer något alls kul nuförtiden som man måste veta på en gång. Man behöver inte kolla sociala medier 18 gånger på en dag. Det gäller bara att komma dit också, verkställa inte bara prata om det.  

5. Bli bättre på att planera - och göra - måltider. I dagsläget är det lite såhär: Roger kommer hem på lunch och undrar "vad ska vi äta till middag". Svar: I dunno. Också blir det mannagrynsgröt till middag för det tar för lång tid att tina upp något ur frysen vid det laget. Jag är hemma, som sagt, hela dagar 7 dagar i veckan. Någon slags planering av utfodring borde väl ändå vara möjlig. Jag har ju länge tänkt att man kanske borde ha ett rullande schema typ, med fasta rätter. Alternativt ha ett schema att måndag äter vi kyckling. Tisdag äter vi fisk. Onsdag äter vi en färsrätt. Torsdag äter vi soppa, osv osv. Det känns ju lite roligare med den senare. Så får man bestämma utifrån vad man är sugen på vilken slags kyckling/fisk/kötträtt man vill äta. Det finns ju rätt så många variationer. Om man bara kommer på dom. 

6. Bli pyssligare/bli mer kultiverad. Jag är osäker om det ens är ett ord. Men eftersom jag ska ha mindre skärmtid så ska jag ju fylla dagen med något annat. Och eftersom Svante också ska ha mindre skämtid, förslagsvis bara se bolibompa på vardagar och kanske lite mer tv på helgen, så kommer även han behöva ha något att göra. Så att sitta ner tillsammans och bygga pärplattor, klippa klistra, rita, måla, lägga pussel osv..
Jag har också ett flertal böcker jag skulle vilja läsa. Jag har alltså köpt ett flertal böcker - med intentionen att läsa - som jag ännu inte läst. Som jag borde läsa, för att jag vill läsa dom. Likaså filmer. 
Jag är förövrig värdelös på att se filmer, fråga Roger. Han kan fråga om i princip vilken film som helst "har du sett den?" och på förhand veta att svaret är .. Näää? Jag är osäker på om jag ens sett alla Harry Potter. Jag äger alla Harry Potter, men jag vet inte om jag har sett alla. Jag hade ju en tanke om att jag skulle se alla i sträck - sen hände barn och sådär så .. ja. Men ger man sig fan på det så borde man ju kunna se en .. varannan dag? Då tar det ju bara 2 veckor. 
Jag har inte tid att se en film, för jag är för upptagen med att klicka runt på youtube och se skit i 3 timmar. Det är ungefär där jag är nu, så det kan ju endast bli bättre. 

7. Avkluttra hemmet. Alltså, det har jag ju jobbat med ganska mycket med under min lediga tid här nu (jag fattar inte att jag har varit hemma så länge som jag har!) men det finns fortfarande en hel del förbättringar att göra. Jag gick in i garderoben idag och fick typ panik över att det var så fullt överallt och då är inte ens allt i garderoben. Det är ju hemskt! Så det är ju också ett mål, att göra sig av med sånt man kanske inte direkt använder och framför allt - inte köpa nya saker som man inte verkligen, verkligen, vill ha och/eller behöver. Vi har så många garderober och skåp och många av dom är överfyllda med saker som .. bara ligger där. Utan funktion. Roger påtalade att vi har alldeles för mycket i städskåpet, i kemikalieväg. Där ville han rensa. Och det kan jag hålla med om. Man kanske får ta ett skåp i taget och se var man landar. Som sagt, mycket som man har i skåpen används inte och vissa saker har vi aldrig använt ens en gång, så... Jag vet med mig några saker som jag typ skulle kunna rensa ut redan ikväll, som vi aldrig använt. Eller ja, en gång. För 4 år sedan. 
I skåpet över skafferiet har vi ett gäng ölglas, eller jag tror att det är ölglas iallafall, fast man kanske inte tänker ölglas när man ser dom. Men jag tycker dom är vansinnigt snygga, men fruktansvärt opraktiska. Det är höga glas, som är smalare än botten än upptill. Klarglas. Ingen utsmyckning eller så. Fruktanskvärt opraktiska, eftersom dom knappt går att diska för hand eftersom dom är så långsmala att man typ inte ens får ner handen. Men dom går ej heller köra i diskmaskinen, för att dom är för höga. Mmhmm. Och, på grund av höjden och långsmaligheten så är dom ju väldigt lätta att tipp ut. I synnerhet kanske om öl är inblandat. Men jag har ännu inte haft hjärta att sälja bort dom, men nu medan jag skriver inser jag ju att det är det enda alternativet. Vi kommer ju inte använda dom. 

8. På ett lite mer personligt plan, så är det väl ett mål eller en önskan att vara mer social. Att våga vara mer social. Är det fler personer än typ jag och en, möjligen två, till så blir jag mer av en åskådare. Jag har väldigt svårt för att ta plats i ett samtal när det förs mellan flera personer. Och jag känner ofta att det jag säger ändå kanske inte riktigt spelar någon roll, det är ändå ingen som lyssnar och jadajada. För det är så det har varit många gånger. 
Att ta mer ögonkontakt, för det är jag verkligen urusel på. Jag vet inte om det kommer sig från att jag läste nån gång att om man kollar en katt i ögonen så tror katten att man utmanar den så då slutade jag kolla katterna i ögonen, och uppenbarligen då också folk hahaha! 
Att sluta älta saker. Jag kan liksom, en dålig dag, ligga i sängen och ska sova och komma på något som hände för tusen år sedan och liksom ligga och nojja över det. Typ att "åh när jag gick i åttan hände det här och usch undrar om den personen fortfarande.. ". Ungefär. Tusen år sedan. Obetydligt idag. Inte i min hjärna, nejnej. Här ska det ältas skit i förbannelse. Det skulle jag gärna vilja komma ifrån, och just den biten handlar väl lite om självkänsla, vad man tänker om sig själv osv... Jag måste sluta klanka ner på mig själv helt enkelt. Easy peasy. 


Åh. Finns säkert mycket mer jag skulle kunna fylla listan med. 10 punkter vore väl ett jämnt och fint tal. Men mycket går ju hand i hand också. En punkt skulle kunna vara "bli bättre förälder", men det kommer ju lite med allt annat. Att jag ska försöka äta nyttigare, motionera mer, minska skärmtiden.. Mycket av det är ju för barnens skulle också, då vi märker att Svante tar efter våra vanor. Han leker inte med sina leksaker, han vill se på teve eller spela playstation eller spela på telefonen. Han vill ha fredagspopcorn och lördagsgodis och saft. Chips, kakor och bullar. Han vill inte gå ut och åka pulka för han vill vara inne och se på tv. 
Och om jag äter nyttigare, motionerar och gör saker som jag tycker är kul och som får mig att må bra, så kommer jag ju också bli en bättre förälder. Än om jag konstant är trött och känner mig smått värdelös. Javisst, såna dagar kommer alltid att finnas, men dom kommer förhoppningsvis bli färre. 8 mål kanske räcker för stunden. 8 mål är nog kanske till och med mer än tillräckligt. 



Onödigt långt om två dagar

Jag har inte ännu blivit sjuk. Det kan vara så att jag inte kommer att bli sjuk heller. Hela jullovet kanske bara plötsligt kom ikapp och kroppen insåg att det kanske är jobbigare att ha två barn än bara ett. Särskilt när man också försöker rodda ihop något som ska försöka liknas vid ett fungerande hushåll. 
 
I morse slog det mig att jag kanske helt enkelt sover för mycket. Det låter helt befängt i och med att jag är uppe nån gång då och då på natten. I regel mellan 1-3, men ibland blir det så ofta som varannan timme. Yay! Men på morgonen sover (?) tjejen ganska bra, så då snoozar vi vidare medan Svante spelar på min telefon. Precis som jag sagt att han inte ska få göra. Saker förändras tydligen, när tiden går. Nuförtiden har jag dock ett krav. Han måste sova - HELA natten - i sin egen säng. Och det funkar oftast bra. Självklart finns det undantag då han får komma över t ex då han blir rädd, har ont eller känner sig sjuk. 

Igår kom han dock över redan.. tidigt. Rogers alarm hade inte gått av än iallafall, vilket också är en kriterie för när Rogers väckare går av så vaknar alla. Inklusive grannen och eventuellt dom på andra sidan ån. Det är hemskt. På riktigt. Jag dör lite varje gång. 

Jag driftade iväg lite där, jag kanske sover för mycket. Borde det ens vara möjligt med bebis och 4åring? Men på morgonen snoozar vi som sagt, Svante får ha telefonen som egentligen är förbjuden och lilltjejen sover - eller så ligger hon vaken men är väldigt nöjd ändå. När hon börjar känna sig hungrig dock, där kring 9-tiden då brukar vi kliva upp. Efter att hon ätit. Och det är det jag menar med att jag kanske sover för mycket. Jag kanske sover för länge? Ligger och drar för länge? Det kanske är därför jag blir så jädra seg.
 
Alltså. . . Hur mycket text om det här kan man skriva egentligen. Det är ju vansinne. 

 
Hursomhaver. Det känns inte som att det har hänt så mycket sedan sist jag skrev. Förskolan har börjat om, efterlängtat av såväl barn som förälder. med undantag att man måste stiga upp. Tidigt. "Tidigt". Det beror givetvis på vad jag har tänkt göra av dagen också, men igår klev jag upp 7 och gjorde mig själv i ordning. Gjorde gröt till Svante och mig, fick Svante att äta sin gröt, åt min gröt, letade fram kläder till Svante och la fram dom, letade fram kläder till Elise och la fram dom på skötbordet. Vek in lite kläder i garderoben, kollade om Svante ätit klart, borstade hans tänder och fick honom att byta om från pyjamas till kläder. Sen väckte jag Elise, bytte blöja och bytte från pyjamas till kläderna jag lagt fram.

Klädde på Elise overall och mössa och lägger i vagnen - oftast utan protester dock lite sura miner just den här morgonen. Fick Svante att lämna ifrån sig MIN telefon och fick honom att klä på sig overallen och hela utrustningen. Dubbelkollade i vanlig ordning att allt är av, allt är med. Gick till förskolan, lämnade Svante. Fridens. Första etappen av dagen avklarad. 

Efter jag lämnat Svante brukar jag ha tre alternativ. Gå hem igen och gör någon nytta i hemmet. Gå en promenad, och ha den överstökad. Eller gå till öppna förskolan och träffa andra vuxna, även om jag inte kan klassas som den socialaste. Vissa dagar är bättre än andra. 
Igår gick jag till öppna förskolan, det var ju trots allt närmare 16 minusgrader ute. Och dessutom terminens första öppetdag. Gick därifrån tidigare än jag brukar, mest för att Elise visade tendenser på att vilja sova och jag ville att hon skulle sova en längre stund = ville att hon skulle somna i vagnen. Gick hem, åt lunch. Rensade Elise's byrå på storlek 62 för att ge utrymme åt 68. 

Man kan säga att jag bara flyttade på problemet. Min mening är ju att jag ska sälja, och/eller skänka bort endel av kläderna, men just nu orkar jag inte det. Dels för att ingen ändå köper barnkläder i Sävar av någon outgrundlig anledning, även om man typ är hutlöst billig. Ja, det är väl om man har något väldigt speciellt. Så just nu har jag bara lagt kläderna i en icakasse i en annan garderob. Precis sådär som man egentligen inte ska göra för det blir bara kaos. Så att säga. 

Tog ut soporna. Tömde diskmaskinen. Vek in all ren tvätt från fraktbaljorna. Klädde på mig igen och gick och hämtade Svante. Väckte upp Elise och matade henne då vi kom hem igen. Löste lite korsord. Gjorde middag. Så var den dagen över i princip. 

Idag klev vi upp 10. Ja ni hör ju, vilket lyxproblem jag har egentligen. Kände mig lite seg och hade lite ont i huvudet och sådär. Ingenting lite alvedon och ipren inte kan lösa. Åt lunch (ingen idé att äta frukost om man kliver upp så sent), då blev det ännu bättre. 
Sen började jag stöka litegrann. Jag bar ner adventsljusstakarna i källaren igen. Jag hade redan plockat bort dom från fönsterna, men inte stoppat tillbaka i kartong eller burit ner. Så det kirrade jag idag. Har rensat Svantes byrå, kollat så alla kläder haft namnlappar och märkt upp dom som saknat + märkt hans nya kläder som han fick både jul och nu min och mammas senaste shoppingtur. Så strök på namnlappar och när jag ändå hade strykbrädan framme så strök jag Svantes två senaste pärlplattsfigurer. 
Sen har jag skrivit en inköpslista, eller påbörjat en iallafall, eftersom vi tänkte storhandla här någon dag i helgen. Men jag tycker det är skitsvårt att komma på vad man ska äta. Vad brukar man äta liksom. Hur äter man? Whaaaat. Jag blir helt förvirrad och hjärnan bara snurrar runt. Jag hamnar bara på falukorv, korv i ugn, korvstroganoff, makaroner och korv .. men vi har ju bestämt att vi inte ska äta så mycket korv, utan vi ska ju dels främst försöka äta upp det vi har i frysen och dels inte äta så mycket sk. "halvfabrikat". Men jag kommer verkligen inte på vad man -brukar- äta. Kyckling och ris. Men det kan man ju inte äta varje dag heller. Jag får nog ta livsmedel för livsmedel och typ jaha vad kan man göra med det här då: ish. Skulle verkligen behöva en typ inspirationskarta här känner jag. .. . . 

5 timmar senare

Några timmar senare, jag är fortfarande trött. För den som ville veta. Jag börjar tro att det snart kommer att bryta ut något helvetiskt virus eller så från förkylningsvärlden. Det okända ljudet Svante hittat var iallafall att han upptäckt att man kan trycka på ett av de fem djuren i babygymet - så spelar den en trudelutt. Det visste inte jag. Tror jag. Eller så hade jag förträngt det. Men nu vet vi det iallafall. 

De senaste fem timmarna har jag .. somnat när jag ammade Elise. I fåtöljen, som jag alltid somnar i. Det var väl oundvikligt antar jag. Elise somnade också, eller först. Och att sitta och hålla en bebis som sover när man själv typ svimmar av trötthet brukar leda till att man själv somnar. Fast jag fick väl sova i typ 5 sekunder, sen kom Svante insladdandes med en jäkla lastbilstrailer. 

Sen har jag gjort exklusiv middag, havregrynsgröt tillagad i micro. Tvättat några av kläderna jag köpte igår. Jag pallrade mig ut på en promenad, en kort en. 2,1km, en det är ju bättre än ingenting. Och det var då det slog mig, det jag skrev om först. Att jag är nog påväg att bli sjuk. Hur ofta går man ute i fem minusgrader och gäspar för att man är så trött. Då är man trött. På riktigt. Och trots att jag gick utan barnvagn så fick jag inte riktigt upp något tempo. Också fick jag ont i ryggen. Så .. någonting är det ju. 

Tänker att jag ikväll banne mig ska ta mig isäng. Så jag ska kasta in några plagg till i tvättmaskinen, dra igång ett snabbprogram, duscha och sen sova. Och hoppas på att ta igen några av dom här sömntimmarna som min kropp så desperat verkar behöva. Natten som var sov jag ju ändå inte direkt dåligt. Jag hade inga konstiga livliga drömmar om försvunna hallonpajer iallafall, utan när jag sov så sov jag. Sen att jag inte kom mig isäng förrän halv två... kan väl ha med tröttheten att göra. Men jag fick ju ändå sova hyffsat ostört fram till 9 iallafall, tack vare "elefonen". 

Så. Det är väl det jag ska gå och göra nu. Byta tvätt i maskinen och göra mig redo för sängen. Efter 20:00 klassas det väl ändå som okej att gå och lägga sig.. även om man är vuxen. Eller låtsas vara.

Men jag är fortfarande trött

Håhå jaja. På Onsdag börjar förskolan om igen och det är såååå efterlängtat. Av både mig och unge herrn, för han kan vara ett sånt ordentligt pain in the ass och helt plötsligt vänder det (ungefär i samma stund som han märker att jag bara bryter sönder och samman) och då blir han hur snäll och go´ och mysig som helst. 

Ärligt så är han nog värst när Roger är hemma på lunch. Idag fick vi sitta och påminna om ljudnivån ca 100 gånger för att han satt verkligen och vrålade över lunchbordet för att få sitt sagt, trots att vi båda satt inom 1m och .. inte pratade. Det fanns ingenting han behövde överrösta och på en 10 gradig skala var hans ljudnivå typ på 8, för att fråga saker om lunchen vi åt. (Potatisbullar, för den som är intresserad). 

Klockan är strax efter 14 och jag väntar bara på att Elise ska vakna. Jag orkar inte ens göra något annat, för att "hon vaknar ändå snart". Det är ju att vara tidseffektiv. Jag skulle förmodligen hinna göra... 3 saker, eller iallafall påbörja 3 saker, på min attgöralista. Till exempel ska jag tvätta kläderna jag köpte till barnen igår när jag och mamma var på shoppingrunda. Vi skulle som sagt egentligen inte ha något speciellt, men jag lyckades hitta lite förvaring och sådär på ikea, och även handla upp presentkortet vi(Elise) fick av grannen. 


Alltså Svante. Han är verkligen inte tyst nån gång. Vilket är väldigt slitsamt på en som hemskt gärna har det lugnt och stilla iallafall stunder av dagen. Men han låter inte bara när han leker, han låter när han ritar, när han går, när han andas. Om han inte liksom hoppar, studsar och dunsar på så är det "actionljud" - eller ja, dom två sakerna går väl hand i hand. Även när han sitter och ritar så håller han på och nynnar. Har jag på musik - MIN musik - i bakgrunden så kan han ändå sitta och sjunga med. Vilket förvisso är rätt intressant och ibland charmerande att han kan många av låtarna jag brukar lyssna på. 
Samtidigt så blir det ju som också . . . hur mycket lyssnar jag egentligen på samma musik? Tillräckligt för att sonen ska lära sig den verkar det ju som. 
Nu vaknade Elise. Och Svante spelar en okänd melodi med något, det här måste jag också undersöka. 

Sömnig

Mmm. Dom senaste dagarna har jag varit så oerhört trött. Under hela julledigheten har jag varit uppe mycket längre än jag brukar och Elise har vaknat mycket oftare än hon brukar, och allt det här har kommit ikapp dom senaste dagarna. 
Och innan ni blir förvirrade här, så ja - jag är ju jämt "ledig" - jag menar såklart nu medan alla andra varit lediga också, inklusive min käre sambo för engångsskull. 

Hela gårdagen tjuvade jag åt mig små sovstunder. Det har fortsatt idag. Jag blev betydligt piggare av att lämna hemmet, så det kanske är det som är problemet. Jag har såsat runt hemma för mycket. 

Idag åkte vi, trots min oerhörda trötthet, in till Umeå och besökte en vän som har fyllt år, fyller år eller ska fylla år.. lite osäker på vilket. Svante var supersocial, så fort vi kom innanför dörren ville han ha min "elefon" och spelade/såg på bolibompa/youtube/raderade appar i princip hela tiden med undantag för då han snabbt fikade. JAHAJA. Han är en riktig liten skärmråtta och jag vet ju att det beror på mig och Roger och mina och Rogers skärmvanor så det känns ju dubbelt obra. (Påtal om obra så måste jag bara berätta om äggen som finns på ICA Maxi - Ostora ägg - jag tyckte det var fantastiskt att dom på riktigt heter så. Ostora ägg. Är det då små ägg, eller normalstora ägg?) 

Energinivån steg iallafall några snäpp, som jag sa, av att lämna hemmet. Men jag ska ändå försöka leta mig isäng någon gång snart. Imorgon kommer nämligen mamma och vi ska försöka oss på en liten shoppingrunda... utan att egentligen behöva något just. Förutom sköljmedel. Och någon slags förvaring till Elises leksaker. Och eventuellt mer förvaring till hyllan vi för närvarande har. Ju mindre rappel som ligger framme löst, dessto bättre. Hade man själv fått önska hade man gjort sig av med minst hälften, men det är ju faktiskt inte mina grejer. Men det känns ärligt lite överdrivet att Svante ska ha typ 7 minioner som är typ 15cm höga och låter. Men jaja. Vi brukar säga åt honom att om han ändå bara tänker sitta framför teven så kan vi ju lika gärna kasta bort eller sälja leksakerna han har eftersom han ändå inte leker med dom.. Då brukar han leka med dom, en stund. Just det där förbaskade lekrummet - som så småningom inom en hyffsat snar framtid ska bli Svantes rum (både sov och lek) - är ett rum som jag inte riktigt kan få till rent.. visuellt. Jag vet inte hur man ska lösa det. 

Hur ska man lyckas ha en säng och leksaksförvaring och klädförvaring utan att ta för mycket golvyta men utan att han ska behöva klättra omkring på väggarna och riva halva huset.. 


Kommer förresten på att jag skrev A men inte B i ett av de senaste inläggen, jag citerar mig själv här: "Vi åkte iväg och köpte något helt ologiskt med tanke på omständigheterna, men samtidigt är det något man verkligen borde ha. Särskilt om man ska anses vara vuxen.". Antingen så är ingen lika nyfiken som jag, eller så bryr sig folk inte för inte en enda har frågat eller ens kommit med spekulationer. Eller så lämnade jag det ganska uppenbart ändå. 

Vi köpte en kaffebryggare. Perkulatorn vi hade - som vi fått i inflyttningspresent av en väldigt kaffedrickande mamma - la av för någon perkulation sedan. Först tappade den knoppen vilket är ett vanligt problem så vi köpte en ersättningsknopp som inte alls passade egentligen men funkade. Men tillslut började den läcka ut kaffe där men funkade ändå. Fram tills nyligen då, då den bara fortsätter att perkulera utan att säga till när kaffet är klart. Vilket ju resulterar i att kaffet kan smaka... bittert? Bränt? Överkokt? Vad vet jag, eftersom jag inte ens dricker kaffe. 

Men, så, skare va så skare va, Roger ville ha en sån här maskin så en sån här maskin köpte vi. För över 2000kr. Och Roger dricker inte särskilt mycket kaffe heller. Så nu antar jag att jag bara banne mig får lära mig att dricka kaffe. Jag kanske får googla tips. För Rogers tips kändes inte helt nyttigt. "Ta en sockerbit". Ja fast jag behöver en sockerbit per klunk visar det sig, när jag försökte prova efter den första bryggningen. 

Det kanske kommer. 

RSS 2.0